Uppdatering: 14 månader med Dante

I helgen blev Dante 1 år och 2 månader och den här veckan är hans första riktiga vecka på förskolan – inskolad och klar. När jag hämtade honom igår sa hans pedagog “Åh, vilken bra dag vi har haft idag. Han har skrattat massor, visat nyfikenhet och ätit bra med lunch. Man märker att han börjar känna sig som hemma med oss”. Det värmde mitt hjärta på ett helt otroligt sätt. Jag märkte på hennes sätt att hon menade det och att han liksom börjar hitta hem även där, för visst tar ju sånt lite tid. Han har säkert hållit tillbaka lite under inskolningen så det värmde mig att höra hur han börjar visa hela sin personlighet och inte håller inne på sig själv.

Det känns som att han bara efter en vecka på förskolan gick från att vara min lilla bebis till en liten pojke. Han känns så stor, han förstår sig på sina leksaker bättre och har börjat leka lite själv. Han gör nya ljud, uttryck och använder kroppen på nya sätt. Han är social och gillar människor, men är inte en speciellt “härjig” person. Utan en mjuk liten kille. Han älskar att gosa och har precis upptäckt att mamma och pappa pussas när de visar kärlek, så nu vill han att vi ska pussas hela tiden.

Han sover fortfarande sådär och vissa nätter är vi vakna några timmar eller vakna i flera omgångar. En bra natt ligger på 1-3 uppvak och en dålig så är vi uppe ett par timmar mitt i natten. Han kan liksom vilja gå upp och leka kl 02 och bli tokig om han inte får det? Snälla barn låt dina föräldrar sova lite, haha.

Tack gudmor Petra för den coola jackan!

Vi får det roligare och roligare tillsammans, både han och jag men också som familj. Igår när jag hämtade honom på föris gick vi till parken med våra kompisar, sen hem för middag och bad. Efter badet hoppade vi i varsin pyjamas och bara myste med varandra. Läste böcker, lekte med hans bilar och bara va. Den typen av lugn har inte riktigt funnits innan utan det har varit full fart rakt in i väggen 24/7. Aldrig en paus med hans energi. Nu är det som att han också kan uppskatta att ta det lugnt och det känns härligt. Vi tankar energi tillsammans och innan har det mer varit så att jag får slut på energi av hans never ending energi (hehe…).

Som jag skrev i uppdateringen om inskolningen (här) tyckte jag ju att det var väldigt jobbigt att skola in honom men den här veckan känns det hur bra som helst. Det känns som att den här hösten kommer att bli fantastisk och jag ser fram emot den på alla sätt och vis.

Dantis, vilken fin liten kille du är. Så snäll, mjuk och glad. Som vinkar till alla på gatan och fortsätter fastän inte alla vinkar tillbaka. Sluta aldrig vara så. Fortsätt sprid glädje och fortsätt våga söka kontakt med människor. Det är dina finaste egenskaper. Bäst är du!

Läs uppdateringen om 13 månader här!

  1. Gullis! Men så sjukt att folk inte vinkar tillbaka?! Samma för min lilla sju månaders som ler och söker ögonkontakt med många på ex tunnelbanan och vissa reagerar inte 💔😢

  2. Åh så härligt!!
    Skulle du vilja göra ett inlägg om hur ni tänker med kläder på förskolan? Speciellt ytterkläder. Vad har ni fått för rekommendationer av personalen, har ni fått en ”lista” på sån som är bra att ha på förskolan? Min dotter ska snart börja förskola och tycker detta är en djungel…

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ENTREPRENÖR, INFLUENCER & FÖRFATTARE

Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Tankar om syskon

“Hur många barn vill du ha?”
“Jag vill ha två!”
“Jaha, jag vill ha minst tre! Tänk att ha det jag och min bror har med fler än så, vilken dröm.”
“Mmm ja varför inte, tre vore najs”.

Jag har pratat om barn som att det vore något man bara gick och skaffade sig. Anledningen till att jag har pratat på det sättet är nog för att det är normen, “alla” pratar så. Om hur många barn man vill ha, för givetvis vill man ha barn och även flera stycken.

Sen fick jag ett barn och min kropp hann knappt läka innan okända människor började fråga mig när jag ville ha ett syskon. Jag blev helt förskräckt av den tanken och ärligt talat något upprörd över frågan. Måste man som kvinna tänka på fortplantning så fort första barnet är ute? Och vad händer när man har skaffat ett syskon, blir det slut på frågor då för att man äntligen passar perfekt in i normen med mamma, pappa, barn och barn? Även innan barn, alltså innan vi ens började försöka skaffa barn, kunde jag bli förundrad över frågor kring när vi skulle skaffa barn. Som att livet inte räknas som lika värdefullt om man inte gör det vid exakt samma ålder som alla andra. Jag var tvungen att fundera mycket på om jag ville ha barn för min egen skull eller för samhällets påtryckningar den dagen då vi började försöka. När jag var helt säker på att beslutet var mitt eget tog vi steget.

Nu har det gått en tid sen dess och jag har ett barn på 14 månader. Under dessa 14 månader har jag tänkt helt galet mycket på syskon, både för att andra har undrat om syskon men också för att jag inte är säker på vad jag själv vill när det kommer till syskon. För det första är det inte ens säkert att det går, för inga blivande barn kan man ta för givet. Men sen då? Vill JAG ha fler barn, eller tror jag att jag vill det för att så fort någon säger att den vill ha ett barn säger minst alla andra att “men man vill ju ge sitt barn ett syskon”.

Behöver barn syskon? Behöver syskon komma tätt? Behövs egentligen någonting eller är det vi som skulpterar upp normer som vi sedan pressar oss själva och alla andra till att följa? Är den med två barn med två års perfekt mellanrum nödvändigtvis lyckligare än den med noll barn, ett barn, massa sladdisar eller sju barn med lika många föräldrar inblandade? Kanske passar två barn perfekt för vissa, ja visst är det så, men kanske inte nödvändigtvis för alla?

Hela grejen med barn har gjort att jag reflekterat på djupet kring vad jag vill och vad jag tror att jag vill. Först och främst är jag medveten om den absoluta lyxen att ens kunna reflektera, för jag vet att det inte är så för alla. Att universum tar beslut åt en. Men jag kommer till mina egna slutsatser utifrån min egna situation. Som att jag, när jag packar ner Dantes pyjamaser i små plastboxar och märker dem med “Pyjamaser strl 50-62”, gör det för att jag ser fram emot att få använda dem någon gång i framtiden igen. För att jag vill det, ingen annan. För att det är mitt liv, ingen annans.

Jag vet inte hur vår familjekonstellation kommer att se ut. Kanske precis som normen, kanske helt tvärtom. Om det blir som normen är det för att jag vill det och inte för att det bara blev samma som alla andra (vill jag i alla fall tro?). Det viktigaste för mig är att jag gör det jag mår bäst av – jag har ju bara ett liv.

Första tiden efter Dante var jag faktiskt övertygad om att jag inte skulle vilja ha fler barn. Jag vet att jag lever med en person som drömmer om flera barn men kände starkt att då får han lämna mig om det är viktigare med fler barn än att leva med mig. Med tiden förändrades dessa känslor och jag ser på barn på ett mer långsiktigt sätt än vad jag gjorde första månaderna. Det var så himla tufft tyckte jag, och så mycket jag hade gjort annorlunda om jag hade vetat om hur jobbigt det skulle vara. Jag skulle varit mycket mer förlåtande och accepterande mot mig själv. Nu har jag erfarenhet i bagaget, därför kan jag förhoppningsvis skapa en bättre upplevelse i framtiden om jag blir gravid igen. Det är ju jag som ska bära barnet, föda barnet och mata barnet (om jag ammar) vilket betyder att resan kräver mer av mig i starten än av min partner då jag lever med en man. Om jag hade fått välja hade jag helst kört varannan gång, om inte biologin var i vägen alltså. Att det var hans tur nu och jag som fick behålla min kropp (nåväl, den kropp som fortfarande inte och troligtvis aldrig kommer vara helt som innan). Jag som fick njuta av all mat och dryck i nio månader, jag som fick peppa i förlossningssalen och jag som fick serva vid sidan om när min partner ska få matningen att funka och sedan ha övergripande ansvar av den i x antal månader.

Tänk om man hade kunnat köra varannan gång, vilken grej ändå haha. Att få testa båda delarna. Nu går inte det och en del av mig blir stressad av att göra om allt igen, men som sagt, jag ser på det här med att bli gravid mer långsiktigt nu. Jag tänker inte på en bebis utan jag ser en till familjemedlem framför mig. Som är med och pratar om dagen vid middagsbordet, spelar fotboll med Dante, går på bio med oss, upptäcker världen, har sina egna universum och låter mig få vara en del av dem. Kanske en dag gör mig till farmor eller mormor, ger mig mors dag-presenter, tar hem en pojkvän eller flickvän som jag börjar älska. Den drömmen och den tanken gör att jag mjuknar vid idén om fler barn, för jag ser så fram emot att göra den resan tillsammans med Dante. Resan som är livet. Och kanske med ett syskon en vacker dag, om vi har tur, bara inte just nu.

Pst… kom ihåg att alla texter jag skriver är skrivna utifrån mitt liv, mina erfarenheter och mina personliga känslor. Jag vet att de ser olika ut för alla ♥

  1. Så aktuellt ämne, iaf i mitt liv just nu! Kanske blir det en till eller inte (?) Jag blev sjuk vid första graviditeten och är väldigt rädd för att bli sjuk om jag blir gravid igen. Väldigt svårt att kommunicera den känslan till utomstående som ofta frågar när nästa kommer.
    Tack för att du delar med dig av dina kloka tankar <3

    1. Ryste när jag läste sista meningen för det är precis så det känns för mig också (med ett barn på 15 månader). Tack för att du delar med dig! Stor kram.

  2. Tack för du skrev detta inlägget! Jag känner som du skriver men han har inte kunnat sätta fingret på det förut. Vi fick vårt första barn för fyra månader sen och jag tänker på syskon ofta. Just nu tror jag inte att jag vill ha fler men känner otrolig press gentemot min son. Att “ge” honom ett syskon. Jag hade det väldigt tufft i två-tre månader efter förlossningen och det är inte förrän nu jag har börjat kunna uppskatta att vara mamma men hjärnspökena finns kvar! Kändes skönt att bara få läsa dina ord, dom lugnade mig! ❤️

    1. Har en son på 4,5 år. Tog oss över ett år att bli gravida med honom och hade nästan gett upp och börjat tänka på att ta hjälp när äntligen plussade. Vi önskar att vi någon gång kan få ett syskon men allas, ursäkta svordomen, jävla frågor där de bara tar det för givet är så stötande och ledsamt. En fd kollega frågade jätteofta och tillslut röt jag till ”ser det ut så eller”? Och efter det frågade hon inte mer.

      Jag blir snart 35 år och visst börjar jag känna mig lite stressad, men det är andra saker i livet som också spelar in. Älskade för övrigt att vara gravid och kan sakna just det ibland. Förhoppningsvis får jag uppleva det igen någon gång.

      Ett viktigt ämne du lyfter!

    2. Tack för att du delar detta inlägget hjälpte mig verkligen vidare i mina tankar för har tänkt väldigt likadant som dig. Men när du resonerar kring det större perspektivet (typ hur många man är runt middagsbordet om 10 år) så inser jag att jo, klart jag hoppas att vi är 4 stycken <3

  3. Du är så klok Michaela och dina ord beskriver på pricken det jag kände efter första tiden med bebis. Vi har fått en alldeles underbar tjej som inte sover. Första tiden var präglad av sömntortyr och en ren bergochdalbana av känslor. Nu är vår dotter är 16 månader börjar jag landa i tanken igen att vilja ha ett till barn, men jag vill först ge vår dotter all uppmärksamhet och kärlek. Vår relation mår bra av att få ladda batterierna med. Jag tror att det viktigaste att känna efter själv och inte påverkas av normen.

  4. BÄSTA INLÄGGET JAG LÄST ALLA KATEGORIER!!!!
    På riktigt. Exakt sådär reflekterar jag kring syskon. Tycker det är helt sjukt man säger så till någon. Liksom tar för givet att man ska ha två barn för det är ju såååå taskigt bara ha ett barn. Stackars lilla barn som har en mamma och pappa (eller hur ens konstellation nu än ser ut) som älskar en och leker med en och ger massa uppmärksamhet?! Förstår inte alls. Man skaffar väl barn för man vill ha barn eller om man nu vill ha fler och ge sitt barn ett syskon. Absolut det får man vilja- Men man skadar ju knappast sitt barn om man bara väljer ha ett. Blir så provocerad av såna kommentarer. Håll dem för dig själv. Nu snurrade jag igång här. Ville ju bara berömma dig för ett inlägg verkligen mitt i prick! Och också ett som fick mig reflektera att man kanske vill ha en familjemedlem till. Det var ett fint sätt att se på det. Och att det är mer långvarigt än att bara göra om bebistiden. Massa tack och hurra för dig Michaela! Bästa bloggaren vi har.

    1. Precis sådär känner jag också! Kan bli så upprörd! Jag har ett barn (snart 1 år) och vi känner oss så nöjda med livet och henne precis som det är nu (även innan tänkte vi att först ett barn om det går och sen får vi se). Jag är själv ensambarn och älskade det. Hon har så många fina människor runt omkring sig; släkt, och våra vänner med barn. Ett syskon är ingen garanti för en fin livslång relation. Jag är helt säker på att min dotter kommer ha en jättefin uppväxt med ”bara” oss, och vara omgiven av fina människor som är en del av vår ”kompisfamilj”. Förstår absolut det fina med syskon men är också så trött på att man ska behöva försvara att man ”bara” skaffar ett barn <3

      1. Åh vad skönt att läsa din kommentar (och blogginlägget)! Jag har en liten på snart två år, det tog oss 6 år att få barn så jag känner mig mer än nöjd med ett barn. Första tiden var rätt stökig och sömnen är fortfarande ett problem. Skulle jag bara tänka på mig själv så är ett barn perfekt. Jag har själv flera syskon som jag har mycket glädje av så tankarna att inte ha ett syskon skär ju. Så skönt att läsa att du älskade att vara ensambarn ♥️ tänker också att bara för att man har syskon är det ju inget som säger att relationen kommer vara bra, allt kan ju hända.

  5. Först å främst, tack för att du finns och bloggar om dina tankar och erfarenheter, de har hjälpt mig mycket under min bebistid! Jag har en liten tjej som idag blir hela nio månader och jag känner och tänker likt dig. Innan jag blev gravid hade jag inga större tankar kring bebistiden, mest att det skulle bli mysigt med en liten.. det blev helt annorlunda! Vi fick en skrikbebis som i stort sätt aldrig var nöjd fram till 3-4 månader, vilket gjorde att jag hade svårt å knyta an till henne , jag blev helt enkelt chockad över hur omysig bebistiden var. Nu är hon “äldre” och är en busig, nyfiken och otålig liten tjej som jag älskar tokmycket! Jag vill gärna ha 2 till men bävar inför bebistiden, men precis som du så ser jag mer fram emot “resten av livet” med de små liven, alla familjemiddagar, semestrar, lekar på lekplatsen osv. livet är mer än spädbarnstiden och jag känner att det får vara OK.. men det har tagit lång tid innan jag accepterade det.

  6. Kloka du, så sunt och fint du resonerar. En riktig tankeställare, vad vill JAG om jag bortser från alla påtryckningar utifrån.
    Inlägget väckte en fråga till Frågor med Forni. Om jag hade fått bestämma hade jag velat börja försöka att skaffa barn nu, men min partner sen flera år tillbaka är inte redo för barn än och vill därför vänta. Och ena sidan kan jag ha en förståelse för min partner, men och andra sidan är jag medveten om hur länge det kan ta att bli gravida (OM man ens kan bli det). SJÄLVKLART vill jag ha med min partner när beslutet att börja försöka tas. Han säger själv att han vill barn men att han inte vet när, det kan vara månader eller det kan vara år. VI är 27 och 30 år. Hur var det för dig och Damon, var ni båda “redo” för att börja försöka samtidigt? Har du några tips på hur jag kan samtala med min partner om detta? Hur ska JAG tänka i allt? Ska jag bara låta tiden ha sin gång och hoppas att han blir redo snart? Är det någon annan som har erfarenhet av detta som har några tips?

    1. Ungefär så var det för mig och min sambo, min kropp & själ skrek “pang bom SÅ redo!!” strax efter jag fyllt 30 medan han inte alls var där, verkligen inte alls (han är tre år äldre så samma åldersskillnad som ni). Efter 9-10 månader av diskussioner satte jag mig helt sonika ner och skrev listor, en med “fördelar/nackdelar med att börja försöka nu” och en med “fördelar/nackdelar med att vänta”, bara för att sortera mina tankar lite. Och alla aspekter fanns med, allt från ekonomi, ålder på mor/far-föräldrar, drömresor, tid för ev. IVF om det skulle bli svårt osv. Men…hur mycket jag än listade så fanns det en sak som vägde tyngst, och det var att “barn nu = bara jag som egentligen vill” gentemot “vänta = båda vill helhjärtat och det blir en resa vi gör tillsammans”. Ja, det sistnämnda vann såklart :). Och då blev det mycket lättare att ha en konstruktiv diskussion. Och när han kunde se hur tydligt jag “kompromissade” så kunde jag också ställa ett krav på honom, och det var att ge mig ett “när”. Alltså att eftersom jag gick med på att vänta, så fick han lov att ge mig en konkret tidpunkt. Och efter en tids funderande sa han att han gärna skulle vänta med att börja försöka tills han fyllt 35. Och det kändes okej, just like that. För då visste jag och kunde slappna av, vi slapp alla diskussioner och njöt båda två fullt ut av den tiden som återstod av att vara bara vi. Det var restauranger, drömresor, konserter, filmmaraton och spontana AWs all in, och sen kom hans 35-årsdag och vi började försöka, och nu sitter vi här med en underbar grabb på snart 3 år och ett syskon på väg i november. Alla livsfaser har ju sin charm och jag är idag så glad att vi maxade tiden innan barn, för att sedan båda två vara redo och pepp för att hand i hand påbörja resan in i en ny fas.

  7. Vilket fint inlägg! Jag har väldigt liknande känslor kring syskon. För oss så ser verkligheten dock helt annorlunda ut nu..
    Min man har precis genomgått en vasektomi, vår dotter är 6 månader. Vi fick kompromissa kring antalet barn innan eftersom jag ville ha 3 och han 1, så då fick det bli 1. Jag är så glad för vår fantastiska dotter, första tiden har minst sagt varit tuff med bebis. Jag kommer nog alltid sörja tanken på syskon i framtiden (vi har båda 1 syskon var) men samtidigt så vet jag att jag kommer få ta hand om 2 barn nästan själv om det skulle blivit 1 till barn.

    1. Förstår och respekterar dina känslor, och om du någon gång vill ha fler barn i framtiden, om sorgen blir för stark, så finns det fler män där ute, eller donatorer för den delen om ni håller ihop hela livet. Min pappa sa samma sak till min mamma men idag ångrar han sig… hade min mamma dock blivit gravid var premissen samma, ”då får du ta allt ansvar för barnet ensam”. Tufft att leva med andra människor ibland som styr ens liv i olika riktningar, men man vill ju ibland inte vara utan dom heller. Svåra avväganden.

    2. Låter som en dålig kompromiss när det blev exakt som han ville? Han är dessutom man och kan ändra sig nästan hur sent som helst i livet, det kan inte du.

  8. Jag vill ha ett till barn men tror inte vi klarar det pga mina psykiska diagnoser.
    Plus att jag verkligen vill ha ett jobb att komma tillbaka till efter ledighet.

    Och det gör sååå ont när en vän säger att hon egentligen inte vill ha ett till barn, men skulle inte kunna göra så mot sin dotter, att inte ge henne ett syskon.
    Det får mig att känna mig elak mot mitt barn även om det inte är så.
    Barn är en känslig fråga.
    Det sårar även att mina föräldrar inte verkar tycka att vi ska ha ett till. Är åt andra hållet här alltså. Inget syskontjat.
    Då känner jag mig som en dålig mamma.

  9. Att tänka långsiktigt med barn är det enda som gjorde att jag valde att skaffa ett till efter första.

    Jag grät mig igenom bebistiden med dottern för att det var FÖR tufft! Ingenting var som jag hade föreställt mig. Det var en sån chock på många sätt och jag var så besviken på hur jag själv hanterade tiden.

    Min dotter är nu 3 år och min son 6 veckor. Jag skulle vilja ha 4 barn men kommer inte utsätta min kropp och mitt psyke för det. Min andra graviditet var hemsk! Kantad av sjukdom, komplikationer och oro. Förlossningen var fantastiskt men återhämtningen och läkningen är hittills väldigt utmanande.

  10. Varför tycker folk att de kan lägga sig i om, när, hur någon får barn och hur många… Jag och min man fick kämpa i flera år och med flera IVF behandlingar. Vi fick tillslut en liten son och vi kunde inte vara lyckligare över det ❤️ Vi visste redan innan vi försökte bli gravida att vi bara ville ha ett barn då det är den familjekonstellationen och det livsstil vi drömt om. Vår son är snart 1,5 år och vänner och familj har redan börjat fråga om syskon. Jag upplever att det inte är riktigt ok att vara nöjd med ett barn. När folk frågar känner jag att vi måste ”skylla” på att det var väldigt kämpigt att bli gravid första gången (vilket det verkligen var, fruktansvärt jobbigt) och att vi inte vill utsätta oss eller vår son för den påfrestningen igen. Önskar bara att det var mer accepterat att vara nöjd och lycklig med en liten familj ❤️

  11. Du sätter verkligen ord på känslor. Det är samma känslor som jag just nu bär på. Har en flicka på 1,5 år, sambon hade redan velat att nästa syskon var på väg. Men alltså nej jag vill vara själv i min kropp, får vara bara sofie. Mer ofta kommer tanken på ett syskon, för att de är min känslor ingen annans. Ser fram emot den tiden när vi ska försöka få ett syskon. Nu vill jag bara längta efter den tiden!

  12. En fantastiskt fin text! Innan min son som nu är 1,5 år kom var jag och min man var vi helt på det klara med att ha ett barn (tänker inte skriva “BARA ett barn” för det är inte BARA ETT BARN, haha). Sonen kom och trots vår övertygelse så har tankar om en tvåa passerat genom våra samtal och vi är nu fullständigt övertygade om att vi inte ska ha fler barn. Det är en fantastisk känsla vi har, att vår son är the one and only för oss. Vår familj är precis så komplett som den ska vara.

  13. Människor måste sluta tro att de har en rättighet att fråga om barn samt ge ’goda råd’ om att man borde skaffa barn. Jag är 39 år, gift och har aldrig velat ha barn och står fast vid det, men många av mina kvinnliga vänner skall konstant diskutera mitt beslut – fastän jag ofta avböjer diskussion eller har förklarat min ståndpunkt; galet opassande och respektlöst.

    FYI, det är inte två år mellan syskon är inte optimalt, utan 3-4 år – barnet är bättre rustat biologiskt och psykiskt för att inte prio 1 längre.

    1. EXAKT varifrån kommer detta med 2 år? Så märkligt och inget jag skulle välja någonsin . Är det i Stockholm eller överallt den föreställningen finns?

  14. Har läst texten två gånger! Tycker den var så himla bra och tänkvärd. Jag fick mitt första barn för snart 6 månader sen och har reflekterat oerhört mycket över hur jag vill leva mitt och vem jag vill vara, både som egen individ och som mamma. För ett år sedan flyttade vi till ett hus i en mindre stad. Ligger superfint vid vattnet och är en riktig sommaridyll. Men ändå, jag är ung och många av mina vänner lockas av storstäder och jobbmöjligheterna där. Jag har funderat mycket över om jag gjort rätt val? Jag har en akademisk utbildning och karriärambitioner – kommer jag få utlopp för det här också? Till råga på det var jag först ut bland vännerna att skaffa barn. Gjorde jag rätt? Hur ska det gå för mig? Tänkte jag mycket under graviditeten även fast jag var SUPERglad över att jag skulle bli mamma. Sedan min dotter kom har jag verkligen landat ganska starkt i alla dessa reflektioner. Har insett att alla är olika och vill olika saker. Jag måste forma mitt liv så som jag vill ha det. Det är så mysigt att bo nära natur och vatten, jag får fixa iordning ett hus tillsammans med min kille – precis så som vi vill ha det. Jag får arbeta på och få roliga och bra tjänster i närområdet – och vara beredd på att pendla lite. Och jag drömmer och fler barn, ganska snart. Känner att tvåbarnsnormen inte är för mig och drömmer och en större, lite bullrig familj. Jag kanske vill ha 3-4 barn, om det går. Allt i livet är så individuellt och alla gör bäst i att leva som man själv vill. ❤️

  15. Tack för denna text <3

    Jag är en ”såndär” som älskar barn, engagerar mig 100% i vänners barn osv, så folk har frågat länge länge (jag är 26…..). Har också varit tillsammans med min numera fästman i 6 år vilket ju gör det ännu konstigare i folks ögon. Men hur sjukt är det då att man tjatar??? Om man nu är så säker på att vi vill (och borde vilja), men inte är gravida, då kanske det är för att det inte går? (Nu var så inte fallet för oss, men det visste ju ingen annan) Så varför tjatar man? Blir så trött på människor. Mitt svar har alltid varit att man ju inte bara kan bestämma när ett barn ska komma, men det har skrattats bort…

    Nu har vi en fantastisk dotter på 4 månader och jag älskade att vara gravid, hade en positiv förlossningsupplevelse, amningen funkar bra och allt är/var toppen. Jag är så lycklig och känner att detta var så rätt för mig.
    En del av mig känner att det är otänkbart att inte få uppleva allt detta magiska igen (”njöt jag tillräckligt?” ekar i mitt huvud varje dag). Men en del av mig känner att jag ju vill ge min dotter så mycket, hinner jag det med fler? Vågar jag igen eftersom allt gick så bra blir det kanske kaos nästa gång? Osv osv
    Men folk har redan börjat fråga om syskon, och många påstår sig veta att syskonet kommer om 2 år. H E R R E G U D mina stygn där nere har knappt läkt låt mig vara!?! Och vem tusan har bestämt att 2 år är optimalt? Jag tycker det är minst bra att få ett syskon när den stora trotsar, slutar med blöja osv. Känns mycket mer rimligt anknytningsmässigt att ha 3-4 år. Men återigen – om man vill/kan få en till så kommer den när den kommer. När man är redo och när det fungerar.
    Mänskligheten – backa 10 steg och fundera över vad du själv hade känt om du inte -kunde/ville/tusen andra anledningar-ha barn.

    FÖRLÅT för novell men satan vad man behövde prata om detta. Tack Michaela för att man fick läsa detta och chans att skriva av sig lite själv. Puss

  16. Bästa, bästa inlägget! Du är så otroligt duktig på att formulera dina tankar i text. Älskar att du tar upp viktiga ämnen och ger oss en inblick i ditt liv! Det här var så otroligt viktigt och betydelsefullt för mig! Stort tack för att du inspirerar och vågar ta upp viktiga ämnen! Glad att vi har dig som bloggare! Heja heja! <3

  17. Hej! Fin text 🙂
    Känner du fortfarande inte att din kropp har läkt eller att den är densamma? Blir orolig när jag läser det att bli gravid..
    Och gällande syskon så är jag ensambarn och haft världens bästa uppväxt med otroligt mycket kärlek och blir provocerad när folk frågar varför inte mina föräldrar skaffade flera barn och att det skulle vara synd om mig. Mina vänner är min familj också så jag har aldrig känt mig ensam, snarare tvärtom. Fått mycket mycket uppmärksamhet haha!

  18. Hej hej alla mammor, Jag ville bara kika in och säga att jag är en 22 åring som har levt hela livet som ensambarn. Dessutom med kusiner som är båda ca 15 år äldre än mig boendes i USA hela min uppväxt, och tre kusiner i annan stad som jag aldrig varit nära pga familjer som går i klinch.

    Ser jag på min mamma som har två syskon där hon tillslut fått bryta relationerna och distansera sig är jag så nöjd och glad över att jag själv inte växt upp med syskon. Att se hennes smärta och sorg över sina syskon gör mig tacksam för att det bara blev jag, för jag hade själv mått så dåligt av att saker och ting inte blivit som jag velat. Visst har jag emellanåt saknat eller känt avund till mina kompisar som har syskon och bra relationer till dem, men till syvene och sist är jag så glad över den uppväxt jag haft. Mina äldre kusiner är som mina storasystrar, trots att atlanten legat mellan oss under min uppväxt. Jag upplever att jag känner mig stark i mig själv, är självständig och vet att jag, och jag endast, klarar utmaningar i livet. Det har bara påverkat mig till det bättre att jag aldrig fått sitta vid “barnbordet” utan tack vare att jag genom hela uppväxten varit med de vuxna lyckats skapat egna och självständiga relationer andra vuxna i min närhet, förutom mina föräldrar. Jag hade inte varit den jag är idag om jag hade haft syskon, det vet jag.

    Jag är väldigt tacksam för det för att mina föräldrar har givit mig så mycket styrka, kärlek och förberett mig väl inför mitt vuxenlivet genom att låta mig få vara med i vuxna samtal, när släkt har gått bort och utmana mig (jag har självklart lekt mycket, spelat fotboll och byggt lego och lekt med barbiedockor och kompisar också). Livet som ensambarn har såklart varit jobbigt ibland, men också helt fantastiskt! Fritt från normer om leksaker, barnprogram, kläder och könsstereotypa förväntningar. Jag har bildligt talat alltså fått “spika och borra med pappa” och “sy med mamma”, ingen uppdelning har gjorts där som kanske hade gjorts om jag haft en bror eller så.

    Så till alla er som mår dåligt över att ni bara vill ha ett barn, är nöjda med det eller känner press över att “ge” ert barn ett syskon. GÖR INTE DET, skaffa barn för att ni vill, för att ni känner att ni kan ge en till liten människa en fantastisk start i livet. Som ensambarn är det inget jag någonsin hållit emot mina egna föräldrar, tvärtemot!

  19. Så himla fint skrivet Michaela, att du är så klok och fin är en av anledningarna att jag läst din blogg sen du började.

  20. Tack för detta inlägg ❤️ jag känner så himla väl igen mig och uppskattar verkligen att du satt ord på det så fint.

  21. Älskar att läsa dina funderingar kring livet, att du är så öppen för olikheter.
    Jag är 31, har varit singel nästan hela mitt liv (haft ett 2 årigt destruktivt förhållande) och vill inte ha barn. Får ofta höra att “när du träffar någon så kommer du vilja det” eller “klart du ska skaffa barn, det är meningen med livet” och framför allt det eviga tjatet om att jag är singel.
    Fram tills jag var 25 så trodde jag att jag ville gifta mig och ha barn, en stor familj. Men vid 25 så hände någonting. Jag lämnade det destruktiva förhållandet och fick lära känna mig själv på nytt och insåg att jag inte alls vill ha barn. Jag trodde att jag ville det för att alla andra var så säkra på att jag ville det, samhällets norm. Jag har aldrig känt en inre längtan som många pratar om, och jag förstår inte varför jag ska leva för någon annan. Jag vill leva mitt liv, som jag vill, för mig själv. Jag vill resa, jag vill upptäcka och jag vill kunna sälja allting jag äger och boka en enkelbiljett (bästa beslutet som jag har tagit).
    Jag skulle däremot kunna tänka mig, att i framtiden, vara jourhem åt barn. För då kan man ta hand om barn i omgångar, utan att ge bort 18 år av sitt liv utan ångerrätt.

    Jag vet inte riktigt var jag ville komma med det här, men det är så uppfriskande att läsa dina tankar om livet, och att du ser det ur fler än ett perspektiv. Du sätter ord på känslor, och du känns som en kompis. Så tack, tack för att du finns. Du behövs. Du är viktig.

    1. Vad glad jag blir över dina fina ord, tusen tack. Och modigt av dig att gå din egen väg i livet – det kommer du inte att ångra. Massa kärlek till dig!

  22. Jag har den senaste tiden också tänkt mycket på det här med att skilja mellan vad man verkligen vill och vad man tror att man vill utifrån normer och föreställningar. Jag har ofta inte kunnat skilja på detta. Och att ens kunna få barn är ingen självklarhet. Jag förstår inte heller varför det nödvändigtvis måste vara så hemskt att vara ensambarn.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Inskolningen – så går det

Nu är vi inne på andra inskolningsveckan för Dante på förskolan! Alla förskolor har olika sätt att skola in och speciellt nu under Corona, så för er som är nyfikna vill jag ändå ge en heads up på att er inskolning kanske inte ser ut som vår!

I alla fall, Jag och D har kört varannan dag och första dagen var jag med. Då var vi där i ungefär 1 1/2 timme och jag var med hela tiden. Dante tyckte det var väldigt roligt med alla leksaker och man märkte att han var van från Öppna Förskolan som vi har varit på några gånger. När det var dags att gå märkte man däremot att han var klar, han pekade på dörren och blev lite gnällig (det var precis innan lunch). Varje dag har han blivit gnällig vid den tiden oavsett om vi varit med eller inte och det slog mig när pedagogerna berättade det att han tappar ofta humöret hemma då också. Hungrig, trött och klar med förmiddagen helt enkelt.

Andra dagen var han själv i 45 minuter och åt lunch med sitt gäng, sedan hämtade D direkt efteråt så fick han vila hemma. Tredje dagen testade vi att låta honom vila där och han sov i 1 1/2 timme (!). När jag hämtade honom sa pedagogen “Vilken trygg liten kille ni har” och då blev jag gråtig. Därefter har vi låtit honom vara där några timmar själv om dagen. Peppar peppar ta i trä, men hittills känns det som att han anpassar sig väl och tycker det är roligt på förskolan. Han har inte betett sig annorlunda när vi har hämtat honom utan är samma glada kille som vanligt. Däremot har han processat en del på natten och i förra veckan hade han några nätter med orolig sömn. Många hade sagt till mig att barnen sover dåligt under inskolningen och förra veckan stämde det verkligen in hos oss! Det tog han dock igen i natt med att sova hela natten med bara ett (!) uppvak i fem (!) minuter. Förhoppningsvis hjälper förskolan till att stimulera honom så att han är trött och slut när han lägger sig. Han är ju en liten kille med mycket energi så han verkar tycka om att få springa omkring där och leka med sina nya kompisar.

Pedagogerna verkar vara helt underbara. De är åtta barn och två pedagoger i hans lilla klass och jag är kär i hela bunten. Så förstående pedagoger med mycket kärlek, närhet och tålamod. De andra barnen är så gulliga, de är alla födda samma år så de leker på samma förutsättningar. Varje dag går de ut på utflykt på förmiddagen, igår var de i en park och letade naturmaterial vilket passar vår lilla kille perfekt då han är besatt av stenar och löv (som alla andra 1-åringar jag känner!). De får god mat och han har hittills somnat gott på alla sina vilor. Vi har hämtat direkt efter vilan och kommer göra så hela den här veckan, sedan får han vara kvar en liten stund efter vilan efter denna vecka om allt känns bra.

Som ni vet har vi haft en hel del struggle senaste året. Dåliga nätter, magproblem och öronstrul. Det blev inte det lättaste första året. Så jag hoppas att det här med förskola fortsätter kännas såhär bra för oss, då jag vet att det kan en sak som blir tuff att ta sig igenom. Det hade varit så fint om det här gick bra.

Sist men inte minst vill jag säga att det har varit mycket tuffare rent emotionellt för mig än för honom. Jag har gråtit så mycket. Jag har aldrig varit mamman som känt att jag är den enda som kan ta hand om honom – det är helt enkelt inte så jag är. Jag litar på att andra människor kan ta hand om honom hur bra som helst, så det är inte där det jobbiga ligger för mig. Utan känslan av att vi går in i en ny period som familj, att bebisåret är över och att vi bygger en ny vardag tillsammans. Att jag har längtat hit så mycket när bebistiden varit som tuffast och nu när jag är här vill jag bara gråta över hur stor, fin och modig han är. Jag har dåligt samvete över hur jobbigt jag har tyckt att det har varit, men försöker samtidigt att vara mer förlåtande mot mig själv trots att det inte är lätt. Jag älskar honom så mycket och jag är så stolt över honom. När jag ser hans lilla hylla på föris och får uppdateringar i förskolans app med bilder på honom i skogen, då krackelerar jag av kärlek.

Är ni fler där ute som skolar in nu efter sommaren? I sådana fall, hur har det gått för er? Vore kul att höra!

GÅR SÖNDER

  1. Åh jag känner såå igen mig! Har skolat in två barn på förskola och när den minsta (sista!!) ungen var sin första hela dag på förskolan och jag gick hem till ett tomt hus för att jobba ett par timmar så bröt jag samman helt 😆 Jag kände mig lättad, sorgsen, glad, stolt och nervös på samma gång. Man är liksom klar med en viktig del av ”småbarnstiden” även om de ju är små läääänge till! En konstig känsla 💜 jag kan dock intyga att det blir roligare och bättre med barnen med tiden så även om den här eran är över så väntar helt fantastiska tiden framöver 😘

  2. Blir såå glad av att läsa detta inlägg. Så härligt att det går så bra för Dante 🙂
    Vi har precis skolat in vår son också vilket har gått över all förväntan. Han trivs så himla bra och är så glad när han kommer till förskolan på morgonen. Vi skolade in sent, vid 2,5 års ålder och har fått en hel del frågor och kritik angående det så det känns härligt att det funkat så bra med inskolningen :). Hoppas verkligen att det håller i sig.

    1. Vad fint att det går så bra för er! Vi har också fått kritik fast omvänt, att det skulle vara för tidigt, då är det härligt att det ändå känns såhär bra! Från vänner och bekanta har vi bara fått pepp dock och det är jag tacksam för 🤍

  3. Vi står i kö för att BYTA förskola (buhuu) för våran treåring pga flytt.
    Känner mig hemsk som drar bort henne från sina älskade vänner och fröknar..

    1. Hej hej,
      Så härligt att höra att er inskolning går fint.
      Är det någon annan mer än jag som INTE grät när ni skolade in? Alla mammor verkar stå och gråta utanför förskolan och känna en massa känslor. Inte jag. Jag skuttade glatt iväg till jobbet, tänkte och tänker såklart på barnen under dagen men inte några gråt-scenarion.
      Gråter pappor? Eller de pratar inte lika mycket om det som vi mammor?
      Hoppas veckan flyter på fint på förskolan för er!
      Kram

      1. Åh vad intressant men vet du, tror absolut att det är flera! Vi kan ta upp denna fråga i frågor med FORNI så ser vi om andra mammor kan känna igen sig i din kommentar <3

    2. Åh men gud jag förstår det! MEN tänk på alla som flyttar och byter förskola hela tiden, det brukar aldrig vara några problem och nya vänner brukar dyka upp inom kort ❤️

  4. Massa kärlek till dig Michaela! Alltså om man har haft ett barn som krånglar men sömnen så vet man precis vad du pratar om. ❤️

    1. Tack fina du! Det känns faktiskt som att vi som gått igenom det har en egen liten klubb där alla förstår varandra och ingen dömer, det är fint 🙏🏼

  5. Oh, ha inte dåligt samvete för du har tyckt det varit tufft innan och längtat till den här perioden! Jag känner också så ibland när det känns bra, att man överdrev när man sa ifrån till någon, kanske för att man tackade nej eller var för hård etc. Att skuldkänslor etc kommer. Tror det är helt naturligt att man funderar så. Det du kände då var så som det var och inget du känna skuld över. Bästa Michaela och bästa inläggen!

    1. Ja det är verkligen precis så som du beskriver! I efterhand kommer skuldkänslor i sådana lägen. Tack för en fin och peppande kommentar 🤍

  6. Hejsan!

    Jag har två frågor som kanske passar till Frågor med Forni kopplat till att driva eget. Jag och min företagspartner har drivit eget i tre år nu och efter mycket slit med både motgångar och framgångar känner vi att bolaget ändå börjar bli rätt stabilt med nöjda och lojala kunder – SÅ stolta och glada är vi såklart men nu står vi inför två utmaningar där jag gärna vill höra dina tankar/erfarenheter:
    1. Vi börjar ha väldigt mycket att göra att vi knappt hinner med och går i tankar om att anställa men det är ju SÅ läskigt!! Alltifrån att hitta rätt kandidat, vem ska denne ens vara, introduktion, kommer denne att trivas osv – tankarna snurrar igång med tusen sådana frågor. Hur gjorde och tänkte du när du anställde för första gången och vad skulle du ge oss för tips?

    2. Vi båda är mellan 26-30 år och jag misstänker att vi snart börjar gå i tankarna om att bilda familj men vad skulle du råda oss att tänka på innan? Jag har noll koll på hur det fungerar med föräldrapenning, föräldraförsäkring, föräldraledighet osv… Hur förbereder vi oss och bolaget på bästa sätt?

    Stort tack på förhand och för en grym blogg!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tankar inför förskolestart

Vi tar en paus i helgens bildbomb och pratar om förskola istället tänkte jag! Det är snart dags för oss att ta steget mot förskola och såhär tänker jag kring det:

Rutiner
För ett tag sedan började vi införa samma rutiner som vår förskola har för att det ska bli lättare för Dante att anpassa sig till förskolan. Det var flera som tipsade mig om det och det är ju hur smart och smidigt som helst – allt för att underlätta omställningen i den lilla personens vardag.

Kläder & prylar
Vi har köpt ganska mycket kläder till Dante som tål ordentligt med lek. Sköna tröjor, bodys, t-shirts och byxor som går att tvätta i 40 grader och inte är ömtåliga. Strumpor med sån där plast under foten och kläder som är enkla att ta på och av. Sedan har vi köpt gummistövlar, skalkläder, fleecetröja och regnkläder. Ryggsäck och vattenflaska. Är det något mer som ni tycker att man ska ha i kläd & pryl-väg för små barn som börjar förskolan?

Märkning
Vi har köpt namnlappar och märker allt Dante har till förskolan med dessa. Vi har även märkt hans nappar och köpt napphållare som han kan ha till förskolan.

Packning
Vad har man med sig till förskolan i den pyttelilla asgulliga ryggsäcken? Jag tänker: ombyte, vattenflaska, napp, napphållare och snuttis. Vad mer?

Känslor
Många mammor i min omgivning säger samma sak: det är tufft när ens lilla älskling ska börja förskola och man ångrar sig alltid precis innan. Exakt så känns det för oss. Jag längtade mer efter förskola när han var fyra månader och livet var upp och ner än vad jag gör nu precis innan förskolestarten. Jag tittar på min lilla kille när han springer omkring i parken och ser ju hur kul han har med förskolebarnen som är där och leker, men samtidigt känns det jättejobbigt att inte vara där och kunna ta hand om honom. Om jag går in i de här tankarna för mycket blir jag ledsen, så jag försöker stanna i de positiva tankarna jag har haft sen innan. Att det kommer bli superbra för honom och att han kommer ha det hur kul som helst. Men även att jag har lyxen att inte behöva gå tillbaka till ett heltidsjobb. Flera av mina vänner som fick barn samtidigt som mig börjar jobba heltid nu efter ett år då föräldraledigheten är slut (om man har tagit ut full föräldraledighet). Och jag förstår att det är tuff omställning att gå från 100% föräldraledig till 100% heltidsjobb. Så jag försöker tänka på hur tacksam jag är som kan anpassa mina tider och mitt jobb efter våra behov till viss del. Samt att både hans mormor och farfar har möjlighet att hämta honom tidigt flera gånger per vecka. Så det kommer bli hur bra som helst, men det känns ändå nervöst och läskigt.

Har ni några peppande ord att ge? Det finns säkert flera nervösa blivande förskolemammor där ute som skulle uppskatta några peppiga ord från er mer etablerade förskolemammor ♥

  1. Hej!

    Jag jobbade på förskola medan jag pluggade, och ett tips är att se till att även de skor ni köper till Dante nu och framöver är lätta att ta av och på. Om det går, undvik gärna snörskor och skor som är “hårda”, dvs att det krävs mycket lirkande för att få på dem på fötterna ordentligt. Inget måste såklart – men väldigt uppskattat av förskolepedagoger som har många barn att klä på inför utelek 🙂 Tycker ni låter superförberedda i övrigt, lycka till! Kram!

  2. Utveckligen är stor, de lär sig så mycket! Häftigt.
    Tänk när du hör barnet nynna på en förskolesång första gången..
    Att se barnet få vänner!

    Det bästa av allt.. kärleken man får när man hämtar barnet! Ofta “maammaaaa!” Med största leendet och armar som sträcker sig efter en.

  3. Det kommer med all säkerhet kännas tufft att lämna Dante den första tiden och han kommer kanske vara ledsen. Men vad som är skönt att veta är att gråten går för det mesta över efter en mycket liten stund och barnet inser att det är roligt på förskolan och glömmer helt enkelt bort att vara ledsen. För många föräldrar kan dock den där bilden av sitt gråtande barn sitta kvar på näthinnan hela dagen så ett tips är att be pedagogerna smsa en liten uppdatering till er om hur Dante mår/vad han gör och kanske även en liten bild på honom. Jag gör alltid så till mina inskolningsföräldrar och det brukar vara uppskattat. Mycket möjligt att er förskola redan har det som en rutin i början, men annars är det helt ok att be om några uppdateringar under den första tiden 🙂

  4. Jag är själv en nervös blivande förskolemamma som skriver under på alla de känslor du har.. men jag är också en förskolelärare som har glädjen att få spendera dagarna med att ta hand om andra barn. Så här i början så ser jag en del ledsna barn på morgnarna när de säger hejdå till sina föräldrar, och glada barn på eftermiddagen när de säger hej till sina föräldrar. Men jag ser också någonting annat… allt däremellan! Då är morgonens tårar ett minne blott, ja faktiskt ganska snabbt där efter! För så mycket spännande och skoj saker som händer under en dag. Att få skratta, leka och lära tillsammans med barn i sin egen ålder. För de allra flesta barn vill just det, att få vara med andra barn…

    Jag är helt övertygad om att det kommer gå bra för både din Dante och dotter.. och det kryllar av bra förskolor och pedagoger i detta land som gör allt för att ge våra barn de bästa dagarna! ❤️

  5. De flesta barn älskar förskolan! De får så mycket möjligheter att bygga egna relationer till andra barn, lära sig att alla är olika och förmågan att anpassa sig i sociala sammanhang med andra barn. De får upptäcka nya saker och se ur andra perspektiv än sina föräldrars. De får möjlighet att bli trygga i sig själva och att de klarar av saker utan sina föräldrar.
    Så tänker jag när det är jobbigt att lämna, det är jobbigt för mig men bra för dem.
    Nått som Kan vara skönt att påminna sig om vid en gråtlämning att de oftast är ledsna över att det jobbigt att lämna mig eller pappa, det är inte för att de misstrivs på förskolan. När vi går blir det bra!
    Sen kan det vara skönt att veta att det är helt normalt att tycka att det är jobbigt, det är en del av processen. Det blir bättre🥰

  6. Glöm inte köpa 1402 par vantar! 😅 nä men ett större antal kläder/ombyten typ beg/ sånt man inte är så rädd om/ rädd ska försvinna typ, mina barn gör av med 2-3 tröjor/ dag på fsk.. tvättar sig spiller osv. O bra skor! Vattentäta sneakers typ kavat – mkt bra

  7. Jag försöker göra som du, att tänka positivt. Känns så skevt att inte få vara med sina barn hela tiden och helt plötsligt ska de vara i sin egna tillvaro och klara sig själva (med andra vuxna såklart). Det är fruktansvärt jobbigt, men man vänjer sig. Fördelen nu, arbetsmässigt, är att man liksom fattat att det finns något som är viktigare än jobbet. Jag har både blivit mer effektivt, grubblar mindre och bara gör. Man har liksom inte samma tid eller energi att lägga på jobbet, det finns liksom något viktigare nu. Det är en rätt skön känsla! Men att också få se dem utvecklas på egen hand och lära sig att blir självständiga – det är fantastiskt!

  8. Tips angående snuttis är att köpa en likadan som han har hemma. Så slipper man ta den fram och tillbaka varje dag med risk för att glömma och en nattning kan bli svår utan. Det har vi gjort till våra tjejer. En hemma och en på förskolan. Jag som även har bakterienoja tycker det är skönt att dom inte har samma som på förskolan hemma i egen säng. Tror det kommer gå jättebra!

  9. Det låter som ni är väl förberedd!
    Det går åt många fingervantar i början av hösten vid utelek dom kan ju bli blöt och kall fort då så ett par fodrade galonvantar är bra och ett par allväder stövlar, samt tunnare mössa .
    En fleecefodrad regnoverall brukar vara smidigt på,förskolan och underställ är skönt att ha på under ju kallare det blir 😊
    Strumpor med plast under fick jag rådet att man inte ska ha i skon utan bara inne på ex dagis el hemma för det är inta bra för foten att ha dom på i skon för att plasten kan dra sig och lätt att få i kläm under foten.
    Förstår din känsla hundra procent när du tänker på att lämna iväg på förskolan, jag låg i buskarna utanför dagis och smygtittade och grinade när jag lämnat på morgonen i början, men det gick över när jag såg att sonen hade det så bra!!
    Haha, herregud hur man höll på men det är ju det käraste man har, lycka till när det är dags för er!!😊

  10. Åh, jag är jättenervös. Min dotter ska inte börja förrän i januari men tycker redan det känns jobbigt att någon annan ska ta hand om mitt barn större delen av dagen. Samtidigt som jag vet att hon kommer ha så roligt, utvecklas massor osv osv. Men ändå… blir verkligen ett stort steg för mig som mamma att släppa kontrollen. Samtidigt som jag har börjat jobba och inte träffar henne hela dagarna nu heller. Men hur lång tid tar det innan man vant sig och inte tycker det är läskigt längre? Någon med erfarenhet som kan svara?

  11. Det är en stor rites of passage och därför tänker jag att man ska tillåta sig att känna mycket känslor i den här fasen. Även fast min son skolades in förra sommaren när han var 14 månader så kändes som en mini-inskolning efter årets sommar (mest för mig, mindre för han). I hjärtat vill man ju bara hänga och vara nära jämt, men så går inte det..

    Ok, nu kommer peppen! Det är en omställning men det är också en fantastisk ny värld för barnet att upptäcka. Nya leksaker, rutiner, kompisar, nya sånger. Helt plötsligt kan de en massa saker som de stolt visar upp för en. Och så ligger det ju så mycket glädje i återseendet varje dag – vi ses igen! ”Ni finns där och nu går vi hem till vårt hus”, liksom.

    Detta kan man tänka på: förskolan ger barnet sjukt mycket nya intryck så jag upplever att de behöver mycket lugn och ro på em/kvällar och helger. Och så blir det mycket vabb första året. Det är tufft. Men år två (peppar, peppar) gick mycket enklare vill jag minnas. ❤️

  12. Så spännande med förskolestart! En sak som jag kan tips om är att ha dubbla snuttisar, en som bor hemma och en på förskolan, då råkar man aldrig glömma den och undviker katastrof. 😁 Även en mysig filt är bra att ha som förskolefilt, så att det blir mysigt och tryggt för barnet att vila. Stort lycka till. 🤗

  13. Planera in in för mycket i höst! De flesta barn blir sjuka ofta första året på förskola och nu när det är extra kinkigt med snoriga näsor pga corona så kommer ni antagligen inte ha heltidsjobb. Jag åkte på 6 magsjukor, två långdragna förkylningar plus allt vabb med barnet första året mitt barn var på förskola. För familjens bästa försöka ha lite luft i kalendrarna och ställ in er på att det kommer att vabbas planera redan innan veckan börjar (även om barnet är frisk på söndag kväll) vem som kan vabba när så ni slipper tjafsa på mornarna.

  14. Om jag kunde skulle jag gjort helt annorlunda än vad vi gjorde. Jag hade väntat tills barnet var 2,5 år innan jag satte det på förskola och då skulle jag valt en förskola med väldigt små grupper, helst en dagmamma.

  15. Mitt tips är att ha en öppen dialog med pedagogerna! Jag jobbar själv på förskola och det finns inget som är så tacksamt som en öppen dialog med vårdnadshavare. Är det något som känns jobbigt? Ventilera, har du funderingar? Fråga. Var det en jobbig lämning? Det är helt ok att ringa och kolla om barnet leker eller be om att få ett sms. Om föräldern visar sig trygg (även om det kan kännas väldigt jobbigt till en början) så kommer barnet att bli tryggt. Heja er, det kommer gå fint.

  16. Jag tycker att fodrade galonkläder är ett måste på förskolan! Och att verkligen namna ALLT, annars försvinner det. Har till och med markeringar i strumporna för att känna igen vilka som är våra 🙈

  17. Kul att läsa hur ni har tänkt! Vi har precis skolat in och detta är första riktiga veckan. Långa dagar känns mest tufft, vi jobbar båda heltid och pendlar. Men vi försöker göra så att en jobbar tidigt och en sent. Vilken tur ni har som kan få hjälp med hämtningarna.
    När det gäller packning har vi oftast inte med någonting, vilket är väldigt smidigt då vi lämnar utomhus (de är ute större delen av dagen pga corona). Då slipper man gå in. Extrakläder, snuttis, vattenflaska finns alltid på förskolan. Är väl mer när man behöver ha med extra ytterkläder vid omväxlande väder. Insåg också att det redan är rätt kallt på morgonen så mössa och vantar behövs snart.

  18. regnvantar, tunna finger vantar, polarn och pyrets tunna ull mössa är magisk, funkar nu och under hösten eller under en varmare vinter mössa i vinter.. även polarn och pyrets fleece är magisk i alla väder. Funkar perfekt nu som jacka innan det blir kallare sen i vinter under skalkläderna eller i höst med en väst/jacka på.

    vet inte hur de är på er förskola men på mitt barn har dom små lådor med grejer inte för nattningen som är kvar på förskolan varje dag.. täcke att lägga på madrassen på golvet sen täcke på kroppen med, svin hårda små madrasser så köp något att lägga på dom, sen en kudde och även i den lådan ligger napp/snuttis.

    under inskolning håll koll på om dom ger vatten, på min och många andra är dom dåliga på det.

  19. Hej Michaela! Här kommer några tips från en erfaren förskolepedagog. Vid inskolningen: finns nära tillhands, ge pedagogerna fler chanser om dagen att leka och ta kontakt med ditt barn. Alltså sätt dig på en stol så att barnet kan komma till dig när det behöver närhet och kärlek. Det viktiga är att Dante får knyta an till minst en pedagog innan ni lämnar honom. Låt det ta dit och stressa inte med något som kallas för tre dagars inskolning. Det finns inte något barn som kan knyta an på tre dagar och känna sig trygg på så kort tid.Var en trygg vuxen och ta kontakt med de andra barnen. Då känner barnet att det är en bra plats att vara på.Planera inga aktiviter efter inskolning. Barnen blir trötta och överstimulerade.Lär känna pedagogerna och lita på att de har bra kunskap om barn. Stort lycka till!kram

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Uppdatering: 13 månader med Dante

I onsdags blev Dante 13 månader!

Innan jag fick barn tyckte jag att det var märkligt med föräldrar som pratade om hur många månader deras barn var efter att de fyllt 1 år, men nu förstår jag syftet haha. Det händer fortfarande så mycket med barn efter 1 år så en månad är lång tid i deras värld.

Med det sagt tänkte jag att vi skulle fortsätta med månadsuppdateringarna! Så, hur har denna månad varit?

Den mest händelserika månaden i hans lilla liv, känns det som. Nu går utvecklingen snabbt framåt. När vi skrev 1-års uppdateringen hade han lärt sig gå samma dag. Nu springer han fram, på alla typer av underlag, i små skor på grusvägar och hemma över trösklar. Han ramlar en hel del men reser sig snabbt och springer vidare. Jag tackar högre makter varje dag för att han inte slår sig allvarligare och försöker hålla koll hela tiden men det går snabbt för lilleman att ta sig fram alltså.

Han är väldigt nyfiken på världen, söker sig till andra människor och är gladare än någonsin sen han började gå. Nu är vi i parken ofta för han tycker verkligen om att vara där när han kan upptäcka den på egen hand. Han går helst fram till andra barn direkt och försöker vara med i “leken”, även om han är lite för liten för att förstå den.

Han pratar mycket och vinkar till de flesta. Hans favoritsaker i världen är fortfarande bollar, spårvagnar och numera alla typer av fordon. Pippi är en favorit också! Matglädjen har ökat och han äter riktig mat med god aptit för det mesta. Senaste månadens värme märks såklart på hans aptit men svalkande frukt går toppen, likaså ägg och kalkonköttbullar. Avokado slinker alltid ner samt hans farföräldrars mat, han älskar allt de lagar åt honom! Som ni vet visade hans pricktester ingen allergi mot mjölk heller så nu har vi börjat introducera det i små doser, hittills går det bra. Märker vi att han får ont i magen får vi göra blodprov och utesluta mjölkprotein igen men jag håller tummarna att vi slipper det!

Han verkar ha en ny tand på gång, jag tror en av de större tänderna bak i munnen, för man märker att han är besvärad och tar sig mycket där. Jag hoppas att den inte tar allt för lång tid på sig utan kikar fram snart så han slipper ha ont. Han sover helt okej om nätterna, det brukar vara ett par uppvak mellan 19-06 och sen vaknar han vid 06. Vi brukar ligga kvar i sängen ett tag och mysa innan vi går upp och börjar dagen. Förhoppningsvis sover han lite längre när mörkret kommer 🙂

Till nästa månad börjar han förskola så det ska bli väldigt spännande att skriva den uppdateringen. Det jag kan säga just nu är mest att wow, vilken fantastisk liten kille han är. Jag är så stolt över honom.

Här hittar ni 1-års uppdateringen (och klickar ni på den länkar den vidare till 11-månader osv!)

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi