Frågor med Forni

Hej!

Jag har en fråga! Jag ska styra en överrasknings middag för min käre sambo som fyller 30 år! Jag behöver tips på någon bra restaurang där vi kan fira honom! Vi blir cirka 15-20 pers och tänkte att du säkert har bra förslag på ställen! Drömmen vore ju att vara på någon restaurang där man sitter lite avskilt! Tacksam för tips! ❤️

Åh vad gulligt av dig!

Många restauranger erbjuder lite mer avskilda bord för större sällskap nu i och med rådande situation. Så jag hade mejlat till några stycken och frågat! Till exempel var vi på Ekstedt när mina föräldrar firade silverbröllop och då var alla bord i lokalen avskilda, speciellt vårt som var för ett lite större sällskap.

Spontant tänker jag att Hallwylska hade passat perfekt. För där sitter man utomhus men med värmelampor och är det större sällskap går det säkert att få en mer avskild del. Annars kanske Supper eller Nabo? Puss!

Den rosa lampan Undrar jag vart den kommer ifrån?? Så fin!! 😍

Jag får frågor varje dag om rosa lampan och har svarat förut men säger det igen – den är från IKEA! Det är en solcellslampa som kostade typ 250kr. Sånt kap! PUSS!

Hej! Helt off-topic nu – men saknar din och Hamiltons podd så mycket! Snälla starta den igen 😊? Så mysig, lyssnar om gamla avsnitt då och då. Lyssnar även på din och Dashas, det episka avsnittet “att playa en player”. Om ni undrar, är 42 år och har följt dig sedan Glamourama.

Haha, TACK fina härliga du. Som det ser ut nu kommer vi inte att starta den igen. Det handlar faktiskt mest bara om tid. Vi är två personer som jobbar mycket och det är svårt för oss att få ihop våra scheman vilket betyder att podden blir lite för knepig att spela in. Men både jag och Hamilton tittar på att kanske spela in något på egen hand framöver så håll utkik! Puss!

Har du och dina närmsta vänner samma bakgrund när det kommer till uppväxt och ekonomiska förhållanden? Om inte, tycker du att det kan röra till sig ibland? En av mina bästa vänner kommer från en väldigt förmögen familj och för mig är det ganska tvärtom. Jag kan uppleva att hon ibland inte riktigt förstår att jag kanske inte har råd att exempelvis resa till vissa ställen, då hon får en viss summa pengar av sina föräldrar varje månad (även nu i vuxen ålder). Intressant att höra om du har liknande erfarenheter?

Kram

Hej bästa!

Jag har vänner från alla olika typer av bakgrunder både när det kommer till ekonomiska förhållandet, klasstillhörighet och nationaliteter. Så ja, jag har även en hel del vänner som kommer från överklass medan jag själv växte upp i en ganska så vanlig medelklassfamilj. Sen har jag vänner som kommer från det helt andra hållet, alltså som har haft väldigt lite under sin uppväxt, levt på flykt eller andra tuffa förhållanden.

Det kan bli missförstånd när det kommer till just överklass och jag har ganska många roliga historier gällande detta. Det är ju lite sjukt när vissa tar pengar som en så självklar del av livet, att alltid kunna göra vad man vill, ha föräldrar som betalar för saker även i vuxen ålder och typ har minst tre lantställen världen över. Som aldrig åkt kommunalt, eller i vissa fall inte ens ekonomiklass på flygplan och som du säger fortfarande får bidrag av sina föräldrar. Det är inte direkt så jag och D har vuxit upp 🙂

Jag har faktiskt inga stora problem med det! Snarare tvärtom kan jag känna mig stolt över att ha jobbat mig till allt jag har idag. Jag tror att min uppväxt har gett mig en stor respekt för pengar. Jag lärde mig tidigt att jag måste jobba hårt om jag vill ha något och hade aldrig kommit dit jag är idag utan det. Och om det är nära vänner som inte förstår brukar jag helt enkelt förklara för dem eller säga “Du förstår att det inte ser ut så för alla va?” när de tar pengar för givet.

Sist men inte minst så är jag glad över att jag och D kommer ifrån liknande bakgrunder för det gör att vi alltid förstår varandra <3

Hej fina du!

Hej älskade älskade Forni! En fråga till frågor med forni eller som du kanske skulle kunna svara på. Jag undrar vad du har för tankar och erfarenheter kring ålderskillnad? Speciellt mellan åldrarna 20-30, främst där killen är äldre. Hur vanligt är det i din krets? Hur såg det ut för dig och dina tjejkompisar när du var 20? Vad tror du håller/inte håller? Är ålderskillnad verkligen en grej? Jag upplever oftast att tjejer är väldigt mognare än killar och därför väljer väl dom äldre killar, men hur ser äldre killar på yngre tjejer? Vill dom ha en yngre för att man är lite roligare eller för att man genuint älskar och vill leva med personen resten av livet? Hade vart intressant att höra dina tankar!

Kram! Jag älskar din blogg och följt dig i mer än 6 år <3

Hej fina du!

Jag tycker faktiskt att ålder är ganska så ointressant när det kommer till kärlek. Jag har sett så mycket kärleksrelationer i min omgivning och åldern har liksom aldrig haft någon betydelse på vad som fungerar eller inte i relationsväg. Många av mina vänner har mellan 5-15 år mellan varandra och det har aldrig varit några större problem. Kanske att man behöver diskutera saker om barn finns med i bilden men med kärlek löser sig allt!

Jag tror faktiskt inte att man väljer partner utifrån ålder utan utifrån andra saker. Alltså inte att man tänker “åh vad roligt med en 20-åring” utan snarare “åh, vad DU är rolig”.

Både jag och mina vänner har träffat personer med åldersskillnader åt alla håll och just åldern har liksom aldrig varit en bidragande faktor till vad som i slutändan har fungerat eller inte.

Puss och tack för dina varma ord <3

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ENTREPRENÖR, INFLUENCER & FÖRFATTARE

Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Frågor med Forni

Så fint hår!! Var är ditt vackra halsband (på första bilden) från? Har tänkt köpa ett sånt i flera år, har ju äntligen heltidslön nu så kanske dags att slå till 😀

Jag fick det i 30-års present av min farmor och farfar så det är köpt i Italien ♥ Unna dig!

Hej Michaela!

Bra kämpat trots skrikig bebis <3 Att acceptera läget låter som en bra inställning.

Nu till saken. När du skrev att du skulle på yogapass blev jag bara nyfiken. Det slår mig att du inte skriver lika mycket om yogan längre. Har det blivit mindre av det för dig? Ifall det är så är det ju 100 procent förståeligt med liten bebis osv. Men jag blev bara intresserad av ifall din inställning på något sätt förändrats eller om det bara får mindre utrymme i bloggen?

Hej fina!

Självklart har det blivit mindre – allt som jag tidigare gjorde enbart för min egen skull har det blivit mindre av sen Dante kom. Men jag yogar fortfarande varje vecka, börjar de flesta dagarna med några solhälsningar och har yogan inom mig som en del av min person.

När Dante börjar förskola längtar jag efter att kunna ge mer tid åt yogan och nu är det bara några månader kvar, så snart är jag tillbaka med den igen!

Wow vilket bra inlägg!

Fråga (som jag tror många undrar): hur fick ni bort att D åt på natten? Tog ni bort ett mål mat i taget eller började han sova förbi tiderna när han brukade äta?

<33333

Tack fina du!

Det gick faktiskt av sig självt. Vi började ge honom en gigantisk portion gröt innan läggdags, tidigare har han haft lite för känsliga tarmar men plötsligt funkade det och gröten håller honom mätt hela natten igenom! Så skönt och jag är tacksam över att det fungerade så smidigt för oss.

Puss!

Är ni nöjda med er baby monitor? Vilket märke och modell? Har för mig från gravid vecka för vecka att ni valde med kamera? Är det något ni rekommenderar? Funderar själv på en med kamera och är sugen på lång räckvidd och att man kan ”prata tillbaka” med bebisen. Kram och tack för en LJUVLIG blogg <3

Vi valde en med kamera som hette någonting med Vision haha, jag kommer inte ihåg exakt. Men den gick sönder nästan direkt och då köpte vi en från Topcom – den här! Vi har haft en utan kamera också men jag tycker att det var mycket bättre med kamera så att man kan se om bebisen är på väg att vakna genom rörelser eller om den bara låter i sömnen (Dante kan låta en del när han sover). Vi är nöjda med vår Topcom men hade jag köpt en idag hade jag valt en av de bättre med kamera från Philips Avent. Vi snålade in lite på kostnaden då den är dubbelt så dyr som Topcom men har man budget tror jag att det är den bästa. Jag är dock mycket nöjd med vår med tanke på priset, den gör sitt jobb och fungerar som den ska!

Puss och TACK!

Ååh! Vart hittade du parasollet??

Finns några balkongparasoll kvar på Balconyliving (klick!) där jag lyckades knipa åt mig ett

Åh plz plz kan du va bäst o tala om vad det är för ngn värme-kyl-fläkt ni har?? Eller har dyson endast en fläkt med både kyla och värme-funktion? Skulle såååå uppskatta en kort recension om den isf, om den låter, hur hög temperaturen blir när den ska hålla värmen samt hur mkt den fläktar 🙏🏽🙏🏽 Stort tack om du orkar!

Jag är BESATT av Dyson-fläktar. De är helt fantastiska. Vi har tre stycken: en vanlig fläkt med kyla, en med både värme och kyla sedan en som även rengör luften. Den som rengör luft har vi i Dantes rum så att han får så ren luft som möjligt och så har vi den med både värme och kyla i vårt rum så att vi kan ha den med värme om det är kallt på vintern. Jag tycker personligen att de är de bästa fläktarna på marknaden och verkligen värda sitt pris. Läs på hos Dyson om de olika fläktarna och dess fördelar för att hitta den som passar just dig bäst! Eftersom jag älskar alla lika mycket haha.

De låter mycket mindre än vanliga fläktar, du kan ha på natt-funktion på vissa av dem och då låter de knappt någonting. Samt timer om det behövs och massa andra bra grejer. Puss!

  1. En fråga till frågor med Forni!

    Har du och dina närmsta vänner samma bakgrund när det kommer till uppväxt och ekonomiska förhållanden? Om inte, tycker du att det kan röra till sig ibland? En av mina bästa vänner kommer från en väldigt förmögen familj och för mig är det ganska tvärtom. Jag kan uppleva att hon ibland inte riktigt förstår att jag kanske inte har råd att exempelvis resa till vissa ställen, då hon får en viss summa pengar av sina föräldrar varje månad (även nu i vuxen ålder). Intressant att höra om du har liknande erfarenheter?

    Kram

  2. Hej! Helt off-topic nu – men saknar din och Hamiltons podd så mycket! Snälla starta den igen 😊? Så mysig, lyssnar om gamla avsnitt då och då. Lyssnar även på din och Dashas, det episka avsnittet “att playa en player”. Om ni undrar, är 42 år och har följt dig sedan Glamourama.

    1. Åh DRÖM om du och Hamilton tog upp podden igen!! Förstår att ni båda har ont om tid men fyfan vad jag saknar den! Älskade att ni pratade högt och lågt, som att lyssna på två vänner <3

  3. Hej!

    Jag har en fråga! Jag ska styra en överrasknings middag för min käre sambo som fyller 30 år! Jag behöver tips på någon bra restaurang där vi kan fira honom! Vi blir cirka 15-20 pers och tänkte att du säkert har bra förslag på ställen! Drömmen vore ju att vara på någon restaurang där man sitter lite avskilt! Tacksam för tips! ❤️

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Frågor med Forni

Hej!
Åh så spännande! Har verkligen tyckt om dina tidigare böcker. Har en fundering dock, jag vet att barn absolut inte är något att ta för givet och att ett syskon till Dante kanske inte ens är aktuellt men varför väntar du inte med att skriva en sån här bok. Tills du har mer erfarenhet eller vad känner du att du har att erbjuda som inte redan finns där ute? Tänker att alla graviditeter, förlossningar och första tid med bebis är så individuella. Undrar bara din baktanke och hur du känner dig självsäker i att den här boken behövs. <3 Kram

Hej fina du!

Det är nästan exakt den här kommentaren som gör att jag kände att jag behövde skriva den här boken. Jag fick samma typ av frågeställning när jag skrev “Jag är inte perfekt, tyvärr” – alltså att jag inte har tillräckligt mycket erfarenhet av ett ämne för att “få” skriva om det.

