Bebisuppdatering: 4 månader med Dante

Den här månaden har varit dubbelt så rolig som månad ett, två och tre.

Dubbelt!

Och då ska tilläggas att han befinner sig mitt i det fjärde språnget, känt som det värsta av de tio språng som bebisar tar sig igenom (och som även är det längsta på 36 dagar). Ett språng som brukar innebära extremt griniga bebisar, sömnsvårigheter och humörsvängningar. Dante har haft samtliga kännetecken av detta språng och hans humörsvängningar har varit värre än mina vid PMS. Vi har bland annat gett honom fågel-förbud, han får alltså inte leka med sina fåglar i babygymmet längre, för han kan inte hantera dem. Det tar en halv minut innan han börjar gallskrika för att fåglarna inte gör som han vill (mycket oklart vad det är han vill).

Men trots psykopat-beteendet har den här månaden varit sååå rolig och härlig tycker jag! Dantes mage är väldigt mycket bättre och vi har gått från att använda pysventil varje dag till max en gång i veckan. Vi har slutat med minifom-droppar och behöver inte ge magmassage flera timmar om dagen. Hans mage har helt enkelt stabiliserats, precis som de flesta sa att den skulle göra omkring tre månader. Han hade lite problem när jag började ge mer ersättning för ett par veckor sedan men även det släppte snabbt och nu är magen 95% bra.

Alla som haft magbebisar förstår vilken lättnad det här är!!!

Förutom det har jag även slutat amma/pumpa nu. I helgen slängde jag alla amningsrelaterade prylar hemma, packade ner amningslinnen och stoppade undan bröstpumpen. Jag var så velig innan jag bestämde mig för att sluta amma, men efter alla otroligt peppande kommentarer som jag fick här i bloggen så bestämde jag mig för att fasa ut den och i förra veckan slutade jag alltså. Det känns helt rätt för mig! Jag känner mig fri, som mig själv och glad. Dessutom märker jag att Dante älskar flaskan och vi har fått en helt ny närhet vid matning när det inte är kopplat till ångest för någon av oss. Vi båda var redo och nu njuter vi av matstunderna.

Från och med nu får vi även börja med smakportioner till Dante och jag är så extremt peppad på det! Jag tror att han kommer älska mat och ser fram emot om några månader när han äter mer riktig mat för trots kladd och stök tror jag att han verkligen kommer bli lycklig av mat, som sina föräldrar haha. Jag lovar att uppdatera er om hur han tar sig an mat efter den här månaden när han ska börja få smaka!

Det bästa med den här månaden, förutom att magen är bättre, är att vi har börjat få in lite rutiner. Jag tycker inte alls att det var lättare när han ”sov hela tiden” i början för då sov han ju bara på oss, var orolig, hade ont och man visste liksom inte när han skulle vakna och gallskrika nästa gång. Nu däremot, när han är vaken mer men har tydligare rutiner, tycker jag att allt går mycket smidigare. Vi går enligt Rulla Vagns sovschema för 4 månaders bebisar och det funkar superbra för oss även om vi inte följer det exakt. Det är skönt med lite hålltider och det passar Dante utmärkt. Sedan äter han var tredje timme under hela dygnet och på dagarna sover han ca 40 min varje sovstund. Eftersom jag vet ungefär när de sker blir det enklare för mig att planera in jobb, göra mig i ordning, äta lunch etc. och det älskar jag. Eftersom jag är något av ett kontrollfreak tyckte jag att det var jobbigt att inte kunna kontrollera någonting i början, nu har vi däremot lite rutin i vår vardag och det passa oss utmärkt.

Världens gladaste, knäppaste och roligaste Dante. Så glad att han finns i vårt liv. Grattis på 4-månaders dagen älskling!

Längd och vikt:

Vi var på hans 4-månaders kontroll igår och då vägde han 6,3 kg och var 63,5 cm lång.
Heja Dante!

Läs uppdateringen om 3 månader här!

  1. Vad roligt!!
    Jag har precis blivit mamma till världens finaste tjej som blir 5 dagar gammal imorgon. Älskar det och vill bara sitta och gosa med henne hela dagarna. Dock har jag fått sådan ångest (ibland kring ex sjukdomar, skador och mobbning ex som skulle kunna ev komma, det kommer som små hjärtstick ibland) över att dagarna går. Typ åh gud hon kommer aldrig vara så här liten och 4 dagar gammal igen! Känner du igen det? Blir det bättre? (Jag inser att allmänna oron och ångest över ex sjd inte kommer bli det men det följer ju lite på köpet)
    Kram!

  2. Min dotter är 18 månader, och jag kan säga att det bara blir bättre och bättre! Jag har alltid tyckt att ”nu” är bäst hittills med henne, underbart 🙂

  3. Hej Michaela!
    Jag tycker det är så roligt att följa dina uppdateringar om Dante. Min son är två veckor yngre än Dante så det känns väldigt aktuellt att kunna läsa vad min lille kille ska gå igenom inom kort.
    Skrattade högt när jag läste om fågelförbudet! Vi har fått exakt samma situation här hemma med fåglarna i babygymmet sedan några dagar tillbaka.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Entreprenör, bloggare och författaren som njuter av livet till fullo. Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Artiklar att lyssna på

Vad är lycka?

Jag jobbar alltid när Dante sover. Det blir ju så med mitt jobb och någonting jag har förlikat mig med. Jag skulle inte byta bort det mot något annat, men det är klart att det är lite tufft att aldrig kunna hämta hem vila. Tänk om jag hade kunnat kolla på en serie, vila en stund själv eller bara yoga lite de stunder Dante sov om dagarna – då hade jag säkert haft mer energi till de struliga nätterna… Så får jag lite dåligt samvete för att det delvis är mitt fel till att energin tar slut, inte bara hans eftersom jag har valt att jobba samtidigt. Och det är något jag också har förstått, det här med att det dåliga samvetet kommer följa med mig i min mammaroll oavsett vilka beslut jag gör eller vägar jag tar. Så verkar det vara för alla mammor i och för sig.

Men i alla fall, i morse bestämde jag mig för att inte jobba när han sover utan istället lägga mig med honom när jag såg att han började bli trött. Jag la mig bredvid honom i vår stora säng och så låg vi napp mot mun och somnade in medan vi höll armarna om varandra. Det var magiskt, i all sin enkelhet att ligga bredvid sin bebis och vila, bara alldeles magiskt. Jag andades in hans små suckar och kände ren och skär lycka.

Lycka är så intressant, för hela livet går på något sätt ut på att jaga den. Jag tror att man skaffar barn delvis för att göra sin största satsning på lycka. Man går all in för att försöka fånga den. Allt eller inget.

I morse när jag låg och andades in mitt barns varma andedräkt insåg jag att jag fångade lyckan i varje andetag. Det är så intressant att en vanlig vardagsmorgon kan innehålla 100% ren lycka. Den kommer ur något så enkelt men ändå megastort som en sovstund med min bebis.

Däremot så tror jag inte att barn är svaret på allas lycka eller i alla liv. Jag tycker det är fel att säga att barn är meningen med livet för meningen med livet kan vara mer eller innehålla något annat än det. Nu har jag bara varit mamma i några månader, men jag har känt ren lycka av andra saker i mitt liv än Dante. Olika typer av självförverkligande som jag har strävat efter och sedan uppnått eller små enkla stunder som att sova med min bebis fast på andra sätt. Jag kan blunda och se lycka framför mig: första gångerna jag och D låg hela nätter och tittade på varandra när vi var nykära. När jag satt i min singel-lägenhet på Kungsholmen och drack vin med mina bästa kompisar. När jag dansmediterade på Costa Rica och kände de varma träplankorna mot mina fotsulor medan jag släppte allt. När jag och D ätit frukost i varma länder på vackra platser och pratat om livet. När jag ätit något så gott att jag inte vetat vad jag ska ta mig till. Varje gång mina tårar sprutat av skratt. Alla de här stunderna är lycka för mig och de behöver man inte ha ett barn för att få uppleva. Vi lever ju i ett norm-samhälle där barn är normen och om man inte skaffar barn så blir man ifrågasatt och jag tycker det är fel – livet är mer än barn. Familj kan finnas på andra sätt och i andra konstellationer. Jag har själv känt lycka och familj i mina vänner under hela mitt liv.

Men nu valde jag att skaffa barn, för det var en av mina drömmar. Det var en av mina vägar till lycka, mitt stora försök till att känna något utomordentligt. Och under de här månaderna kan jag verkligen säga att jag har gjort det. Fan alltså, så starkt det är, att skratta ikapp med sin son en tisdagsmorgon medan jag borstar tänderna och fånar mig framför honom. När han skrattar så att han tappar andan, jesus kristus alltså, det är som att bli knytnävsslagen i ansiktet med lycka. Det är ett högt spel att skaffa barn, för det är så jäkla jobbigt. De här månaderna har varit jobbigare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Men jag lever plötsligt ett liv som varje dag innehåller explosioner av lycka och det är helt otroligt.

Hela mitt liv har jag funderat över lycka och nu har jag hittat min personliga peak av den:

Dantes
tandlösa
leende

Tack för det, livet.

P.s Idag var det exakt ett år sen jag fick reda på att jag var gravid ♥

  1. Jag håller SÅ med dig! Jag har två barn men skulle aldrig säga att mina barn är meningen med livet eller ”mitt allt” osv, självklart är mina barn det som får och ger mest i mitt liv, men jag kan skriva under på alla punkter du tog upp kring andra händelser som ger en lycka, och jag kan fortfarande känna lycka av sååå många olika saker och anser själv att alla dessa saker är viktiga i mitt liv, inte bara barnen!

  2. Så härligt att höra det från någon som faktiskt är mamma, att barn inte är meningen med livet för alla 😊 Känns som att alla som har barn vägrar förstå någon som väljer att inte skaffa barn.

  3. Kommenterar inte så ofta men ville bara säga tack och FAN vad fint skrivet! Alltihop! Med dina egna barndrömmar, lyckliga stunder och respekten för att andras kanske inte är helt samma men lika stora ändå. Så himla fint reflekterande och osjälviskt?! Alltså att kunna resonera kring sin egen lycka på ett så djupt och ödmjukt sätt utan att lägga samma mall i knäet på någon annan. Som en som inte vill ha barn så kan jag verkligen varmt leva mig in i din lycka och unna dig den så himla mycket, shit vilken grej att känna! Och inte minst vill jag unna dig den JUST eftersom du också unnar en sån som mig (ej barnsugen) en lycka som kanske mäts på en helt annan måttstock. Väldigt fint. Har nästan aldrig hört någon uttrycka sig så kring olängtan att ha barn. Det är oftast läxande. Så tack, otroligt fint. Blev glad, för dig och för mig. Delad glädje osv <3

    1. Håller med! Har aldrig velat ha barn o det har hänt att personer med barn uttryckt sig som att man som barnlös ej kan uttala sig om lycka o bra plats i livet, då man inte vet vad man talar om för det upptäcker man när man får barn. Medans jag vid dessa tillfällen tyst tänker att de kanske skaffat barn av fel anledning.. Kanske fel av mig, men jag tänker det åtminstone tyst..

  4. Visst är det underbart att få känna på såna här känslor. Äkta kärlek får ett nytt ansikte. Ren lycka får en ny innebörd. Jag älskar det, det är underbart. Barn är underbara. Mycket oro när de blir äldre men mycket kärlek.
    Ha en fin kväll och glöm inte att pausa lite jobb då och då, för om du inte återhämtar dig så bränner du ut den mamman som Dante förtjänar att få ha. <3

  5. Vilken fantastiskt nyanserad, klok och fin beskrivning av lycka! Särskilt från en nybliven mamma 🙂
    De människor eller situationer som gör en person lycklig behöver ju inte rangordnas utan sker parallellt. Den inställningen och tankesättet gör att man inte lägger alla ägg i en korg och har en större chans att känna lycka. Om man är ofrivilligt barnlös kan man skapa ett meningsfullt och lyckligt liv ändå. Jag känner även lycka när jag känner tacksamhet vilket jag har skäl att känna varje dag då jag är frisk och aldrig behöver vara hungrig vilket inte är en självklarhet för många.

  6. Åh börjar gråta när jag läser… Befriande att du väver in att barn inte är för alla också <3 /Mvh vill nog inte ha barn

  7. Tack för att du skriver att barn inte är meningen med livet för alla, och att livet kan vara minst lika bra utan. Har aldrig velat ha barn, och som snart 45 år har jag inte en endaste gång ångrat det beslutet. Jag har såklart tänkt tanken, hur livet hade varit med barn, och alltid kommit fram till att det inte är något för mig – utan minsta tvekan. Har liksom aldrig, inte en endaste sekund av mitt liv, känt att jag vill ha barn, och mitt liv har verkligen mening ändå. Njuter av den frihet jag har (t.ex. jämfört med vänner som har barn och som är mer bundna), finner lycka i att resa, mysa med min sambo och våra hundar (=mina barn:)), att träffa mina vänner och allt annat som livet ger. Blir sjukt provocerad av folk som säger att om man inte har barn så har man inte förstått meningen med livet. En så otroligt elak sak att säga dessutom – att någons liv saknar mening för att de inte har barn? I mitt fall är det ett val, så sådana ord påverkar inte mig så mycket, men för alla som vill men inte kan få så måste det vara som en kniv i hjärtat. Så skönt med människor som förstår att meningen med livet är olika för olika personer. Min enda oro har varit att jag inte kommer att ha någon som tar hand om mig på ålderdomshemmet, som ser till att de sköter mig bra liksom.:) Men nu har jag systerdöttrar så de får helt enkelt ta på sig det ansvaret, haha.:)

  8. Fantastisk bra skrivet. För alla (bla mig) är meningen med livet inte att skaffa barn och det känns skönt att höra det för någon som är tvärtom. Tack!

  9. Tack för att du skriver att livet inte bara handlar om att skaffa barn! Jag förstår inte varför så många inte förstår att vi alla är olika och att lycka inte innebär samma för alla. Så konstigt att så många försöker att övertala en att skaffa barn, som om det skulle göra dom som tjatar livs bättre.

  10. Så fint skrivet, exakt så är det <3 du är så duktig att sätta ord på känslor. Jag fick barn för 3 månader sen, och en sak som jag har tänkt på mycket är hur djurisk känslan är till sitt barn , man är ”lugn” när man får ligga brevid och oron/ kliet i kroppen kommer direkt när man inte är med sitt barn, som ett djur. Väldigt stark känsla.

  11. Michaela!
    (Jag är en sån som aldrig kommenterar men nu måste jag☺️)
    Det där var typ det finaste jag har läst!!
    Tack för att dig och din blogg. Jag får alltid en så härlig känsla när jag går in här: du inspirerar mig till mitt bästa jag- och till ett mysigare liv.
    Och att du lyckas förmedla livet som det ÄR med både toppar och dalar utan prestige- här inne mår man alltid bra som läsare!
    Stor kram!

  12. Har så mycket jag vill skriva till detta inlägget och jag börjar med det viktigaste, Din son är det sötaste jag någonsin sett!!!! Blir glad av varje bild.
    Jag har följt dig länge och du levererar den ena klokskapen efter den andra, det är som att du skriver mina tankar ibland.
    Är 40år och har en man sen 8år, har aldrig velat ha barn och har som kvinna behövt förklara mig i snart 20år,längtan efter egna barn har inte funnits och kommer inte infinna sig, men det innebär inte att man ogillar barn utan vi har skapat vår lycka på annat sätt, ditt inlägg är klockrent. Lyckliga din son som får ha dig som mamma.
    Kram o svammel:)

  13. Alltså så otroligt glad jag blev av detta inlägg! Tycker det är så stort och bra och ovanligt att läsa ett inlägg om kärlek till sitt barn OCH ifrågasättande av barnnormen. Och hyllande av all lycka som finns i livet. Tack 💖

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Mardrömsfasen – Språng 4

Hej gullisar,

Det kommer bli lite mer frånvaro nu i november för jag har min mest hektiska jobbmånad på året och på toppen av det så är Dante inne i sitt fjärde språng under hela november. Innan jag fick barn hade jag hört från vänner om hur jobbigt och långt det här språnget är och nu 11 dagar in förstår jag vad alla pratar om. Humörsvängningar utan dess like och vägrar sova om nätterna. Lägg på magont på det och vi har ett riktigt kämpigt liv haha. Det positiva är att när han är glad är han SUPERGLAD så då tankar vi energi för att orka ta hand om honom när klockan är 03.17 och han surar loss totales.

I apparna står det dessutom att ”det är vanligt att föräldrar känner sig extra trötta och orkeslösa i slutet av det här språnget” så jag fattar att de flesta tar sig igenom denna helvetesmånad och sen blir det bättre. Min tjejkompis dotter gick precis ur denna fas och har nu börjat sova mycket mer stabilt och är nöjdare. Hoppas det blir likadant för Dantis!

Nog om det, jag ska försöka få upp helgens bilder ikväll också, så kika in lite senare. Puss!

En bråkstake i knät på sin gudmor som han redan verkar älska väldigt mycket, så gulligt att se!

 

  1. OMG, minns språng fyra med fasa, mest för att det var så låååååångt jämfört med de föregående. Men efter det språnget så varar ju alla språng lika länge som språng fyra, så då är man ju ”van” med flera veckors helvete haha.

  2. hej! Han har alltså fortfarande besvärligt med magen 😞 kör ni fortfarande med alla droppar, pysventil etc? Hjälper något?tänkte på inlägget du gjorde tidigare kring bebisar och magbesvär. Vi hade likadant med våran bebis, han får mjölkfri ersättning sen 3 veckor tillbaka och besvären är borta 🙏 svårt när det inte finns något facit och alla bebisar är olika..

  3. Vår lilla kille är också i fas 4 och det är riktigt tufft med tusen uppvak på nätterna och en bebis som måste roas HEELA tiden och ibland bara bäras, bäras, bäras för att undvika gnäll. En vecka kvar nu enligt appen (hoppas innerligt det stämmer..) LÄNGTAR! Vi är flera som kämpar, supermamas! Styrkekramar!

  4. Hej! Sitter med min 1åriga dotter i knät, som de första månaderna i livet var precis som Dante. Kolik, skrikfest, knappt någon sömn och dagarna kändes som en evig kamp, så jag vet precis vad du går igenom. Vi testade också allt, magdroppar, olika ersättningar, ja you name it! Kändes som allt hjälpte i någon dag, hoppet tändes för att sedan dagen efter vara tillbaka på samma skrikiga och onda visa! Vill ge ett litet tips att tänka på, som förändrade allt för oss! Vi testade akupunktur, och efter 5 behandlingar 5 dagar i rad var koliken puts väck! Inte en enda sekund med magont efter det. Jag ska tillägga att jag var extremt skeptisk innan, men det trollade verkligen bort allt det onda från en dag till en annan! Akupunktur kan låta dramatiskt men det var ett litet nålstick mellan tumme och pekfinger, vilket min lilla inte ens kände av eller reagerade det minsta på! Om det låter intressant kan du diskutera med din bvc, vi fick remiss till en klinik genom dem! Stor kram, vet precis vad du går igenom!

  5. Helt sjukt att det här stämmer så bra, exakt samma problem för min dotter som är inne i denna fas nu…. glädja åt att det ska vara över innan jul iaf 😅

  6. Oh! Haha. Hade ingen aning om vad faser var innan jag fick bar , laddade ner wonderweeks appen när jag var gravid men grottade ner mig i den när min bebis kom oktober 2018. Omg fas 4…. om jag ska/kan/får ha mer barn så tror jag att jag får magont av den fasen. Det enda som fick mig att behålla lugnet(med mentala breakdowns emellan åt självklart) var att THIS TOO SHALL PASS!!!!!!!

  7. Måste bara säga HÅLL UT, snart får du din goa å glada bebis tillbaka. Språng 4 höll på riktigt på att ta kål på mig och jag var så jävla lycklig när den var slut och lilleman var sig själv igen. Fasade verkligen för språng 5 men det märktes knappt av alls. Styrkekramar!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Dantes tv-debut

God förmiddag vänner,

Såg ni oss i rutan igår? Alltså hur bra skötte sig inte Dante! Jag var RÄTT svettig ska erkännas, tänk er själva att gå in i direktsänd tv med en oberäknelig bebis. Dessutom vaknade han bara någon minut innan vi gick live så jag var stressad över att han kanske skulle bli grinig och inte förstå vad som hände men så var det ju inte alls. D stod beredd i kulisserna för att ta honom om det inte kändes bra men han var ju superchillad. Alla första gångerna är ju speciella för föräldrar och Dantes första (kanske sista också i och för sig haha) tv-framträdande var sååå mysig. Vi såg avsnittet på play när vi kom hem och guuuud hur gullig får en liten människa vara! Jag orkar inte! Bästa Dante <3

Vi var där i god tid innan för att jag skulle bli sminkad och det inte skulle vara någon stress så vi hängde i loungen med de andra gästerna. Efteråt gav vi Dante mat, snackade med Carina och Erik Berg som var där för att prata om deras nya program ”Bergs drömkåk” och sen tog vi en taxi hem. Väl hemma blev det kvällsbad för Dante och när han hade somnat åt vi en kantarellpasta och drack ett glas rött.

Eftersom gårdagen var maxad i intryck blir det en lugn och mysig dag idag. Vi ska gå på vår yoga i eftermiddag och så blir det en långpromenad på det. Vi hörs lite senare med helgen i bilder som jag inte hunnit publicera ♥!

  1. Hej! Såg er på tv igår, ni såg så avslappnade och proffsiga ut 🙂 Du nämnde i ett tidigare inlägg att du tänkt skriva om kroppen efter förlossningen, när du ställt frågor till din barnmorska. Det skulle vara mycket uppskattat, tror vi är många som har funderingar kring det. Det vore även kul att höra mer om mamma/baby-yogan, jag ska snart börja en kurs med min 9 veckors och är lite nervös inför hur hon ska bete sig på mattan hehe. Kram!

  2. Ni var såå fina och duktiga båda två 😍 hur får ni Dante att somna på kvällarna? Min 3,5 månaders vill baaara somna när jag ligger bredvid just nu 🙈

  3. Jag såg er såklart (ställde alarm för att inte missa haha) och det var så fint och se er, gud det lyste så mycket kärlek och Dante var lika söt som på dina bilder. Men till något annat, du lägger upp så mycket fina matbilder ni gör, skulle vara så kul med mer recept! Kram <3

    1. Åh vad fin du är, tack snälla! Ska försöka bli bättre på recept men det är ofta Damons verk och han går så mkt på känsla. Men ska bli bättre <3

  4. Åh kollade klippet nu! Så fina ni var i rutan <3 Och vilken exemplarisk bebis! Spännande att höra om moderkakan 😀

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Bebisuppdatering: 3 månader med Dante

Idag fyller Dante 3 månader.

WE DID IT!!!

Jag känner mig som Jay Z i slutet av den här (klick!) videon när han jublar exakt de orden efter en lyckad konsert.

WE FREAKIN DID IT!

När Dante var någon vecka gammal och vi förstod att han var en magbebis deluxe (vi var ju rädda att det var kolik i början men som tur är så slapp vi det) så började jag googla loss, fråga runt och prata med alla jag känner om magbebisar. De flesta sa samma sak, vilket var att vi skulle hålla ut de första tre månaderna då de alltid brukar vara värst. För de flesta bebisar hinner magen och tarmarna bli bättre till tre månader och efter det brukar bebisarna vara betydligt gladare och må mycket bättre. Sen dess har jag varje dag tänkt på det; ”Bara jag klarar tre månader”. Jag har räknat ner till det här datumet de gånger jag vaggat Dante i min famn medan han gråtit hysteriskt och krampat med sina små ben. ”Åtta veckor kvar”, ”Sex veckor kvar”, ”Det kommer att bli bättre, det här är inte för alltid”.

Och så kom äntligen 3 månader.

Ni kanske undrar om hans mage genomgått någon magisk förvandling sen igår? Nej, såklart inte. Magproblem försvinner inte bara över natten, det förstår jag också. Kanske tar det några veckor till innan han är helt bra i magen, vi märker ju att han blir liiite bättre för varje vecka. Kanske tar det ett par månader till, kanske kommer han ha magproblem hela sitt liv. Sånt kan man inte veta.

Men vi klarade av de första tre månaderna som har varit fruktansvärt tuffa och jag är så otroligt stolt över det. Jag är mitt i mitt livs svåraste jobb och det känns som en seger att lämna dessa månader bakom oss för vid vissa tidpunkter var jag rädd att jag skulle gå under.

Att se sin bebis må dåligt är ju så sjukt påfrestande för psyket och jag längtar så mycket efter att han ska må bra några dagar i sträck, hittills kan jag räkna på mina händer de dagar han inte haft ont i magen. Han får vara hur påfrestande han vill senare, bara han inte mår dåligt.

Hur har han varit den senaste månaden då, förutom när han har haft ont i magen? HELT JÄVLA MAGISK kan jag be om att få tala om. Kolla bara på den här killen. När han mår bra är livet en dans på rosor. Vi leker, övar på saker, pratar och skrattar extremt mycket. Han skrattar i stort sett hela tiden när han inte är en suris. Han skrattar högt, med hela ansiktet och ögonen som glittrar. Då känns kärleken i hela kroppen.

Vi övar på att rulla runt från rygg till mage, gripa tag i saker och ha en stabil nacke. Allt går framåt och han tycker det är så kul när han lyckas med något (med lite hjälp oftast ;-).

Hans sovrutiner har spelat oss ett spratt senaste veckorna däremot och det har varit rätt tufft. Flera nätter har han vaknat en gång i timmen vilket gör att jag känner mig levande död när dagen börjar, även om D tar honom och låter mig sova ett par timmar ostört på morgonen. Men att ha en hel natt med en bebis som vaknar varje timme och sedan ta hand om honom honom under dagen och så natta honom på kvällen, det är fasiken tufft när han sover så dåligt och har ont i magen hela tiden. Jag har en helt ny respekt för mammor där ute, shit vilka superkvinnor vi är. Jag har också accepterat att alla får olika bebisar och har olika upplevelser av den första tiden och att man INTE ska jämföra. När en annan mamma säger till mig att ”Så svårt är det ju inte, första tiden är rätt enkel, vänta och se hur tufft det blir sen!” så tänker jag bara tyst för mig själv att du har helt klart inte haft en Dante i ditt liv, så ler jag lite avmätt och byter samtalsämne haha. Blir för övrigt så trött på den typen av förminskande kommentarer som hintar om att man skulle vara svag som tycker det är tufft, och är glad över att det är så förstående stämning här i bloggen. Det gör att jag vågar skriva av mig kring alla sidor av mammalivet – bra som dåliga. Klart det inte är så tufft om din bebis sover 18 timmar om dagen och är glad och nöjd när hen är vaken… ta Dantis i ett dygn så får vi se vad du säger sen 🙂

ANYWAY nu är det slutbabblat. Summan av kardemumman: vi klarade det och nu ska vi se positivt framåt! Vi fortsätter kämpa och hålla humöret uppe allt vad vi kan. Och när det är bra stunder, då njuter vi till fullo. Heja oss!

Vikt och längd:

På 3-månaders kontrollen vägde han 5,8kg och var 60cm lång. Han ligger strax under medelkurvan och har gått ner lite, för en månad sedan låg han strax över medelkurvan. Om det fortsätter gå ner får vi öka mängden ersättning men än så länge är vi inte oroliga, han hoppade ju upp nästan tre steg på kurvan efter födseln hehe <3

Läs uppdateringen om två månader här!

  1. Jag hade själv en magbebis delux med mjölkproteinallergi! Det är hemskt, men vet du, tycker det är uppfriskande att du skriver om det också! Många influensers får ”till synes” tokenkla bebisar där de bara hänger med på alla event från dag 2 (och mammorna har då gått ner all vikt, är snyggare än någonsin och utvilade) och sover hela nätterna 😂 det stämmer så klart inte men det är ju den som visas utåt 😉

    1. Jag fick en ”high need baby” deluxe (nästan alltid missnöjd, stora sömnproblem, gick inte att lägga ned varken vaken eller sovande på ett år), och kan säga att: herregud vad fantastiskt det är att han blir större. 2,5 år nu, galet viljestark och intensiv, men livet är SÅ MYCKET LÄTTARE. Och roligare. Kram!

      1. Hej,
        Har ni testat att byta ut d-vitaminen?

        Vår lilla gallskrek av den från ACO, men det blev bättre när vi bytte. Vi upptäckte det av en slump, vi åkte iväg en helg och glömde då dropparna hemma, och för första gången sen födsel hade vi en harmonisk bebis. Sen när vi kom hem och han fick sin d-vitamin så var allt tillbaka igen.
        Så vi insåg att det var dropparna som gjorde att han fick så ont i magen.
        Så ett tips är att byta ut dom, lovar att ni kommer märka skillnad.
        Kram

    2. Åh +1!!!!! tror fortfarande inte på att varken Kenza eller sara biderman fått barn PÅ RIKTIGT. Det är bara fake. nån annan födde ungarna hehehe. Sjukt o se ut sådär typ tre timmar efter förlossning, vi dödliga får ju kämpa flera flera månader bläh!

  2. Hej! Min son hade också oerhörda magproblem de första månaderna i livet. Jag känner så igen mig i kommentarerna ”när de är små är det inte så jobbigt, vänta och se hur tufft det blir sen!”. Nu är min son 2 år och jag tycker att livet med honom är tusen gånger enklare! Han är glad hela tiden och de få gånger han inte är det kan han få mig att förstå varför. Jag brukar tänka att de människorna som säger dom kommentarerna har dom där apatiska ungarna som blir gnällisar sen, hehe. Vet inte vad jag ville med min kommentar egentligen, kanske bara säga att det blir bättre när dom blir större <3
    / från en som också hade en magbebis

  3. Tycker också kommentarerna om att ”vänta du baaaraaaa” är lite felformulerade… Alltså såhär; för mig var den första tiden OERHÖRT tuff. Att bli mamma var en sån omställning från mitt tidigare, lite glammiga liv med fokus på mig, mig, mig. Att behöva åsidosätta allt för en annan liten person, och att ägna alla dygnets timmar åt att göra den nöjd var inte riktigt så som jag trodde det skulle vara att vara mamma (ungen sov dessutom fruktansvärt dåligt, hade magproblem och var en high need baby).
    TROTS DETTA kan jag ibland känna med min 1,5 åring ”åååhh det var så mycket lättare förut när hen var spädis, nu är allt så otroligt intensivt”. Hur går det ihop?
    Det är typ lika jobbigt nu men på ett heeeeeeeelt annat sätt. I början var det min psykiska hälsa som prövades och jag hade många sammanbrott på nätterna. Nu mår jag bättre psykiskt än jag någonsin gjort och kärleken till mitt barn är verkligen off the charts. Älskade hen från början också faktiskt, men efter att ha hängt varje dag i ett och ett halvt år och sett hur barnet utvecklats till en så ofattbart söt, charmig och smart person är verkligen det absolut bästa jag varit med om. Nu har jag dessutom så mycket självförtroende och jag tycker helt ärligt att jag är en sjukt bra mamma, och tror så mycket på mina egna förmågor att uppfostra just mitt barn. Minns allt självtvivel i början, det var riktigt tufft också…
    Men alltså livet är ju kaos nu på ett sätt som det inte var i början haha. 1,5 åringar har SÅ JÄVLA MYCKET ENERGI och river runt i hemmet som en tornado. Jag är något av en perfektionist och ogillar när saker ligger på fel ställe så det är en riktig prövning. Jag tyckte det var lite rörigt i hemmet med ett spädbarn men det går inte att jämföra med hur det är nu!!! Jag kan verkligen sakna när barnet inte kunde röra sig alltså, trots att jag vet hur jobbigt det var i början finns det aspekter av det som jag saknar, det var ju rent fysiskt enklare, såsom man springer runt nu är fullständigt dränerande. Dessutom sover man ju fortfarande alldeles för lite. Barn som sover dåligt/har lite sömnbehov i början fortsätter ofta att ha det. I början var det mer socialt accepterad att vara övermänskligt trött, men vissa dagar är jag lika trött nu men orkar inte skylla på barnet som är så stor och förväntas sova bättre liksom.
    Det folk menar när de säger så är nog att det blir mer kaosartat sen och man tappar kontrollen mer, men samtidigt får man så OTROLIGT mycket tillbaka. Jag och mitt barn leker och skrattar tillsammans varje dag och det är så ofattbart mysigt på ett sätt jag inte upplevde i början (förutom i korta stunder). Det blir värre ja, men det blir också väldigt mycket bättre samtidigt, fast på olika sätt <3

  4. Bra skrivet! Tack för att du skriver detta. Tror det betyder mycket för många. Min dotter, nu 20 månader, är sååå mycket enklare nu än de första månaderna i hennes liv. Hade mjölk- och äggallergi som gick över från bröstmjölken och hade rejält ont. Att vara mamma när ens barn skriker så mycket är så otroligt påfrestande på många plan. Fick barn nummer två för några veckor sedan. Han är som du skriver ovan, sovande 18 timmar per dygn och gråter sällan (max 1,5 h per/dag). Det är 100 ggr enklare nu att ha honom OCH min 20 månaders dotter än när min dotter var bebis och jag ”bara” hade henne.

  5. Hej! Jag ska på avslutningscermoni efter att ha läst 5 år på universitetet. Men jag vet inte vad jag ska ha på mig?! är väldigt spontant och såna här saker ger mig stress…. Vill gärna vara väldigt klassisk och känna mig vacker samt bekväm under dagen. Sedan har vi en middag på kvällen ihop med klassen och familjer, ca 300 pers. Vill alltså ha något till förmiddagen och något till kvällen 🙂 Har du några tips? 😀 har förövrigt ingen budget!! btw, älskar din stil!!

  6. Känner så igen mig! Min son (snart tre) hade också magproblems vid liten ålder. I jämförelse är livet sjukt mkt bättre för oss alla nu när han sover bättre och mår bättre. Och att man nu kan trösta honom när han är ledsen. Fint inlägg för övrigt. Älskar ärligheten. Du är en grym mamma till just din bebis.

  7. Håller med tidigare kommentarer och vill verkligen bara stärka dig i att det bara blir bättre och bättre! Min dotter va iofs ingen ”magbebis” men väldigt känslig och gnällig från dag ett, inte alls som de lätta bebisar jag hört om i min närhet! Men efter några månader slog det liksom om och jag hittar säkert på nu men tror att allt kämpande i början som krävs när man har en lite mer ”krävande” bebis bygger anknytningen starkare på nåt vis, som att de liksom lär sig dubbelt upp att man finns där för dem till 100% ( med det absolut inte sagt att anknytningen blir sämre om man har ett nöjt och glatt barn från början men kanske lite annorlunda iaf) . Min dotter som typ bröt ihop efter lite lite för mycket intryck och som jag typ kunde sitta på pilatesboll och vagga timmar i streck är nu typ världens gladaste sociala och mest okomplicerade unge (nu 8 månader!) det trodde jag verkligen aldrig när jag satt där och jämförde med bebisar som glatt hängde med på vad som från dag ett haha. Vill förresten tipsa om boken Lyhört föräldraskap av Malin Bergström. Läste den nu först nyligen och önskar jag läst den tidigare, lärorik och stärkande bok tyckte kag!

  8. Tack för ärligheten. Tycker att det är så uppfriskande med influencers som vågar visa sanningen och det gör att det är så himla mycket härligare att följa någon. Man får också ett djupare band till personen i fråga och bryr sig på riktigt, trots att man aldrig träffats. Lite knäppt egentligen. 😅 jag har ganska nyss fått min tvåa, hon är snart fyra månader. Har också en son som är snart 2 år. Dottern var inte planerad och av min man till en början inte heller önskad. Det var på något sätt en sån stor chock med graviditeten och allt runt omkring att jag haft lite svårt att verkligen förstå vad som hänt, vilket gett mig ett väldigt dåligt samvete gentemot dottern. Får därför samtalsstöd hos psykolog nu och kände direkt jag kom dit att i den bästa av världar skulle alla mammor få det, för herregud vad mycket som läggs på våra axlar när man blir mamma. Det här ansvaret, den här kärleken, att veta vad man ska lyssna på och inte, vad som är rätt och fel i en värld fylld av åsikter och pekpinnar (varför tycker alla att dom har rätt att kommentera någons föräldraskap????).. det är inte lätt alltså. Men, vi gör det fantastiskt bra. Heja alla supermammor där ute som varje dag kämpar för att göra det bästa för sina barn! ❤️

  9. Heja er som sagt! Det är aldrig roligt när de är ledsna 🙁 en fundering dock i all välmening, jag hoppas inte ni tar illa upp och ni känner ju självklart ert barn bäst. Men utifrån det lilla vi får veta med ledsen kille och lite viktnedgång, så kan det ju också vara ökad aptit? Mina båda barn blev magontsliknande superledsna när de inte längre var nöjd på min mjölk och började kräva mer, lika blev det för en av mina vänner. Blev som helt andra personer när de blev helt mätta igen. Kanske värt att prova och se om det blir skillnad? 🙂 Styrkekram!

    1. Hej! Jag vet att du bara menar väl men jag önskar att du tänker till när du ger råd. Säg gärna ”du har säkert redan testat det här” , ”men det här funkade för oss” för då förutsätter du att man som mamma redan gjort allt för att hjälpa sitt barn. Vilket man såklart har. Ett litet tips bara för det kan göra ont och tas fel när man ger råd utan att förutsätta det. Kanske låter känsligt men när man har barn med magont (kolik som jag haft) så får man såååå oerhört många tips och ibland så känns det som att folk inte tror att man testar ALLT för att hjälpa sitt barn. Hoppas du förstår vad jag menar, kram!

  10. Kan glädja dig med att om man har haft en magbebis blir alla andra bebisar enklare sen pga man har helt andra förväntningar. Har tre barn nu, mitt äldsta som blir fem nu i höst hade kolik som spädis och skrek mellan 22-02 VARJE KVÄLL i ett halvår. Hon sov i tjugominuterssjok om dagarna och jag var ett vrak. När lillasystern föddes två år senare skrek hon bara i en timme och vaknade typ fyra gånger per natt, men då var vi så rustade och förberedda på det allra värsta att det kändes enkelt och överkomligt. Nu har vi en sexmånaders också som vissa nätter sover fem timmar i rad. Det var liksom otänkbart att vår första skulle göra det. Vill alltså säga att får man en magbebis som första bebis så är man FÖRBEREDD på det värsta sen och då blir allt automatiskt enklare.

    Och det är asjobbigt med barn och en jättestor omställning. Tror det tog mig typ ett år innan jag hann landa i att vara mamma. Vi var i Thailand och jag grät när jag såg människor utan barn. Nu har vi som sagt tre barn och jag skulle inte byta bort dem mot allt i världen.

    1. Min dotter skrek 17-23 varje kväll i 5 månader. Om det var magproblem eller något annat är väl typ omöjligt att veta? Jag hade dåligt samvete för att jag inte tyckte det var jobbigt i något sk. ”mammahjärta” att min bebis var ledsen och tyckte synd om henne.. utan mer för att JAG VAR SÅ TRÖTT PÅ SKRIK och ville bara ge henne till pappan och gå och lägga mig. Jag minns också att jag var rädd för att detta ”är hennes personlighet”, en gnällis som kommer vara det hela livet. Idag är hon två år och sover ofta 13h nätter och är nöjd och glad mest hela tiden! Dvs, ALLT kan ändras! Fram och tillbaka såklart hehe, jag tar ingenting för givet men uppskattar och njuter av bra tider!..och jag älskar henne på ett sätt som jag ALDRIG TRODDE VAR MÖJLIGT!!!!!

  11. Kunde ha skrivit detta själv, sån igenkänning! Älskar verkligen att du delar med dig av den här sidan, och håller helt med i det du säger. Min 3-månaders som är en dag äldre än Dante och också magbebis, har faktiskt blivit bättre! Det sker inte över en natt och pysventilerna är fortfarande vår bästa vän, men man får fler och fler kvällar/dagar utan skrik vilket är helt underbart. Håller sååå med dig i hur man lider när ens bebis mår sådär dåligt och är otröstlig. Heja heja våra små och oss föräldrar! Och grattis Dante!

  12. Brukar vanligtvis inte kommentera men….. TACK för att du delar med dig av både livets uppgångar och nedgångar!!! Det får mig att känna mig som en människa. Även om jag är 23 år gammal och långt ifrån att kunna relatera till denna situationen så är du en jäkla pärla på att sätta ord på känslor och din ärlighet gör din blogg så äkta <3 massor av kärlek till dig och din fina familj!! Gått förbi dig ibland här i Stockholm och vill inte stanna dig och störa men det enda jag vill är att ge dig beröm, ska göra det nästa gång, lovar! Puss och kram <3

    1. Men gulle dig, om du bara visste hur glad jag blir för dina ord! TACK! Kom fram nästa gång så får jag ge dig en kram. <3!

  13. Du har säkert fått det här tipset redan men känner jag måste skriva ändå. Din beskrivning av första tiden låter precis som vår, bara att vår tog ännu längre tid. Tills vi upptäckte att vår son var glutenintolerant. Att magontet berodde b la på att jag pt massa gluten som fördes över i bröstmjölken o att vi gav ersättning o välling som hade gluten i. Men hur kunde vi veta! Hur som helst när vi uteslöt gluten helt blev allt bra o han blev gladast lilla pojken. Åh vad hjärtat svämma över då. Så kolla allt om ni behöver o stå på er o Så heja er! 💜💜💜

  14. vår bebis var väldigt nöjd första tiden men vägrade ligga själv, han sov på mig eller min sambo dygnet runt tills vid 3 månader då babysittern blev en hit. Har alltid funderat kring hur människor överlever som har bebis som är otröstliga stora delar av dygnet, då mitt hjärta gick i tusen bitar det få gånger våran lilla hade ont i magen. Du gör ett fantastiskt jobb och jag lovar att för varje månad nu kommer du bara få mer och mer tillbaka av Dante, utveckligen efter 3 månader är så fantastiskt. Puss!

  15. Bra skrivet! Mitt första barn var en magbebis och känner igen mig så mycket. Mitt andra barn som nu endast är 1 månad, sover sig genom dagen/kvällen och natten och är väldigt tillfreds.. Kanske vänder men det är stor skillnad på dem. Tycker det är lättare att ha hand om båda barnen nu än första månaden med min första, det säger en del om hur tufft det är med magbebisar. Du är grym!

  16. Tycker det är så skönt med någon som säger att det är tufft!! Vet exakt känslan av att vara helt utmattad när man tagit hand om bebisen dygnet runt och den knappt sovit. Har en 2 månaders kille här. Nu börjar det bli lättare och lite mer rutiner men han är ofta orolig på kvällarna och magknip kan komma från och till. Vi förstod inte när det stod överallt ”bebis sover 13-18h dygn”. Det har känns som han varit vaken det istället haha. Plus när någon sa ”det är väl rätt chill att vara hemma med bebis bara?” Håller tummarna att det vänder nu när han bott in sig, magen utvecklats och vet att vi finns här för honom.

  17. När jag hade dem tre (och en halv) värsta månaderna i mitt liv med bebis nr 1 fick jag höra ’små barn små problem’ snacka om att jag höll på att gå i taket…folk har väldigt svårt att se att det finns något annat än sina egna upplevelser.

  18. Jag har två döttrar. Min äldsta var en sovbebis och min yngsta sov i princip aldrig (kändes det som) de första åtta månaderna. Jag måste säga att det är sååå mycket enklare med en sovbebis eftersom de dessutom (oftast) är mycket nöjdare när de är vakna. Nu är tjejerna 20 och 13 år och båda älskar att sova. Stor kram till dig ❤️

  19. TACK för att du delar med dig av er tuffa tid! Jag hoppas verkligen att det vänder nu ❤
    Jag har EXAKT samma upplevelse som dig, fast med två barn. Förstår inte hur jag kunde skaffa ett till barn efter att han genomlevt en sånt helvete med första barnet 😅 men man glömmer ju… nu sitter jag här med min 3 månaders son som fortfarande har magont och mjölkstockning på det. Men skillnaden från förra gången är att jag vet att det går över, men det har varit j*vligt tufft ändå. Man känner sig så otillräcklig och utmattad, båda fysisk och psykiskt. Håll ut! Snart kommer bättre tider ❣ Ni är grymma föräldrar!

  20. Hej. Ville bara säga att jag har det precis som dig. Dock är detta mitt andra barn. Men känns som mitt första. Allt är nytt. Gråt, skrik, magont. Min första dotter sov hela nätter. Åt och sov länge på dagarna. Hade som du då säger svårt att relatera till andra mammor. Mammor som tyckte allt var jobbigt, som var trötta, som undvek sociala träffar pga bebis som skriker. Jag är så glad och tacknämlig som upplever det med mitt andra barn, för det är detta som är normalt. Inga barn är lika som tur är. Tack för att du delar både rosa fluff och grå dalar. Kämpa på och njut varje dag. Kram från Norge.

  21. Hej,
    Ville bara skicka ett litet pepp-meddelande. Har en bebis på 4 månader och hon är inte en magbebis, men det ÄR tufft att bli förälder iallafall. Alla som nekar det ljuger.

    Hejar på er och hoppas att han snart slipper ha ont. Det skär ju så djupt i ens mammahjärta. Och framförallt finns det ingen jag unnar en natts sömn mer än dig just nu. Kram

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi