Uppdatering: 18 månader med Dante

Kan man älska någon såhär mycket?

Jo, man kan nog det.

Jag vet dock inte om man vänjer sig vid den här växande kärleken, eller om den slår en med häpnad för varje ny storlek? Tiden får säga sitt. Nu är Dante 1 1/2 år gammal och alldeles, alldeles underbar med sina olika sidor. Han växer ju som människa både fysiskt och psykiskt, han förstår mer och vi utvecklar vår relation i takt med att han utvecklas i sig själv. Jag tycker det är så mysigt att hänga med honom, faktiskt mycket mysigare nu än när han var bebis konstigt nog. Vi känner varandra. Han vet att jag behöver mina glasögon när jag vaknar, vi letar efter Bobbo varje morgon när vi går upp, på kvällen läser vi vår favoritbok och han härmar ljudet av en bebis när den dyker upp. Vi äter ostmackor tillsammans, öppnar kylen för att se om det finns något gott, kopplar av till Alfons när dagen har varit lång.

Ibland ligger han på golvet som en spaghetti och vägrar klä på sig, ibland kastar han sin tallrik ner på marken med maten vi precis lagat, ibland säger han nej ungefär tusen gånger i rad vad man än ber honom om. Han kan fortfarande bara säga nej och inte ja. Men oftast säger han nej med bus i blicken.

Han säger krokodil på ett sätt så ljuvligt att jag mjuknar mer än efter tre timmar yinyoga. HUR kan en människa säga krokodil så gulligt? När han klär på sig sina kläder på morgonen speglar han sig stolt, när han tänker på katter säger han mjau och varje morgon när vi går till förskolan sjunger han sin egen version av Lilla snigel.

Han är allt.

Han sover faktiskt lite bättre nu också, men bara om han ligger nära någon av oss vilket är lite problematiskt eftersom vi inte vill gå och lägga oss 19.30. Så det brukar vara ett par uppvak fram tills någon av oss lägger oss med honom vid 22-23 och sen kanske 1-2 gånger till under natten. Men det har inte varit några längre uppvak eller skrikutbrott utan lite vatten och napp sen somna om = himlen för oss! Kanske, snälla, hoppas, är det nu det vänder!

Juste, i tisdags firade han sin 18-månaders dag med att säga Hola Bobbo på förskolan (!). Hola, som hans fröken Sara har lärt honom tillsammans med massa andra spanska ord och danser. Sara ♥

Allt som allt är vi inne i en riktigt mysig period och jag njuter av vår tid tillsammans!

Ni som har barn i samma ålder som Dante, hur har ni det just nu? Är ni inne i en bra eller mindre bra period? Alla barn går ju igenom olika faser och jag njuter av vår braiga fas just nu.

Läs uppdateringen om 17 månader här!

  1. Håller med dig, 1,5 år är en ljuvlig period! Så häftigt att se dom utvecklas till små människor <3

  2. Min unge är två veckor yngre än Dante och jag håller med om att det är en otrolig tid! Det går att kommunicera, hon utvecklas varje dag och är en otrolig person. 1,5-åringar är bäst!!!

  3. Min son blir 1,5 år i februari. Har kommenterat din blogg tidigare när min son hade väldigt jobbiga nätter, när jag bara längtade efter morgonen och hade ont i magen inför läggningen på kvällen. Senaste tiden har vi haft en del bra nätter, men jag tror min son bara är en sån person som sover dåligt emellanåt och får bara acceptera det. Någon gång vänder det 😊 annars tycker jag bara att livet med honom bara blir bättre och bättre, älskar att se hans personlighet växa fram ❤️

    1. Så fint för oss som kämpat med sömn och bebistid, att vi liksom får ta ikapp den lite nu. Det känns så himla bra. Håller helt med, så fantastiskt att se personlighet som blommar fram i dem små! Puss

  4. Min son är också 1,5 år. Han kan säga mamma, nej och ajaj😂 han kan jama som en katt och skälla som en hund. Han tvingar sin mamma och pappa att leka med hans nalle hela dagarna. Älskar att bada badkar. Gillar att äta mat i perioder, just nu en bra period. Om 2 veckor är det dags för inskolning på förskolan, tror han kommer älska det! Underbar tid nu❤️

    1. Åh, låter som att ni har en riktigt härlig kille där hemma. Håller helt med – det är helt underbart med 1.5-åringar. Jag njuter (för det mesta, haha!)

  5. Hej Forni!! Vart kan man se när du var med i tv och pratade om barn på sociala medier? du har säkert skrivit men hittar inte, kram och tack för finaste bloggen! <3

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

ENTREPRENÖR, INFLUENCER & FÖRFATTARE

Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Uppdatering: 17 månader med Dante

Den 19:e december blev Dante 17 månader – hurra hurra hurra! Nästan ett och ett halvt år stor nu. Och vad har hänt under den senaste månaden?

Sömnen har blivit riktigt dålig… för att sedan bli lite bättre igen. Skitdåligt eller ganska dåligt är vad vi parerar mellan och ibland slår hopplösheten mig med häpnad, men inte just idag. Vi har haft några mysiga nätter där vi legat nära och sådana mornar känns alla katastrofnätter plötsligt som borta.

För er som har följt våra sömnproblem och Dantes öronproblem så vet ni att vi fick en remiss till en specialist för några veckor sedan. De hittade ingenting med hans öron, polyper eller halsmandlar så efter det fick vi en tid hos en barnläkare för att prata om sömnrubbningar. Det kändes så fint att de äntligen har tagit oss på allvar med sömnproblemen och vi fick jättefint stöd av läkaren. Nu vet vi vilka vägar som finns att gå framöver om vi inte orkar vänta ut den dåliga sömnen och bara det gör att vi känner oss tryggare!

Hans tal blir bättre för varje dag och i förra veckan sa han två ord på rad för första gången. “Pappa Gris” och “Pappa Lejon” har han sagt flera gånger (från Greta Gris och hans favoritbok). Han testar sig fram med talet, försöker bilda vad som låter som meningar och skrattar när det blir fel. Det är helt sjukt coolt att han lär sig prata tycker jag och många vänner har sagt att runt 1 1/2-2 år är den bästa åldern för att de lär sig prata då. Nu fattar jag grejen. Jag kan nästan känna mig hög på kärlek när han säger något ord eller försöker kommunicera med mig!

Skrikutbrotten från förra månaden har varit mycket bättre och nu har han varit betydligt lugnare. Vi gosar en hel del och han leker mer själv än tidigare. Han är inne i sin 10:e fas nu, så det kanske är det? I nästa vecka kliver han ur den sista fasen (som finns dokumenterad i alla fall) vilket känns som en stor grej på något sätt. Jag minns när han gick in i första fasen i Växa och upptäcka världen-appen, då kändes fas 10 helt sjuuukt långt bort men så sitter man här med en kille som säger Pappa Lejon och har hela munnen full av tänder.

Han gör allt roligare och bättre. Jag förstår nu mer än någonsin det här med att bli kär i sitt barn för det känns som att jag blir mer kär i honom för varje vecka. Självklart blir jag svintrött på honom ibland, men det är ärligt talat mest sömnen som spökar just då. Jag tycker så mycket om honom, han är så härlig. Min lilla kompis som jag har det roligare med varje månad som går. Längtar tills pandemin är över och vi kan hitta på mer saker tillsammans, förhoppningsvis till våren!

Tack Dante för att du är du ♥

Läs uppdateringen om 16 månader här!

  1. Hoppas ni får hjälp med sömnen nu. Utan att veta desto mera om era sovrutiner så kom jag att tänka på hur gör ni vid läggningen? När vår flicka lärde sig att somna själv i egen säng började hon sova hela nätter. Dvs att barn behöver kunna somna utan föräldrens famn, vaggande eller nappflaska för att kunna somna om under natten när hen vaknar.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Julklappstips: My Baby Book

När det är december får man börja fokusera på julklappar och jag håller själv på att färdigställa min och Dantes lilla önskelista. Vi båda önskar oss böcker precis som varje jul och födelsedag för böcker är det mysigaste som finns. Jag ser hur min bokkärlek redan smittat av sig till Dante och vi läser en stund varje morgon och kväll hemma i vår läs-fåtölj i hans rum.

Så om någon har tips på barnbok för 1,5-åringar får ni gärna skicka över dem!

Men det var inte det jag skulle skriva om, utan om min egen bok som faktiskt är världens bästa julklapp. Antingen till dig själv om du är gravid eller till någon du håller kär som är gravid just nu. Vi jobbade lika mycket med utseendet som innehållet i boken just för att du som gravid skulle få bli ordentligt bortskämd med något riktigt fint!

Jag har dessutom signerat ett gäng till böcker som finns tillgängliga på Bokus just nu. En signerad bok blir kanske lite extra härlig så passa på innan de tar slut!

Puss!

  1. En rolig grej att göra är att gå till biblioteket (ett där dom har barnböcker) och låta barnet välja själv bland alla. Mycket mysigt!

  2. Ååh kan varmt rekommendera alla böcker från ett förlag som heter Olika. Spana in deras hemsida, olika.nu Fint illustrerade berättelser med normbrytande handlingar. Ska själv klicka hem ett par till min 1,5-åring. Hoppas du hittar något <3

  3. ‘Knacka på'” av Anna-Clara Tidholm var superpoppis i den åldern. Även andra böcker av samma författare är kanon 👌🏻 😊

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Uppdatering: 16 månader med Dante

Idag blir Dantis hela 16 månader, det vill säga 1 år och 4 månader, gammal! Min lilla kille. Som hela tiden lär sig massa nya bus, kan säga SVAMP från ingenstans och skriker mamma eller pappa när vi kommer hem från jobbet.

Igår hade jag första kvartssamtalet med Dantes förskolepedagog. Det var ett kort samtal såhär två månader in och sedan blir det ett utvecklingssamtal till våren. Jag kände mig så otroligt vuxen när vi pratade i telefon; Har jag verkligen ett kvartssamtal med min sons pedagog just nu? Men ja, det hade jag ju. Ett samtal som gjorde mitt hjärta flera gånger större, jag kunde nästan känna hur det krampaktigt växte medan hon pratade på om min son. Precis som vår uppfattning trivs han väldigt bra på förskolan, han har verkligen kommit in i rutinerna och både äter & sover jättebra om dagarna. Han är nyfiken och vill gärna haka på de lite större barnen. Han tar efter det mesta som de gör, både utveckling och busen (något vi märker när han kommer hem vissa dagar och helt plötligt gör något knäppt och skrattar högt för sig själv, haha). Från ingenstans börjar talet släppa och pedagogerna säger att det kommer något nytt ord nästan varje dag nu.

Jag var så glad när vi la på över att han har det så bra där och så stolt över att hon pratade så gott om min lilla kille. “Hur är hans humör?” frågade jag. “Jo det går upp och ner, vi vet vad han vill om man säger så” sa hon och skrattade. Precis som hemma alltså: tydligt, mycket känslor och massa kärlek.

Hans favoritoutfit med massa gurkor pga favoritboken är “Här dansar Herr Gurka” 

På hemmafronten är allt hur bra som helst förutom två saker. Sömnen är fortfarande ingen lätt match men senaste tiden har varit lite bättre, som det är i perioder för oss. Hittills har det alltid kommit bakslag men vi njuter av de bra nätterna vi får! Sedan har han börjat testa gränser genom att få skrikutbrott ibland när han inte får som han vill. Alltså han blir HELT hysterisk. Om han till exempel har fått tag på något i lägenheten som han inte ska leka med (typ toalettborsten… kräks!) och jag tar den ifrån honom kan han skrika tills han nästan spyr. Jag är hård på mitt nej så jag ger inte med mig men försöker visa att vi kan leka med något annat och trösta honom. Gör jag rätt eller hur ska man agera vid ett skrikutbrott? Jag vägrar ge med mig utan vill att han lär sig att nej är nej. Jag säger inte nej ofta utan det är när det är något som faktiskt inte är okej, typ försöka dra ner en lampa, slicka på en toalettborste eller springa ut i gatan. Förstår ju att detta är starten på en lång rad av skrikutbrott med tanke på hans dramatiska personlighet men vill agera rätt från start så det blir så bra som möjligt för oss alla <3

Men! Jag njuter, herregud vad jag njuter. Han har fortfarande ett stort behov av fysisk närhet och vi är nära varandra mest hela tiden. Han brukar krypa upp i soffan med sin snuttis så vill han att man ska sitta med honom och så tittar vi lite på Nyhetsmorgon eller Efter Fem tillsammans. Ibland tar vi en paus framför Greta Gris eller så läser vi en av alla hans tiotals favoritböcker. Han leker en del själv, gillar att bygga saker och leka med bilar, skriker boll när han ser en och är besatt av hallon.

Dante ♥

Läs uppdateringen om 15 månader här!

  1. Jag tänker att han är för liten för att förstå att “ett nej är ett nej”, men att det såklart inte hindrar att man ibland måste säga nej och plocka bort de små från situationen. Jag brukar tänka att det är okej att vår dotter (drygt 13 månader) blir arg när hon inte får som hon vill. Då skriker hon och lägger sig på golvet och försöker dunka huvudet i golvet.. jag hindrar henne såklart från att skada sig, men bekräftar att jag förstår att hon blev arg för att jag plockade bort det hon lekte med (eller vad det nu är). Och så får hon vara arg en liten stund och sedan försöker jag avleda med något annat. Det är ju inte farligt att känna känslor även om det är lite jobbigt med små älsklingar som har väldigt mycket känslor som de inte riktigt kan reglera 😅

  2. Här har vi haft otaliga skrikutbrott, nästan varje dag 😂 när de är så små som Dante tänker jag att det mest handlar om att ta av dem det som de inte ska ha och ersätta med något annat. Ett skrikutbrott brukar jag låta ha sin gång bara. I den åldern har de varken språket eller förmågan att hantera ilskan på annats sätt.

  3. Fina fina Dante! 😊
    Känner igen mig så mycket i honom. Min dotter är 16,5 månad och hon har också fått ett sjukt humör. Här om dagen fick hon ett raseriutbrott och stod och gallskrek i fem minuter. Man kunde tro att hela världen gått under, men verkligheten var att hon missade papperskorgen när hon skulle slänga sitt äpple, alltså haha. Man blir knäpp men kan samtidigt inte låta bli att skratta. Var inte alls beredd på att den här bestämdheten kunde komma såhär tidigt 😂

    Önskar jag kunde ge dig något tips om sömnen, men vi har det precis som er. Hon sover så fruktansvärt dåligt. Man börjar bli lagom less på att gå omkring som en zombie om dagarna.

    Tack för att du är så ärlig här, det gör det lite lättare för mig att veta att jag inte är ensam. Kram

  4. Samma här med skrikutbrotten med vår dotter, men tänker att det kommer bli bättre när vi kan prata mer med henne och få henne att förstå ’varför’ hon inte får leka med vissa saker. Men jag gör som du, avleder med något annat och det funkar för det mesta. Ordet ’stopp’ går också bättre än ’nej’ har vi märkt. Då blir hon inte lika sur och man hinner hindra henne innan det verkligen blir NEJ! 🤣

  5. Jag tror på att inte underskatta hur mycket dom förstår och jag är samtidigt alltid noga med att visa att jag respekterar hans känslor. För mig är det jätteviktigt att han alltid ska känna att jag inte ignorerar att han är ledsen men tyvärr kan han ändå inte få som han vill. Jag har ett dåligt minne från när jag var barn och min mamma inte tog mig på allvar när jag var ledsen och jag har alltid detta i bakhuvudet… Man vet aldrig vad som verkligen känns viktigt för ett barn och gud förbude att han verkligen känner sig förkrossad och jag bara “äh, nej gå o lek med något annat”. Jag brukar säga Nej följt utav en förklarning varför. Och jag brukar krama honom och säga att “Jag är verkligen ledsen att du är ledsen, jag vill inte att du ska vara det men tyvärr kan du inte leka med toa-borsten. Den är full med baciller, du kanske får dem i munnen och sen blir du sjuk och får ont i magen” och jag gör det så många gånger det behövs. Jag tycker att han brukar förstå, t.ex. har han börjar säga “Aj” och tar på magen när jag brukar säga “Du blir sjuk och får ont i magen” eller när jag säger “Du kan få en stöt och det gör jätteont och är jättefarligt om du leker med kontaktuttag” och då säger han också “Aj” och tar sig på huvudet. Men ja.. ibland överväger man ju att låtsas som att man inte ser bara för o slippa säga “Nej” och höra en massa skrik och gråt haha.. Men sen tvingar jag mig alltid att ta tag i det.. Man måste gå igenom det ju annars lär de sig inte. Men jag har i alla fall känslan av att min son uppskattar en förklarning till varför han inte får göra dittan och dattan och inte bara “Nej”. Så gör jag i alla fall!

  6. P.s jag personligen tror inte på metoden “Ersätt med något annant” om man tar något ifrån dem. Jag vill att min son ska lära sig att man inte nödvändigtvis måste ha något att underhålla sig med hela tiden. Jag vill att han ska acceptera ett nej, jag vill inte att allt ska behöva bli “Nej, men här har du detta istället” för hur blir det den dagen du är någonstans och säger nej men inte har något annat att erbjuda? Typ om du säger nej till en leksak i en leksaksbutik?

    1. Jag tänker att det handlar om att avleda barnen.. Små barn har inte förmågan att kunna reglera känslorna inom sig, reflektera och se konsekvenser av sitt handlande. Dessa förmågor kommer först i sexårsåldern då de tar ett rejält språng i sin utveckling. Därför, tänker jag, att de inte heller gör kopplingen att skriker jag så får jag någonting annat och därför använder jag mig utav den metoden i t.ex. leksaksaffären. De gör helt enkelt inte den kopplingen. Så därför tänker jag att avleda är bara en stor hjälp för våra barn för att kunna förflytta fokus från en känsla till en annan <3

  7. Är verkligen ingen expert, men tycker det låter som att du gör “rätt” med Dante och hans skrikutbrott. Barn måste få testa 1000 gånger om innan det har fastnat för dem vad som är rätt och fel/tillåtet. Vad Dante gör är precis vad alla barn ska göra, testa och undersöka vad som funkar och inte funkar i livet. Skrikutbrotten kommer ju då små barn ännu inte har lärt sig att självreglera sina känslor, allt som känns kommer ut utan filter, ganska härligt ändå. Jag tror på att tillåta barnets känslor. Sitta med och bekräfta vad som händer. Prata högt om hans känslor. “Jag ser att du blev ledsen när jag tog toalettborsten, det gjorde dig arg, jag hör att du är arg, Dante skriker högt” osv osv. Tror inte på att avleda och ersätta, dvs ge något annat för att han ska glömma bort det han inte fick ha. Då tar man också ifrån honom möjligheten att öva på att känna sina känslor, processa dem och lugna ner sig – en viktig egenskap att lära sig! Så låt honom skrika och försök att vara så lugn och neutral inställd som möjligt till alla dessa “utbrott” 🙂

  8. Vet inte om han är lite för liten men när vår dotter blir sådär ledsen/hysterisk brukar vi säga ”vill du ha en kram?” 4/5 gånger vill hon det och vi kramas så hon blir lugn, sen förklarar vi varför vi sagt nej till den specifika grejen. Oftast handlar det ju om att de inte ska skadas, bli sjuka eller ha sönder saker som då kan va farliga.

  9. Hej!
    Jag har inga barn själv än, men följer många som har barn. En instagram som heter biglittlefeelings verkar vara väldigt poppis hos många när det handlar om att hantera utbrott och vilka verktyg man kan använda sig av. Har som sagt inga barn själv så vet inte hur effektiva tipsen är, haha, men kanske är intressant att läsa om iallafall!
    Hoppas att du får en fantastisk fredag och helg!
    Kram

  10. Vill också tipsa om ett helt fantastiskt instagramkonto som verkligen får en som förälder att reflektera och fundera: petrakrantz

  11. Hej kära du! Vill tipsa dig (och alla som läser detta och är förälder eller har barn i din närhet) att kolla in @drbeckyathome på Instagram. Blir tårögd över hur kärleksfullt hon behandlar ämnet föräldraskap och kommer med så mycket pepp och konkreta tips! Kram!

  12. Jag har inte barn själv och det är nog inte aktuellt än på ett tag, men alltså vilken MYSIG text. Jag älskar att läsa Dantes uppdateringar. Älskar att du beskriver hans personlighet som dramatisk. Så gulligt haha

    1. Haha! Gulle dig <3 Så kul att någon som inte har barn i samma ålder ändå kan uppskatta dessa små uppdateringar 🙂 Jag skriver dem mest för mitt eget minnes skull, så kul att ha sparat i framtiden om hur han var som litet barn. Puss!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Mammalivet: Att alltid lyckas göra något fel

Ni som har sett eller hört mig prata om bebisresan senaste dagarna har knappast missat hur mycket jag pratar om att det är mitt livs svåraste jobb… det är verkligen det. Kanske är det världens svåraste jobb för att man som mamma sätter sådan otrolig press på sig själv? Jag pratar mycket om vikten att vara snäll mot sig själv men lyckas ändå vara hård mot mig själv ganska ofta. Det är så många mammor som har berömt mig för mitt jobb med My Baby Book och Baby Journey men vet ni vad att varenda mamma där ute gör det svåraste jobbet av dom alla tillsammans med mig: Tar hand om barn. Alltså det är på riktigt tusen gånger svårare att göra alla rätt som förälder än att göra allt annat jobb. Känner alla såhär? Eller är det bara vissa av oss och varför i sådana fall? Hur blir man mer förlåtande mot sig själv som mamma?

För en halvtimme sen: glad, mysig och nöjd över min insats i SVT

I morse gick jag upp 06.30 för att sminka mig och sedan smyga ner till taxin som kom strax efter 07 och skulle ta mig till SVT där jag skulle prata om boken och appen. Innan jag gick la jag fram Dantes kläder till hans skolfotografering: hängselbyxor och randig tröja. Damon kammade håret på honom och tog honom till föris i vanlig ordning. Bara det att fotograferingen skedde 09 och Dante lämnas alltid 09.15 så han missade sin första skolfotografering. Tårarna bara rann när Damon ringde och sa det… man har liksom vissa saker som känns extra viktiga när man är förälder och det här var en sån sak. Jag började leta efter var någonstans det stod just 09 och såg att det stod på samma papper som vi föräldrar skrev under och lämnade in som godkännande. Men i den andra informationen stod bara datum och inte tid så jag förutsatte att det skedde mitt på dagen någon gång.

Så nu sitter jag här och försöker jobba med rödgråtna ögon och tårar som fortsätter droppa hur mycket jag än torkar bort dem.

Fan, känner mig inte som en bra mamma idag. Det är nog i kombination med att jag har så mycket jobb den här veckan och inte hinner vara med Dante så mycket. Så nu har jag gjort om i mitt schema så att jag kan hämta honom tidigt idag och bara vara tillsammans. Ska sätta på mig praktiska kläder och sparka på löv ute på Djurgården eller något.

Hoppas att ni får en fin onsdag och att ni är snälla mot er själva ♥

Nu: Söndergråten, skör och vill bara ge upp

  1. Brukar aldrig kommentera men läst din blogg länge! Du verkar vara en så fin mamma. Ibland glömmer man och gör fel.

  2. Det kommer säkert komma en ny chans till foto för de barn som missade! Så många som är sjuka nu så på min sons förskola lägger de tex alltid in ett extradatum. Oroa dig inte och var snäll mot dig själv <3

  3. Ring förskolan. Fotografen brukar vara där i flera dagar eftersom fler grupper ska fotograferas. Be dom ta porträtt bild på Dante. Jobbar i förskola och vi har fått till det så en del gånger pga olika orsaker. Kram

  4. Jag, som kommer från en mindre stad men bor i Göteborg, tycker att jag märker stor skillnad på storstads- och småstadsmammor. Småstadsmammorna jag känner känns mycket mer avslappnade än de jag umgås med här i Göteborg. Man ältar inte så mycket, vardagen bara liksom rullar på. Gemensamt för mammorna här är att de bryr sig väldigt mycket om vad andra tycker och tänker, medan jag aldrig har hört sådant prat från mammorna som bor i staden jag kommer ifrån.
    Jag vet inte om det kan ha med saken att göra, att man i storstäder lever mer stressat och pressat..? Men jag har i alla fall tänkt på det många gånger, att det finns en stor skillnad i beteende.

  5. Jag förstår verkligen din känsla. En vill liksom skrika på sig själv och det känns så otroligt ledsamt att inte få det första skolfotot, samtidigt som en är frustrerad och irriterad på att en missa tiden.

    Men vet du vad, det kommer fler chanser till skolfoto, kanske inte känns som en tröst nu, men när en tänker efter så är det ändå det.
    Och va lite busig och boka in fototid för att ta ett klassiskt skolfoto på Dante i samma outfit. Sen kan ni kolla tillbaka på de kortet om 100 år och fnissa “hihi här råka vi missa Dantes skolfoto-tid, men det löste vi genom att kirra ett eget” 🙂

    Sen tycke jag du verkar vara en fantastisk mamma och en missad skolfoto-tid kan inte ta ifrån dig att du gör ett hästjobb och ger honom ovillkorlig kärlek. Mamma-power på dig!
    Kram

  6. Hej! Jag vill inte förringa din sorg över fotograferingen men uppmuntra i att jag inte träffat någon familj med småbarn i ”modern tid” som väljer förskolefotografierna om det ska göras tex en fotovägg eller album. Bilderna tagna i vardagen upplever jag blir så himla mycket finare och mer levande. Vår förskola slutade med fotografering innan vår yngsta hann ta sina första och jag inser att jag känner noll förlust av det. Har aldrig valt att ha framme stora sonens förskolefoton pga opersonliga och stela. Alla får såklart känna som de vill, bara en pepp❤️

  7. Kom ihåg att Dante inte har en susning om vad han missat:) han är nog inte ens medveten om de fina kläderna utan är mest glad att få ha en kul dag på föris! Själv försöker jag bolla vab och jobb och har mest dåligt samvete över mängden tv tid det blir för min unge och att han ska vara alldeles uttråkad över att vara hemma 😑

  8. Jag har inga egna barn och är ärligt talat livrädd för att skaffa det, är så rädd för att inte räcka till som mamma, att inte orka, att göra fel och att allt ska gå åt helvete rent ut sagt. Och jag tycker det är SÅ befriande och härligt att läsa om ditt mammaliv och alla funderingar du verkar ha kring liknande frågor. När jag läste detta inlägget kunde jag verkligen relatera till din känsla av att inte duga som mamma, det är den känslan jag är livrädd för att gå runt med hela tiden om jag skulle skaffa barn (som jag egentligen längtar otroligt mycket efter). Men så slog det mig, att du verkar ju vara en helt fantastisk mamma?! Tänk att man kan vara så bra som du är, och ändå känna sig otillräcklig. Det kanske betyder att jag också skulle vara bra nog som mamma, trots min ständiga självkritik och rädsla för att göra fel.
    Det jag försöker komma till är alltså att du verkar vara en helt FANTASTISK mamma till ditt barn Michaela, och om jag någon gång vågar skaffa barn hoppas jag att jag blir en lika fin mamma till hen som du verkar vara till Dante. Kram!

  9. Du får ju vara hur ledsen du vill, men äh säger jag. Jag kan ju idag som vuxen o även som tonårig ha roligt åt de gånger mina föräldrar klantat sig, tappat bort mig i matbutiken, glömt att hämta upp mig etc. Situationer som de säkert har haft ångest över o känt sig misslyckade kring. Men sådant händer, alla glömmer o tappar bort ibland o så länge man inte är den föräldern som gör det jämnt pga stress, prioriteringar etc är det bara en händelse bland annat. Jag o mina föräldrar har ju inte haft lika kul åt alla gånger de skötts sig exemplariskt utan det är ju missarna, den dåligt lagade maten etc man kommer ihåg, fast på ett kul sätt då..

  10. Jag missade också min sons fotografering! Fy vad det sved och jag kände mig hensk men försöker tänka att det kommer många fler chanser. <3

    1. Flyttade också från Stockholm till mindre stad. Kan andas ut på ett annat sätt. Håller med om allt du skriver. <3

  11. Har genom mitt arbete träffat på en del dåliga föräldrar och de skulle aldrig bry sig om en sån sak eller ens fundera kring huruvida de är bra eller dåliga i sitt föräldraskap. Tänker ofta på att så länge man reflekterar kring sin roll som förälder så vill man väl och gör sitt bästa. Mer kan man inte göra och det finns inga garantier för nåt, men jag tror inte en missad fotografering kommer sätta några djupare spår i Dante 😉

  12. Hej!
    Förstår känslan, MEN tänk allt som du gör vareviga dag, jobbar o sliter och verkligen gör allt i din makt för att du o din fina familj ska må bra! Första fotograferingen, fine förstår känslan, men att han fick umgås med dig o göra roliga saker en dag när du egentligen hade sjukt mycket att göra, och det är sånt våra barn tar med sig i sin minnesbank, tid att umgås o bara göra vad som faller oss in,
    Hör om fotografen har fler tider, annars blir det fler bilder nästa år, och då är din son äldre o kanske tycker det ska bli spännande! Annars har du en hel guldgruva att ge till din son när han är äldre, din blogg och dina texter!
    Må så gott, du är grym

  13. Kan verkligen relatera till känslan att mammarollen är världens svåraste jobb och pressen som kommer med det. Jag är ensamstående på heltid, pappan bor i ett annat land. Känner en sån sjuk press att ge lika mycket som två föräldrar kan, inte glömma något, alltid se till hans bästa. För kommer inte jag ihåg allt och försöker ge honom en så bra uppfostran full med kärlek som mjöligt så finns det ingen annan där som kan “rädda upp”, det står och faller på mig. Det är en himla tyngd att ha på sina axlar, allt ansvaret är mitt. På tal om avundsjuka som du skrev om för ett par veckor sedan så kan jag vara sjukt avundsjuk på dem som har en partner att dela föräldraskapet med. Tänk dig om du hade dubbelt så mycket att tänka på, komma ihåg, fixa med och omsorg att ge… Och ALDRIG har chans till ett break eller paus. Singelmammor är nog det starkaste som finns!

  14. Vi bor lite i utkanten av en mindre stad och här upplever jag inte att mammorna är så pressade. En otrolig skillnad från när vi bodde mitt inne i storstan.
    För oss har ett lugnare liv minskat på stressen och pressen, det är inte lika mycket som ska hinnas med. På gott och ont. För här kan man inte springa ner och dricka bubbel med sina väninnor, gå på megaformer, titta i de vackra butikerna och köpa en havrelatte. Det finns liksom inte här. Vad som finns här är dock det som jag upplever som mer genuint för oss som familj. Ingen som söker bekräftelse på samma vis, här kallar vi oss inte för ”supermammor”, powerkvinnor som kan ha bebis OCH jobba, karriärmammor eller liknande. Här är man liksom bara sig själv. Ibland kan jag få panik på det skrala utbudet, trenderna som landar här ett par år efter större städer och att vi inte kan få keto-mat hemkörd till dörren men på det stora hela så är detta vår vardag nu och vi älskar det, barnen älskar det!
    När vi bodde i Stockholm sögs man liksom in i hetsen utan att ens märka det.
    Hoppas pressen lägger sig. För vad är det att stressa över? Du gör så gott du kan!

    1. Gud det låter helt ljuvligt! Jag upplever lite samma bara från att ha flyttat ut från stan till en förort 1,5 mil från city. Men efter din kommentar vill jag flytta några mil till haha.

  15. Jag grät hysteriskt varje dag i en vecka när det var mitt barns sista dagar på sin gamla förskola.

    Hon gillar ju den nya också, men jag känner mig fortfarande hemsk som drog bort henne från trygghet, vuxna hon litade på och sina kompisar.

    Gör ont varje dag hon är där.

  16. Hej! Jag uppskattar dina helguppdateringar men tycker det är lite synd att de många gånger inte kommer förrän slutet av veckan. Med vänlig hälsning, Petra

  17. Tack för att du delar med dig av upp och nedgångar i mammalivet. Fy tusan vad det hjälper att se verkligheten hos andra mammor. Du är världens bästa mamma till Dante <3

  18. Hej! Jag är en av dom som verkligen inte förstår vad som är så svårt? Jag älskar att va mamma och jag har hela tiden tyckt det är enkelt? Jag vet inte vad det beror på. Men så som jag ser det är det ju bara att ge kärlek, leka o prata o gosa? Såklart att min också brukar bråka o gråta men jag brukar alltid stå på mig, nej är nej t.ex. och jag brukar förklara att tyvärr är det så att man får inte dittan o dattan… ibland får man ju såklart förklara att nu måste verkligen mamma duscha o ta hand om sig, du får bada eller leka ensam så länge… samtidigt brukar jag verkligen känna förståelse för om han är ledsen. Klart jag förstår att det är superspännande att klättra in i diskmaskinen men det kan man ju inte göra.. så jag vet inte! Vet verkligen inte varför vissa tycker det är så svårt, jag önskar alla kände som jag, ni förlorar mycket onödig energi på att stressa er o va ledsna 🙁 min pojke är 1,5 år btw o jag e ensamstående med honom.

    1. Nu vet jag inte vad du jobbar med Vera, men jag tror det ibland handlar om vad man jobbar med. Jag är sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning. Det är stressigt och slitsamt MEN! När jag kommer hem tänker jag inte en tanke på jobbet. Fokuserar bara på mitt barn och sambo. Älskar att umgås med min son som är 1,5 år. Man får liksom ny energi av att se hans glada face när man kommer hem.
      Som egenföretagare är det troligtvis mycket svårare att koppla bort jobbstressen. Jag gissar bara:)

  19. Jag tror att mammarollen är den svåraste för att man bryr sig mest om just den rollen. Kärleken till ens barn kan inte jämföras med något annat och då vill man bara ge och ge och ge och aldrig göra fel eller misslyckas. Problemet är bara att det inte finns någon gräns eller definition på hur bra en mamma ska vara. Så vi ger allt och sen lite till. Å sen tänker vi att vi kanske borde ha gett ännu mer… Så känner jag i alla fall. Men sen tänker jag på min egen mamma och tänker att hon gjort precis allt rätt. Både när hon gjort allt rätt och när hon misslyckats; för man vill ju aldrig ha en annan mamma. Jag hoppas att mina barn känner så om mig. Att de kan se det mänskliga med att missa saker i deras liv och känna att det är bra att mamma inte mådde dåligt för sånt för då hade vi blivit så ägsliga av oss…

    Jag förstår att det är tråkigt att ni missat fotograferingen men du har knappt sovit senaste två åren pga Dante. Du har skrivit en bok och startat en app pga honom och planerar hela din tillvaro utifrån honom. Du gör redan mer än vad Dante någonsin kommer att kräva av dig. Boka en familjefotografering istället. Ta fina kort till julen och sen be fotografen att ta en bild på Dante som den han skulle tagit på skolfotot. Den kan väl förskolan använda så Dante inte känner sig utanför? ❤❤❤

    1. Gud så fin kommentar, tack Sara <3 Dante fick ta sina egna bilder senare på dagen så förskolan löste det för honom, så snällt av dem. Håller helt med dig i dina tankar kring mammarollen! Heja mammor <3 Massa kärlek!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi