Igår kväll när jag stod i duschen så frågade jag mig… håller jag på att bli utbränd igen? Det bästa med att ha varit utbränd (för det är faktiskt så att allt tungt även har med sig något ljust) är att jag känner igen kroppens signaler på utmattningssyndrom. Men det är jobbigt också för det skapar en viss stress. En del av mig känner bara STOPP, det här har jag INTE tid med. Jag fylls av en panikkänsla och vill bara att att alla tecken på utmattning ska försvinna. Men det är ändå mer positivt än negativt att känna igen kroppens signaler för det gör att jag troligtvis aldrig kommer gå in i väggen igen. Jag blir utmattad i perioder och känner symptomen, men oftast kan jag hantera dem och återgå till den stabila grund jag har jobbat de senaste åren med att bygga upp.

Det började i lördags när jag la mig bredvid Dante på hans sovstund. Jag kunde inte somna och med tanke på min ständiga sömnbrist brukar jag somna innan honom när jag lägger mig ner. Men hjärtat slog fort och jag kom inte ner i varv. Ju längre jag låg, desto snabbare blev mina andetag. Jag gick upp och började städa undan i lägenheten istället. Sen har det fortsatt under veckan. Här är några av mina tecken på utmattning:

– Hjärtklappning
– Andas snabbt, en känsla av att inte få tillräckligt med luft
– Jag får lättare blåmärken och sår på kroppen. Jag vet inte om det beror på att jag är mer disträ och därför mer oförsiktig med min kropp (har sämre kontakt med den kanske?) men märker att jag “såras” enklare.
– Dålig hy
– Svårt att sova trots sömnbrist
– Kan inte ta beslut
– Ältar saker, har svårt att lita på magkänslan
– Panikångestattacker
– En känsla av att inte räcka till

Senaste veckan har flera av dessa symptom uppenbarat sig och igår i duschen tog jag mig en ordentlig funderare. Jag har ett rivsår på bröstet och när jag ställde mig under de varma strålarna kändes det som att någon drog en glasskärva mot min hud. När gjorde Dante det här? Frågade jag mig själv medan jag instinktivt skyddade bröstet mot vattnet.

Nej, jag är inte på väg att bli utbränd. Det var min slutsats. Däremot så skördar jag resultaten av så lång tid med dålig sömn och då kommer mina utmattningssymptom, eftersom jag är just utmattad. Detta i kombination med att pandemin sätter sina spår i en. Är det något jag har lärt mig sen Dante kom så är det att jag måste vara snäll mot mig själv hela tiden för att orka. Jag måste ta hand om mig för det finns ingen annan som kan göra det åt mig. Jag måste ta mig tid till reflektion, prioritera det jag mår bra av, våga boka om när det behövs, göra det som gör mig lycklig oavsett vad andra tycker om det. Jag är helt övertygad om att jag hade behövt sjukskriva mig för utmattning efter att Dante kom om det inte vore för att min kropp har lärt sig av tidigare erfarenheter och att jag numera kan dra i handbromsen när det behövs. Jag må vara hård mot mig själv i mammarollen, men i övrigt är jag faktiskt mjuk mot mig själv. Jag gör saker för min skull och inte för andras. Jag har lärt mig att lyssna inåt.

Hur mår ni idag?

Jag mår bra efter gårkvällens reflektioner – de behövdes för att jag ska hitta någon sorts stabilitet. Livet är lite blåsigt men jag kommer klara mig igenom det. Någonstans vill jag ändå tro att det värsta är över: både med vår sömn och med pandemin. Det kommer ljusna, våren kommer, saker kommer kännas lättare.

Vi klarar det.

Jag idag, testade en ny läppenna från Rebecca Stella Beauty som verkligen föll mig i smaken (No 3 var det om någon undrar 🙂
Och ja – man kan känna utmattningssymptom och testa läppennor samma dag för det ena utesluter inte det andra