Vad går livet ut på?

Glad första advent små tomtevänner,

Den här familjen har kommit helt ur sömnrutiner efter en sjukvecka. Damon försöker natta om Dante för fjärde gången as we speak och jag knapprar försiktigt på datorn. Sjukveckor blir som jetlag-dygn, det tar tid för kroppen att komma tillbaka till de vanliga rutinerna igen. Vår lilla familj mår absolut bäst av rutiner så inför nästa vecka hoppas jag på fler hela sömnnätter och färre upp och ner-vända dygn.

… och där fick jag ta över och försökta natta om. Men nu tror jag lilleman sover.

Hur mår ni?

Jag mår sådär. Den här graviditeten har hittills inte gjort mig speciellt gott. Till slut övergår ju fysiskt dåligt mående till psykiskt och man (i alla fall jag) drar på mig någon typ av lätt depression. Det finns en gräns för hur mycket positiv inställning man orkar ha innan man kommer på sig själv med att känna att alltihopa känns rätt meningslöst.

Gud så deppigt, men ack så sant. En sak som bidrar till mitt sådäriga mående är just den här känslan av meningslöshet och jag inser att den växt fram av allt dåligt jag ligger och tar in via olika nyhetsflöden hela dagarna. Jag kommer liksom på mig själv med att tänka ”Varför i helvete sätter jag barn till den här världen som bara blir sämre för varje dag?”.

Kan ni också känna så?

Det var enklare när jag var yngre och inte tog in vad som sas. När jag var så inne i min egen värld att jag inte märkte allt som höll på runtom. I och för sig var jag olycklig i min egen lilla värld då… Men fram tills för några år sedan hade jag i alla fall alltid en känsla av att världen blev bättre för varje år som gick. Mindre krig och mer acceptans. Nu känns det som att vi backar bak i utveckling för var dag som går. Oavsett om det handlar om krig, kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, människors rätt att älska vem dom vill eller vår förmåga att vilja ta hand om varandra istället för bara oss själva. Vinner det onda – är det vad som håller på att hända?

I fredags var det Orange Day som handlar om att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. Jag modererade flera samtal om ämnet under dagen tillsammans med Her House Foundation som inriktar sig på precis dessa frågor och som gäster hade vi allt ifrån polisen till våldsutsatta. Jag valde att sända och posta samtalet med polisen live på min Instagram och inser att videon har fått hälften så många views som de om mode och skönhet. Alltså jag ÄLSKAR mode och skönhet, missförstå mig rätt, men jag blir liksom nedstämd av att ”ingen bryr sig”. Samtidigt så är det väl så alla som brinner för något känner – och alla kan inte bry sig om allt. Jag själv väljer ju mina hjärteprojekt jag engagerar mig i och kan inte välja alla för då tror jag inte att min röst kommer fram genom bruset tillslut. Så även om jag måste acceptera att andra inte kan bry sig om allt jag bryr mig om, så blir jag ledsen över att ett samtal med polisen om hur vi hjälper kvinnor som är våldsutsatta inte väcker mer intresse än vad det gör. Tänk om alla mina 100 000 följare tittade, då kanske några av dem skulle veta hur de skulle göra den dagen de misstänker att någon i deras närhet är utsatt för våld. Istället för att vända andra kinden till och skrolla vidare på roliga reels.

Alltså jag är ju inte bättre själv, jag vet ju det, jag skrollar också förbi långa artiklar om klimatkrisen och fastnar istället på en inredningsguide och det är väl även i det som hopplösheten ligger. Att jag inte är bättre än så jag heller. Så vad går livet ut på då, att skrolla meningslösa inspirationsvideos på telefonen medan jorden går under?

Idag är det en vecka och två dagar sen jag spydde senast. Och nästa vecka är jag förhoppningsvis fri från sjukdom. Så jag undrar om jag kommer se på allt med ljusare blick då? Om den här känslan av meningslöshet kommer bytas ut mot något annat, som känslan av att liv växer inom mig och att jag varje dag med bara min egna kropp bygger en helt ny människa. Stolthet, kommer jag att känna det? Som jag kände så starkt när Dante blev en människa inuti mig… Jag hoppas det.

Nu är klockan efter 21.00 och jag har 77 mejl att gå igenom innan det är dags att stänga ner datorn, koka en kopp te, värma en lussebulle och sätta på någon av alla julfilmer på Netflix som handlar om att en karriärista åker tillbaka till sin hemstad över jul och bli kär i sin ungdomskärlek igen (haha). Älskar er och hoppas att ni känner mer meningsfullhet än vad jag gör just nu.

  1. Jag har inga barn, men känner ändå som du och är orolig för vilken värld mina systerdöttrar ska växa upp i. Just nu känns det verkligen helt hopplöst. Allt går baklänges och så många priviligerade jä*vla människor kämpar för att det SKA gå bakåt i utvecklingen, krig, högervindar som blåser överallt, människor som är ondskan själva har så mycket makt (även i Sverige, när jag läser t.ex. Björn Söders tweets så mår jag illa över att svenska folket röstat dem till makt – hur är det möjligt?!) etc. Har tappat lusten att göra roliga saker, även för att jag känner dåligt samvete i min egen lilla superpriviligerade värld. Känner dåligt samvete för att jag just varit sjukskriven pga utbrändhet – har jag ens rätt att vara utbränd när jag har det så bra? Hoppas det vänder snart och att det ljusa vinner i slutändan.

    1. Känner igen mig i din kommentar och vi verkar vara fler som känner så. Frågan är hur man ska ta sig ur det? Vad ska man göra liksom? Massa kärlek till dig <3

  2. Känner igen mig i det med omvärlden och negativt flöde hur påverkad man faktiskt blir av det.
    Har själv en 6-åring och tänker ofta: ”hur ska det gå för honom sen?”…

    Tur man kan komma ut från den tankespiralen och känna även andra känslor & låta det positiva komma fram.

    Kram & lycka till med din graviditet ❤️

    1. Jag är i v.32 och hade det inte varit för att magen växer så hade jag inte vetat att jag är gravid 🤷🏻‍♀️
      Så har det varit hela tiden. Men känner igen mig i att jag ej vill läsa om misär.
      Just mäns våld är en hjärtefråga för mig.
      Men vill inte höra om krig, klimat, sexualbrott etc.

  3. Jag håller så med dig i allt du skriver. Världen känns så mörk just nu, och det ena efter det andra. Det känns som att vi unga liksom inte fått andas de senaste åren? Det var ju inte såhär vuxenlivet skulle vara, med lockdown, krig, abortfrågor, räntekaos, amorteringskrav, skyhöga bopriser, och nu inflation och lågkonjunktur. Jag bläddrar också hellre igenom en inredningsguide för jag orkar. Liksom. Inte. Mer.

    Jag som dock har läst din blogg i typ +10 år och som följer mer här än Instagram har ju också märkt din frånvaro här inne. Så jag visste till exempel inte ens att du hade en live i fredags om Orange day. Så är bara en inflik till varför det också kanske var ett lägre tittarantal, att fler är som jag och främst följer dig här helt enkelt 🙂

  4. Usch ja, har en nyfödd bebis och klarar inte av att ta in nyheter just nu. Försöker i alla fall tänka på allt gott hon och alla andra nya små människor kommer skapa i värden. Kram!

      1. Tack för att du delar med dig! Även om man vet att det är fullt normalt och mänskligt att känna både ups & downs och även om man såklart önskar att ingen ska må dåligt så hjälper det att läsa att det inte bara är jag med dessa tankar.

        Kämpa på och stort grattis till lillasyster

  5. Är också i nån form av nedåt spiral och känner att det mesta som händer just nu är totalt meningslöst – men jag håller tummarna för att det vänder jättejättesnart. Man får inte glömma bort att det är hundra procent OK att känna så här då och då, även om man har väldigt många saker att vara glad över generellt! Du är inte en sämre människa för det, inte jag heller för den delen. (:

    Önskar dig världens bästa start på veckan och att månaden DECEMBER gör oss båda gott!
    Vill bara pynta, må bra, gosa ner mig i en soffa med världens största kopp te och glömma världen där utanför en stund och bara känna frid. Typ. Hoppas vi kan få en eller två sånna dagar framöver… Och noll kräkningar för dig. 🙂

    STOR KRAM! <3

  6. Hej, trots ett tungt inlägg blev jag glad över att läsa din röst här inne igen. Och jag hör dig. Jag är en av väldigt få i min umgängeskrets som engagerar mig ideellt. Det är frustrerande ibland. Men samtidigt så förstår jag det. Tänker bara att jag måste skrika mig hes för att mina barn ska få det annorlunda, precis så som några modiga kvinnor före mig har gjort. Men varje dag går in, ibland behöver man titta på gulliga djur som gör tokiga saker. Tack för att du orkar! Kramar till dig!

  7. Fina du, har läst dig sedan rar 🙂
    Jag förstår vad du menar men mycket blir ju faktiskt bättre i världen, de vi läser om är ju bara de negativa nyheterna så man får inte glömma allt fint som händer i världen. Det enda som jag tycker känns jobbigt är klimatet och hur vi överkonsumerar varje dag 🙁 det är därför jag har valt att inte skaffa barn för det känns inte bra i denna klimatkris 🙁

  8. Jag har också tänkt samma tanke, att det känns fel att sätta barn i den här sjuka världen. Men, ibland tänker jag också att världen ju behöver barn som växer om med ansvarstagande och kärleksfulla föräldrar. Om alla snälla människor låter bli att skaffa barn, så blir ju inte världen bättre? En banal tanke kanske, men också sann? På så sätt kan vi, tillsammans med våra barn, fortsätta kämpa för mänskliga rättigheter. Vi får inte tappa tro eller hopp. Kram

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

ENTREPRENÖR, INFLUENCER & FÖRFATTARE

Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Graviduppdatering med lillasyster v. 19

Nu är jag gravid i v. 19 och har vetat om att jag har varit gravid i 13 veckor. Drygt tre månader av graviditet och ungefär fem månader av att vara gravid kvar!

Det här är min bästa gravidvecka sen jag plussade sent i vecka sex. För i sjunde veckan började jag må illa och det höll i sig fram till v. 17-18. Tio veckor som har känts precis såhär: jag sitter i en bil och är extremt åksjuk, vill bara hoppa ut för jag kommer spy när som helst… men bilen är min kropp och jag kommer inte ut. Att spy har varit det skönaste för just mig, för då har det känts lite bättre timmarna efter. Det jobbigaste har varit de dagar jag inte spyr men bara går och bär på det här jäkla illamåendet som aldrig aldrig aldrig går över…

Jag berättade i podden att jag inte känt livslust på två månader och det var faktiskt sant, för till slut övergår ju fysiskt dåligt mående till psykiskt dåligt mående. Ett tag började jag också ifrågasätta mig själv, typ, varför är jag så klen? Varför pallar jag inte?

Svaret fick jag förra veckan när illamåendet släppte: för att må illa hela dagarna, varje dag, och på det ha huvudvärk, extrem trötthet etc kontra att inte må så är som dag och natt. Den som är gravid och mår dåligt är inte svag – den måste bara lägga alla kroppens resurser på att orka ta sig igenom varje dag utan att bryta ihop. Speciellt när man redan har ett barn att ta hand om ❤️

Jag är sjukt glad över att inte längre må dåligt utan istället befinna mig i de magiska veckorna i mitten av graviditeten där magen är lagom stor, alla vet om att man är gravid, första trimestern är över och sista trimestern fortfarande långt borta. När jag var gravid med Dante så var veckorna mellan 16-30 helt underbara tycker jag, så jag hoppas att jag får samma typ av period även den här gången!

Är det någon mer här inne som är gravid? I sådana fall – vilken vecka och hur mår du?

Och om ni som är gravida inte har Baby Journey än måste ni såklart ladda ner bums och det gör ni här!

  1. Precis sådär var det för mig med, känns som om livet kommer tillbaka när illamåendet och tröttheten försvinner.

    Jag är också gravid, men i vecka 28, med första barnet. Känns sjukt att det bara är en tredjedel kvar. Jag mår faktiskt helt okej de flesta dagar, ibland är jag förlamande trött men låter det få vara så. Försöker sakta ner och tillåta mig själv att vila <3

  2. Lider med dig att du mått så dåligt ♥️ Jag är gravid med första barnet efter 1,5 års försök och har mått så oförskämt bra, inget illamående alls så är väldigt skonad 🙈 är också i v 19 och beräknad 10 april så nästan samma som dig! Lycka till, ser fram emot att följa din resa. Kram

  3. Gravid v 16, mår skit. 😂 Illamåendet är lite bättre men kommer fram så fort jag äter. Fogarna är katastrof redan och konstant huvudvärk. Väntar på 100 gyllene dagar… 🙈

  4. Åh, så härligt!
    Jag är i samma som dig, v.19, väntar mitt första barn (en liten tjej).

    Mått så jäääävla dåligt varje dag sen ca v8/9 men i måndags började det ÄNTLIGEN släppta. Blev i princip deprimerad under dessa veckor för jag mådde illa konstant, kräktes så ofta, sov hela tiden och kunde inte ens njuta av mat då allt smakade skit. Grät hela tiden och ville knappt vakna på morgonen.

    Men denna veckan har jag börjat känna mig som mig själv igen och jag har gråtit för det känns så himla bra att känna sig som en MÄNNISKA igen. Hoppas verkligen det håller i sig för oss båda <3

  5. Jag är gravid i v.9+6. Extrem trötthet i några veckor och mått illa på kvällen eller när jag inte har ätit regelbundet. Längtar till första ultraljudet och hoppas att allt visar sig vara bra. Man är ju så nervös 🥰

  6. Hej! Även jag är gravid och det känns som att du precis beskriver min resa. Förutom att jag fortfarande är inne i den, vecka 18. Illamåendet har börjat släppa lite men förstår precis liknelsen med konstant åksjuka. Huvudvärk och extrem trötthet – som tär på en mentalt. Men försöker vila, yoga och meditera för att hålla mig positiv. Och det är okej att inte vara okej. Man har så mycket förväntningar och längtan efter något – som emellanåt känns för tufft – och ibland skäms man över att säga hur man mår. Jag uppskattar alla positiva tillrop men ibland kan man inte låta bli att tänka att det är fel på en när andra beskriver hur bra dem mår eller har mått.
    Tack för att du delar med dig! Det hjälper mig.
    Kvinnor är fantastiska och vilken häftig kropp vi har, oavsett hur vi mår längs med vägen ❤️

  7. Fy! Lider med dig! Jag spydde 10-15 gånger per dag tills jag va i 7 månaden. Trodde det va ”normalt” för alla mår illa som gravida typ. Nu vet jag bättre och att det inte alls va normalt. Blir jag gravid igen kommer jag stå på mig mer för bättre vård än vad jag fick. Skönt att du mår bättre! ❤️

  8. Underbart att det gått över för dig så du får njuta nu! 🥰 Här gick vi in i vecka 26 idag och jag mår fortfarande jätteilla 😅 Medicin hjälper lite och nu har jag nått ett läge där jag mentalt har vant mig vid att alltid må illa så känner mig bra ändå (sjukt hur kroppen funkar) och det är ju fint med tanke på att det lär vara såhär resten av graviditeten 💪😄

  9. Jag är gravid med vårt första barn, och såg på din instastory att vi faktiskt har BF samma dag! Superkul att följa din graviditet när vi är exakt lika långt gångna! 😀

  10. Väntar mitt andra barn och är i v.9 MÅR PISS. Var precis på affärsresa i Washington och det var fan det värsta jag någonsin utsatt mig själv för. Ingen på jobbet vet. Vidrigt.

  11. Är gravid i v.18 så en vecka bakom dig. Jag väntar mitt första barn så det är väldigt intressant att läsa hur du har mått och mår och jämföra med hur det är för mig.

    Känner precis samma som du beskriver med bästa veckorna är nu. Fastän jag inte mått särskilt illa så har den extrema tröttheten tärt otroligt mycket på mig. Har äntligen börjar känna mig pigg igen och orkar göra saker istället för att bara sova så fort chansen finns.

  12. Så skönt att du börjat må bättre. Jag väntar också en flicka den 13/4 så väldigt kul att följa din graviditet! Dock är det mitt första barn, var jobbigt nog att må dåligt när man bara har sig själv att ta hand om så jag förstår att det vart tufft med ett barn sen innan! Hoppas du har några drömmiga veckor framför dig ❤️

  13. Hej! Vet inte om du fortfarande kör frågor med Forni, men här kommer i alla fall en fråga!

    Jag är 23 och har varit tillsammans med min kille i 15 månader nu. Det är min första riktiga kille och allt mellan himmel och oss har känts superbra. För det första är han väldigt mån om mig och att jag har det bra vilket jag aldrig upplevt med någon annan kille innan honom. Han är den första som jag känner älskar mig tillbaka, på riktigt liksom. Inte bara för utseende eller för att få närhet liksom. För det andra har vi superbra kemi och har ex. jättebra sexliv, vilket jag inte heller har upplevt med någon annan än honom. Vi bor ihop sedan början på sommaren och allt har verkligen känts superbra och känns, på sätt och vis, fortfarande det.

    Det är bara det att jag är rädd att jag inte utvecklas så mycket när jag är med honom, att jag inte utvecklas till mitt ”fulla potential”. Jag är en tjej med mycket power och som alltid gått min egen väg/gjort det jag vill oberoende andra, och han är med en ”basic kille”. Jag vill ju att den jag är med och som jag älskar får mig att bli ännu bättre, och lyfter de sidor hos mig som redan är starka, så att de blir ännu starkare. Som det är nu så känns det snarare som att sidor i mig som inte är så aktiva naturligt av mig själv sätts igång och mitt driv och vilja sätts på paus för att ge det andra utrymme att få plats. Jag har mått dåligt över det här under hösten och för ett tag sedan pratade vi om det vilket var väldigt skönt eftersom något jag burit på släppte från mitt bröst, men jag tvivlar ändå på att det kommer att något kommer förändras. Jag tror nämligen att vissa saker i människor finns bara där, och att ändra dem är inte så lätt och inte heller alltid rätt. Mina föräldrar (som jag är väldigt nära) upplever att jag har förändrats sedan jag träffade honom och att ”jag” har försvunnit lite. Det låter så hemskt att säga men det känns inte så att de är så nöjda med att jag har träffat den här killen, som att de hade hoppats att jag skulle träffat någon annan.

    Det jag undrar är; ska jag satsa på den här killen eller inte? Är han rätt för mig? Av min erfarenhet så är det inte så lätt att hitta kärlek, jag är ganska ”kräsen” av mig och har haft svårt att gilla någon som gillar mig tillbaka. Nu när själva ”gillandet” finns hos båda klickar inte detta…

    Vill så gärna höra hur du tänker och resonerar, du brukar resonera så klokt.

  14. Hej!
    Jag är gravid i vecka 17 med min andra bebis 🙂 har en son som är 2,5 ! Denna graviditet knäckte mig nästa de två första månaderna, som du beskriver också så tär de psykiskt på en. Jag kräktes 9 gånger om dagen och illamående lättnade inte. Blev något bättre med lergigan, men blev jag kräktes ändå. Två svängar var jag in och fick drop då jag var helt uttorkad… ifrågasatte verkligen mig själv och beslutet / kapaciteten att ta han om ett till barn.
    Nu kan jag äntligen njuta av graviditeten, känner små rörelser och längtar så efter lillasyster eller lillebror.
    Precis som du var så är jag heeeelt övertygad om att de är en lillasyster men vi sparar de nog som en överraskning.
    Kram, tack för fin blogg !

  15. Tack för att du delar med dig av din graviditetsresa! Det är hög igenkänningsfaktor för min del. Efter 2 missfall är jag nu gravid för tredje gången, men har tagit mig så långt som till v.12 denna gång. Jag har mått illa och spytt ca 10 ggr om dagen sedan v.5. Skillnaden är att jag inte alls mår bättre efter jag spytt, utan det är samma hemska illamående som finns kvar i kroppen och tär på en. Precis som du säger så påverkas man till slut psykiskt av det.

    Jag hoppas att det ska vända så att jag kan må bra och njuta av min graviditet!❤

    Och igen – ett STORT grattis till dig!❤

  16. Är gravid i vecka 18. Min första graviditet och är i chock över att man kan må så här dåligt 🙈 Kämpat med illamående, kraftlöshet och märkliga smaker i munnen sedan vecka 7-8. Illamåendet är liiite bättre men i dagsläget känns det inte som att jag kommer ha de där härliga gravidveckorna som alla talar om. Den svullna känslan i magen som att man har svalt ett bowlingklot är fruktansvärd och magen blir ju inte direkt mindre 😅

    Det är iaf så roligt och intressant att följa din resa och att vi ligger så nära i tid 😊 För mig har det varit skönt att kunna relatera till dina känslor och mående då jag känner igen mig så mycket! Glad för din skull att du börjar må bättre och jag hoppas jag också kommer kunna få njuta av denna graviditeten snart! 🙏

  17. Gravid i v35 med första barnet här! Emotionell resa men i det stora hela har jag haft en lättsam graviditet hittills.
    Nu börjar det dock bli motigt på riktigt. Ont i kroppen, vaknar om nätterna och huvudet spinner runt överallt. Även om jag längtar efter lille knodden så är paniken också så nära hela tiden. Herregud ett barn?!

    Sedan så ska vi, såklart, också flytta i veckan. Perfekt. Strålande.
    Men checkade ut från jobbet igår, 34 dagar innan BF och det beslutet känns sååå rätt i med allt annat som snurrar.

    Det läskiga är ju att jag är van vid att livet alltid blir lugnt och vanligt efter en omvälvande period. Men nu? så mycket kommer vara annorlunda nästa år. Nytt boende, nytt samhälle, barn, inte jobba… baaaah

  18. Hej Michaela,

    Jag vet att du tidigare har pratat om att du träffat en psykolog i omgångar. Jag bor i Stockholm och skulle också vilja hitta någon att prata med. Jag har sämre erfarenheter av att gå via vårdcentralen, och har inga akuta/allvarliga problem för en psykolog att hantera, men vill hitta någon att prata med kring allmän personlig utveckling, relationer, lättare ångest osv. Jag tänkte om du kunde prata lite om hur man hittar en bra psykolog? Du kanske kan rekommendera någon? Eller om någon annan av dina läsare har några rekommendationer? Svårt att navigera i djungeln som är mental hälsa. (Obs vill inte ha en digital tjänst som Mindlr osv)

    Tack!

    1. Hej! Tips är att vända sig till sin husläkare/vårdcentral. Därigenom kan läkaren skicka remiss till psykolog. Kostar typ 100 kr per besök genom att gå denna väg. Syftar nu på Stockholm. Mvh, gjort detta själv

  19. Jag är också gravid, i v.22. Väntar en liten tjej, vårt första barn. Jag mådde precis som du så illa mellan v.7-17. Nu har jag äntligen fått må bra i 4 veckor tills lite illamående kom tillbaka denna vecka. Dock mycket mer hanterbart och bara varit på kvällen. Så skönt att få vara piggare och må mindre illa. Så man kan njuta lite mer. Dock är jag fortfarande orolig av mig, rädd för varje huggsmärta från ligamenten eller när det sticker till någonstans. Hoppas det försvinner mer med tiden 🙂

  20. Hej! Är i vecka 23 och har brottats med illamåendet sedan vecka 7 and still counting.. blivit bättre dock men fått äta medicin sedan dess. Har 3 veckor kvar av medicin innan jag behöver klara mig själv vilket känns tufft nu, men hoppas det blir ännu bättre tills dess. Vissa dagar uran spya och illamående på dagarna är riktigt mysiga ändå och små rörelser har kommit senaste dagarna. MYSIGT! ❤️

  21. Hur går det med din foglossning nu med andra graviditeten? Även dina smärtor du haft problem med nu efter Dantes förlossning. Har också kvarstående foglossning från första barnet och undrar hur det hade påverkat mig med en ny graviditet..

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Jag tänker på hur dålig plats jag var på i våras och vilken bra plats jag är på nu

Hej älsklingar!

Jag sitter på kontoret och äter ett wienerbröd och dricker en kaffe med perfekt skummad mjölk medan jag knapprar på min nya dator. Fun fact är att man inte kan se bokstäverna på tangenterna på min gamla dator, eftersom jag skriver så mycket på mina datorer haha. Dessutom har jag grov separationsångest från mina datorer och använder dem så länge jag bara kan. På min förra dator skrev jag ”My Baby Book” så när jag idag sa hej då till den och bytte till min nya, var hjärtat mjukt när jag tänkte på allt fint min gamla dator har gjort för mig.

Är detta normalt?

Vi har varit i Spanien i två veckor för att äntligen, äntligen, kunna bo i vårt hus. Det var inte helt klart, det kan ha varit både en och två vattenläckor, men det var en sån målbild för mig att låsa upp dörren dit. Det känns HELT sjukt mysigt att vi har vårt egna lilla hus i Sydeuropa, alltså NYP MIG, när blev jag så vuxen?

En kväll kom grannflickan förbi, ställde sig på vår terrass och sa ”Hej, är Dante hemma? Vi ska ha halloween-skattjakt i trädgården, vill han följa med?”. Så hade hennes mamma fixat skattjakt till barnen som bor i vårt område och Dante sprang efter de som var lite större, fick för första gången en egen liten godisskål och hans ansiktsuttryck när han kom tillbaka hem sen… nä… jag hade kunnat stoppa livet där och då och bara levt i den stunden för alltid. Han har blivit så stor dessa veckor i värmen, så modig och fin, mitt hjärta växer i takt med att han blir större. Han är min tydligaste måttstock på att livet går snabbt och att det här som är nu – det är faktiskt allt vi har. Inga repriser, ingen möjlighet att lämna tillbaka en dag eller ett liv och göra om. Vi har här och nu och det är upp till oss att leva på det sätt vi mår bra av.

När Dante springer i sanden med sina vänner och jag äter frukt på en solstol bredvid Damon och våra kompisar, då är jag så jävla rik. Då är det varmt under huden, hjärtat slår lagom snabbt, hjärnan vilar. Men också att få komma hem sen, sminka sig, gå till kontoret, mötas av tio kollegor som skiner upp och skämtar om Bachelor innan vi dyker ner i något nytt Baby Journey-projekt som vi är övertygade om kommer hjälpa massa gravida där ute > då pirrar det också under huden men på ett helt annat sätt. Då kommer adrenalinet, pulsen ökar, jag får gåshud för att vi gör så roliga och bra saker på jobbet.

Jag tänker på hur dålig plats jag var på i våras och vilken bra plats jag är på nu. Att livet kan vända så, utan att det utåt sätt egentligen har skett något extraordinärt. Jag började bara leva mer sant mot mig själv. Sluta jaga sånt som inte är viktigt för mig, och ta livet i den takt jag vill.

  1. Ditt sista stycke beskriver även mitt liv hur det var i våras och hur det är nu. Hur det bara blev så bra. Underbart!!! KRAM

  2. Förstår att du inte hinner/kan/orka uppdatera bloggen så mkt men ååh vad jag saknat dina inlägg och blir glad när du skriver. Jag önskar mig också graviduppdateringar. Och skulle älska att få se fler bilder från huset och från nya lägenheten. Men som sagt, ta det i din takt såklart men din blogg ger guldkant på mitt liv 😀

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi