God morgon fina ni,
Idag blir min bästa människa tio månader! 10!! Han är liksom snart ett år, jag kan inte ta in det. Det bästa av allt är att det redan är tio gånger så roligt som när han kom, jag undrar hur jag kommer känna i framtiden? Hur kul kommer vi ha ihop? Det är verkligen häftigt att se hur han skaffar sig en personlighet mer och mer för varje dag och jag känner hur vi hela tiden hittar nya nivåer i vår relation som mamma och son.
Jag får ibland små idiot-morsor som letar sin in här och ska berätta för mig hur synd det är om mitt barn som har en mamma som inte ”orkar med honom” eller ”sätter sig själv först” eller ”inte ger honom tillräckligt med tid och tycker han är krävande”. Tänker mycket på hur tragiskt det är att kvinnor kommer och säger åt varandra hur man är en bra mamma. Det är ju det som gör att vi kvinnor aldrig kommer ur kvinnofällan – för att de som befinner sig i den gör allt de kan för att dra ner andra dit.
Såhär är det: den bästa mamman är den som gör det som är bäst för sin egen familj. Inte som lever på enligt något sorts uråldrigt protokoll där en mamma ska vilja vara med sitt barn 24/7 medan pappan hittar på allt möjligt kul på sitt håll. OM du är en mamma som vill det – kör så det ryker! Men hamna inte där för att andra mammor mom-shamear dig till det. Och om du befinner dig där – pekpinna inte loss mot andra mammor som valt en annan väg.
Är det någonting jag vet helt säkert, så är det att jag är en riktigt, riktigt bra mamma. Ingenting som någon annan säger kan ta det ifrån mig. Jag ser i Dantes ögon hur lycklig liten person han redan är och jag vet att det är min kraft, min kärlek och min trygghet som har hjälpt honom dit.
Jag har vaggat honom otaliga timmar i min famn, jag har klappat honom lugn under oräkneliga skriktimmar, jag har sjungit för att få honom på andra tankar så många gånger att jag inte ens kan räkna dem de gånger han har haft ont i öronen, magen eller tänderna. Jag har gett honom mat från mina blödande bröst för att han har behövt det, jag har läst böcker med honom på natten när han har drömt mardrömmar och jag har promenerat hundratals mil med honom i vagnen när ingenting annat har funkar. Jag har burit honom så mycket i sjal, bärsele och i min famn att min rygg gör ont hela tiden när jag är vaken. Jag har lekt titt-ut, dansat hans favoritdans och pussat sönder hans fötter en triljard biljard gånger.
Så ingen kan säga till mig att jag inte gör allt för mitt barn. Jag gör mer för Dante än vad jag någonsin trodde man orkade göra för en annan person. Ibland känns det här första året utomjordiskt, för egentligen är det helt omöjligt hur man orkar. Men kärleken till mitt barn är det som får mig att orka – genom sömnbrist, utmattning och snårig skog.
ANYWAY.
Kan vi ta en sekund och bara känna in att HARRY HAR KOMMIT?!?!
Herregud, visste inte att jag kunde vara på så helspänn som jag var under dygnet då Petra födde Harry. Från första smsen om värkarna till BB och sen den första bilden på Harpan. Jag var så nervös och taggad och sen när han kom blev jag alldeles mjuk inombords.
Harry ♥
Alltså längtar IHJÄL mig efter att få träffa honom men vill inte stressa mina älsklingar med 300 ”när får man komma?” sms, haha. Är det något som jag hade gjort om under första tiden med Dante så är det att jag hade tagit det lite lugnare med besöken. Inte för att det inte var helt underbart att träffa alla man älskar och låta de träffa Dantis, utan mer för att jag i efterhand kan se att vi hade mått bättre av att få landa lite och slippa stressen med folk över när man kämpade på med amningen och allt. Så är det något jag lärt mig från min egen upplevelse så är det att låta mina vänner höra av sig när de själva är redo, hur mycket man än längtar.
Nu ska jag försöka hinna rensa mejlen lite innan minimannen vaknar. Idag är det bara mamma & dante-tid så vi ska gå iväg på äventyr efter lunch. Ikväll kommer hans 10-månaders uppdatering, puss!
<3
Du är världens bästa mamma och de ser man tydligt om man följer dig! Så konstigt att mammor kan vara så elakamot varandra. Det första jag märkte när ja fick barn var hur olika barn är och att de som funka för andra inte funka alltid för mig. Förstår inte då dessa mammor som klagar på andra hur de tänker. Då har man inte haft bebis som sovit dåligt större delen av sitt liv ( min dotter är också 10 mån) då gör en sovmorgon eller egentid susen 😀 man blir mkt roligare och gladare mamma då vilket båda vinner på. Stor kram
Fina ord! ❤️❤️❤️
Fattar inte hur du orkar! Idiot-morsor verkar det finnas en hel del av 🤦♀️
Hör jag ”varför skaffar man barn om man inte vill vaaaara med dem heeeela tiden?!” En gång till kräks jag! Jag kan inte för mitt liv förstå varför man vill sänka alla andra mammor runt sig?
Det ÄR krävande att ha barn, enlighet min egen erfarenhet ännu mer krävande att ha bebis än större barn. Första åren med dottern var kantade av otroligt mycket kärlek och otroligt mycket kämpande! En high need baby som ofta behövde MER än jag hade att ge. Men jag var en otrolig mamma, jag är fortfarande det!
Nu är hon en lättsam liten 3-åring, helt underbar! Det är alldeles ljuvligt för mig att vara mamma till en liten tjej i trotsåldern ❤️ På inget sätt lika utmanande som att ha en bebis med mjölkproteinallergi (som hon nu vuxit ifrån tack och lov), sömnproblem och 100% uppmärksamhetsvehövande all vaken tid.
Ibland, i mina mörka stunder, så tänker jag att de som vill utge sig för att vara bättre mammor faktiskt bara har lättare bebisar! Faktiskt! Att de bara råkat få bebisar som somnar lätt, som underhåller sig själva på en filt, som låter sina föräldrar laga mat, duscha och äta utan att skrika hål i trumhinnorna på dem, som är lätta att ha med överallt, som är nöjda för allt hela tiden. Och så tror de att det är deras förtjänst och kan inte för sitt liv förstå att andra mammor kämpar!
Jag älskar min underbara, roliga, sociala, självklara, modiga, pratiga och kärleksfulla dotter som kan vara både skitjobbig och skitenkel! ❤️
Att folk orkar 😱. Tänk om folk kunde sluta döma och stötta i stället, tänk vad världen skulle vara så mkt bättre!
Ta hand om dig och lita på din magkänsla och egna omdöme ❤️
😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭
Så fint!! Du är en fantastisk mamma på alla sätt ❤️
Aldrig förstått mig på någon shaming överhuvudtaget, tänker alltid att det beror på avundsjuka och typ… att folk som får barn tror att dom blir experter på prick alla barn så fort dom ploppat ut ett. Skit i dom och lev ditt bästa liv, jag tror att du är en supermamma!
http://johannagrahn.se
Jag är GRYMT avis på att du har en så bra balans i att va mamma men också Michaela!! Önskar att jag hade så bra barnvakter, utnyttja det så mycket du bara kan känner jag. Är övertygad om att jag skulle vara en bättre mamma om jag fick lite break ibland men får ju inte mer break och blir inte heller en bättre mamma av att klanka ner på
Nån annan 🙂 Tror elaka kommentarer grundar sig massa i avundsjuka!
Åh, du är helt fantastisk Michaela! <3
Så fint <3
Jag sitter här med min egna lilla bebis framför mig nu. Och apropå mom-shaming… kan vi prata lite om amning? Kanske nåt för Frågor med Forni. Trodde aldrig amningen skulle bli så laddad och känslosam – tänkte att det inte var så viktigt för mig hur han får mat bara han mår bra. Att jag testar att amma, men funkar det inte kör jag bara på ersättning, lätt som en plätt. Bebisen kom, amningen funkade superbra, men jag mådde skit av det. Jag drabbas av D-MER, ett tillstånd där man får ångestpåslag så fort mjölken rinner till. Felkoppling med oxytocinet så istället för lugn blir man oerhört illa till mods. Jag har därför valt att sluta amma men trodde aldrig det skulle ge mig såna skuldkänslor. Trodde jag var immun mot all "amningspropaganda" så att säga, men icke. Har man fått höra tillräckligt många ggr att amning är det bästa för barnet och att "alla bör försöka amma" etc så sätter det sig. Har mått så oerhört dåligt över att jag nekar honom bröstet när jag har så mkt mjölk och han får bra grepp och det gör inte ens ont! Men jag kan inte sitta med enorm ångest hela dagarna, vill må bra hans första tid i livet. Till vilket pris ska man envisas med att ge honom bröstet? Inte till priset av min mentala hälsa iaf. Är dessutom HSP och ångestkänslig. Men vad gör man åt skuldkänslorna när han letar efter bröstet och jag ger honom en flaska istället? Nån klok mamma därute som kan hjälpa mig tillbaka till det rationella och förstå att jag kan ge honom lika mkt trygghet, närhet och tröst ändå…
