Vad går livet ut på?

Glad första advent små tomtevänner,

Den här familjen har kommit helt ur sömnrutiner efter en sjukvecka. Damon försöker natta om Dante för fjärde gången as we speak och jag knapprar försiktigt på datorn. Sjukveckor blir som jetlag-dygn, det tar tid för kroppen att komma tillbaka till de vanliga rutinerna igen. Vår lilla familj mår absolut bäst av rutiner så inför nästa vecka hoppas jag på fler hela sömnnätter och färre upp och ner-vända dygn.

… och där fick jag ta över och försökta natta om. Men nu tror jag lilleman sover.

Hur mår ni?

Jag mår sådär. Den här graviditeten har hittills inte gjort mig speciellt gott. Till slut övergår ju fysiskt dåligt mående till psykiskt och man (i alla fall jag) drar på mig någon typ av lätt depression. Det finns en gräns för hur mycket positiv inställning man orkar ha innan man kommer på sig själv med att känna att alltihopa känns rätt meningslöst.

Gud så deppigt, men ack så sant. En sak som bidrar till mitt sådäriga mående är just den här känslan av meningslöshet och jag inser att den växt fram av allt dåligt jag ligger och tar in via olika nyhetsflöden hela dagarna. Jag kommer liksom på mig själv med att tänka “Varför i helvete sätter jag barn till den här världen som bara blir sämre för varje dag?”.

Kan ni också känna så?

Det var enklare när jag var yngre och inte tog in vad som sas. När jag var så inne i min egen värld att jag inte märkte allt som höll på runtom. I och för sig var jag olycklig i min egen lilla värld då… Men fram tills för några år sedan hade jag i alla fall alltid en känsla av att världen blev bättre för varje år som gick. Mindre krig och mer acceptans. Nu känns det som att vi backar bak i utveckling för var dag som går. Oavsett om det handlar om krig, kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, människors rätt att älska vem dom vill eller vår förmåga att vilja ta hand om varandra istället för bara oss själva. Vinner det onda – är det vad som håller på att hända?

I fredags var det Orange Day som handlar om att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. Jag modererade flera samtal om ämnet under dagen tillsammans med Her House Foundation som inriktar sig på precis dessa frågor och som gäster hade vi allt ifrån polisen till våldsutsatta. Jag valde att sända och posta samtalet med polisen live på min Instagram och inser att videon har fått hälften så många views som de om mode och skönhet. Alltså jag ÄLSKAR mode och skönhet, missförstå mig rätt, men jag blir liksom nedstämd av att “ingen bryr sig”. Samtidigt så är det väl så alla som brinner för något känner – och alla kan inte bry sig om allt. Jag själv väljer ju mina hjärteprojekt jag engagerar mig i och kan inte välja alla för då tror jag inte att min röst kommer fram genom bruset tillslut. Så även om jag måste acceptera att andra inte kan bry sig om allt jag bryr mig om, så blir jag ledsen över att ett samtal med polisen om hur vi hjälper kvinnor som är våldsutsatta inte väcker mer intresse än vad det gör. Tänk om alla mina 100 000 följare tittade, då kanske några av dem skulle veta hur de skulle göra den dagen de misstänker att någon i deras närhet är utsatt för våld. Istället för att vända andra kinden till och skrolla vidare på roliga reels.

Alltså jag är ju inte bättre själv, jag vet ju det, jag skrollar också förbi långa artiklar om klimatkrisen och fastnar istället på en inredningsguide och det är väl även i det som hopplösheten ligger. Att jag inte är bättre än så jag heller. Så vad går livet ut på då, att skrolla meningslösa inspirationsvideos på telefonen medan jorden går under?

Idag är det en vecka och två dagar sen jag spydde senast. Och nästa vecka är jag förhoppningsvis fri från sjukdom. Så jag undrar om jag kommer se på allt med ljusare blick då? Om den här känslan av meningslöshet kommer bytas ut mot något annat, som känslan av att liv växer inom mig och att jag varje dag med bara min egna kropp bygger en helt ny människa. Stolthet, kommer jag att känna det? Som jag kände så starkt när Dante blev en människa inuti mig… Jag hoppas det.

Nu är klockan efter 21.00 och jag har 77 mejl att gå igenom innan det är dags att stänga ner datorn, koka en kopp te, värma en lussebulle och sätta på någon av alla julfilmer på Netflix som handlar om att en karriärista åker tillbaka till sin hemstad över jul och bli kär i sin ungdomskärlek igen (haha). Älskar er och hoppas att ni känner mer meningsfullhet än vad jag gör just nu.

  1. Jag har inga barn, men känner ändå som du och är orolig för vilken värld mina systerdöttrar ska växa upp i. Just nu känns det verkligen helt hopplöst. Allt går baklänges och så många priviligerade jä*vla människor kämpar för att det SKA gå bakåt i utvecklingen, krig, högervindar som blåser överallt, människor som är ondskan själva har så mycket makt (även i Sverige, när jag läser t.ex. Björn Söders tweets så mår jag illa över att svenska folket röstat dem till makt – hur är det möjligt?!) etc. Har tappat lusten att göra roliga saker, även för att jag känner dåligt samvete i min egen lilla superpriviligerade värld. Känner dåligt samvete för att jag just varit sjukskriven pga utbrändhet – har jag ens rätt att vara utbränd när jag har det så bra? Hoppas det vänder snart och att det ljusa vinner i slutändan.

    1. Känner igen mig i din kommentar och vi verkar vara fler som känner så. Frågan är hur man ska ta sig ur det? Vad ska man göra liksom? Massa kärlek till dig <3

  2. Känner igen mig i det med omvärlden och negativt flöde hur påverkad man faktiskt blir av det.
    Har själv en 6-åring och tänker ofta: ”hur ska det gå för honom sen?”…

    Tur man kan komma ut från den tankespiralen och känna även andra känslor & låta det positiva komma fram.

    Kram & lycka till med din graviditet ❤️

    1. Jag är i v.32 och hade det inte varit för att magen växer så hade jag inte vetat att jag är gravid 🤷🏻‍♀️
      Så har det varit hela tiden. Men känner igen mig i att jag ej vill läsa om misär.
      Just mäns våld är en hjärtefråga för mig.
      Men vill inte höra om krig, klimat, sexualbrott etc.

  3. Jag håller så med dig i allt du skriver. Världen känns så mörk just nu, och det ena efter det andra. Det känns som att vi unga liksom inte fått andas de senaste åren? Det var ju inte såhär vuxenlivet skulle vara, med lockdown, krig, abortfrågor, räntekaos, amorteringskrav, skyhöga bopriser, och nu inflation och lågkonjunktur. Jag bläddrar också hellre igenom en inredningsguide för jag orkar. Liksom. Inte. Mer.

    Jag som dock har läst din blogg i typ +10 år och som följer mer här än Instagram har ju också märkt din frånvaro här inne. Så jag visste till exempel inte ens att du hade en live i fredags om Orange day. Så är bara en inflik till varför det också kanske var ett lägre tittarantal, att fler är som jag och främst följer dig här helt enkelt 🙂

  4. Usch ja, har en nyfödd bebis och klarar inte av att ta in nyheter just nu. Försöker i alla fall tänka på allt gott hon och alla andra nya små människor kommer skapa i värden. Kram!

  5. Är också i nån form av nedåt spiral och känner att det mesta som händer just nu är totalt meningslöst – men jag håller tummarna för att det vänder jättejättesnart. Man får inte glömma bort att det är hundra procent OK att känna så här då och då, även om man har väldigt många saker att vara glad över generellt! Du är inte en sämre människa för det, inte jag heller för den delen. (:

    Önskar dig världens bästa start på veckan och att månaden DECEMBER gör oss båda gott!
    Vill bara pynta, må bra, gosa ner mig i en soffa med världens största kopp te och glömma världen där utanför en stund och bara känna frid. Typ. Hoppas vi kan få en eller två sånna dagar framöver… Och noll kräkningar för dig. 🙂

    STOR KRAM! <3

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

ENTREPRENÖR, INFLUENCER & FÖRFATTARE

Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Jag tänker på hur dålig plats jag var på i våras och vilken bra plats jag är på nu

Hej älsklingar!

Jag sitter på kontoret och äter ett wienerbröd och dricker en kaffe med perfekt skummad mjölk medan jag knapprar på min nya dator. Fun fact är att man inte kan se bokstäverna på tangenterna på min gamla dator, eftersom jag skriver så mycket på mina datorer haha. Dessutom har jag grov separationsångest från mina datorer och använder dem så länge jag bara kan. På min förra dator skrev jag “My Baby Book” så när jag idag sa hej då till den och bytte till min nya, var hjärtat mjukt när jag tänkte på allt fint min gamla dator har gjort för mig.

Är detta normalt?

Vi har varit i Spanien i två veckor för att äntligen, äntligen, kunna bo i vårt hus. Det var inte helt klart, det kan ha varit både en och två vattenläckor, men det var en sån målbild för mig att låsa upp dörren dit. Det känns HELT sjukt mysigt att vi har vårt egna lilla hus i Sydeuropa, alltså NYP MIG, när blev jag så vuxen?

En kväll kom grannflickan förbi, ställde sig på vår terrass och sa “Hej, är Dante hemma? Vi ska ha halloween-skattjakt i trädgården, vill han följa med?”. Så hade hennes mamma fixat skattjakt till barnen som bor i vårt område och Dante sprang efter de som var lite större, fick för första gången en egen liten godisskål och hans ansiktsuttryck när han kom tillbaka hem sen… nä… jag hade kunnat stoppa livet där och då och bara levt i den stunden för alltid. Han har blivit så stor dessa veckor i värmen, så modig och fin, mitt hjärta växer i takt med att han blir större. Han är min tydligaste måttstock på att livet går snabbt och att det här som är nu – det är faktiskt allt vi har. Inga repriser, ingen möjlighet att lämna tillbaka en dag eller ett liv och göra om. Vi har här och nu och det är upp till oss att leva på det sätt vi mår bra av.

När Dante springer i sanden med sina vänner och jag äter frukt på en solstol bredvid Damon och våra kompisar, då är jag så jävla rik. Då är det varmt under huden, hjärtat slår lagom snabbt, hjärnan vilar. Men också att få komma hem sen, sminka sig, gå till kontoret, mötas av tio kollegor som skiner upp och skämtar om Bachelor innan vi dyker ner i något nytt Baby Journey-projekt som vi är övertygade om kommer hjälpa massa gravida där ute > då pirrar det också under huden men på ett helt annat sätt. Då kommer adrenalinet, pulsen ökar, jag får gåshud för att vi gör så roliga och bra saker på jobbet.

Jag tänker på hur dålig plats jag var på i våras och vilken bra plats jag är på nu. Att livet kan vända så, utan att det utåt sätt egentligen har skett något extraordinärt. Jag började bara leva mer sant mot mig själv. Sluta jaga sånt som inte är viktigt för mig, och ta livet i den takt jag vill.

  1. Ditt sista stycke beskriver även mitt liv hur det var i våras och hur det är nu. Hur det bara blev så bra. Underbart!!! KRAM

  2. Förstår att du inte hinner/kan/orka uppdatera bloggen så mkt men ååh vad jag saknat dina inlägg och blir glad när du skriver. Jag önskar mig också graviduppdateringar. Och skulle älska att få se fler bilder från huset och från nya lägenheten. Men som sagt, ta det i din takt såklart men din blogg ger guldkant på mitt liv 😀

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Trasiga kommentarer

Men hallå – vi upptäckte i veckan att kommentarsfältet inte fungerar! Skandal när men berättar mysig nyhet för er och allt. Jag har satt teamet på att lösa det och ger en update när allt är tillbaka som vanligt.

Idag är det fredag! Jag och Dante äter frukost as we speak, ostmackor och ägg och te till mig. Det är alltid min favoritstund på dagen. Snart ska vi packa hans ryggsäck och min jobbväska, välja kläder och möta fredagen. Min garderob har känts 70% lättare sen jag började med kapselgarderob-utmaningen och blev gravid. Som att man bara får acceptera det som finns istället för att tänka ”tråkigt, jag vill ha något nytt”! Jag väljer mina svarta byxor från By Malina, kashmirtröjan från Soft Goat och jackan från Toteme de flesta dagar. Dante väljer alltid sina spiderman-skor och tröjan från Polarn & Pyret med dinosaurie. Vi har alla våra favoriter 🙂

Hoppas ni får en mysig fredag och helg. Själv ska jag på Afternoon Tea med mamma, pappa och Timmy idag efter jobbet. Oj så mysigt! 🖤

  1. Har följt dig sen rar-tiden och din blogg har alltid varit min favorit. Hoppas hoppas hoppas du börjar blogga mer snart! ❤️

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Weekly Plans

Min favoritplaylist är på i bakgrunden på kontoret och vi har två nya medarbetare på plats idag. Jag vaknade peppad på jobbet och tacksam över att vår vab verkade vara över. En lugn helg hemma lönade sig för idag var Dante frisk nog för föris och det behövde vi eftersom det är massa jobb den här veckan!

På tal om tacksamhet så har jag känt mig ovanligt tacksam senaste veckorna. Det går ju i perioder, ibland lyckas jag påminna mig själv över hur lyckligt lottad jag är medan jag ibland fastnar i problem och har svårt att ta mig ur de negativa tankebanorna. Just nu känner jag mig tacksam över allt jag har fått i år, det är verkligen några stora saker som har prickats av på drömlistan och förutom saker som utomlandsboende och karriär så har jag en frisk familj… ibland glömmer jag bort hur tacksam jag ska vara över det. Men så kommer dagar som den här helgen, när vi downsizear livet och stänger in oss vi tre i tre dagar, och då sköljer tacksamheten över mig. Min fina familj, mina fina killar. Har jag dom så har jag allt.

Vad är ni tacksamma över idag?

Idag är det den första måndagen i oktober och jag ska förutom min capsule wardrobe-utmaning, även utmana mig själv i att skapa det ultimata höstmyset för mig själv och min familj. Jag vill vara en basic bitch som postar bilder på mig själv i stora, stickade koftor med en kopp te i handen och som bakar äppelpaj varje söndag.

Hur ska du ta dig an oktober? Hoppas det blir en riktigt mysig månad för oss alla i alla fall ♥

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

När blir man vuxen?

Nämen hallå,

Det är lite väl många bollar i luften det här året. Två renoveringar, ett bolag, ett småbarn och så ett helt liv på det. Istället för att försöka prestera maximalt på varje område så har jag i min terapi lärt mig att prioritera det som känns rätt och ha tålamod med att det andra får bli som det blir. Det tankesättet fungerar inte alltid, men jag försöker.

I tisdags fick vi tillträde till vårt nya hem och så fort det var signat och vi hade nycklarna i handen, så sprang vi upp för att titta. “Det känns som att någon kommer ta det här ifrån oss”, sa D till mig och jag höll med honom. Han syftade inte bara på lägenheten, utan allt i vårt liv just nu. För även om det är mycket, så har det här varit det hittills största året i vårt liv. Det har hänt så mycket bra saker att det nästan är svårt att ta in. Är allt det här verkligen vårt? Vi känner oss fortfarande som två tonåringar, några ungdomar som hade snott nycklarna till någon mormors våning på Östermalm. Bara det är den är vår och vi är vuxna nu.

När förstår man egentligen att man är vuxen? Förstår ni att ni är vuxna? Jag går på utvecklingssamtal, lagar familjetacos, lägger fram kläder för hela veckan till mitt barn, har feedbacksamtal med anställda och gör upp budgetar. Men jag snackar också om Bachelor hela lunchen en torsdag, glömmer bort att betala räkningar, skvallrar med mina bästisar och struntar i att svara i telefon. Att vara vuxen är nog att inte alltid känna sig vuxen, men på något sätt få ihop livet ändå.

Den här månaden avslutar vi en renovering och påbörjar en ny. I vår har min lilla familj ett nytt hem. Och i höst ska jag bara fokusera på renovering, pastamiddagar, krispiga promenader runt Djurgården och på att baka knäckig äppelpaj. Och så ska jag sätta ihop en capsule wardrobe! Ska nog påbörja ett inlägg om det direkt, jag blev så inspirerad av Elsa Billgren som kör det hela hösten. Puss!

Vad tror ni om ett sånt här badkar i nya lgh… dreglar… från Gritti Palace Hotel

  1. Åh vad jag förstår dig och skönt att höra det från någon annan!
    jag tänker ofta samma tanke när jag plötsligt hämtar min dotter på förskolan, går på föräldramöten och plockar leksaker varje kväll för att slippa trilla på de i morgon-mörket. Lika naturligt som det känns att vara mamma till min dotter, lika surrealistiskt känns det att vara föräldern på föräldramötet. Livet, vilket galet och fantastiskt äventyr!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi