Hej gullnosar,

Äntligen fredag!

Jag ser verkligen fram emot en lugn vårhelg i världens bästa stad. Ska ut och äta middag, mysa, sola på balkongen, äta glass, promenera och läsa böcker.

Igår gick jag in i min gamla chef Staffan i hissen på kontoret. Han sitter med sitt team på samma kontor som jag men på en annan våning, så då och då går vi in i varandra. Nu var det några månader sen och han var så glad över magen och allt.

Tänkte på det där med chefer då. Vad de kan betyda för en genom livet och framför allt – hur man aldrig ska glömma bort vem som fanns där för en i början. Vem som trodde på en, stöttade, fanns där. Riktigt bra chefer är det bästa man kan ge sig själv i sitt arbetsliv. För mig har det inte handlat om att personen i fråga ska vara perfekt eller alltid göra rätt – utan att vi ska klicka, att vi ska kännas som ett team samt en stark känsla av att min chef verkligen tror på mig. Jag har haft tre såna chefer: Viktor Barth-Kron som rekryterade mig till Stureplan.se som 18-åring, Margret Atladottir som anställde mig som moderedaktör på Nöjesguiden när jag var 19 år och Staffan Ekberg som jag jobbade med sida vid sida under mina år på Devote och Stampen (även han som rekryterade mig till Vice VD när jag var 22 år ung, snacka om att satsa på någon!).

Tre personer som jag kommer vara evigt tacksam över att ha haft i mitt liv och som är en stor del i min karriär och utveckling, både arbetsmässigt men på någon nivå även som människa.

Chefer är inte några övernaturliga varelser som gör alla rätt vilket jag tror att många anställda har som föreställning. Att vara chef är en enorm press, det vet jag eftersom jag numera har egen erfarenhet, och troligtvis uppskattar jag mina tidigare chefer ännu mer nu när jag vet hur tufft det är. Jag tycker att ledarskap påminner lite om föräldraskap (även om jag hittills bara har erfarenhet av en).

Jaja, det jag vill ha sagt är att det inte är lätt alla gånger och att jag är så tacksam över de braiga chefer jag har haft i mitt liv (har haft mindre bra också…). Kommer alltid vara tacksam mot de som har trott på mig och gjort sitt bästa med mig – jag vet att jag inte har varit världens enklaste anställd alla gånger.

Nu ska jag sticka iväg på ett träningspass för första gången på flera veckor! Gud så skönt det ska bli. Sen ska jag till kontoret, så mysigt där just nu. Vi har tagit in en praktikant på FORNI som kommer att jobba med oss under en längre period och igår var hennes första dag som kändes toppen. Det är mestadels Emelie och Louise som kommer jobba med Amanda men vi åt lunch tillsammans och jag fick ett väldigt gott intryck. Kanske var Amanda anledningen till att jag tänkt mycket på chefer sen jag träffade Staffan i hissen igår. En gång var han min chef och idag är jag chef, med praktikanter i mitt bolag. Livet – det har sin märkliga gång på något vis. Häftigt är det.

Herregud alltså, jag är helt blown away av den otroliga responsen på min kollektion! Tack tack tack! Svävade på moln igår när jag kom hem från jobbet och somnade efter allt adrenalin redan innan klockan åtta, haha.

Vi har sålt slut stora delar av kollektionen redan, på mindre än ett dygn vilket är helt galet. Vi hade lagt en order som vi estimerade skulle räcka för hela säsongen, alltså hela våren och sommaren. Men det sålde mer än vad vi någonsin hade kunnat ana och det gör att flera storlekar redan är slut tyvärr.

MEN vi la en ny order i morse så inom en månad kommer det påfyllning. Det betyder att ni som hade tänkt vänta och shoppa när lönen kommer, kan lägga undan pengar för det ni vill ha och sedan klicka hem det när påfyllningen sker. Jag lovar att säga till när jag vet mer exakt när den kommer, men eftersom det fraktas med båt kan vi inte lova något exakt datum just nu.

Det är så roligt att kollektionen är uppskattad och att den går hem. Det märks verkligen att folk shoppar lite mer annorlunda nu för tiden. För några år sedan var de mer fast fashion medan nu vill man ha plagg som håller genom många säsonger, som inte är för trendiga och som har tagits fram på ett hållbart sett och är av bra kvalitet. Jag är som sagt sjukt stolt över det här arbetet och blir ÄNNU gladare när jag ser folks respons.

Nu ska vi iväg på lördagsmiddag hos Amanda och Shoan, ha en magisk lördag. Puss!

Gick upp i morse och tänkte att jag skulle vända den jobbiga känslan från igår och bestämde mig för att ladda över alla bilder och filmer från Paris på min kamera, men upptäckte då att min kamera är borta. Letade i en timme men insåg att den är inte här alls, den ligger nog borttappad någonstans på Paris gator. Mejlade alla restauranger och hotellet från sista dygnet, letade igenom hela lägenheten, bad Emelie leta igenom kontoret men nej, den är nog borta. Inväntar svar från hotellet men min magkänsla säger mig att den inte är där. Det var ganska stressigt när vi åkte hem (höll på att missa planet) så jag tror att den i all stress lades undan och glömdes bort på flygplatsen när jag tog ut mitt pass eller något.

Det gör mig så ledsen för det är inte alls likt mig att tappa bort saker. Speciellt inte en kamera som har hela vår Paris-weekend sparad i sig som minnen. Jag blir så himla, himla ledsen över alla bilder och filmer som jag har varit så glad över att ha sparade – nu är allt borta. Det fanns även jobbgrejer på kameran som jag inte hade hunnit föra över plus en film från senaste besöket hos barnmorskan där vi lyssnar på lillens hjärtljud, så himla tråkigt att inte få ha kvar dessa minnen.

Varför är det alltid så att allt jobbigt kommer samtidigt? Nu har jag suttit i soffan och gråtit i en timme, jag VET att det bara är bilder och en kamera men för mig är det också minnen och även om det inte gör någonting om tusen år så känns det bara sämst. Igår höll jag gråten inom mig hela dagen men idag går det inte, tårarna forsar, det är som att jag har satt på en kran. Vet att det går över men usch vad jobbigt allt känns just nu…

God kväll mysisar,

Nu är jag hemma igen efter många timmar på sjukhuset. Det är ingen fara med mig och jag kan slappna av – så skönt! Jag fick vara kvar extra länge eftersom jag hade förhöjda vita blodkroppar, så de ville vara noggranna med alla tester. Jag säger det igen – gud vad jag uppskattar sjukvården och hur de tar en på allvar. Efter en röntgen visade det sig att en ven krånglade lite vilket var anledningen till smärtan och botemedlet är vila, så det ska jag göra mer av framöver. Träning är bara bra – men att inte överanstränga kroppen till vardags var rekommendationen och den ska jag ta till mig. Nu blir det ett lugnare tempo fram tills midsommar då jag trappar ner ordentligt i ett par månader när bebisen kommer.

Det är lite tufft att vara själv på sjukhus i så många timmar, samtidigt ville jag inte ha något sällskap eftersom jag tänkte att det ändå var skönare att vara själv. Dessutom hoppades jag på att få snabbare hjälp om jag var ensam än i sällskap hehe…

Nu har jag precis krupit ner i soffan, här ska jag ligga resten av kvällen och bara mysa. Imorgon är jag tillbaka som vanligt i bloggis med massa inlägg. Har sååå mycket från Paris att visa! Längtar efter att göra det. Men först – myskväll!

Puss!

Hoppas att du är jävligt gullig, du som bor där inne, för det är inte helt lätt att bära på dig haha <3!