Det kommer gå över, det är jag helt säker på! Det är så mycket hormoner i omlopp och när det lägger sig lite kommer du bli klarare i att det är klart du inte ska amma om du mår dåligt! Flaska är så bra, barnen är ofta mätta, man kan dela på matningen om man vill och man kan göra det precis lika mysigt ändå. Håll dig borta från elaka tungor och läs bara saker du mår bra av så kommer du snart bli dig själv ❤
Åh om jag hade vetat att det fanns ett syndrom där man får ångest av att amma. Jag tyckte inte alls om att amma, hade låg mjölkproduktion och min bebis skrek hela tiden vid bröstet och det funkade inte alls. Så vi fick börja ge ersättning tidigt då hon inte gick upp i vikt. Men det jobbiga för mig var inte att ge ersättning, för då blev hon mätt och lugn, utan att jag aldrig tyckte att det var mysigt, fick aldrig den där kicken eller blev lugn som andra mammor beskrev. En barnmorska på en amningsmottagning beskrev amningen som vila på grund av alla må bra hormoner men jag kunde inte förstå vad hon menade…
Men när jag slutade amma helt efter att ha kämpat i 3 månader så var det som att någon drog upp rullgardinen och ljuset och livet kom tillbaka. Äntligen kunde jag börja njuta av att ha blivit mamma och jag önskar att jag kunde göra om de där månaderna av mörker. Hade jag vetat hade jag slutat amma dag 2! Så det kommer bli bättre! ❤️ Om inte så prata med någon på BVC eller MVC, det finns hjälp att få och jag önskar jag hade tagit hjälp direkt för det gör sån skillnad. Du ska njuta av din nya fina bebis, inte må dåligt! Och du är inte ensam 💞
Jag slutade amma min första son när han var en månad gammal pga. hade så ont. Bebis fick gott om mjölk & gick upp bra i vikt, jag slutade för mig egen skull. Jag kände också sån skuld över det. Det kändes som jag berövade honom från något livsnödvändigt. Jag fick min andra son ett drygt år efter min första son var född. Då gick amningen bättre och han ammade jag tills han var 11 månader.
Det var först då jag kunde se på det hela med fullständighet klarhet. Min första son blev ALDRIG berövad på någonting alls. Han fick mat och närhet. Min andra son fick mat och närhet. Det är samma sak. Skulle jag få ett tredje barn så känner jag att det är helt obetydligt om det blir amning eller inte. Det var ju aldrig amningen det handlade om, det var mamningen.
Som sagt. Det finns 10 000-tals sätt att vara en bra mamma och att amma istället för att flaskmata är inte ett av dem.
Vännen, du är tillräcklig. Och du är också viktig.
Åh vilken fin och varm kommentar, jag hade aldrig kunnat säga det bättre själv. Precis så är det – mamningen är viktigare än amningen. Jag önskar att jag också hade förstått det långt tidigare. Man gör det som känns bäst för en själv för att man ska orka vara en bra mamma. Massa kärlek.
Jag fick också D-MER! Jag hade som du mängder av mjölk, säkert till alla bebisar i kvarteret men mådde fruktansvärt av att amma. Jag hade visserligen också problem med såriga bröstvårtor och mjölkstockning men det hade säkert gett med sig med tiden.
Mentalt gick det inte att överbrygga och jag mådde fruktansvärt dåligt av det. När jag satte dottern till bröstet var det som att livet rann ur mig. Jag fick ångest, det kröp i kroppen jag ville bara slita henne från bröstet. Jag hade enorma skuldkänslor över att jag nekade henne det där mysiga när jag hade så mycket mat till henne. Ringde amningsmottagningen och grät i telefonen. En mycket förstående barnmorska sa ”det ska inte vara så här jobbigt, sluta bara! Ta med dig en flaska ersättning, hånat indolent och njut av din bebis”. Då insåg jag problemet – jag kunde inte njuta av henne med amningen som ett stort svart moln över oss. Det gjorde det lättare.
Att mata med flaska var så mysigt, jag kände mig så fri och min man kände sig lika viktigt som jag då han kunde ge henne samma närhet och mys plötsligt.
Heja dig, om du känner samma som jag gjorde så är det rätt beslut att ge ersättning istället!
Michaela, du är bäst! Har aldrig kommenterat här innan trots att jag har läst din blogg typ för alltid. Tack för att du är så bjussig och delar med dig av föräldraskapets upp och nedgångar. Din kärlek till Dante lyser igenom skärmen! Den som inte ser det är ursäkta mig helt dum i huvudet. Stor kram till dig!
Åh, herregud så sjukt att få sådana kommentarer. Skönt att du inte verkar tvivla på att du är en bra mamma, men om du gör det, det minsta någon gång, så kan du trösta dig med att varje normal mamma/förälder som läser dina inlägg inte uppfattar dem som de minsta negativa gentemot ditt barn. Det är väl klart att man är trött, behöver egentid, uppskattar barnvakt, osv. och samtidigt älskar sitt barn. Behöver man ens tillägga det? Nä. Jag tror jag talar för fler när jag skriver att det du gör, när du delar med dig av upp- och nedgångar i föräldraskapet, är oerhört viktigt och stärker många i att orka ta sig igenom de tuffa småbarnsperioderna. Det är snarare otroligt opeppande och ointressant att läsa eller höra från föräldrar som målar hela tillvaron i ett rosa skimmer. Det vet ju alla som har barn att det är total lögn. Med det sagt, fortsätt dela med dig som du redan gör! ❤️
Så sant om mom-shamers! Att andra ska lägga sig i och peta i andras rutiner och sätt att lösa livspusslet och livet generellt på är bara så ovälkommet och onödigt! Härligt att du faktiskt står trygg i vetskapen om att du är den bästa mamman åt din pojke och att ni som familj känner honom allra, allra bäst! Jag har en lika gammal son och jag håller verkligen med dig om att den härliga(ste) tiden är nu. Från att ha lagt enormt mkt energi på att försöka läsa av honom i månader vilket är psykiskt påfrestande i en tid där sömnbrist är standard börjar verkligen allt slit belöna sig nu och man börjar onekligen få en fin och tight relation. Jag skulle vilja spara de konversationer jag har med honom (visserligen konversationer i monologform) nu. När vi går i affärer kan jag komma på mig själv med att prata med honom som jag skulle gjort till en kompis ”tycker du verkligen den här färgen passar mig? Ska jag inte ta den blåa i alla fall?” Haha. Nu har vi kul ihop och det är inte bara jag som roar honom! Hejja dig och alla andra mammor därute 🙂
Du är så inspirerande och vi är så många som verkligen uppskattar att läsa om dina tankar och upplevelser! Hoppas att det väger upp! Har fått en massa tips av både dig och ditt kommentarsfält!
Som du har sagt tidigare så borde mammor (eller de som faktiskt inte ens har barn?!) som lägger sin tid på att klanka ner på andra mammor verkligen skämmas!!! Fy, det tolererar vi ikke!
Massor med styrkekramar
Får tårar i ögonen av hur du så vackert beskriver hur du de senaste 10 månaderna har vandrat 100 tals mil och vaggat i timmar med Dante för att få honom lugn och nöjd. Känner med dig i det du skriver. Vill också säga att du strålar och lika starkt strålar Dante och hans fina, fina ögon lyser av välmående och det är ett bevis på hur bra den lilla killen har det med dig och din livskamrat. Puss från en trogen läsare och mammavän på avstånd!!
Jag tror du är en toppenmamma! Skulle snararevilja ge dig en stor eloge för att du lyckas balansera småbarnsliv med arbete! Du är grym!!! 💕🌸
Alltså åhhh vilket fint inlägg. ❤️ Nu har har inte jag en massa följare på mina sociala kanaler som dömer mig utan det är till 100 % jag som fixat det alldeles utmärkt åt mig själv de dagar jag sitter i soffan med mobilen när min dotter sitter på golvet och leker själv eller när jag ryter till av frustration och trötthet när hon vägrar somna om efter 30 minuters försök till att natta om henne klockan 03.30 en måndagsnatt. Ska försöka då att påminna mig om alla gånger jag faktiskt ger henne mitt allt framför mitt eget intresse. <3
Och ja den mesta momshamingen beror nog på avundsjuka. Mammor som sitter hemma och mår piss för att de inte själva tillåter sig att få lite egentid och så ser man en massa andra göra det och så slår avundsjukan in och man måste rättfärdiga sitt eget beslut att sätta alla ens behov åt sidan för sin bebis genom att shamea någon annan. Har fått påminna mig själv flera gånger från att lägga ngn liten kommentar om hur tur ni har som kan få så mkt avlastning från era föräldrar när avundsjukan och sorgen över att ha båda våra föräldrar dvs far och morföräldrar till min dotter på annan ort (speciellt i Corona tider när vi inte kan träffa de alla trots att ingen av dom är i riskgrupp) slår till. Men så får jag säga högt till mig själv att inte ta ut den frustrationen och sorgen på någon annan som bara haft turen att ha sina föräldrar i samma stad! ❤️