Men det är ju exakt det som är poängen. En person som känner prestationsångest eller tror att hen håller på att bli utbränd kanske inte hittar stöd och igenkänning i en person som lidit av utmattningssyndrom i tio år, utan i den vars erfarenheter är ganska nära ens egna – både i tid och igenkänning.

Samma sak kring bebisresan. Den person som har tre barn som alla är i skolålder är nödvändigtvis inte en person som kan ge dig ett bättre stöd än den som precis har läkt efter sitt första barn. Snarare upplevde jag personligen att det var tvärtom – att den personen med flera barn som är äldre ofta avfärdade mina tankar och känslor eftersom den: hade glömt bort hur det kändes och/eller normaliserat det som händer fysiskt och psykiskt efter så många barn.

Om jag som förstföderska då går till trebarnsmamman, orolig och säger “Alltså jag har SÅ mycket flytningar, är det normalt eller wtf is going on down there?” är det mycket möjligt att jag får svaret “Men gud, jag kommer inte ihåg hur det var men det är säkert ingen fara”. Medan den som precis fött sitt första barn själv kanske säger “Alltså JAG HADE OCKSÅ DET! Gick till min barnmorska i panik men hon berättade att xxx…”.

Och ibland kan igenkänning väga tyngre än mycket erfarenhet!

Det är i alla fall min egen känsla och i allt jag skriver så utgår jag från samma sak: jag skriver helt enkelt sånt som jag själv skulle vilja läsa. Och när jag var gravid kände jag att jag fick så mycket stöd och pepp från andra som gick igenom, eller precis gått igenom, samma resa som jag själv en den som redan har lagt hela den här resan bakom sig.

Jag läste över tio böcker under min graviditet och när jag scannade marknaden upplevde jag att många böcker var fokuserade på ren information av experter, alternativt från kvinnor med väldigt mycket erfarenheter. I samtliga svenska böcker kunde jag hitta minst en pekpinne också!

Så jag skriver den här boken för dom som vill ha en bok utan pekpinnar, från någon som inte har glömt bort hur det känns, utan vars fiffi precis har läkt och som kommer bekräfta din rädsla kring missfall eller peppa dig i dina tankar kring babyrummet.

Sedan har jag tagit hjälp av en helt fantastisk barnmorska som kommer att få in expertis i boken, så att min lättsamhet och igenkänning får möta en seriös och extremt duktig barnmorskas goda råd (och erfarenheter!).

För mig blir det en helt perfekt mix och exakt den boken jag själv hade velat läsa <3

Hej Michaela, älskar verkligen din blogg och att du är delar med dig om dina tankar, både negativa och positiva. Jag är själv mammaledig med min 6 månaders och har precis flyttat till ett nybyggt område där min 3 åriga dotter går på förskolan på gatan. Jag är ny i stan och försöker bygga upp vänskapsrelationer med de andra mammorna. Problemet är bara att det är svårt att lära känna någon då tiden är begränsad och jag blir stressad av att jag borde umgås mer samt att de delar på sociala medier då de umgås med andra mammor och jag själv inte alla gånger är medbjuden. Helt normalt och det är ju så det fungerar men gud så stressigt att se på sociala medier. Jag är även stressad över att ställa till med något/komma på kant med någon då vi kommer bo på samma gata fasligt många år till och vill ju att barnen ska kunna umgås utan att de vuxnas relationer ställer till det.

Hur fungerar det för dig och din HSP-personlighet att ständigt se vad dina andra influenservänner och bekanta gör? Samt så verkar ju väldigt många kalla vääääldigt många för sina ” bästisar”. Blir du ledsen ibland? Känner dig utanför? Att någon tar dina vänner och alla dom där tankarna man skäms lite för? Ibland så kan ju en vän vara just en vän men inte den närmsta vännen för en själv men vännen som inte har så många vänner ser dig som sin närmsta…

Hej fina du!

Du är verkligen inte ensam om de känslorna, jag vet att mååånga känner som du gör.

Däremot så även om jag är HSP så har jag ju också en personlighet som inte alltid lirar med alla drag hos en högkänslig person. Jag blir till exempel inte alls berörd av att mina vänner umgås utan mig i vår vardag!

Det finns tillfällen då jag tycker det är jobbigt, till exempel om jag har pms (haha) eller om jag upplever att någon medvetet inte bjudit med mig/sagt till under ett tillfälle där jag tycker att jag borde blivit tillfrågad. T.ex. om jag frågar en kompis om vi ska hitta på något i helgen, hon säger att hon inte kan och sen ser jag att hon äter middag med några gemensamma vänner. Då tar jag illa upp för det är ju helt sjukt att inte bjuda med mig då???

MEN detta händer väldigt sällan. Däremot ser jag att olika vänner och bekanta hänger med varandra dagarna långa och jag bryr mig inte alls för jag tycker att om man vill följa med får man bjuda med sig själv. Jag vet ju själv att jag ofta hänger med några vänner utan att bjuda med precis alla i umgängeskretsen, men om någon skulle höra av sig skulle jag ju bjuda in den personen pronto.

Alla människor är olika men jag är inte så förtjust i att hänga i stora gäng medan vissa av mina vänner älskar det. Då blir det naturligt så att jag inte är med när de umgås på det sättet och så är jag snarare med i mindre sammanhang. Men jag vet att jag alltid får komma om jag vill och det är det viktiga <3

Nu är jag ju mammaledig med många vänner som har en helt annan mammaledighet än vad jag har, så att de umgås utan mig blir naturligt efterso att jag har valt att jobba istället för att vara mammaledig. De dagar jag är ledig brukar jag höra av mig och fråga om någon vill ses och då blir jag alltid medbjuden på diverse aktiviteter – annars räknar de med att jag jobbar och det är ju det jag oftast gör.

En sak jag tycker att man ska fråga sig om man tycker det är jobbigt att se andra vänner hänga på sociala medier är:
Har jag hört av mig och frågat om vi ska hitta på något? Eller räknar jag bara med att bli inbjuden, utan att kanske själv bjuda in?
Samt: vill jag vara där eller är jag ganska nöjd med där jag är?
Och sist: vad kan jag i så fall göra annorlunda?

Hej,
Älskar att läsa din blogg, är här flera ggr om dagen😍😍 håller tummarna för att vinden vänder tillbaka och bra sömn blir vardagen igen!! Måste få fråga, den fina marmorbrickam bakom dig, tror jag måste ha en sådan (med betoning på måste😂😂). Vart kommer den ifrån?
Kram!!

Vår stora marmorbricka som vi har hemma är från HAY! <3

Hej! Hur ställer du dig till att eventuellt behöva bemöta rasism i framtiden gällande Dante? Tycker själv det är snårigt att inte veta om jag ska diskutera det med mitt barn längre fram eller att ta det om/när mitt barn får någon rasistisk kommentar mot sig. Kram <3

Jag tror att vi får ta det när det kommer (vilket garanterat kommer komma). Det är så svårt att veta i vilken situation det kommer uppstå så vi avvaktar och ser. Men när det händer kommer jag dela med mig av hur vi gör här i bloggen! Puss!

Hej!!!! Åh vad härligt att höra!
Kan du snälla svara på frågan: hur gör du när du söver D i vagnen ute om du är på middag tex?
Du kör vagnen han somnar och sen? Bär du över honom till sängen när du kommer hem? Vad gör du om han vaknar ute?

Min bebis är 8 mån snart och jag skulle verkligen vilja våga göra så att jag går ut och äter med min man och att vår bebis sover i vagnen så skulle verkligen uppskatta svar innan helgen!

Stor kram

Hej gull!

Vi bara lägger ner honom i vagnen med napp och snuttefilt, sen rullar vi honom tills han somnar. Han har aldrig varit speciellt svår att lägga i vagnen! Det är många och långa uppvak som har varit vårt problem 🙂

När vi kommer hem så bär vi över honom till hans säng från vagnen. Och om han vaknar ute så tröstar vi eller tar upp och lägger sen ner i vagnen igen och rullar tills han somnar om.

Våga! Det värsta som kan hända är ju att det inte funkar och då får man gå hem igen bara <3

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Frågor med Forni

Hej, kan du snälla komma med tips på hur man “kall-pratar”. Jag har nämligen fått för mig att du är riktig duktigt på att småprata med människor du inte känner. Det senaste året har jag haft kundkontakt med massor av människor och samtidigt som jag ska hålla en professionell roll så ingår ju även lite kall-prat på personlig/privat nivå… problemet är att jag får ångest av precis allt jag säger! Jag tycker att jag uttrycker mig lite plumpt ibland, försöker skoja men når kanske inte fram rätt osv osv. Nu under coronan har jag tyckt att det är såååå skönt att slippa detta småprat face to face, men snart kommer det ju igång igen.
Snälla tips på “små-pratsämnen”, tack!
P.S jag älskar mitt jobb så vill inte byta

Hej snäckan,

Hahaha I FEEL U. Vet du jag tror att alla känner som du ganska så ofta.

Men, nu råkar jag vara en person som faktiskt är rätt duktig på det s.k kallpratet, haha. Jag tror att det är för att jag inte tycker det är kallprat? Jag tycker liksom det är kul att prata med alla och är lika öppen med en främling första gången vi ses på ett möte, som jag är med en kompis. Inte alltid, jag har dagar då jag bara känner mig helt fel, men generellt tycker jag att det är mysigt att snicksnacka med folk (vem är man haha…).

Mitt tips är att dela med sig av historier från ens vardag. Om morgonen gick snett – berätta varför och skratta åt det. Om du gjort något kul under helgen eller funderar på vad du ska äta till middag, ta upp det. Kallprat blir ofta rätt trevligt om man släpper just tanken på att det ska vara kallprat och istället gör de andra delaktiga i ens tankar och funderingar. Jag kan gå in i ett möte och fråga “Hörrni, vad brukar ni äta till middag på vardagar? Jag ska till affären efter mötet och har ingen aning om vad vi ska äta!”. Vips så snackar man bort en trevlig stund och lär känna varandra lite.

Alltså, fem konkreta småpratsämnen:
1. Vad du har gjort, eller ska göra
2. En bjussig anekdot om något som gått snett senaste dagarna
3. Börja med att fråga något till de andra i rummet och överlåt småpratandet till dem i första hand.
4. Man kan alltid prata om matvanor! Förmiddagsmöte? Fråga vad de ska äta till lunch. Eftermiddagsmöte? Fråga om vanligaste middagen. Lunchmöte? Fråga om favoriträtten.
5. Om du vet något om personen du ska prata med, försök hitta något du tycker är intressant kring det ämnet och fråga om det. Spelar personen golf? Då kanske man kan vara nyfiken på hur mycket hen spelar per vecka, hur lång tid en runda tar, om hen börjat spela mer under corona eller vad man har för handikapp. Jobbar personen med sälj? Fråga om säljstrategier, hur man tänker i sälj, vad man kan göra för att bli en bättre säljare.

Ledord: var nyfiken och bjussig!

PUSS!

Hej Michaela, tack för en öppen och ärlig blogg! Jag har en fråga till frågor med Forni som jag hoppas att du skulle vilja svara på. Jag har en 5 månaders bebis som alltid varit relativt lätt att få å sova på dagen (varit lite struligare med å somna på kvällen). Men nu har nått hänt, det är som att ingenting fungerar längre utan så fort jag ska lägga ner henne för å sova å ploppar i nappen så börjar hon gallskrika! Tar jag upp henne å vaggar å sen lägger ner så fortsätter hon skrika, ingenting fungerar längre och det känns som att jag förstör hennes sömn för evigt när hon ibland skriker sig till sömns men jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Så min fråga är om du har några tips å trix du tar till när verkligen ingenting fungerar. Jag ligger alltså bredvid henne i vår säng och håller hennes händer när hon skriker så hon är absolut inte ensam, jag har testat att stryka henne över panna/kinder osv. men det funkar inte heller. Snälla snälla säg att det är en fas som går över eller om du har tips på vad man kan göra.. just nu gråter vi ikapp tills hon äntligen somnar.. (långt inlägg men vill tillägga att vagn inte är en bra lösning då hon max sover 30min i den och behöver sova längre än så).

Hej fina du

Önskar att jag hade ett mirakelknep att komma med, men tyvärr… mitt enda tips är typ att hålla ut, fortsätta med det du gör och ha tålamod. Jag tror att bebisar går igenom olika faser där de behöver olika saker och eftersom de inte pratar kan det vara svårt att veta vad de behöver. Testa olika saker och se om något fungerar bättre än något annat, men generellt så finns det ju inget universellt svar för bebisars behov. Bärsele kanske kan söva henne? 5-minuters metoden? Ta bort någon sovstund under dagen så att hon är tröttare när det väl är dags? Acceptera att 30 min i vagnen är bättre än ett krig i sängen? Som sagt, jag vet inte, det enda jag kan säga är att det är en övergående fas och att tålamod är det enda man behöver. Men också: det är helt okej att tappa det också ibland. Låt henne vara vaken, ge henne en leksak och ät en stor bulle då.

<3

Men varifrån är den fantastiska ljusblå koftan?
Finaste jag sett!

Den är från Costummade <3

Hej,

Läste en kommentar på förra “Frågor med Forni” där nån skrev att det är det finaste “forumet” vi har på internet – instämmer! Tänkte innan jag såg kommentaren att gud vilken fin och hjälpsam plats på internet det här är. Och tack för dina utförliga svar. Nu till min fråga. Är hemma med en liten 2-månaders bebis och gud vad tufft det är ibland. Att inte få 5 min för sig själv utan att bebisen skriker, att knappt hinna äta eller duscha. När mannen måste jobba långa dagar och jag börjar dagen med gos och skratt för att i slutet av dagen ha en klump i magen och gråten i halsen för jag ORKAR INTE MER, kom hem och ta ditt barn för F*N! Lol. Men vill minnas att du skrev en del om hur det var för dig första tiden, dock minns jag inte vad du skrev… och att folk sa att det blir bättre? Och att du sen skrev att det sen faktiskt BLEV bättre? Skulle behöva en kort recap av det för nu är det min tur att behöva höra det där tror jag… pust.

Just det, bonusfråga till “forumet” lol: när börjar bebisar sova lite längre pass/hur får man till det? Han äter 90 ml ersättning var tredje timme och är rätt gnällig, vet inte om han är hungrig eller ätit för mkt/har magknip. Bör jag öka mängden? Lite och ofta eller mycket och sällan, hur fan gör man? Ska tilläggas att han går upp i vikt som han ska.

Kramar

Hej bästa,

Först och främst – tack för världens finaste och varmaste kommentar. Frågor med Forni är något som blivit en viktig del av min blogg och jag är verkligen glad att ni uppskattar det – inlägget tar ju sin lilla tid…

Second of all: ja, alla sa att det blir bättre. Och ja, alla hade rätt. Det du känner har jag och miljontals andra mammor också känt! Att man bara INTE ORKAR MER!!! Därför behövs forum som detta <3

För oss blev det lite bättre hela tiden, för varje månad, fram tills 10 månader då det faktiskt har vänt ganska rejält. Sömnen har varit den stora boven för oss och det som har tärt absolut mest. Men det är jobbigt att ta hand om en bebis de dagar då det är gnäll och stök och 100% fokus på bebisen och ingenting annat. När man sjunker ner i soffan tio minuter på kvällen och undrar vad fan som hände idag…

Håll ut. Andas. Ät goda saker. Lämna bort när du kan. Skäms inte för att du kräver egentid – det gör dig inte till en sämre mamma. Du är värd din tid för att orka tillhöra någon annan 98% av tiden. Och en dag, när du minst anar det, kommer allt att kännas lite lite bättre.

Massa kärlek till dig!

Kan du visa bilder på balkongen? varifrån kommer soffan ni har där?

Det kommer massa inlägg om hela lägenheten så fort allt är klart, så inom någon vecka! Loungesoffan är från Rusta och dynor från IKEA <3

  1. Riktigt bra tips det där att våga bjuda på sig själv i situationer med nya bekantskaper eller diverse mingel-tillställningar. Då blir det oftast inte sådant där typiskt stelt kallprat. Tycker att fler kunde våga göra det! Ett annat tips är att ge komplimanger (den ska såklart vara äkta också, men hur ofta tänker vi inte snälla saker om andra utan att säga dem högt?) som leder samtalet vidare. Typ “Vilken fin tröja, den klär dig!” Personen blir glad och kanske berättar en anekdot om plagget, eller så kan du fråga var hen har köpt den… osv.

  2. Hej Michaela, älskar verkligen din blogg och att du är delar med dig om dina tankar, både negativa och positiva. Jag är själv mammaledig med min 6 månaders och har precis flyttat till ett nybyggt område där min 3 åriga dotter går på förskolan på gatan. Jag är ny i stan och försöker bygga upp vänskapsrelationer med de andra mammorna. Problemet är bara att det är svårt att lära känna någon då tiden är begränsad och jag blir stressad av att jag borde umgås mer samt att de delar på sociala medier då de umgås med andra mammor och jag själv inte alla gånger är medbjuden. Helt normalt och det är ju så det fungerar men gud så stressigt att se på sociala medier. Jag är även stressad över att ställa till med något/komma på kant med någon då vi kommer bo på samma gata fasligt många år till och vill ju att barnen ska kunna umgås utan att de vuxnas relationer ställer till det.

    Hur fungerar det för dig och din HSP-personlighet att ständigt se vad dina andra influenservänner och bekanta gör? Samt så verkar ju väldigt många kalla vääääldigt många för sina ” bästisar”. Blir du ledsen ibland? Känner dig utanför? Att någon tar dina vänner och alla dom där tankarna man skäms lite för? Ibland så kan ju en vän vara just en vän men inte den närmsta vännen för en själv men vännen som inte har så många vänner ser dig som sin närmsta…

  3. Frågor med Forni, alltid lika bra!!
    Blev dock helt betagen av den blå polotröjan den här gången, varifrån är den?

    Ha det super!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Frågor med Forni

Hur orkar du vara influncer? (Är inte ironisk utan menar 100% allvar). Många säger att ert jobb bara är att fota outfits eller dylikt, men jag tycker ni influencers får skit från A L L A håll. Herregud, ni “ska” via era sociala medier kommentera/uppmärksamma allt från #blacklivesmatters, sexköpare i Sverige, Corona, integrationsproblem i Sverige, till kroppshets för unga tjejer, panikångest och #Metoo – dessutom ska ni bidra med kontent som passar er livsstil och era följare – men ändå är ingen nånsin nöjd. Om ni nämner ett terrorattentat i ett land blir folk sura över att ni inte nämner alla terrorattentat i andra länder. Om ni pratar samliv som straight med barn är ni inte engagerade i HBTQ-frågor eller inkluderar människor som är barnlösa.
Jag tror inte att man på något annat jobb sitter i personalmatsen och plöjer igenom SAMTLIGA problem som existerar i världen varje enskild minut!
Måste verkligen alla offentliga personer prata om A L L T?

På riktigt- all heder åt dig och dina kollegor som klarar av alla pekpinnar!!

Haha – TACK!

Jag läste idag på en kompis instagram att läkaryrket är det yrket med högst status i Sverige, medan influencer är det yrket med lägst status. Kommentaren från min vän löd typ “Haha – inte så otippat” och jag kunde inte låta bli att tänka: Såklart att en bransch som skapats av kvinnor och ett yrke som främst drivs framåt av unga kvinnor är det som flest ska se ner på.

I alla fall gör man det till sina vänner, i undersökningar och så försöker man intala sig själv det. Men sanningen är att många skulle nog kunna tänka sig det här yrket utan att blinka. Det är ett HELT fantastiskt jobb. Jag får jobba med min kreativitet, jag får möjlighet att förändra och lyfta fram viktiga frågor, jag får hjälpa och samtidigt inspirera. Yrket öppnar dörrar till andra drömmar och det går att göras varifrån i världen man än befinner sig – sängen eller på en strand i Costa Rica.

Baksidan är att människors avundsjuka i kombination med bristen på jämställdhet gör att folk ser ner på yrket och därför anser sig ha rätt att hela tiden klaga på den som utövar yrket. Det finns några få yrken som behöver ta så mycket skit som influencers gör men det är inte många.

Herregud, vi får inte ens kalla det ett jobb för vissa (eftersom man inte kan jobba med att fota sin mat och dricka latte hehe, welcome to 2020 people).

Nej – offentliga personer måste inte prata om allt men vi förväntas göra det. Och när vi gör det får vi ALLTID hot och hat om att vi pratar om det fel.

Men – jag vet att jag gör skillnad. Jag får ofta kommentarer där människor hävdar att jag inte skulle göra det – men jag får ca 800% fler kommentarer som bekräftar att jag faktiskt gör det. Jag vet att människors krav på mig på grund av mitt yrke är helt orimliga och jobbar ständigt med att hitta min egen väg – både som influencer och privatperson (vilket är svårt eftersom dessa går så nära hand i hand).

Sen jag började jobba som bloggare på heltid som 18-åring har jag fått skit för mitt jobb men jag har under lika lång tid jobbat för att visa hur stolt jag är över det. Många av mina branschkollegor har under åren pratat om influenceryrket som det första man väljer bort om man lyckas bygga något annat. För mig är det inte så. Den här bloggen, skrivandet, att få uttrycka mig och kommunicera i mina egna kanaler – det är mitt absoluta drömjobb. Jag har jobbat med det i 16 år nu i juni, och hoppas få jobba med det lika länge till.

Börja gråta av meningen om man går igenom något jobbigt så går det över. Kanske en fråga till forni, men vad gör man när ens vuxna vänner ibland behandlar en bra och sen dåligt? Ignorerar en, får en att känna sig dålig. Jag märker hur mycket jag ifrågasätter mig hela tiden om jag gjort nå fel, är orolig och ångestfylld. Har redan pratat ut om detta en gång och då löste det sig men nu samma sak igen. Vill inte förlora mina vänner men vi är fan 30 år och detta känns bara inte okej

Hmm – är det verkligen vänner du inte vill förlora? Har du en tanke om att ni bör vara riktiga vänner eller är det så att ni faktiskt är det? För om det är riktig vänskap ska du såklart ta upp det återigen och då borde det sluta hända, inte ska man gå runt och må dåligt med sina vänner. Alla kan bete sig fel eller göra fel utan att mena något illa, därför är det så viktigt att kommunicera så man inte blir ledsen i onödan. Men om du redan tagit upp det och det fortsätter hända kanske du bör fråga dig själv hur seriös vänskapen faktiskt är – och om du kanske skulle må bättre utan den.

Som du säger – vi är fan 30 år och detta känns bara inte okej <3

Hej bästa Michaela, jag har en fråga till nästa Frågor med Forni. Jo, jag har tänkt ganska mycket på ensamhet det senaste. Jag har inte många vänner, har några få som jag tyvärr inte träffar så ofta av olika skäl. Den mesta av vår kontakt sker via typ snapchat eller liknande. Jag skulle inte säga att jag känner mig ensam, för jag är sån. Jag trivs väldigt bra i min egna närvaro. Däremot, när jag tittar på Instagram eller youtube eller liknande så sköljer en våg över mig. När jag ser alla ha roligt med vänner, fikar, dricker drinkar på någon härlig uteservering, dansar tills det inte finns någon morgondag… DÅ känner jag mig jävligt ensam och det skaver som fan inom mig. Jag kan typ tänka mig in i deras liv och sen zooma in till mitt egna och bli gråtfärdig. För vad fan har jag. Jag kan inte vara ensam om detta! Jag har liksom världens finaste familj och syskon, som är mitt allt. Men det är som att något ständigt skaver, som inte går att ta bort. Jag tänker ganska ofta att jag kommer att få leva själv, inte hitta någon som vill leva med mig.. och ALLA andra verkar ha det så bra. Himla luddigt, men har du någon gång känt så? VAD gör man? Tänker att du jobbar ju med sociala medier, är det någon slags effekt av det som gör att man känner så? Innerst inne vet jag ju att väldigt många inte alls har det som på Instagram. Men ändå. Det gör ont.

Men GUD jag känner så OFTA. SPECIELLT sen jag blev förälder. Känslan av att ligga och amma en galen bebis med spya och bajs prick överallt förra sommaren, så drog jag en skroll på Instagram när han äntligen sov och det enda jag möttes av var folk som levde life på diverse semesterorter med massa vänner alla tillsammans. Kände mig sjukt ensam då. Eller under hösten när han fortfarande var för liten för att jag skulle kunna dra med på allt och istället gjorde mina vänner massa roliga saker som jag satt och följde på instagram medan jag och D tjafsade om typ middagen under de få minuterna som Dante sov.

Du är inte ensam och en nackdel med sociala medier är att man får en bild av andras liv som mycket med spännande än sitt eget. Men så är det ju inte. Kom ihåg att instagram fylls av människors highlights – alltså deras bästa stunder. Så om någon lägger upp 10 stories på en vecka så är det 10 härliga stunder – däremellan är livet fyllt av allt ifrån tvätt, jobb, disk och somna ensam i en obäddad säng.

Att trivas i sitt eget sällskap är bland det viktigaste man kan bygga för sig själv i sitt liv. Så att du gillar att vara själv och därmed tillåter dig själv att vara det = 100 poäng. Du skulle må sämre om du var med människor bara för att det ser bra ut på Instagram.

Mitt tips är att lägga bort Instagram de kvällar du är ensam för att slippa känna dig ensam. Jag brukar kolla Instagram på morgonen om jag är hemma själv på kvällen, för på morgonen känner jag mig aldrig ensam oavsett om jag är själv eller med flera andra. Man behöver inte skrolla om man inte tycker det är härligt!

Hej 🔅
Jag har också haft en riktigt tuff dag. Tidigare idag kände jag att något plötsligt hände med ryggen som skulle visa sig vara ett rejält ryggskott. Kan inte gå, stå eller sitta själv utan har varit sängliggandes med benen i högläge och behövt min killes ”bär” hjälp varje gång jag behöver röra på mig. Gör så fruktansvärt ont att jag bara vill gråta varje gång jag rör på mig.

Har läst dina inlägg om när du hade ryggskott och finner tröst i att det gick över för dig.. min fråga är om du också hade svårt att till och med stå och gå? Läste att du ändå lyckades gå flera promenader.. hoppas att det släpper tillslut.
Tack för en fin blogg 🌸

Hej fina du

Jag har haft ryggskott 3 gånger och det är nästan värre än att föda barn – helt ärligt talat alltså. Den smärtan liknar ingenting annat. För mig har det varit tvärtom – jag har BARA kunnat stå och gå, inte ligga eller sitta. På nätterna har det varit som tortyr när jag försökt sova och en gång när jag hade det var vi på semester i Palma – vi var tvungna att äta alla måltider vid ståbord i en hel vecka innan det släppte.

Som längst har det tagit 4-5 veckor för mig innan det gått över så hang in there!

Hej Michaela! Jag har en fråga till Frågor med Forni. Det är så fint att se att Dante verkar ha en så bra relation med sina mor och farföräldrar och att de kan rycka in och passa korta stunder men även ha honom över en dag eller natt. Jag har en snart 6 månaders bebis och vi har också turen att min pappa och min mans föräldrar bor nära och är mer än villiga att hjälpa till, och tanken är att de ska ta hand om lillan en dag var i veckan nästa år när vi båda är tillbaka på jobbet så hon bara behöver vara på förskolan ett par dagar i veckan. Nu till frågan: hur förbereder ni dem innan de ska passa Dante? Har de stenkoll på hans rutiner eller har ni skrivit ned dem? Får ni påminna ofta? Med min pappa, som umgås med oss jättemycket och tar hand om vår dotter några timmar här och där, har jag nämligen märkt att han är mycket bättre på att leka med och underhålla henne än att försöka se till att hon tex tar en tupplur ungefär rätt tid och inte blir övertrött…

Förutom mat och sovrutiner, hittar de på lite vad de känner för med Dante eller har ni sagt typ “det vore bra om ni kan se till att han ligger mycket på magen idag och träna nacken” eller “han ska helst va ute si och så mycket”? Hur hittar man balansen? Jag vill inte vara kontrollerande och jag vill gärna att de hittar något som passar dem, men det är svårt att inte vilja lägga sig i alls när man vet att man annars får deala med den övertrötta eller understimulerade bebisen efteråt haha! Vore jätteintressant att höra hur ni tänker kring detta och hur mycket ni kommunicerar med era föräldrar om hur ni helst vill att Dante ska skötas om, eller om det bara löst sig och jag kanske borde vara mer avslappnad kring detta!

Hej fellow mami,

Mycket bra och intressanta frågor! Jag tror man får känna sig fram och själv tänka att man ska hitta en balans. Det är inte kul att vara för hård och samtidigt vill man inte låta de göra hur som helst för det är ju inte bra för barnet.

Vi har gjort så att jag skickar Dantes schema till våra föräldrar varje gång det ändrats så kanske varannan månad. Då när de ska ha honom skriver jag ett sms med schema och rutiner. Sedan säger jag att det vore toppen om de försöker hålla det men att jag förstår om det någon gång inte går eller dom ändrar. Jag har varit tydlig med att förklara att rutinerna är viktiga för HANS skull och inte för våra. Vi har dem för att vi märker att han mår som bäst om han har rutiner men också för att det är skönt för dem att följa ett schema, annars är det lätt hänt att barnet blir övertrött/är hungrig utan att man förstår det etc.

Vi brukar även ge typ tips på vad dom kan göra med honom. Precis som du säger, man kan föreslå saker som han behöver/mår bra av/kommer tycka är roligt. Jag kan säga till min mamma att “gå och gunga med honom idag om du vill, för det har han inte gjort på hela veckan!”. Eller till D’s pappa att “Öva gärna med honom på att stå!”. Det upplever jag att dom bara tycker är roligt och så gör dom nästan alltid det jag föreslår. Sen kör de ju lite sitt eget race också och även om jag någon gång känt “MEN SÅDÄR KAN NI JU INTE GÖRA!” har jag backat haha. Enda gången jag säger till är om det är något som jag känner inte blir bra för Dante. Men om det handlar mer om mina egna känslor har jag backat.

Lycka till!

  1. Jag vill bara säga hur grym du är som ger så ärliga och detaljerade svar! Blir så mycket roligare att läsa och känns så äkta och genuint, inte som att du svarat lite halvdant och snabbt utan att du faktiskt lägger ner tid på dina svar <33

    1. Men gud vad kul att du uppskattar det – inlägget tar ett tag att göra så det uppskattas när man sitter där på kvällen och anstränger sig <3!

  2. Till dig som sannar vänner – det är aldrig för sent att hitta nya, flera. Se dig omkring i ditt liv om det redan finns människor som du skulle kunna skapa en djupare relation med (tex på jobbet, i skolan, på gymet etc). Om inte är mitt tips att ta en kurs – antingen på universitetet eller en hobby-kurs eller börja på en sport – antingen lagsport eller börja gå på ett mindre gym (tänker fightbox, crossfitställen osv – verkar va så familjärt). Där kommer du säkert hitta människor du kan umgås med :)!

    Också Forni, kan du inte köra en sånt inlägg där man kan hitta vänner? Om du vill såklart 🙂

  3. Till dig som saknar vänner/känner dig ensam: Jag har nästan hela mitt liv haft vad jag kallar en ‘inneboende ensamhet’. Har liksom känt mig ensam även när jag har haft vänner eftersom det aldrig har känts som att jag har någon vän som är mig närmast, du vet någon som är en närmaste bundsförvant. Har i perioder varit ensam på riktigt och många gånger insett att ingen hade märkt om jag dog en helg, förutom kollegorna som väl hade börjat undra efter några dagar varför man inte var på jobbet. Jag trivs väldigt bra med att bara vara hemma ensam och pyssla, men tycker inte om känslan av att vara bortglömd/osynlig för omvärlden. Andra tider har jag haft vänner, men som sagt ingen som har känts 100% nära. Vad som har hjälpt är mina hundar! När man har hund kommer man ut, man pratar ofta med folk när man är ute och går – både folk som har hund själv och andra som vill hälsa. Man kan lättare sätta sig på en uteservering ensam med en bok när man har hundar som ligger vid ens fötter osv. Kanske något som skulle funka? Det är fint att känna att någon behöver en också. Annars – att starta diverse projekt är bra, t.ex. odla saker. Har även träffat vänner via Facebook-grupper så kanske kolla om det finns någon grupp som delar dina intressen, vad de nu är: foto, böcker, promenad- eller träningsgrupper. Har man hund finns det ofta promenadgrupper i ens stad.:) Kan också tänka att det är en jäkla styrka att faktiskt veta att man klarar sig själv och att tycka om att vara själv!

    Till dig med ryggskott: Värktabletter/anti-inflammatoriska (paracetamol/ipren eller voltaren) och sedan stretcha försiktigt även om det gör ont. Om man bara vilar blir musklerna jättestela och det tar längre tid att bli bra. Brukar vara skönast att sova med något plant men mjukt under ryggen, t.ex. ett hopvikt lakan, så att ryggen hålls rakare, plus kuddar under knäna/benen. Voltaren gel kan också hjälpa. En gång fick jag muskelavslappnande utskrivet – kolla med en läkare om du kan få det. När musklerna slappnar av är det enklare att röra sig och det går snabbare att bli frisk.

  4. En kommentar till tjejen som känner sig ensam:
    Jag vet inte hur gammal du är, men jag får känslan av att du är någonstans mellan 25-30? Och troligtvis introvert eftersom att du beskriver det som att du får mest energi från dig själv och trivs väldigt bra i ditt eget sällskap? Jag skulle rekommendera att låta en familjemedlem som känner dig väl hjälpa dig att göra en lista på alla dina bästa egenskaper, för att bygga upp självkänslan lite grann. Detta gjorde jag ihop med min syster när jag var på väg tillbaka från en depression och skulle börja söka jobb. Det hjälpte verkligen mig!
    Fundera även på vad för signaler du sänder ut. Hur ser du på dig själv? Vad utstrålar du till de du möter? Prova att börja kommunicera med människor i din vardag. Säg hej till grannar, fråga en person som ser ut att behöva hjälp (med att öppna en dörr, bära någonting tungt eller en turist som ser vilsen ut), ge beröm till och småprata med servitriser/butiksmedarbetare/annan person som utför ett bra jobb etc, ge komplimanger till nya bekantskaper. Glöm inte heller att ett leende och en rak hållning med blicken framåt attraherar andras uppmärksamhet. Jag märker själv hur mycket mer jag tycker om mig själv när jag utstrålar glädje och självsäkerhet. Sedan, om du inte är särskilt extrovert (vilket jag är så det ligger såklart i min personlighet att vara socialt lagd, men jag har dagar då jag vill gömma mig bakom solglasögon och känner mig asocial) bekväm med att prata med främlingar så kan du ju ta det lite i taget.
    Helt plötsligt sitter du där på ett kafé eller på en grillfest och snicksnackar med en annan person som också skulle vilja hitta fler vänner, och då känner du dig modig nog att fråga om den personens telefonnummer eller Facebook (skit i Snapchat, sociala medier är skit för självkänslan och verkliga relationer!).
    Kom ihåg att du är just den som någon annan vill vara kompis med. Lycka till! <3

  5. Tycker också det är så sjukt konstigt att folk tycker att personer med blogg/instagram ska ta ställning och vara förebilder i precis allt. Vilken annan människa på jorden belastas med den bördan? Eller för att vara mer precis – vilken man på jorden belastas med den bördan… Jag kan trösta dig med att läkaryrket är allt annat än glamoröst och som läkare blir man ifrågasatt ganska så ofta då folk har varit inne på familjeliv osv och hoppat över det här med 5,5 års grundutbildning, 21 mån legitimationsutbildning och 5 års specialistutbildning och tycker man är en idiot för att man inte vill ge dom behandlingen de läst om på internet eller nån vän berättat om :))) (som kan vara rent av farlig). Eller blir arga för sånt som är bortom ens kontroll, som landstingets beslut om hur vård ska bedrivas. Men håller helt med dig (eller personen som la upp länken) – tror absolut att den “status” många yrken har eller inte har är kopplat till om det är kvinnor eller män som är i majoritet av de som utövar yrket. Det finns nog en anledning till att sjuksköterskors löneutveckling har sett ut som den gjort, och sopåkares löner ser ut som den gör (om ni minns https://www.svd.se/alla-strejkande-sopakare-sager-upp-sig ) bara som exempel på yrkesgrupp med män i majoritet som inte kräver vidareutbildning eller ansvar över människoliv jämfört med sjuksköterskor som både utbildat sig längre och har ett större ansvar till vardags..

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi