Hej favoriter,
Tack för all pepp kring boken både här och på Instagram! Jag är så glad och taggad på den.
Onsdag idag och livet hemma fortsätter i sin stilla takt. Det skulle ju vara fint väder hela veckan men både måndag och tisdag var molniga och blåsiga – idag däremot! Herregud så härligt väder. Jag ska vårstäda balkongen och ta ut massa leksaker så att vi kan sitta där i eftermiddag och leka och njuta av frisk luft. Vi har sol på balkongen fram till 14 ungefär så då kan inte Dante sitta där, men efter hans eftermiddagsnap blir det balkonghäng. Vi har flera barn som bor i vårt hus och så fort våren kommer hör man alla leka på sina balkonger och på innergården vilket är så mysigt. Man känner sig trygg när man hör barn leka tycker jag.
Anyway, jag har precis avslutat dagens video-möte. Dante sover ju typ 1-2 timmar varje förmiddag så då kör jag och D möten av olika slag på telefon eller video. Det är verkligen märkligt att jobba hemifrån med en bebis som kräver all uppmärksamhet, men jag uppskattade tipsen jag fick från er för någon vecka sen och har tagit dem med mig! Försöker lägga upp dagarna, sätta på mig bekväma men fina hemmakläder och liksom hitta en ny vardag som är anpassad till hur livet ser ut just nu.
Nu blir det svampomelett till lunch, vi hörs senare. Ha en fin dag och njut av solen! Puss!
Men så mysigt 😍😍😍
http://www.johannagrahn.se
Hej fina du. Jag har en fråga som jag gärna skulle vilja höra dina tankar och råd kring, som du gärna får ta upp i ”Frågor med Forni”.
Såhär. Jag har haft otroligt svårt att gå vidare efter att jag blev hjärtekrossad för flera år sedan. Dom första åren hade jag total avsmak att ens börja dejta igen då jag blev så krossad av mitt ex. Jag förstod inte hur jag skulle kunna få tillit till en kille igen efter det jag fick gå igenom MEN åren gick och jag kände mest (efter många diskussioner med nära vänner) att jag måste försöka, för att komma vidare, för att glömma, jag hade sörjt tillräckligt länge. Samtidigt är jag en person som vill vara i partnerskap, ser egentligen mig själv inte som singel och med åren som gått blir man ju inte yngre och jag är en så familjär person så jag har alltid sett mig själv bli mamma, få skapa min egna lilla familj mm. Jag började sakta men säkert dejta bara för att ”komma tillbaka” om du förstår mig rätt men hittade inte han med H. Tiden gick och samtidigt som jag försökt tänka att ”när det är rätt så händer det bara” skapades en inre stress. Jag ville inte längre vara ensam, jag ville hitta en trygg punkt, jag ville börja skapa något med någon för att få det där jag dröm om – familj, kärlek, tryggheten att komma hem till någon. Ja du förstår vad jag menar. Till slut accepterade jag bara situationen och bestämde mig att man ska inte stressa fram kärleken, det får ske när det sker. Samtidigt att jag mycket på jobbet så det tog upp mycket av min tid att jag hade annat att tänka på. Så kom förra våren. Jag blev sjukskriven för utmattning och utmattningssdepression (har ett otroligt påfrestande jobb som akut sjuksköterska och körde på under omänskliga förhållanden alldeles för länge och kraschade, när det kommer till mitt jobb vill jag ofta för mycket för mitt eget bästa och vår bransch är ju känd som väldigt tuff, hade under lång tid fått mycket extra pass och till slut orkade inte kroppen). Jag fick i och med min sjukskrivning och hela sommaren hemma tid för reflektion, tid för att tänka på detta igen. Mina vänner hade länge tjatat på mig att ge tinder en chans, något jag varit emot men jag tänkte att när jag hade tid så kunde jag väl göra det om inte annat för tidsfördriv när jag inte orkade annat om dagarna.
Jag fick många matchningar som jag direkt ”sållade” bort för att det var den typen av killar som skrev som jag kopplat till just tinder, där man märker att dom inte söker det jag sökte. MEN så fick jag en matchning med en kille som jag direkt märkte var annorlunda. Han kändes vettig. Och vi började skriva med varandra. Det gick långsamt framåt vilket jag uppskattade, för då kändes det genuint på något sätt. Det var inte det där kommentarerna om hur man såg ut direkt, frågan om att träffas innan man ens hunnit lagt på minnet vad personen hette mm utan han var genuint intresserad av att lära känna mig var min känsla. Allt eftersom tiden gick, kände jag verkligen att intresset för denna kille växte, jag började se potential och det kändes bara i magen som något riktigt bra, något som skulle kunna bli något framöver om det fortsatta kännas som det gjorde där och då. Det var så lätt och prata med han, allt kändes så naturligt och nästan ”för bra för att vara sant”. Vi pratade högt och lågt, pratade om att vi skulle börja ses när jag kom hem igen (var hos mina föräldrar på landet för att komma bort under början av sjukskrivningen). Sedan rasades dom planerna, han fick plötsliga besvär av vad som kom att diagnostisera cancer inom bara loppet av veckor. Han visste om att jag var sjukskriven och vi hade pratat om det under våren/sommaren när vi började prata. Han visste om att jag jobbade som sjuksköterska och med automatik berättade han om beskedet direkt han fick det till mig, som du hör så pratade vi inte bara ”ytligt” utan han valde att berätta något så stort och omvälvande för mig, jag var bland dom första personerna som fick reda på det och fick ta del av den krisen/chocken han fick, det kändes fint på något sätt. Att vi skulle börja ”dejta” blev åsidosatt men sedan dess (det var i juni/början av juli) har vi haft nästan daglig kontakt. Jag har följt hans behandlingar, han min väg tillbaka från sjukskrivningen, han har berättat om hur han mått och jag har försökt stötta han i allt. Det naturliga i att prata har bara känts mer självklart. Och detta har verkligen känts fint, som att det betytt något, känts som att vi fast vi aldrig hann börja dejtat fortsatt skapa någon form av ”relation” till varandra. Vi pratar som sagt nästan dagligen och jag har liksom inte kunnat släppa tankarna på honom helt. Försökt dejta andra men jag faller liksom tillbaka till att tänka på han. Blir glad varje gång han skriver något. Och vi kan prata om så mycket, lättsamma som djupa saker. Nu när hans behandling (för denna gång iallafall) är klar känns det som vi kunnat börja prata om annat mer också, inte bara varit hans mående och sjukdom vi annars lätt pratat om just för det varit det viktiga och stora som hänt. Och då kände jag att jag ville ta upp bara hur jag känt under alla dessa månader (inte känts aktuellt att prata om det under tiden han haft allt det andra att fokusera på) liksom att jag inte tappat hoppet om att få ta upp det som fick avbrytas när han fick diagnosen. För, för mig, betyder inte det att jag inte fick minskat intresse för han, dessa månader har snarare gjort tvärtom, jag vill bara komma närmare honom och få vara en del av allt av honom som det känns. För det känns liksom som vi skapat något under alla dessa månader. När jag nu tog upp det besvarade han mig med det jag förstod honom i att han inte kunde inleda något när han hade all sin fokus på det han skulle klara sig igenom, och jag har sagt hur väl jag respekterat och förstått honom. Men jag ville liksom få klarhet i om det kommer finnas en chans framöver eller om jag borde släppa allt med honom. Och han säger att han gärna nu när han mår bättre börjar ses och att man får se vad som händer. Och jag vet bara inte hur jag ska tolka det. Menar han att han är redo att släppa in mig, och eventuellt inleda något om allt fortsätter kännas som det gjort? Jag känner mig så förvirrad. Och jag känner att jag vill börja träffa han som han nu sagt att han är redo för, men bara om det finns möjlighet att inleda något om det skulle kännas rätt. Jag är rädd för att få starkare känslor och sen känner han att det inte går pga hans situation… Åh nu blev det så långt men det var det kortaste jag kunde formulera det på.. Svara gärna mig och ge mig råd <3