CORINNE
Det här är
Ingen
Vanlig
Dag
För idag blir Corinne färdigbehandlad efter 2,5 års behandling av leukemi. När Corinne var drygt 2 år fick hon cancer och idag, när hon snart fyller fem, ska hon få ringa i klockan efter sin sista behandling.
Jag tänker på den här dagens betydelse och då känns det som att jag har hållit andan i två och ett halvt år, sida vid sida med mina bästa, finaste, gulligaste tjejer. Hon klarade det!
Jag minns när jag hälsade på dem på sjukhuset en vecka efter att Corinne blev inlagd. Alexia mötte mig vid dörren in till barnonkologi-avdelningen och jag höll i en stor kasse med paket. Corinne kom cyklandes på en trehjuling precis bakom och båda två såg ut som vanligt, fastän allt hade förändrats. De stod där mitt i en mardröm som inget barn och ingen förälder kan föreställa sig. Vi lekte i lekrummet och efter ett tag blev hon trött, ville lägga sig i sängen, och jag satt på fåtöljen bredvid och pratade med Alexia om hur allt kändes utan att egentligen någon av oss visste vad vi skulle säga.
Jag har sett hur dom har kämpat, och kämpat, och kämpat.
När jag själv inte har sett en annan utväg än att bryta ihop, har jag sett dom kämpa lite till. Jag visste inte att en människa kunde plocka fram sån urkraft inom sig – att de besatt en sådan styrka i sig själva. Men de är de starkaste personerna jag någonsin har träffat. Corinne som har kämpat sig igenom otaliga behandlingar, nålstick, blåmärken, håravfall, gifter, sjukhusbesök. Alexia som har varit den lejonmamman jag bara trodde fanns i sagor. Naomi som har stått stadigt vid sin systers sida utan att vika. Och Mike, som har hållit sina tjejer i sin beskyddande famn.
Och genom hela resan har de alltid haft nära till skrattet, nyfikenheten och buset. Jag har sett hur dom har dansat sig igenom den här mardrömmen med ett enda mål – att ringa i klockan.
När jag var där på sjukhuset första gången så sa Alexia när jag skulle gå att Corinne ska ringa i klockan en dag. Jag förstod inte vad hon menade med det, men sen lärde jag mig. I klockan ringer de barn som blivit färdigbehandlade på avdelningen. Det är det största man kan göra, att ringa i klockan. Den ringer för den lilla människa som har överlevt… och för alla vänner som längst vägen inte har gjort det. För alla små vänner som fortfarande kämpar när Corinne går hem efter sin sista behandling. På barnonkologin lever de riktiga hjältarna här på jorden och idag ska Corinne ringa i klockan, för hon klarade det.
Vår första selfie tillsammans, tror hon var runt 6 månader här haha!
I tisdags firade vi. Vad ska du säga när du ringer i klockan?, frågade jag. Och Corinne svarade: JIPPI!
Sen ropade vi i kör: JAG ÄR BÄST, JAG ÄR STARKARE ÄN PIPPI, JAG KLARAR AV ALLT
Fy tusan vad stolt jag är över den här tjejen. Och min älskade vän som har visat mig vad mödraskap handlar om – att göra det omöjliga för sitt barn.
Heja Corinne, du klarade det! Om du bara visste vilken unik liten person du är. Du är helt extraordinär och jag är säker på att universum har storslagna planer för dig.
Här kommer lite bilder från de senaste åren, som en påminnelse över vilken helt otrolig kämpe hon är. Blir full i skratt och varm i hjärtat när jag ser bilderna för hon är så himla stark, samtidigt som jag känner en stor känsla av orättvisa inom mig. Inget barn ska behöva kriga mot cancer.
Min favoritbild på oss <333
HERREGUD vad jag älskar dig Corinne – du är världens finaste roligaste lilla person!!!
Om du som läser vill bidra till att cancerforskningen ska komma framåt, ge gärna en slant till Barncancerfonden. De gör så otroligt mycket viktigt arbete för barnen som är sjuka, både för framtiden men också direkt på plats. Innan Corinne blev sjuk förstod jag inte exakt hur viktigt deras arbete var, men under de här åren har jag sett det med egna ögon. Deras arbete är livsviktigt ♥
Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.
Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.
Lämna ett svar
Entreprenör, bloggare och författaren som njuter av livet till fullo. Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.
Vilket fint inlägg! När en tragedi som barncancer drabbar ens barn har man inget val än att vara den där lejonmamman. Vakna nätter, torka spyor, trösta, klappa, krama och lova att det snart blir bättre. Om 1 år och 7 månader ringer vi i samma klocka ❤️
Åh – heja er. Vad grymma ni är. Jag längtar tills ni också får ringa i klockan och fira ordentligt att ni klarade det. Ni är helt fantastiska <3
Ååhh tårarna rinner ner för mina kinder, glädjetårar för att fina lilla Corinne klarat sig igenom detta och äntligen ska få ringa i klockan, men också ledsna tårar över att barncancer finns och tar så många barns liv, usch det är fruktansvärt. Jag har följt Alexia och Corinnes resa sedan du skrev om det här på bloggen när Corinne precis fått beskedet för 2,5 år sedan. Jag blev månadsgivare till Barncancerfonden den dagen och kommer fortsätta vara det så länge det finns behov. Jag önskar sååå att det en dag inte behövs, att cancern är utrotad och att ingen behöver få sitt liv så raserat av den hemska sjukdomen <3 <3
Vad fint att du blev månadsgivare – det gör mig SÅ glad. Men som du säger, hjärtat värker över det faktum att barn ens ska behöva ta sig igenom denna hemska sjukdom. <3
Vilken grej! Fantastisk nyhet.
Så himla fint skrivet! Blev superberörd och nära tårar flera gånger. Har också följt Alexia och Corinne hela resan. Magiskt att det är dags idag! Glädje!
Fy vad fint skrivet <3
Finaste inlägget jag läst. Så hjärtskärande och kärleksfullt på samma gång! Borde finnas en immunitet för barn att inte kunna bli svårt sjuka! Kram.
Guuuud sitter här med tårar i ögonen på biblioteket. Har följt familjens resa sen dag 1 och ofta varit så ledsen för deras skull, men också flertalet gånger slagits av vilken otrolig familj det verkar vara. De kan skatta sig lycklig som har en så närvarande och fin människa som dig i sitt liv. Du skriver otroligt vackert om både Corinne och Alexia, även om Naomi och Mike och det berör otroligt mycket.
Krama om familjen extra mycket nästa gång du träffar dem, från mig och alla andra som följt deras resa både via dem men även via dig <3
JIPPI! ❤️