Den lyckligaste dagen i mitt liv

I vintras kollade jag på MaidNetflix under en period på ett par veckor. När jag hade en lucka kröp jag ner i sängen och tog mig eftertänksamt igenom avsnitt efter avsnitt. En kritikerrosad serie som inte lämnar någon oberörd, mig själv inkluderad. Jobbiga känslor av ångest, ekonomisk stress, orättvisor, missbruk och den där förödande kärleken man har till sitt barn.

Jag tycker att det är jobbigt att bli påmind och behöva tänka på hur mycket man älskar sitt barn. Det är en kärlek som fullständigt sliter en itu. När jag först började tänka på att jag kommer att älska och oroa mig såhär mycket för Dante för resten av mitt liv så greppades jag av ren panik. Hur ska hjärtat orka känna den här kärleken och oron i ett helt liv?

Och jag som trodde att jag visste vad kärlek var.

Det finns ingenting som skulle kunna stoppa mig i min kärlek för honom. Den sträcker sig bortom vett och intelligens. Den är helt ren, den är utan baktankar, den är fullständig. Den är det värsta och bästa som hänt mig. Jag förenas med andra föräldrar där ute när jag möter dem i vetskapen om att vi har lika stor kärlek för våra barn. Vi är på samma resa för vi har den där pågående kärleken och oron som för all framtid kommer flöda genom våra kroppar.

Det är jobbigt att se en serie som Maid för även om det “bara” är en serie påminns man om att föräldrar där ute varje dag gör otroliga grejer för att skydda sina barn. För när man blir förälder handlar resten av livet om just det – att skydda sitt barn med allt vad man har. Och varje gång ens barn går in i ett nytt skede i livet; börjar förskolan, går hem själv från en kompis, stannar ute till midnatt eller sover borta så måste man se förbi viljan att skydda dem för att främja livets naturliga gång och friheten som alla människor behöver för att växa. Det händer saker man kan kontrollera som förälder och så händer det saker som står utanför ens kontroll. Det är det som är det läskiga, vetskapen om att man inte kan skydda dem från allt. Jag känner mig förenad med Alex i serien för jag ser vad hon gör för att skydda sitt barn och jag vet att jag hade gjort detsamma. Du också.

*

I det sista avsnittet pratar seriens huvudperson Alex om den lyckligaste dagen i hennes liv och hur hon fortfarande ser den framför sig. Den väntar på henne där framme. Det fick mig att fundera på min lyckligaste dag i livet.

Jag tänker på den där semesterdagen i Spanien i somras. Vi åt croissanter till frukost och solen hade redan börjat värma upp lägenheten trots att ac:n stod på 18 grader. Dante kollade på Tasseholm på sin padda och efteråt hängde vi upp tvätt på den ena terrassen. Varje gång jag försökte hänga upp ett plagg sa han “Hjälpa till mamma” och försökte utan resultat att hänga upp det på tvättstället. När badbyxor var nedpackade, strandväskan redo och handdukar ihoprullade åkte vi ner till stranden. Pedros hade två solstolar lediga och vi la oss där under ett stort parasoll med Dantes strandleksaker placerade i skuggan. Han började bygga ett torn och medan jag smörjde in honom gick Damon och köpte vatten. Sen lekte vi i vattenbrynet, blev kompisar med en annan familj som hade en flicka i samma ålder. Dante ville gå bort till korallerna och där samlade vi ihop snäckor i en liten hög. När vi kom tillbaka somnade han på en av solstolarna i skuggan, jag trängde ihop mig bredvid och läste en bok medan han sov. När jag sneglade över på Damon hörde jag hans djupa suckar som var på väg in i samma takt som Dantes.

Vi åt lunch på stranden när killarna vaknade. En kanna cavasangria och tapas. Dante fick pasta med pesto och var grön i hela ansiktet när han var klar. Vi gick fram och tillbaka till den där uteduschen som han älskar och sen badade vi i havet som slog i kalla vågor mot oss. Dante skrattade sånt där barnsligt, kittlande skratt och jag och Damon utbytte sån där blick som bara föräldrar till ett barn förstår sig på – blicken som säger att vårt barn är helt jävla otroligt. Blicken som säger att gud, jag älskar sönder den där lilla människan. Tänk att vi gjorde honom.

När vi kom hem duschade vi av oss stranden och havet. Dante halkade och mitt hjärta hoppade över ett slag. Han fick korv till middag och jag gjorde i ordning mig med ljudet av Damon, Dante och Daniel som spelade fotboll på nedervåningen. När vi gick ut efter åtta på kvällen var det tjugoåtta grader ute och min klänning klibbade sig fast på ryggen. Vi promenerade till en restaurang i närheten och lät Dante somna i vagnen på vägen dit. Jag åt vit fisk och drack iskallt torrt vin och Daniel frågade oss vad vi drömmer om att göra i framtiden. Vi pratar om hösten, om karriären, om idéer vi sitter på och tankar vi behöver ventilera. När jag ligger i sängen runt midnatt säger jag till Damon att “det här blev ju en jättemysig dag” och han svarar “helt perfekt.”.

Det var en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag inser att jag redan har många dagar jag kan addera på listan över mitt livs bästa dagar. Och jag vet vilka dagar som fyller den listan: Det är dagar när jag är med min familj. När vi har tid att lägga två timmar på att samla snäckor på stranden. När jag får sitta med min fästman och min vän och prata om livets stora frågor. När jag får drömma stort och njuta av det lilla. När jag inte missar ett kittlande skratt från Dante för att jag måste svara i telefon utan sitter precis där, rakt mittemot honom, och låter skrattet fylla hela min själ med den där fullständiga kärleken.

Vilken är den lyckligaste dagen i ditt liv?

  1. Läs boken När jag tänker på henne skriven av Malin Wollin. Där fanns en sida som vad så fin kring barn och oro. Hela boken var väldigt bra!

    Mina lyckligaste dagar brukar också innebära familj, vänner och ro, gärna vin. Min bästa dag har nog aldrig varit en vinterdag.

  2. Åh den serien berörde mig i hjärtat då jag just mist min man och barnens pappa i en olycka (lillebror var inte ens ett år 😔). Kände så igen mig i hennes kämparanda och när man blir ensam kvar betyder barnen om möjligt ännu mer.

    Mina lyckligaste dagar var förra sommaren när vi var en hel familj. Mer behövs inte…

  3. Har nog många lyckligaste dagar och de senaste jag kan minnas är när jag och min sambo var i LA och bodde precis vid stranden i Venice Beach. Perfekt väder i mitten av oktober, solen skiner, 25 grader varmt (min bästa temperatur), vi går runt, stannar för en drink fast det är mitt på dagen, åker in till downtown och går på craft beer-ställen, sätter oss på en bar på en takterass och ser en kolibri i buskarna som omgärdar terassen. Nu låter det som att jag är helt fokuserad på alkohol för att ha en fantastisk dag vilket inte stämmer alls, men känslan av semester och att man kan ta en öl mitt på dagen om man vill. Bara strosa runt utan att ha en tid att passa. Eller när vi åkte på roadtrip från Texas, där vi började med att gå på festival, till San Francisco med en massa stopp på vägen (Grand Canyon, vandrade i berg i Arizona, mm). Också när jag åkte på gruppresa till Filippinerna och en del av resan bestod av segling mellan olika öar där vi övernattade. Att sitta på däck på en fantastiskt vacker träbåt omgiven av nya vänner, få otroligt god mat tillagad av båtens kockar, turkost vatten, och sedan stanna på en strand och hitta en hydda att bo i, och äta middag i solnedgången. Kan ha perfekta dagar hemma också. När det är helg och man får sova tills man vaknar, vaknar före sambon och hinner kolla på ett par avsnitt av en serie innan han går upp, promendad i solen med hundarna med några vänner, slappa på eftermiddagen och äta god middag framför en serie på kvällen. Det är också lyckliga dagar. Jag är nog rätt bra på att njuta av vardagen, gå runt i vår fina lägenhet och känna pirr för att jag är så glad att vi hittade den t.ex. men de allra lyckligaste dagarna har ändå varit på semestrar i solen.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

ENTREPRENÖR, INFLUENCER & FÖRFATTARE

Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Baby Journeys Bössa

Årets Musikhjälpen samlar in pengar för att hjälpa barn ur barnarbete världen över. Med bidragen som kommer in kommer Musikhjälpen att kunna hjälpa barn genom att bl.a. ge fler barn möjlighet till gratis skolgång, stötta familjer så att de blir mindre ekonomiskt sårbara och utbilda för att skapa en ökad kunskap om barnarbete.

Vi på Baby Journey har givetvis startat en s.k. bössa, alltså en insamling, där vi dessutom tävlar ut ett riktigt bra pris! Om du donerar 50kr eller mer till vår bössa, har du chansen att vinna en Cybex Priam till ett värde av 16 297kr (!). En GRYM vagn med både liggdel och sittdel som funkar för den minsta bebisen upp till 4 års ålder. Via vår bössa kan du alltså göra något gott och samtidigt ha chans att vinna ett väldigt bra pris.

Här hittar du vår bössa!

Om du inte vill vinna vagnen kan du faktiskt vara med och donera ändå, för att göra en god gärning idag <3

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Kom på 1-års kalas på Junibacken!

På måndag fyller Baby Journey 1 år och det firar vi genom något jag har drömt om, nämligen att abonnera Junibacken för friends, family & users! Jag kan knappt tro att det är sant, att vi ska få fira genom kalas på en av de finaste platserna som finns för barn. Inne på vår Instagram tävlar vi ut 20 platser till våra användare (20 användare + så många barn som man har och vill ta med!). Gå in och var med i tävlingen! Så mysig aktivitet en måndagseftermiddag i oktober. Puss!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Hur föräldraskapet växer fram

Jag har varit förälder i drygt två år, vilket är förhållandevis lite i relation till hur länge jag har varit vuxen samt det (galna) faktum att jag ska vara förälder för resten av mitt liv. Jag kommer alltid att vara en mamma! Men jag har faktiskt inte varit en mamma så länge. För mig kom inte föräldraskapet som en blixt från klar himmel när Dante föddes utan det liksom växer fram månad för månad. Saker händer i hans utveckling eller i vårt liv som får mig att utvecklas och se föräldraskapet på nya sätt.

Det är SJUKT häftigt att få uppleva tycker jag.

När “alla andra” sa att de visste precis vad de skulle göra när de blev föräldrar så kände jag inte alls igen mig i det. Och allt eftersom tiden går, står jag kvar som samma stora frågetecken. För mig är föräldraskapet en lång utmaning av att försöka förstå vad mitt barn behöver för att må så bra som möjligt. Ibland kommer jag att lyckas och ibland kommer jag att vara på fel spår. Hur mycket jag än försöker göra rätt kommer jag att göra fel för det är så föräldraskapets ekvation ser ut. Oavsett om jag inte kunde bota hans magont som bebis, skämmer ut honom inför hans kompisar som 8-åring eller inte vet hur jag ska hantera hans känslor när han kommer in i tonåren.

Men jag vet ju att jag varje dag vaknar upp och gör mitt bästa som mamma. Och jag tycker som sagt att det är så coolt att få vara just förälder till någon för det är en utmaning, men det är också den största presenten livet har gett mig. Jag tycker mig verkligen ha upplevt stor kärlek i mitt liv, men ingenting når upp till den kärleken jag känner för mitt barn. Jag är helt chockad över hur den utvecklas över tid. Nu har jag precis haft en period med Dante där det känns som att kärleken tog ett skutt och jag förstår inte hur det är fysiskt möjligt att känna såhär stor kärlek till någon? Hela tiden tänker jag att “större än såhär kan kärlek inte bli” och sen händer något som liksom tänjer ut mitt hjärta bara liiiite till och jag kan nästan känna hur det växer inom mig. Jag måste verkligen gjort något rätt i mitt liv som får uppleva det här.

En sak som förvånat mig med föräldraskapet är hur lätt vissa val blir när man har någon man bryr sig om på ett så ofattbart stort sätt. Eftersom Dante är det viktigaste blir många val enkla i och med hans försprång till saker och ting. Det är som att min kärlek för honom guidar mig framåt i många av mina beslut och därmed gör dem lättare att fatta.

Jag har tänkt så sjukt mycket på det här med prioriteringar sen vi pratade om det under veckan här på bloggen och jag inser att om jag låter kärleken till vår lilla familj guida mig i mina beslut så blir de enklare för mig att ta. Jag funderar ju mycket på relationer generellt, som ni vet vid det här laget, och jag lär mig mer och mer tack vare min kärlek till Dante hur jag ska prioritera relationer i mitt liv. Han har utan att jag har förstått det själv blivit min ledstjärna.

Med det sagt, så för att knyta ihop säcken och återgå till det jag började inlägget om, alltså själva föräldraskapet i sig. Så tycker jag att det är spännande att utforska det. Både på egen hand men också tillsammans med Damon och Dante. Jag kommer hela tiden fram till olika saker som förälder, till exempel att det är bättre att lägenheten är skitstökig en eftermiddag efter föris så att vi får tid att leka tillsammans för barn bryr sig inte om stök. Och att städa kan jag göra en annan dag. Eller att allt inte behöver vara så stort hela tiden, det viktiga är tiden tillsammans. Att äta frukt och rita med utekritor på en parkering är lika roligt som Gröna Lund. Dante behöver trygga vuxna människor som älskar honom och bryr sig om honom, vad vi sen hittar på blir sekundärt. Mitt jobb som förälder är att fortsätta ge honom tid och kärlek både med mig och med andra vuxna som älskar honom. Då tror jag att han kommer se tillbaka på sin barndom med kärlek i blicken. Även om jag helt garanterat kommer lyckas göra en rad fel genom åren – för sån är som sagt föräldraekvationen!

Är du som läser förälder? Hur känner du med kärlek till ditt barn, hur har den utvecklats över tid? Jag tycker det är väldigt häftigt med växande kärlek för i många t.ex. romantiska förhållanden är de lite tvärtom – de börjar på topp och dalar över tid. Medan med barn verkar det som att den bara växer och frodas, men hur länge? För alltid? Tror ni att våra föräldrar fortfarande känner hur hjärtat tänjer på sig när de är med oss?

♥!!!

  1. Jag känner verkligen att kärleken för mitt barn (som jag heller inte trodde kunde bli större) växer när jag minst anar det. Tillexempel när hon skrattar så magen viker sig åt att jag ska äta upp hennes näsa och sen ge tillbaka. Eller när hon klappar mig efter en natt av kass sömn pga förkylning och hosta och säger ”du är fin mamma” 🥺 Då vet jag ibland inte vart jag ska ta vägen? Vid såna små tillfällen, mitt i vardagen stannar jag upp och känner sån tacksamhet och kärlek jag inte trodde var möjlig. Jag känner den fysiskt i min kropp och i mitt hjärta.
    Många föräldrar känner nog så över sina barn hela livet. Och säkert vid stora milstolpar i vuxen ålder? <3
    Kram och krya på dig!

  2. Jag upplever att kärleken växer i och med att de växer som personer och att man ser hur de förs framåt i utvecklingen utav det. Att de blir mer och mer individer. Min son är drygt 1,5 och börjar nu upptäcka att vara rolig och skratta åt saker vilket jag tycker är så kul och häftigt. Samtidigt som han snappar upp mycket av det man själc uttrycker och använder sig utav det. Samtidigt får jag mer och mer tänka på hur jag beter mig och vad jag säger vilket är ännu ett steg i min föräldraroll. Jag utvecklas i min roll tillsammans med barnet. Så fint inlägg!😊

  3. Åh vilket härligt, ärligt inlägg. Känner igen mig otroligt mycket. För mig tog det ganska lång tid att känna mig bekväm och trygg i mammarollen och det var långt ifrån naturligt många gånger. Jag upplevde det väldigt frustrerande, sorgligt och jobbigt att det var så självklart för så många andra men inte mig. Prestationsångesten och depression blev ett faktum och jag var livrädd att det aldrig riktigt skulle kännas sådär som många andra mammor beskrev det. Men jag är så glad att jag hade fel för precis som för dig har kärleken vuxit och vuxit och när jag tänker på min snart 2 åring värker hela hjärtat av kärlek. Att inte alla älskar bebistiden är helt okej och det är något jag önskar att jag visste när jag blev mamma. Tack för ditt betydelsefulla inlägg!

  4. Jag är mamma till två barn som är 8 och 3 och JA, kärleken blir bara större och större. Att se min åttaåring göra kloka val och mer ett stort hjärta vara snäll mot andra..det är..det finaste.

  5. Hej! Tack för en fin blogg Jag har en fråga som egentligen rör tiden innan du blev förälder. Vi har försökt få barn nu snart ett år utan framgång. Jag har för mig att det tog lite tid för er också. Hur hanterade du det? Kram!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Dante 2 år

Igår fyllde Dante två år. Tänk att han har funnits i vårt liv i två hela år? Jag tror att alla föräldrar tänker på åren innan man blev just förälder en hel del – att få barn skapar ett så tydligt före vs. efter. Det fanns ett före Dante och nu finns det ett efter. Allt är annorlunda och mycket är precis likadant. Men grunden som jag står på som människa, den är förändrad. Dante kom in i mitt liv och under de här två åren har han skapat en ny grund för mig. Som består av andra saker än förut.

Som när han springer fram till mig, tittar mig förväntansfull i ögonen, skriker “Tonno!” för att sedan ta fart skrattandes därifrån. Medan jag frågande tittar tillbaka, Tonno? Nä nu jäklar!, och jagar honom för att till slut få ifatt, lyfta upp och kittla sönder honom. Det är min grund nu. Vad betyder ens tonno? Ingen vet. Men det är vår lek.

Eller när han säger “Picknick mamma” och vi lägger ut en filt, kanske är vi hemma eller så är vi ute någonstans. Tar fram lite frukt eller kex eller köttbulle-middagen. Skålar i vatten och han tittar sådär finurligt på mig som bara han kan göra. Jag ser hur han myser och njuter och jag blir mjuk i hela kroppen av stunden.

När han vaknar och är sådär gossig som bara, verkligen bara, barn och hundvalpar kan vara. Säger “Mysa mamma” nästan fortfarande i sömnen och lägger sig nära mig, drar sin filt över ansiktet och klappar sin lilla hand på min arm.

När vi leker den mystiska mannen från Mamma Mu och smyger omkring i lägenheten. Eller när han med uppspärrade ögon och händerna i luften skriker “Ryck mig i fjädern!” från samma film och sedan skrattar så han kiknar åt sitt egna skämt.

När han sitter tyst och tänker, viskar “gatto” som betyder katt på italienska och sen “bråke och pucken” för att han älskar hundar och jag ser hur han är uppslukad i tankar på alla djur som han tycker om.

När han säger “hålla hand” och vi promenerar på gatan och räknar bilar och hoppas att en traktor eller ett tåg ska dyka upp.

Att flyga hem från Italien tillsammans, han sitter på ena sätet och tittar på Tasseholm medan jag sitter på mitt och läser en bok. Hur han lägger sig i mitt knä och där är vi. En liten människa och en vuxen människa som sitter på ett flygplan på väg hem från vår semester.

Att ha Dante som grund är en ren och skär lyx som jag varje dag tackar universum för. Sättet som kärleken till ens barn förändras och växer över tid är det absolut häftigaste jag har varit med om på ett känslomässigt plan. Det är verkligen roligt att få vara mamma till Dante och jag är så tacksam för att jag får det.

Hurra för dig Dante ♥

  1. Som gravid med mitt första barn så blir jag både rörd och väldigt pepp på att få en liten! Ha en superfin sommar 🙂 /Sara

    1. Det är så jävla härligt – stort grattis till dig som snart får uppleva det ❤️

  2. Wow, jag grät av detta inlägg. Tänker bara på hur jag själv och min nu 5 månaders son kommer ha det såhär i framtiden. Blir helt varm av tanken. 💙

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

sub archi