Bebisuppdatering: 6 månader med Dante

Åh herregud min bebis är sex månader nu

SEX FREAKIN’ MÅNADER!!!

Nu har liksom halva bebistiden gått (jag tänker att de är bebis 0-12 månader och sen blir de små barn :-). Jag är fortfarande så glad över att månaderna går och längtar inte direkt tillbaka till de tidigare månaderna för det fortsätter att bara bli bättre för varje månad. Den sjätte månaden har varit helt outstanding – maken på härlig unge alltså?! Han är så glad hela tiden, har utvecklats massor av vår resa och ger så mycket kärlek att det inte är klokt.

Jag har kommit fram till att det är inte Dante som är jobbig, han är en ängel. Men det är jobbigt att ha bebis. Det kommer man liksom inte ifrån? Det ska fixas och donas non stop 24/7 och man äger inte längre sin tid, vilket är en extrem omställning från sitt tidigare liv. Jag håller fortfarande på att förlika mig med den känslan men jag är inte riktigt där än.

Jaja back to Dantis. Han har varit en dröm sen den 19:e december då han påbörjade sin sjätte månad i livet, det var några nätter med mardrömmar som var riktigt tuffa under julen men annars är han så rolig, finurlig och kärleksfull. Han har växt så otroligt mycket under resan och börjar bli sin egna lilla person. Han älskar tyg, somnar hyfsat lätt på de flesta platser, har redan favorit-leksaker och skrattar när han ser människor han tycker om. Han gillar att stå i knät, bli omkring-buren och ha pusskrig. Han älskar tjejer och är väldigt betuttad i både gudmor och Linn, men leker och skojar lika mycket med alla killar.

Ibland är han såklart jobbig, som häromdagen när precis ingenting fungerade utan han bara gnällde och skrek och grät en hel förmiddag, jag försöker förlika mig med att det är livet med Dante. Han är ingen lugn prick direkt 🙂

Grattis Dante på 6-månaders dagen, jag älskar dig oändligt!!!

Längd och vikt:
Ingen aning, vi har 6-månaders kontroll när
vi kommer hem!

På bilden ser ni Dantes min när Petra kommer ner till frukosten på morgonen. HEJ DÅ JAG KLARAR INTE MER

Här kan ni läsa om 5-månaders uppdateringen

  1. Fina killen 🙂 Min son känns mycket som Dante när han var liten. Då sa min BVC-sköterska vid ett tillfälle då jag möjligen beklagade mig lite, att alla barn trivs inte med att vara bebis. Min bebis ville så mycket mer, redan från start. Inte sova när vi ville, inte äta det vi ville, gå/stå/krypa trots att han inte kunde, herregud, fatta hans frustration! Tyckte hennes förklaring var så bra och gav mig lite lugn framåt. När han väl började behärska dessa grejer släppte frustrationen något. Dock är det väl en del personlighet i det också, kan man se såhär sex år senare. Men beslutsamhet och målmedvetenhet är goda egenskaper intalar jag mig när MIN frustration är som värst 😆 Sorry för novellen, tror du är dantes absolut bästa mamma ❤️

  2. Jag tror inte Dante är jobbig, tänk istället att Dante har det jobbigt vissa perioder. Ta bort problemet från personen till situationen. Han är ju inte gnällig person han är ju gnällig för att något är ”fel” eller hur? :-). Tänk dig själv om något går fel, så blir du sur eller grinig. Precis så är det med bebisar också :).

  3. Fattar exakt vad du menar med att det är jobbigt att ha bebis! Jag var helt chockad över hur mycket som ska fixas hela tiden, och tänkte ständigt att det är så O-GRACIÖST och O-ELEGANT att ha bebis! Man böjer sig, packar, tappar saker, sitter i konstiga positioner, är smutsig, svettig osv.
    Nu är mitt barn 16 månader och allt är 10000000 gånger roligare. Kämpa dig igenom detta första året, året som jag också avskydde (förutom små stunder av underbart gos såklart), och sen blir det bättre. Jag lovar!

  4. Tack för att du skriver så ärligt om bebislivet! Jag känner igen mig till 100 procent, har en 5-månaders här 🙂 Det är verkligen intensivt och jag ger all min kraft och energi på barnet varje dag, är alltid helt slut när kvällen kommer. Det är en mycket större omställning än jag trott innan.
    Skönt att ni haft en härlig semester, Sydafrika är magiskt! Stor kram till er

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Entreprenör, bloggare och författaren som njuter av livet till fullo. Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Artiklar att lyssna på!

Att flyga med en 6-månaders bebis

När vi bokade resan till Sydafrika var Dante drygt en månad och jag minns att jag var sååå skeptisk redan då när D ville boka. Är det verkligen den bästa platsen att resa till? En destination på andra sidan jorden som vi aldrig varit på innan och inte har koll på. Som dessutom kräver 20 timmars resande från dörr till dörr. Ska vi inte ta något närmre som vi känner oss trygga med? Marbella, Palma, Dubai? Men nej, Kapstaden blev det. Vi bokade resan och kort därefter bokade alla vänner på vilket gjorde mig ännu mer nervös – svårt att avboka en resa när man dragit med ett stort gäng kompisar haha.

Jag började planera inför resan för ca två månader sen och gick efter ett tips jag fick av en kompis: ju mer förberedd du är, desto mindre risk att något går fel. Jag går ju lite igång på det där också, så jag gjorde en packlista för flyget och en packlista för resväskorna. Sedan försökte jag planera så gott det gick för alla eventuella händelser som kan ske på flyget med Dante. Alla bebisar är ju olika så jag utgick från min egen.

Dante gillar inte att sitta still, han vill gärna att det ska hända saker, han blir lätt rastlös och kräver mycket uppmärksamhet. Vi skulle resa under dagtid och såhär såg resdagen ut:

04.00 Mot Arlanda
06.50 Flyg på 2 timmar från Arlanda till Vienna
10.00-21.30 Flyg från Vienna till Kapstaden på ca 11 timmar (!)
21.30 Genom tull, security och sedan en halvtimmes bilresa till huset.
00.00 Framme!

Jag hade en stor skötväska till honom på flyget med allt som kan tänkas behöver och sedan hade jag en kabinväska som låg i handbagaget ovanför sätet med saker som kan behövas ifall att vårt incheckade bagage skulle komma bort. När vi kom till Arlanda fyllde jag en termos med uppkokat vatten och så hade jag en behållare med ersättning för tre måltider färdig portionerad. När vi gick på första flyget satt han i mitt knä och så fick han sin första flaska vid starten (han hade ätit innan vi åkte hemifrån). I väntan på att vi skulle komma upp i luften fick han titta fem minuter på Babblarna (första gången han får titta på det, vi har inte känt att det har behövts innan utan har sparat det kortet till flyget, också tips om ni ska resa med bebis, ess i rockärmen är alltid uppskattat :-).

När vi var uppe i luften firade han den goda starten med att kräkas och bajsa över hela mig och han. Det var alltså bajs och spya ö v e r a l l t. Då tänkte jag bara nej nej nej det är 18 timmar kvar hur ska det här gå, haha!

Men vi bytte om på oss båda i det minimala flygplanet och sedan gick jag med honom i babybjörnen fram och tillbaka i planet tills han somnade. När vi gick på den långa flighten som var ca 11 timmar gjorde vi om proceduren med Babblarna och matning, utan spyan och bajs-historien, och sedan somnade han ganska så snabbt. Vi åkte business som var en riktig räddning vi lyxade till det med, det gjorde att när han vaknade kunde vi använda min stol som en lekmatta (eftersom de går att göra raklånga). Sedan lekte vi väldigt mycket i stolen varvat med att gå omkring i planet, både med och utan babybjörnen, hänga med våra kompisar som satt utspridda i planet och kramas med flygvärdinnorna. Han sov ca 4 av 11 timmar så det blev en hel del underhållning men vi var förberedda och alla höll sig på sitt bästa humör… annars är det ju lätt att sömnbrist, krävande bebis och lång flygresa kan utlösa mindre irritationsutbrott på varandra men det gick hur bra som helst. Vi turades om med Dante och våra vänner underhöll honom mellan varven.

Såhär i efterhand är jag så glad över hur bra det gick! Men jag är också övertygad om att det handlade om planeringen, både i form av allt vi hade med oss men också att vi var mentalt förberedda. Om man hoppas på att en bebis ska sova hela flighten och sen är vaken kan man ju bli galen, så vi gjorde tvärtom och planerade för att han skulle vara vaken mestadels av flighten. Det gjorde att vi orkade istället för att bli besvikna. Sedan var det givetvis ett stort plus med det extra utrymmet så jag vet inte hur det hade varit om vi inte hade flugit business…

Jag kommer inte direkt orka åka på flera långflygningar per år med bebis, utan man får välja sina resmål med omsorg, men jag är glad att vi vågade just denna gång. För nu är vi framme på en plats som är så sjukt härlig, Dante mår toppen och vi har det hur bra som helst! Det här har redan seglat upp och blivit en av mina bästa resor i livet och då har den knappt börjat.

Jag är SÅ tacksam över att vi reser med vänner också för de hjälpte till massor vid själva resandet: bar väskor, höll honom när man skulle hämta något, hjälpte till att hålla grejer osv. Så att resa med hjälpsamma vänner är ett hett tips jag rekommenderar alla att testa 🙂

Jag delar vår lista med det vi hade med oss på flyget också om någon vill ha som inspiration. Kom ihåg att alla gör som de vill med resande och att man ska utgå från sitt egna barn och ert egna liv!

Lista för långflyg med 6-månaders bebis:

  • Pass
  • Personbevis (behövs inte för alla länder men för Sydafrika, beställs hos Skatteverket)
  • En liten skötväska med blöjor, wipes, skötbordsunderlägg och plastpåsar till gamla blöjor
  • 4 st ombyten: 2 pyjamaser, 2 bodys, 2 par byxor, 2 par strumpor, 2 tjockare tröjor. Allt i skönaste materialet
  • Ett ombyte var till föräldrarna
  • Tunn mössa
  • Napphållare och nappar (många nappar!)
  • Nappflaskor (vi hade 4 st)
  • En liten behållare med diskmedel och en tandborste för att rengöra flaskorna på planet (jag tog flaskvatten för rengöring och diskade på toaletten)
  • Ersättning
  • Termos med varmt vatten (om man har ersättning på pulver)
  • iPad eller telefon med Babblarna/andra bebisprogram nedladdade i offlineläge
  • Leksaker, gärna de minsta och mjukaste
  • 1-2 böcker som bebis gillar, bra att bläddra i när man sitter fastspänd
  • Bitring
  • Handsprit
  • Resevagn
  • Bärsele
  • 2 tunna filtar
  • 1 mellantjock filt
  • 1 tjockare filt
  • Febertermometer
  • Nässpray
  • Näs-sug
  • Mjukgörande kräm ifall att bebis blir torr (hade små behållare för allt sånt)
  • Babyolja
  • Pysventil IFALL ATT bebis får panikont
  • Små handdukar
  • Pappersnäsdukar

Thats it!

Så glad att vi vågade åka på den här resan. Nu ska vi njuta. ♥

  1. Hej! Ska snart flyga (5,5h till Gran Canaria) själv med 2 kids, 7 mån & 5 år). Har tänkt just på det där med termos, vet att det är OK med barnmat men varit osäker på om man fick ta med termos genom säkerhetskontrollen, det var inga frågetecken kring det?

    1. En tom termos ska inte vara några problem att ta igenom (jag har tagit igenom både tomma termosmuggar och en tom metallflaska för vatten), men en med hett vatten i lär inte lyckas.

  2. Hej!
    Var du tvungen att hälla upp ersättningen i små behållare eller fick man ta med en hel kartong med ersättning på flyget?
    Och fick du ha en hel termos med vatten i eller fyllde du på den när du hade passerat säkerhetskontrollen?
    Tack för en bra blogg förresten!

  3. Haha åh men skönt att det gick såpass bra! En fråga, 4 st filtar – varför så många? Noll ifrågasättande här utan bara genuint nyfiken inför framtida resor med egen bebis 😀

    Försöker hitta inlägget där du bad om tips kring resor med bebis, vill minnas att det var en del tips i kommentarerna som jag skulle vilja läsa igen, men hittar inte inlägget… är det borttaget?

  4. Hej! Tack för lista!
    En snabb fråga, angående termos med uppkokat vatten. Hur löste ni det? Var det ok att ta med genom säkerhetskontroll? Tack!

    1. Jag antar att de tog med en tom termosflaska och fyllde sedan på den efter de gått igenom säkerhetskontrollen från något kafé eller liknande 🙂

  5. Jag känner igen mig så! Vi har också en intensiv bebis som aldrig satt/sitter still. Nu är hon 1,5 år och sitter aldrig still och är aldrig tyst – faktiskt helt underbart roligt, men ja. Intensivt. HURSOM så vågade vi oss iväg till Teneriffa när hon var 8 månader. Var så nervös så jag höll på att avlida, men håller med dig till 100% – förberedelse är ALLT. Hade med alla eventualiteter i handbagaget. Höll på att vända hem när hon kräktes pga åksjuka på väg ut till Arlanda 04.00 på morgonen, men att börja är nog det bästa för sen gick allt bra. HEJA er som vågade iväg på det här och skapar fantastiska minnen för er familj! Stor kram från en mamma till en intensiv magbebis och som har känt STOR igenkänningsfaktor med dig senaste 6 månaderna!

    1. Men gud vad glad jag blev av din kommentar, det känns så skönt på något sätt att ni känner igen er och att man inte är ensam, ibland känns det som att man är den enda som fått en krävande bebis haha. Tack för kärleken ♥️

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Bebisuppdatering: 5 månader med Dante

Först och främst: tack för alla fina ord om mammakroppen!

Idag blir Dante fem månader – hurra! Varje månad blir bättre för oss. Även om det kommer bakslag vissa dagar eller veckor så förstår jag att det bara blir roligare hela tiden. Många sa till mig att man inte ska längta framåt, men jag tycker det har varit okej att göra det. För början var tuff, det är fortfarande tufft, men för varje månad blir det lite bättre! Och roligare!

*

Det här är första månaden som vi inte har ammat. Gud vilket bra beslut det har varit för mig. Jag har mått så otroligt mycket bättre och har känt mig lycklig på ett helt nytt sätt än vad jag var kapabel till under amningen. Dante har inte visat en enda gång att han har saknat att amma och vår relation har bara blivit starkare. Mat och sömn är inte Dantes favoritsaker i livet, det är att leka och bli underhållen, så därför har det varit skönt att hitta vår egen väg när det kommer till just mat och sömn.

Som ni vet blev han väldigt dålig i magen i början av denna månad (igen) och det visade sig att det var mjölkproteinallergi (tror vi). Nu äter han mjölkfritt och mår bättre i alla fall. En del av mig har mått otroligt dåligt över att jag inte bara ströp all mjölkprotein från start (både via min egen kost och ersättning), men samtidigt var jag så förvirrad och lyssnade på min barnsjuksköterska på BVC som inte alls trodde att det var det. Gjort är gjort och det är ingen idé att våndas, men jag är glad att vi fick rätt råd till slut efter ihärdigt frågande och att Dante nu mår bättre. Han är inte så förtjust i den nya ersättningen som ni vet (äter den dock, fast lite motvilligt), men vi har börjat ge smakportioner och lite gröt och den mjölkfria gröten gillar han! Målet är att han om någon vecka ska äta ett mål gröt om dagen och sedan trappa upp med mer mat efter 6 månader. Och smakportioner innan dess såklart!

*

Sömnen då? Det är två veckor sen han började sova i eget rum efter de där veckorna som var riktigt tuffa för oss (sömnbrist och magproblem). Även det visade sig vara ett himla bra beslut för oss!

Han sover bättre nu, även om han inte är någon hejare på att sova generellt, men jag behöver inte vara uppe hela nätterna utan det är betydligt bättre ändå. Jag måste erkänna att den som tycker det är jobbigast med att han inte sover med oss längre, är jag. När jag har nattat honom och ska in till vårt rum för att lägga mig kan jag bli lite ledsen, vill så gärna ha honom nära men han gillar inte alls det… till och med när han ska sova på dagen har han börjat visa att han hellre ligger själv än med mig! Som tur är älskar han att gosa när det inte är kopplat till sömn så jag passar på då. Men drömmen hade typ varit att ha en dubbelsäng till honom med vadderade kanter där jag kunde ligga en meter ifrån fast i samma säng och titta på honom när han sover haha…

*

Jaja, under dessa månader har jag insett hur viktigt det är att lära känna just sitt eget barn och anpassa livet efter hans små behov. Alla är olika och gillar olika saker, jag är glad att vi börjar lära känna Dante och vad han tycker om för att vi alla ska kunna må så bra som möjligt.

Förutom mat och sömn så är han extremt glad, extremt otålig och har världens kortaste stubin. Han charmar de flesta i hans närhet och delar generöst ut skratt till höger och vänster. Han älskar när vi dansar, sjunger och pratar med honom. Han är social, har inga problem med att vara med andra människor och verkar vara en trygg liten kille. Vagnen börjar bli tråkig, så nu är det dags för oss att byta till sittdelen så att han får se lite mer av världen. Senaste promenaderna har jag behövt stegra vagnen när han har varit vaken, hehe.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta och ser fram emot ännu en månad med min favoritperson i hela världen.

Längd och vikt:

6,7kg och 64,5 cm!

Läs uppdateringen om 4 månader här!

  1. Han är så OTROLIGT jäkla söt. Dör lite varje gång jag ser bilder på honom. Längtar så så så mycket tills jag själv är gravid. Tack för allt fint & vettigt som du delar med dig av ❤️

  2. Man får längta framåt! Jag och min man kollade på varandra häromdagen när vår son satt och lekte och konstaterade att det hade varit så jäkla härligt att få en 2-åring från start!

  3. Jag hade också en needy bebis. Som absolut inte ville sluta amma och absolut inte vill sova längre bort än 5 cm, hela första året var tufft. Men sen när alla andra tyckte att 1 åringar börjar bli jobbiga och toddlers mest är härjiga så förstod vi inte vad folk snackade om. En toddler var ju rena barnleken jämfört med en bebis som man inte förstår! Och en treåring, det är helt otroligt, att vara med min son är som att ha en liten mysig kompis.

  4. Jag tyckte också tiden fram till 5 månader handlade mycket om att längta framåt då vår bebis ville bli buren och underhållen varje vaken sekund. Men sen blev han 6 månader och lärde sig krypa och allt blev så spännande helt plötsligt. Han är fortfarande rätt krävande när han vill, men huvudsakligen kryper han iväg och leker själv.. Underbart. Att ha liten bebis är så mysigt men HERREGUD vad krävande. Jag tycker varje månad bara blir bättre och bättre, du har så mycket att se framemot och det är OK att längta. Kram.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Mammakroppen

Nu har jag varit mamma i fem månader. Jag blundar och känner in min kropp och det känns som att jag har varit med om ett krig. Jag känner mig härdad, skördad, oövervinnerlig.

Jag är så ofattbart stolt över vad min kropp har gjort för oss. Hur den har skapat liv och fött en livs levande liten person till världen. Jag är stolt och tacksam –

men jag känner också sorg.

Jag tittar på min kropp och ser en alldeles ny kropp. Jag känner in min kropp och känner en alldeles ny kropp. Och det är helt okej, för det var ju värt det alla dagar i veckan och det var också dealen – min kropp mot ett liv. Men lite så känns det, som att jag har bytt ut min gamla kropp. Det jag känner är till stor del en ny kropp. Och jag vill ändå vara modig nog att erkänna att jag saknar min gamla.

Först förändrades kroppen under nio månaders tid. Magen växte och jag älskade den på ett helt sjukt sätt fram tills i slutet. Jag kände mig så vacker när jag var gravid, jag minns veckorna från det att jag gick ut med graviditeten i vecka 16 fram tills att det började bli tungt vecka 35. Så fin jag var, så stolt jag var. Ständigt en hand under magen för att påminna mig själv och hela världen om att det vilar ett barn där inne.

Sen blev jag färdig med min stora, tunga kropp och så kom livets stora explosion – min förlossning – där jag och min kropp tog oss igenom det absolut största vi någonsin kommer att ta oss igenom. Min första och kanske enda förlossning. Med min kraft tog jag mitt barn till världen. Jag låg i min egen sörja och höll Dante i famnen medan nål och tråd sydde ihop mig när allt var klart. Efter ett kort tag kom en undersköterska och sa åt mig att jag skulle vidare till eftervården. “Kan jag gå såhär?” frågade jag, fortfarande i sjukhusrocken med en binda stor som en blöja mellan benen som redan hade börjat läcka blod. “Vi ska till en annan avdelning, vi ska ut till hissarna och så, så du kanske ska sätta på dig dina riktiga kläder” svarade hon nonchalant. Minns att jag chockat försökte få på mig den klänning jag hade kommit in i, en blommig finklänning, medan Damon röt ifrån. Hon får väl ha på sig vad fan hon vill till eftervården, hon kan ju knappt stå upp, hon födde en människa för mindre än två timmar sen. Hon kan inte ha gått igenom en egen förlossning, hann jag tänka. Men vad intressant ändå, att vi kvinnor förväntas se representabla ut två timmar efter att vi varit med om ett krig.

Klänningen jag hade när jag kom in på förlossningen den 18:e juli 2019

Jag tittar på min kropp och jag ser en ny kropp. Jag vet inte om jag älskar den, inte än i alla fall. Kanske kommer det ändras någon dag, jag vet inte det men jag ger den och mig tid. Det enda jag vet, det är att jag är så stolt över den för vad den har gjort för oss. Ibland när jag har tighta kläder ser jag hur någon tittar mot min mage, där det ser ut som att jag har lagt en skogaholmslimpa innanför byxlinningen. Och jag tänker på hur sjukt det är att vi förväntas sudda bort spåren av våra krig så fort som möjligt. Men det går inte, spåren finns där som påminnelser om vad vi har tagit oss igenom.

Jag saknar min gamla kropp, för den var stark, min kropp idag har inte samma ork. All ork gick till Dante.

Det var värt det.

Och vi kommer att komma igen, jag och kroppen. Vi kommer bygga styrka och hitta tillbaka efter kriget. Vi behöver tid bara.

  1. Har aldrig varit med om att de vill att jag ska ta på mig vanliga kläder direkt efter någon av mina tre förlossningar. Det måste varit en oerhört inkompetent barnmorska du fick. Jag har glidit runt i min morgonrock ett dygn efteråt, och fått åka rullstol mellan avdelningarna trots att jag mådde toppen. Tänkte bara att du ska nog inte se det som en svartvit sanning att kvinnor förväntas vara fina och fixa till sig direkt efter förlossningen.

    Ha en fin dag!

  2. Jag skulle vilja ge ett annat perspektiv på ett av de sista styckena ovan. Det ang när du har tajta kläder o du känner att folk kan titta. För det första är det just när vi känner oss osäkra, om än så bara pytteliten, som vi är känsligast för blickar som ibland kanske inte ens är, utan bara att vi tolkar där en blick rör sig mot ens håll. För det andra behöver de inte alls vara dömande. Jag hade säkert kunnat fällt en blick mot din mage oavsett om jag känt till en graviditet eller inte, men en mage med en valk eller två tänker jag bara gott om. Det ser sunt ut o jag tycker det är kaxigt att klä sig tajt o självsäkert. Inte trots en eller två valkar utan därför att. Kvinnlig makt över sin kropp o sitt uttryckssätt. En blick som du kanske hade uppfattat som dömande, men som inte hade haft de avsikterna.

  3. Tror dessvärre att det där kan skilja sig ganska mycket från vilka olika världar man lever i. Storstan i jämförelse med liten ort. Vilket yrke man arbetar i osv. Jag själv har inte alls upplevt att någon i min omgivning på något sätt gett uttryck för att det skulle vara konstigt med extrakilon, bilringar eller skogaholmslimpor 🙂 efter att man har fött barn. Eller att det skulle suddas bort snabbast möjligt. Men bra att du skriver om det så att människor i din omgivning får mer förståelse.

  4. Min första graviditet förändrade inte kroppen så mycket men den andra – oj. Två barn med 17 månaders mellanrum lämnade sina spår. Vi får väl se hur det hela slutar, lillasyster är bara ett knappt halvår och helammar än, men jag tvivlar på att höfterna någonsin går tillbaks, att brösten kommer sluta hänga och att degmagen ska bli platt och fast igen. Men hur det än blir så är jag faktiskt fine med det. När sonen leker bulldeg med min mage och skrattar så han kiknar känner jag att det här liksom är min mammakropp. Moderskapet förändrade hela mitt väsen, inifrån och ut och det är okej att det syns. Jag kommer nog aldrig mer att klä mig så som jag gjorde innan graviditeterna men det är också okej. Det är nya tider nu. ❤️

  5. Herregud vad jag behövde läsa detta inlägg just nu.
    Mvh födde barn för 7 veckor sen och har ångest varje dag över hur min kropp ser ut. Men det var värt det för jag har världens finaste bebis istället <3

    1. 7 veckor är ingenting, tänk inte på hur din kropp ser ut. Det tog 9 månader för kroppen att skapa ett liv, ge den 9 månader att komma igen. Så var det med min första, när jag slutade amma helt efter 9 månader var det som att jag fick tillbaka min egen kropp igen (inte exakt som innan såklart)
      Kram till dig. O lycka till med bebisen!

  6. Tycker det är bra att du vågar vara ärlig. Det är okej att inte alltid vara helt bekväm i sin kropp, bara man jobbar på att förhålla sig till det. Tror det är orealistiskt att inte alls reflektera över detta eller känna sig obekväm <3

  7. Vad i allsindar, måste du sätta egna kläder på inne på sjukhuset? I Finland har man sjukhuskläder + lånad morgonrock hela den tiden man är inne på sjukhuset…

  8. Sluta aldrig skriv. Dina texter och ditt sätt att uttrycka dig är så fint.
    Jag har inga barn och tänker inte skaffa men jag tycker att det är så himla mysigt att få läsa om ditt liv som mamma. Det är så härligt blandat med vad som är jobbigt och och vad som är bra. Känns ärligt och fint.
    Snälla sluta aldrig blogga.

    PS. Er hemsida FORNI är så bra. Normalt sett upplever jag liknande sidor endast är till för att kränga produkter men ni har fått till en fin blandning av allt.

  9. Känner så igen mig! Jag orkade inte träna under graviditeten och fick senare foglossning. Började så smått komma igång med träningen men känner att min kropp är så svag! Jag får ont i ryggen och nacken och låsningar efter att bära min lilla kille så mycket och hela min kropp skriker efter massage men det behövs ju hela tiden.
    Mitt i när jag kommit igång med träningen så blev jag gravid igen. Vi som inte skulle kunna utan hjälp. Ett mirakel, men är rädd hur min kropp ska vara, ska orka, efter 9 månader till, när den inte återhämtat sig. Men ja, vilken kraft vi ändå har i kropparna! 💖

  10. Jag fick, på riktigt, tårar i ögonen av att läsa detta. Inte för att jag tycker synd om dig, utan för att jag lider av att läsa det och känner också, precis som du, sorg, över att en kvinna förväntas allt det du skriver… Du är så sjukt fin, du har idag efter ditt krig, en kropp som många skulle önska ha. Och du har inte bara en fin kropp som burit och tagit ditt barn till denna värld, du har också en fantastisk knopp som sätter ord på saker på ett alldeles speciellt sätt. Du är alldeles fantastisk precis så som du är, fortsätt med det du gör – för du är för jävla bra på det! Och PS. Dante har en mamma som han kommer vara så stolt över i framtiden. Kram på dig och njut av din nya tillvaro<3

  11. Så träffsäkert du beskriver det. Jag känner igen mig i mycket utav det. Jag har två barn varav den yngsta är två barn. Jag saknar inte längre min gamla kropp, men det finns absolut dagar när jag har svårt att acceptera den nya. Men på många sätt känns min nya kropp starkare än den gamla. Förut mätte jag kroppens styrka på gymmet i antal kg på hantlarna. Idag är det huruvida jag orkar bära en tvååring på ena armen och en fyraåring på den andra när båda är trötta, samtidigt som jag nånstans i röran också bär en matkasse och ryggsäckar från förskolan. När jag fixar det utan att få ont nånstans så känner jag mig så otroligt stark och ännu mer tacksam mot min nya kropp. Jag tror och hoppas att du, och alla andra mammor, kommer dit en dag. ❤️

    1. Åh så berörd jag blir av din text Michaela! Känner så igen mig och saknar också min gamla kropp, men håller också med dig Lisa. Känner mig som en urkvinna och så stark när jag, likt du, bär min trötta 3-åring, samtidigt som jag skjuter upp vagnen med 1-åringen uppför den branta och ganska långa backen dit vi bor. Jag känner mig stark och stolt, men någonstans därefter, när kläderna ska på nästa morgon, saknar jag den gamla kroppen igen. Så tvådelat och jag hoppas jag kommer till ett läge snart när jag känner mig både stark, stolt och bekväm igen ❤️

  12. Så himla bra skrivet
    Inte nog med kriget vi gått genom.
    När vi ammar kan inte riktigt tänka på äta sallad och dricka vatten sedan gå och gymma.
    Vi matar och ser till en annan individ överlever samt försöka ha så mycket energi som möjligt kvar till de små liven trors sömnbrist.

    Visst saknar kan sin gamla kropp, alla dagar i veckan. Det får man göra och samtidigt vara stolt över vad den gjort.

    1. Jag försöker att inte tänka i banorna ”min gamla kropp”, ”min nya kropp”, före-och efter etc. Min kropp är hela tiden precis just nu

  13. Jag kan bara hålla med om exakt allt du skriver. Det känns som om jag åldrats 10 år på 10 månader? Och hur VANSINNIGT är det att kroppen förväntas se ut exakt som tidigare, att personer får frågan om de ”är gravida igen”. Helt sjukt.

  14. Åh vad fint du skriver <3 Tårarna rinner!
    Du har satt ord på många av mina egna tankar och känslor, så mycket igenkänning. Tack för det.

  15. Vad fint och ärligt du skriver, jag älskar att du inte förskönar allt men samtidigt framhäver det mest fantastiska . Jag är gravid och har ständigt i tankarna om hur kroppen kommer att bli efter förlossningen, även om jag vet att det är värt det. Om du gick gå tillbaka , hade du hellre gjort kejsarsnitt än vaginal förlossning , med tanke på de förlossningsskador som kan uppstå? oavsett om de är lindriga eller större..

  16. Hej Michaela! Har en fråga till Frågor med Forni. Först vill jag bara säga att jag älskar din blogg! Att läsa den nu har verkligen gjort mig barnsugen haha så himla härligt😍
    En av mina bästa vänner ska ha babyshower efter nyår och har önskat sig saker till bebisen. Men jag skulle vilja skämma bort henne också! Som jag förstått det är gravidmassage uppskattat, men vad mer kan man vilja ha när man är blivande mamma?

    Tack för en superfin & inspirerande plats ❤️

    1. Sååå himla fint och ärligt skrivit. Har stundtals också känt som du efter min graviditet (min dotter är 9 månader) jag kände att efter jag slutat amma, fick jag tillbaka kroppen (mentalt) jag bär eller har inte mat till någon annan. Nu är jag bara sofie igen, såå fin känsla. Jag har bristningar på magen och brösten har blivit mindre och flyttat ner en våning, men vad gör det när kroppen skapat liv. Stor kram till dig

  17. så fint och ärligt skrivet. det är läskigt att läsa men samtidigt så skönt. skönt att veta att om jag känner samma sak om ett par månader, så är jag åtminstone inte ensam. för jag är rädd. jätterädd. men det är underbart att veta att det finns andra där ute som känner samma sak. och att vi tillsammans kan vara oroliga men också hitta styrka tillsammans. heja dig!

  18. Åh, så mycket igenkänning och så modigt av dig. I samma veva som vi förväntas vara tillbaka till vår gamla kropp, ska vi även uppskatta den nya kroppen och älska den med allt vad det innebär. Att det är något fult att säga att jag inte älskar min nya kropp, även om jag säkert kommer göra det. Men nej. Jag älskar inte mig kropp, men som jag älskar det den gett mig. Och med tiden kommer jag älska min nya kropp. Va fasen, heja kvinnokroppen, grymma är vi!

  19. Detta var det finaste jag läst på länge! <3

    Btw så firar jag nog 10-årsjubileum med dig i år, tror att jag var ganska exakt 15 år när jag kikade in här på bloggen för första gången. Så grattis till mig och alla andra som fått möjlighet att följa dig genom åren – detta är absolut en favoritplats att vara på!

    Jag har en fråga till dig – en vän till mig har precis fött sitt första barn och jag vill så gärna köpa något fint och uppskattat. Vad tycker du är en bra present att ge? Kan vara både till mamman och bebisen!

    Kram!

  20. Vilket fint inlägg!
    Vet precis hur det känns. Har gråtit många tårar.
    Vill bara påminna om att 5 månader inte är så lång tid, tänk du var gravid i 9månader…
    Har två killar 8 och 5 och det är först nu som jag känner igen min kropp. ( fortfarande lite bristningar på magen som aldrig går bort)
    Så du kommer känna dig som innan igen ( om du vill förstås) men det tar tid. Så njut på vägen!

  21. Ett så himla fint och viktigt inlägg, TACK! Tack för att du är den du är och skriver så ärligt och modigt. Vi behöver alla påminnas om hur kroppen påverkas efter en förlossning, men framförallt också känslorna och tankarna. Jag placerar dessa ord i hjärtat och tar med mig dom in i resan mot min egen förlossning! God Jul och kramar till er!

  22. Grät när jag läste 😭 Känner igen mig så himla mycket, tack för att du delar med dig och skriver så vackert ❤️

  23. Så fint skrivet! Min förlossning blev en utdragen historia som slutade i ett urakut kejsarsnitt så min Skogaholmslimpa är dessutom sne eftersom kirurgen inte hade tid att fokusera på att det skulle bli rakt och snyggt för min dotter mådde inte bra och behövde verkligen komma ut. Vi hade kämpat så länge och ingen av oss orkade mer.. Så tacksam för allt och att dottern klarade sig utan men och oftast orkar jag inte bry mig om min sena limpa men om man ska klä på sig och se lite representabel ut gör den sig ogenerat påmind. Skulle aldrig någonsin byta tillbaka och ångrar givetvis inte något men det är något helt nytt som visas i spegeln och det kommer ta lite tid att smälta.

    Tänkt mycket på att oavsett om jag smälter det helt eller inte så ska min dotter aldrig behöva höra mig säga något negativt om min mammakropp.

  24. Vad modigt skrivet, heja dig!

    Du är så klok, men det är ju en annan sak med hur man känner. Jag tänker att det är lite som när man blir äldre och utseendet förändras även fast man fortfarande känner sig ung. Som mina gråa hår som helt plötsligt kom i druvor – hallå det går inte ihop, jag ska ju se ut som om jag är 25 fortfarande! Iaf. Samma med kroppen efter en graviditet, man kanske saknar den unga slinka lilla tjejen med spänstiga bröst och små höfter. Och så drar man på sig de gamla kläderna och det ser inte likadant ut längre, så deppigt. Min lösning var att köpa nya kläder. Kläder som passade och som var mig som ”hyfsat ung mamma som jobbar heltid”. Ärligt talat, det var guld värt. Högre jeans som stoppar in magen, lite hippa blusar etc. Det gjorde faktiskt enorm skillnad. Sen bara gick tiden och innan jag visste det så var magen borta. Har dock tappat brösten HELT men men, man kan inte ha allt!

  25. Så fint skrivet. Men också; du är bara 5 månader efter förlossning än. Inte med det sagt att det finns någon typ av mål att nå ”den gamla kroppen”, men tids nog kommer du landa i en kropp som du älskar och även känner dig stark i. Resan är inte klar än <3

  26. Det är tack vare den här typen av ärliga inlägg som jag älskar din blogg. Jag har inte fött barn men däremot haft en sjukdom som satt sina spår på kroppen så jag kan på sätt och vis identifiera mig med känslan du beskriver av att behöva förlikas med en kropp som varit med om vad som känns som ett krig, med skillnaden att det iförsig inte förde med sig något gott (en bebis) för min del då haha. Med tiden har jag lärt mig acceptera de spår sjukdomen lämnat på kroppen och inte jämföra med de vars kroppar aldrig upplevt något sånt. Jag försöker sätta det i ett större perspektiv och se hur en del människors livsöden blivit, så blir det inte en lika stor sak plötsligt. Men alla dagar är ju inte bra dagar och jag tror man kanske får ha tålamod med sina tankar en del dagar.

  27. Åh fina Michaela, 5 månader är ingenting! Man ska räkna med minst lika lång tid som man varit gravid innan kroppen ens börjar likna något av det man hade innan, för mig tog det ca 1 år innan jag ”kom tillbaks” någorlunda (och då hade jag ändåntappat all vikt för länge sen, men kroppen var ju annorlunda, med magen osv). Nu har jag fått mitt andra barn för 5 mån sen o känner ingen stress alls, för jg vet att man kommer tillbaks! Ofattbart nog! Kroppen är så häftig! Och vad himla dåligt och konstigt bemötande på bb! Jag födde på samma BB som dig med båda mina barn och minns att jag blev chockad över att man inte fick ha kvar sjukhusrocken på sig (den va ju bäst) till bb men dom sa det ändå på ett bra sätt liksom..

  28. Ditt sätt att uttrycka dig går rakt in. Det här hade jag behövt läsa 5 månader efter min förlossning när jag trodde alla andra var återställda utom jag själv. Klokt av dig att ge dig och kroppen tid, det är precis det som behövs. Ett år efter min förlossning kände jag igen min kropp och jag jobbar fortfarande med att bygga upp den nu när min lilla kille är 1,5 år. Heja dig och tack för din ärlighet ❤️

  29. Vilket fint inlägg. Trots att jag bara är 24 och ganska långt ifrån allt vad föräldraskap innebär så kan jag ibland slås av vad mycket man offrar och satsar för att få barn. Att man förväntas föda utan att veta hur det ska gå eller om det ens kommer finnas en ledig säng att föda i. Eller att kanske tvingas föda vaginalt trots en önskan om att få föda med kejsarsnitt. Trots att det är min kropp. Och ibland skrämmer den tanken mig och får mig att ifrågasätta om jag någonsin kommer våga. Men starkare än den känslan är känslan av orättvisa över att min sambo kommer att få uppleva allt det härliga men utan många av uppoffringarna. Hoppas att dessa känslor en dag försvinner i jämförelse mot längtan efter att få bli mamma. Och om dom inte gör det och jag inte blir förälder så är det också helt okej.

  30. Blir alldeles gråtfärdig av ditt inlägg så fint! Men ändå arg att sköterskan säger så, jag fick knappt gå upp på toaletten efter förlossningen så skjutsade de mig upp på BB i en annan säng.. Dock mindre sjukhus.

  31. Jag fick tårar av att läsa detta! Så igenkännande! Jag födde min fina dotter för 6 månader och erkänner åxå att jag inte älskar min kropp, ännu. Hade en stark kurvig kropp av all cykling och yoga innan. Nu ser jag ofta fortf lite små gravid ut. Ibs-mage, endometrios gör ju sitt åxå. Men blickarna av andra går inte att missta. Behöver vi mammor bära skylt? Jag har fött barn!! Behöver du veta exakt vad min kropp har utfört? 🤨
    Tack för bra å ärlig blogg!

  32. Det här vart kanske något av det finaste jag läst på ämnet. <3 Med gravidhormonerna i fullt omlopp (andra graviditeten där jag idag gick in i vecka 39.. puh! Nu är det tungt!), men troligtvis även utan hormonpåslag, blir jag helt golvad till tårar av dina ärliga, vackra ord. Mammakroppen är fasen det finaste som finns! Tack för ett så fint inlägg, Michaela. Och fett med pepp till dig (och alla andra mammor där ute)!!! <3

  33. Tack för den här texten som jag tror talar ut vad många av oss upplever. Grät tårar av sorg, lättnad och stolthet över din text. Det var så skönt att få läsa orden jag själv kämpat med att formulera. Tack fina du!

  34. Det går rakt in i hjärtat, det du skriver. Vill bara ge dig en riktigt hård, varm kram och säga att du är så otroligt fin precis som du är och låt din kropp ta sin tid. ❤️

  35. Oh Michaela, du gör det igen med dina ord! Detta är en av mina farhågor med att eventuellt bli gravid. Har större delen av livet varit ovän med min kropp och nu när vi äntligen börjar komma överens är jag i åldern då barn är aktuellt och det får mig att våndas lite. Denna text fick mig att tänka… inte minst på alla fantastiska kvinnor där ute, MIN mamma, som lagt sitt ego åt sidan för att bära ett barn, det är fint ❤️

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tio timmars sömn

God kväll fina ni,

Vad fint det är att mammor unnar varandra saker, blev helt rörd över allt unn jag kände att andra hade till mig under den här hotellnatten. Det värmde liksom lika mycket som själva sömnen, haha!

Med det sagt – GUD vilket bra beslut detta var. Jag var och fikade med mamma, min moster och min mormor igår och när vi var klara promenerade jag och mamma hem till oss. Pappa mötte upp oss och så hängde vi hemma ett tag. Dante var på sitt charmigaste humör och vid sex sa jag hej då och gick till Diplomat med D. Vi la oss på hotellsängen ett tag innan vi traskade bort till Brillo för att äta en pasta och dricka ett glas rödvin.

När vi ätit upp tittade D på mig och sa, “Du är verkligen min bästa vän” och när han sa det fick jag tårar i ögonen. Det är så lätt att bara glömma bort varandra… vi är med varandra varje dag men i första hand är vi Dantes föräldrar här hemma. Det var fint att vara ute och känna att det är vi precis som det alltid har varit. När vi tog in notan kom vi dessutom på att vi inte pratat om Dante under middagen och det var också fint på något sätt, att vi har så mycket annat gemensamt även fast han är hela vårt universum. Var fylld av kärlek när vi gick tillbaka till hotellet. D stannade i baren ett tag men jag gick upp till rummet och somnade 22 – sov sedan till 08.20. HELT otroligt. Fick direkt en uppdatering av mamma om att natten gått hur bra som helst och att Dante skrattar och är jätteglad. “Jag skyndar mig hem” skrev jag och fick som svar “Nej ta din tid, kom när du vill”. Efter frukost och lite jobb promenerade jag hem och möttes av världens gladaste bebis (och föräldrar) här hemma.

Ja, som ni hör gick det här bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Hade mobilen på högsta volym när jag somnade med rädsla för att de skulle ringa när som helst. Och när jag vaknade kände jag “MITT BARN BEHÖVER MIG!!!” tills jag efter mammas sms insåg att mja, han behöver kärlek och det får han där hemma precis just nu. Mitt barn behöver en fungerande mamma med energi, och det var det jag samlade på mig den här kvällen, natten och morgonen. Jag var lyckligare än på länge idag när jag låg och doftade i hans nacke.

Den här känslan ska jag ta med mig framöver. Och så ska jag fortsätta ta hand om mig själv, för att i nästa tur kunna ta hand om Dante.

Om det var gosigt att komma hem igen? GISSA!!! Älskade lilla skitunge, ska ta hand om oss och din pappa för resten av livet.

  1. Tack för att du delar med dig!
    Tycker du gör heeeelt rätt, hur ska man vara en bra mamma om man inte får sova?
    Är själv gravid och tycker det är så befriande att läsa om dig som mamma. Tror att jag liksom många andra känner igen sig.
    Glöm inte bort att göra det fler gånger. Kramar

  2. Oj vad glad jag blir att du har fått sova och att Dante har haft en bra natt med sin mormor och morfar. Det är livsviktigt att sova och om det behövs en natt på hotel för att få det, är det just det man ska göra. Fast en gång i månaden om det behövs. Sen orkar man ta hand om sitt barn med bravur igen när det blir jobbiga nätter och man är utvilad. Hoppas Dante får hjälp med allergin (om det är det han har). Vilken tuff start han har haft med livet. Skickar styrka och varma tankar till er, det blir nog bättre snart. <3

    1. Tack fina du!

      Ja stackars liten, så otur han har haft med magont och allergier. Hoppas att det vänder snart! Han är världens gladaste annars och verkligen en glädjespridare när han mår bra vilket är underbart. Men har tyckt så synd om honom! Tack för omtanken, massa kärlek till dig

  3. Jag blir helt varm i hjärtat av att läsa det här inlägget. Hur bra föräldrar är inte ni som sover ut, tar tid med varandra, älskar varandra, äter en dögod middag i lugn och ro och njuter av en natt med massa sömn och att bara vara ni två. Samtidigt som Dante får vara med sin mormor och morfar och som du får det fina, trygga och viktiga bandet till honom. Jag ser så mycket upp till dig Michaela, och till er båda som föräldrar. Jag och min kille försöker bli gravida och jag får ut så så mycket av att läsa din blogg, dina tankar, hur du hanterar jobbiga situationer, läsa om din kärlek till ditt barn och till din kille. TACK för du delar med dig av både ups and downs. Det betyder så mycket. Verkligen tack. Du verkar vara en sån fin, genuin, godhjärtad och rolig person. Verkligen en sån fin förebild. Det är guld värt <3 Massa kramar.

    1. Nej men fick tårar i ögonen av den här kommentaren. Det var fan den mjukaste, varmaste finaste någonsin. Tack tack tack, så mycket som dessa ord betyder! Stort lycka till med allt, du kommer bli världens bästa förälder som är så kärleksfull och tar dig tid att skriva såhär fint till någon annan. Lyllos din framtida bebis! Puss!

  4. Men åh vad glad jag är att det gick så bra och att du kunde slappna av och njuta! Så himla sant att det finaste vi kan ge våra barn är föräldrar som mår bra. ❤️

  5. Jag gråter nu. Åh vad fint och härligt och fantastiskt att ta dig tid för att kunna vara den bästa mamman till sitt barn <3 unnar dig en HEL natt med sömn wow det är drömmen för en mamma med bebis eller som här en mamma med en två åring som knappt sover haha heja heja heja dig och er!!!!

  6. Det roliga är att jag har sett fram emot det här inlägget, har tänkt på dig och ba “hoppas hon fick en bra natt!!” – haha, så märkligt egentligen. Skönt att ni fick ett underbart dygn!

  7. Hej fina Michaela! Jag blev så glad när jag läste ditt inlägg. Gud så underbart att du och D fick sova ordentligt. Jag har läst din blogg sedan start och det är så märkligt för ibland känner man sig som en bästis på avstånd haha (fast du inte vet någonting om mig). Nu menar jag förstås inte att jag eller någon annan läsare vet allt om dig men genom att läsa din blogg och fått följa med genom fester, kärlekar, hjärtesorg, din karriär och hur du ändrats och utvecklats får en att genuint bry sig om dig. Det är så fint att få läsa om ditt liv. Svårt att förklara men vi som läser både hejar på och stöttar även om vi inte alltid kommenterar eller syns. Men idag vill jag gärna göra det. Vad underbart att han får spendera ett dygn med sina morföräldrar, hur ljuvligt som helst! Att umgås och vara nära sina morföräldrar är något han kommer uppskatta hela livet. Tiden som du investerar i sömn blev ju också tid Dante och hans morföräldrar investerar i sin relation. Det är ju i sig bara något underbart. Hade Dante sovit 13 h varje natt och aldrig gjort ett ljud av missnöje hade en natt du och D sover borta och han umgås med sina morföräldrar ändå varit helt underbart. Vilken lyx för honom umgås med massor av gulliga härliga människor som älskar honom. Så som en läsar-bästis på avstånd: Stor kram till dig och din fina bebis och familj. Du är en underbar mamma till din son och dina kloka tankar och det faktum att du lyssnar inåt är något som kommer bygga Dantes karaktär hela livet. Dante har ett privilegium att ha dig som sin mamma. Hoppas det blir bättre med hans sömn och magproblem framöver. Kram kram!

  8. Jag förstår att det måste ha känts helt fantastiskt, och självklart får du på dina plattformar berätta om hur skönt det känns att få avlastning och egentid.
    Men.
    För att komma med ett annat perspektiv på det hela vill jag bara säga att jag nu sitter här med tårar som bränner och gråten i halsen efter att ha läst ditt inlägg.
    Jag är enastående mamma till min 11 månader gamla dotter. Vi har inagn kontakt med pappan (hans beslut att inte ha något med henne eller mig att göra). Jag har ingen kontakt med min pappa och min egen mamma lider av en psykisk sjukdom som gör att jag aldrig skulle låta henne vara själv med mitt barn.
    Min dotter hade också kolik de första 3 månaderna i livet och skrek oavbrutet. Jag har sen hon föddes varit med henne i precis varenda sekund av hennes liv. Varje natt, varje morgon, varje förmiddag, varje eftermiddag, varje kväll, och om om om igen. Jag har inte sovit mer än max 3 timmar i streck i snart ett år, och ibland känns det som att jag går under och kommer att dö av tröttheten.
    Är jag inte en lika bra mamma som dig? Du skriver att en bra mamma måste ta hand om sig själv först, för att sedan kunna ta hand om sitt barn. Jag har inte tagit hand om mig själv i en sekund sen hon föddes, all energi har gått till att ge henne allt hon behöver och förtjänar, och enligt din logik då är jag inte en lika bra mamma som alla ni som unnar er egentid och lämnar bort ert barn?
    Jag är medveten om att jag låter bitter, ber om ursäkt för det, jag är bara så jävla trött. Och att dessutom läsa inlägg och kommentarer som indikerar att egentid är ett MÅSTE för att kunna vara den bästa tänkbara mamman gör bara att jag känner mig så jävla dålig och otillräcklig för min dotter.
    Att äta en så fin middag som ni gjorde, och att bo på hotell är dessutom ekonomiskt OTÄNKBART för mig och för många andra här ute i verkligheten. Självklart är det inte ditt problem… Men vill bara framföra att det skulle upplevas sympatiskt om du någon gång i sammanhanget kunde ha reflekterat över att det är ett privilegie att kunna få avlastning, och en lyx att bo på fint hotell. Alla är inte så lyckligt lottade som dig. Att unna sig egentid och avlastning är inte alla förunnat, så snälla… Tänk på det innan du beskriver hur livsnödvändigt det är. Det skapar en otroligt stor ångest hos oss som inte kan unna oss det. Att bli mom-shamed för att jag inte tar hand om mig själv är det sista jag (och de andra i min situation) behöver just nu.
    Det var allt för mig. Hoppas du får en fin dag med din son!

    1. Ingenstans i mitt inlägg skriver jag att en bra mamma måste ta hand om sig själv först. Jag skriver om vad JAG känner att jag har behövt utifrån mina egna förutsättningar, för att orka vara en så bra mamma som möjligt. Jag utgår enbart från mig själv och mitt eget liv.

      Jag förstår att det måste vara supertufft att vara ensamstående utan hjälp och kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste vara. Heja dig som kämpar och jag hoppas att du, på ditt egna sätt utifrån ditt eget liv, snart hittar vägar för att ta hand om dig mellan varven. Oavsett om det handlar om att lyssna på en peppig podcast när du promenerar med vagnen, dansar till favorit musik medan du diskar eller kollar på en riktigt mysig julfilm medan din dotter sover. Och om du inte har tid eller möjlighet till något av det så är du ändå världens bästa mamma till din dotter. Och det vet du själv innerst inne om.

      Försök att inte ta saker personligt, att jag skriver om vad jag har gjort för att må bättre har inget att göra med någon annan än mig. Det här är min dagbok ❤️

      Stor kram

      1. Håller så med dig Michaela!
        Bara för en mamma tycker eller resonerar på ett sätt innebär det inte att alla gör det -eller att det är lag.

        Alla gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar.
        Och tycker det är helt rätt att ni unnade er en kväll för er själva och för ert välmående. Tycker det är självklart att du inte tror att alla mammor har möjlighet till det. Du är ödmjuk och ärlig som alltid!

        Stor kram

    2. Stor kram till dig ”ledsen och otillräcklig”. Jag vet precis hur du känner dig och jag kan säga att du inte är ensam! Du är faan en jävligt strong power mamma som klarar av allt det själv! Heja dig! Jag förstår dig så väl med att inte får avlastning. Det var ju inte precis det man kollade efter innan barnet kom. Jag hoppas en dag jag med kan unna mig ensamtid med avlastning och unna mig något mer i vardagen än att knappt få det går runt. Jag tror vi är många som inte får denna möjligheter som Forni får även om kommentarerna här kan verka som om alla har samma möjlighet. Självklart ska hon få vara glad för den möjligheten och ska ha möjlighet att uttrycka det. Även om man själv känner att man inte är otillräcklig som inte kan få en paus och återhämta sig i vardagen få tid att ro om sig själv. För vet du vad? Du är ändå den bästa mamma du kan vara för ditt barn och som sagt heja dig som roddar i allt själv! Du är en sann förebild!!

    3. Kontakta socialtjänsten och ansök om att få avlastning! Se till att du får det om ditt barn behöver det. För det viktiga är vad barn behöver, inte att det är synd om föräldrar…

  9. Jag vill bara säga att jag uppskattar din blogg så mycket. Jag har en dotter som är född i juni och det jag varit skönt att läsa om någon annan som går igenom allt det nya och läskiga med föräldraskapet. När det är tufft hemma så underlättar det att se att andra också har kämpigt. Vi är inte ensamma. Även om det känns så när benen och armarna värker efter att vaggat lillan. Det är så härlig stämning där allt är okej. Du är okej att inte veta och att inte orka allt. Det är så vettiga tankar! Pepp och tack för dina ärliga inlägg!

  10. Men tänk bara vilken lyx för dina föräldrar att få rå om sitt barnbarn i lugn och ro alldeles själva! Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att mina döttrar ger mig det fina förtroendet någon gång i framtiden om de får barn! Och skit samma om ma får våra vaken hela natten, man kommer ju ha tid att sova igen den förlorade sömnen natten efter!

  11. Underbart att ni kunde unna er detta!!! Så rätt 🙂 LÄNGTAR tills jag kan få sova i min säng igen..haha just nu ligger jag som en ostbåge i soffan med min snart 7 veckors bebis som vaknar upp och skriker varje gång vi försöker lägga ner honom i nestet efter amning (han somnar vid bröstet). Jag får visserligen sömn men kroppen gör ont 🙁 Om några andra mammor har tips tar jag tacksamt emot detta , hur får jag min bebis att inte vakna när vi föröker lägga ner honom i nestet ? Jag begär inte mycket men om man bara fick sova någon timme utsträckt i sängen…

    Tack för en fin blogg och att du delar med dig av det verkliga livet.
    Un grande bacio / Angelica

    1. Jag har sovit med min femmånaders på bröstet sen hon kom typ, så jag gick åt andra hållet. Men har hört att en varm vetekudde på magen på bebis ska kunna göra underverk när man vill att dom ska kunna sova själva! 🤗

    2. Jag höll min tjej i nestet och lät henne somna där i, lite bökigt med värt för hon kopplade aldrig att jag faktiskt la ner henne då nestet ju aldrig lämnade henne. Hehe, always play with their heads 😏😏

    3. Vår 8-veckors vill oxå sova på mig och heller inte ligga i näste däremot har det funkat (för det mesta) att lägga henne på en (rätt platt då såklart) kudde bredvid mig i sängen och tricket för oss har varit att flytta över henne väldigt långsamt. Håller henne i famnen och flyttar henne till mitt knä och sedan sådär 1 dm i taget och väntar några minuter vid varje ”flytt” så hon somnar ordentligt igen. Gärna att någon av oss även håller en hand på magen på henne hela tiden eller har en arm runt kudden. Lycka till!

    4. Värm en vetekudde och lägg i bebisens säng:) Så lyckades vi får vårt barn att allafall sova några timmar själv… han sov på oss i 6 månader, vaknade direkt när vi la ner honom.

  12. Underbart inlägg, så fint att läsa.

    Måste säga att jag älskar din blogg och hela klimatet här mer och mer hela tiden. Alltid gillat den och varit trogen läsare men oj vilken mysig och bra plats det är nu <3 När min bebis ploppat ut i vår kommer jag säkert gå igenom alla gamla inlägg för att hitta tips haha, perfekt att du ligger steget före mig hela tiden.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi