Månad: april 2013

Idag fyller min pappa 50 år. 

Jag minns honom ur min barndoms ögon bara jag blundar. Hur han alltid doftade svagt av verkstad och bensin. Hans händer som alltid har haft svart olja under naglarna, hur många gånger han än tvättade dem. Minns att jag älskade synen av det, som om min pappa aldrig är rädd för att få skit under naglarna. Hans skäggstubb som kittlade när han gosade med mig, hur jag låtsades bli förskräckt om det lämnade små röda märken i huden trots att vi båda visste att det var märken av kärlek. 

Jag minns hans blåa snickarbyxor med olika fickor för olika verktyg och jag minns hur han alltid kom hem prick 16.30 för att umgås med sin familj. Jag minns hur synd jag tyckte om mina vänner vars pappor kom hem långt efter middagstid, alltid trötta och sällan sugna på lek. Pappa som hoppade ur bilen, över blomrabatten och spelade fotboll med oss, eller tittade på när jag och Cilla hade uppvisning på någon låt vi hade lärt oss sången och dansen till. Om somrarna när vi sprang runt huset som dårar, häftigt andades av någon hetsig lek, hur han stod vid grillen på altanen och såg skrattande på (tills någon gjorde illa sig…). Hur pappa brukade låta mig vara med i garaget när han fixade med saker, lagade något, gjorde rent något annat eller vad det nu var. Stoltheten när jag fick vara med och hjälpa till. En sommar när jag och Timmy skulle måla staketet runt huset men Timmy tröttnade efter två penseldrag så att jag och pappa fick göra det tillsammans. Stoltheten av att göra något viktigt och riktigt, måla det stora vita staketet liksom. Fram tills den dagen jag blev trotsig tonåring brukade jag skryta om att jag har målat vårt hus, så stolt över att pappa lät mig vara med och måla inte bara staketet utan även det stora huset på några hörn.

Jag minns när jag en dag såg en lekstuga på trädgården, som var en mini-version av vår stora villa, som han hade köpt (eller byggt, jag tog aldrig reda på det) för att min lilla kanin Molly skulle ha ett hus att bo i. Hans olivfärgade händer med olja runt naglarna som hjälpte till att placera ut hö så att Molly skulle få det fint.

   Hur jag brukade låtsas somna i bilen på väg hem, bara för nöjet av pappas trygga famn som bar upp mig och bäddade ner mig i min säng. Den starka kärleken när han la ner mig och satt kvar på sängkanten en stund bara för att titta lite på mig, hur jag redan då var övertygad om att den kärleken kommer för all framtid att vara oslagbar. 

Starkast av allt är kanske känslan av att pappa för mig alltid har varit världens starkaste man – på alla sätt en människa kan vara stark. Så fruktansvärt stolt över att han från och med den dagen min mamma blev gravid alltid har satt sin familj i först hand. Hur vi alltid har varit hans första prioritering genom livet. Hur han har satt allt annat åt sidan till förmån för att de han älskar ska må bra. Det vackra i att det för honom är en självklarhet. 

Alla personlighetsdrag han har, vissa som jag redan ser mig själv och min bror i. Hans sätt att skämtsamt skryta om något som jag har tagit över. Mitt leende som är hans upp i dagen. Hans rastlöshet som Timmy ärvde både en och två gånger om. Det skrattretande i att se min pappa och bror tjafsa om vem som är bäst på något fastän de ofta är i stort sett lika bra.

   Hans enorma generositet och hans oövervinnliga trygghet.

Ja, som ni förstår är jag omåttligt stolt över att pappa är just min pappa. Jag kommer för alltid att vara tacksam över allt han har gett mig under mina barndoms år och allt han fortsätter att ge mig genom årens gång, just för att oavsett hur stor jag blir är jag alltid hans dotter. Han gjorde min uppväxt till en fantastisk tid och han fortsätter att göra mitt liv fantastiskt varje dag. Det är mycket tack vare honom jag är den starka, trygga och lyckliga person som jag är idag och jag älskar honom oändligt för detta. 

Grattis på födelsedagen min älskade lilla papi! Jag älskar dig för evigt.