Neutrala sommartoner

Blogginlägget innehåller annonslänkar

Eftersom vi varit hos Linn och Mattias på deras lantställe och i kombination med det fått flera dagar med ordentlig värme, drömmer jag mig iväg i en klassisk sommarlook för Sverige! Neutrala toner, bra materialval och enkelt att matcha. Det roligaste med kläder tycker jag är att man kan ändra sig hela tiden. Färgbomb utan dess like ena dagen, och sval Stockholms-tjej nästa. Jag gillar att inte sätta mig i ett stilmässigt fack utan leka med min garderob beroende på humör.

Well, här är ett gäng favvisar for now!

Topp / Skor / Byxor / Väska

Hatt / Skor / Klänning / Väska

Linne / Skor / Byxor / Väska

Väska / Sandaler / Klänning / Diadem

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

ENTREPRENÖR, INFLUENCER & FÖRFATTARE

Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Frågor med Forni

Nej men har tittat igenom din kategori “resor” ända hela vägen till 2012 eller 13, när du firade din födelsedag på Ibiza. Hur mycket reseabstinens har man inte nu? Så mycket härliga resor och platser!
Hade ni planerat att åka någonstans i sommar eller detta året som blivit inställt?
Hade varit kul att se lite throwbacks på stories också om du har kvar gammalt material hehe 🙂 <3 Vi får resa på det sättet 2020 😉

Hej fina du!

GAAAH jag orkar typ inte gå in och titta på gamla resor för jag får ont i hjärtat av längtan när jag ser dem. Det är förstås en bortskämd tanke att önska att man kunde resa, jag förstår det såklart, men känslor är känslor och de måste man få ha.

Med det sagt känns det otroligt trist att inte kunna resa, om vi bortser från hela hemskheten att världen är trasig.

Vi fick ju lilleman förra sommaren så åkte inte någonstans då, vilket gör att vi hade hoppats på att ta igen det i år. Jag hade en resa med Amanda och Sofia inbokad till London i april som ställdes in. Sen skulle vi till Alicante med D’s föräldrar i juli som är inställd. I samband med den resan skulle jag och D till Ibiza med några kompisar medan Dante stannade i Alicante med hans farföräldrar. Vi hade även ett bröllop på västkusten inbokad som blev inställt! Och sist men inte minst en semestervecka i Italien med min familj och släkt som skulle toppas med en avstickare som jag och D skulle göra till Mykonos i några dagar – barnfri edition 🙂

Vi hade planerat in både Ibiza och Mykonos för att vi kände att vi behövde tid tillsammans, med våra kompisar, där vi får en chans att få tid till varandra på ett sätt som är omöjligt att få in i bebisperioden annars. MEN! Vi får ta revansch nästa år.

Sista resan innan barn – vår babymoon till Paris!

Jag sitter här med min egna lilla bebis framför mig nu. Och apropå mom-shaming… kan vi prata lite om amning? Kanske nåt för Frågor med Forni. Trodde aldrig amningen skulle bli så laddad och känslosam – tänkte att det inte var så viktigt för mig hur han får mat bara han mår bra. Att jag testar att amma, men funkar det inte kör jag bara på ersättning, lätt som en plätt. Bebisen kom, amningen funkade superbra, men jag mådde skit av det. Jag drabbas av D-MER, ett tillstånd där man får ångestpåslag så fort mjölken rinner till. Felkoppling med oxytocinet så istället för lugn blir man oerhört illa till mods. Jag har därför valt att sluta amma men trodde aldrig det skulle ge mig såna skuldkänslor. Trodde jag var immun mot all “amningspropaganda” så att säga, men icke. Har man fått höra tillräckligt många ggr att amning är det bästa för barnet och att “alla bör försöka amma” etc så sätter det sig. Har mått så oerhört dåligt över att jag nekar honom bröstet när jag har så mkt mjölk och han får bra grepp och det gör inte ens ont! Men jag kan inte sitta med enorm ångest hela dagarna, vill må bra hans första tid i livet. Till vilket pris ska man envisas med att ge honom bröstet? Inte till priset av min mentala hälsa iaf. Är dessutom HSP och ångestkänslig. Men vad gör man åt skuldkänslorna när han letar efter bröstet och jag ger honom en flaska istället? Nån klok mamma därute som kan hjälpa mig tillbaka till det rationella och förstå att jag kan ge honom lika mkt trygghet, närhet och tröst ändå…

Hej fina du,

Skulle kunna skriva en bok om detta ämne. Det berör mig enormt mycket och du är I N T E ensam i det du känner.

Jag förstår att det är svårt att lyssna på, men lyssna på din rationella sida och inte ångesten. Jag lyssnade på ångesten i över tre månader, sen skrev jag ett inlägg om min ångest och efter det hjälpte ni läsare mig att våga ta steget och sluta amma. Jag mådde typ 80% bättre på bara en vecka och det blev en otrolig lättnad för mig.

Nu tänker jag att jag inte kommer lägga samma press på mig själv om jag får en bebis igen, men jag vet att det är lättare sagt än gjort för ens egen momshaming tar över.

Läs det här inlägget och alla kommentarer, så kommer du att orka göra det som känns bäst för dig. 

PUSS

Jag har en fråga till frågor med Forni. Vad gör man när man känner att ens nya jobb bara är så fel? Har bara jobbat två veckor på ett jobb jag verkligen ville ha och borde ju tycka att det känns kul och spännande men ärligt talat känns det bara fel. Min chef har en helt annan attityd än på anställningsintervjuerna, han som har haft tjänsten innan mig och skulle lära upp mig har redan slutat och kommer motvilligt in några timmar i veckan och sitter och tittar på klockan och hjälper mig att slarva över de mest akuta uppgifterna. Ingen annan på min avdelning kan särskilt mycket om mina uppgifter och det är över lag extremt slarvigt allting. Mycket ”Såhär får vi inte göra men alla gör det ändå” och ”Berätta inte för chefen men vi har alltid gjort Såhär”. Min upplärning är ett skämt och det är så svårt att göra ett bra jobb när det enda jag får lära mig är genvägar och fusk. Vill ju inte vara den som springer och skvallrar för chefen om att det är så heller.

Hur länge ska man ge sitt jobb en chans när det bara tar emot att gå dit? Jag vill ju inte börja med att bli osams med någon men känner mig inte bekväm med en låg arbetsmoral och ett inte helt sjysst sätt mot kunder och samarbetspartners. Samtidigt är det ett välbetalt jobb med en hel del bra villkor och en väldigt trygg bransch vilket väger tungt i Corona-tider. Hur skulle du gjort?

Hej bästa!

SHIT vad jobbig och svår sits. Förstår att du har mycket tankar. Jag tycker nog såhär: man ska inte jobba någonstans där man vantrivs, men man ska ge det tid att få blomstra.

Du har väl en provanställning på sex månader? Se de månaderna som en chans att hitta rätt på företaget och om du känner att det inte känns hundra efter några månader så kan du börja se dig om efter annat. Så avslutar du bara din provanställning och går vidare på annat håll.

Sen hade jag nog pratat med chefen om du känner en grundtillit till hen. Typ förklara att du inte trivs helt bra, utan att baktala dina kollegor. Kanske får du mer förståelse än du hade räknat med och om inte så har du egentligen inte så mycket att förlora!

Lycka till <3

Jag har en fråga om det är okej, detta är ingen kritik eller något . Jag har själv en son 2 månader äldre än Dante och han ska också börja på förskola i augusti. Vår son äter bra men barnmatsburkar är favoriten, ”vanlig” mat går inte riktigt hem än. Jag är lite orolig hur det ska gå på förskolan. hur kommer ni göra med Dantes matsituation? Har förskolan sagt något? Jag har typ hört att de inte hjälper barnen att äta och gör ingen skillnad på små barn. Vore intressant att höra hur det blir för er:)

Stor kram

Hej fina du!

Jag har tänkt på det men oroar mig faktiskt inte. Min plan är att ha tillit på att han kommer lära sig äta mer riktigt mat med tiden, tre månader är SJUKT lång tid i en bebis liv. För tre månader sen åt Dante bara ett mål gröt om dagen och åtta mål ersättning, nu äter han gröt och mat sex gånger om dagen och ersättning en gång om dagen. Så även om han äter barnmatsburkar nu och har svårt för bitar räknar jag med att det släpper. Om det inte är så kommer jag såklart prata med förskolan och se vad de har för förslag på hur vi ska göra, för då har de nog varit med om liknande situation tidigare!

Kram!

Hej fina! Vilket intressant inlägg. Jag har ingen bebis men har en liten fundering inom högkänslighet till frågor med Forni. Jag är som dig högkänslor och just smink är något som kan kännas så otroligt obekvämt för mig som jag tror är kopplat med min högkänslighet. Så fort jag kommer hem så måste sminket av, jag kan inte slappna av annars. Samma sak med kläder som sitter åt (som man kanske har i jobbet) måste av hemma. Jag känner mig stängd annars. Jag skulle aldrig någonsin kunna titta på en film i typ jeans eller en klänning och vara avslappnad. Eller en lapp som skaver i en tröja. Herregud jag kan SLITA av mig kläder som skaver! Haha. Jag har alltid varit sån.

Jag kan nästan bli gråtfärdig av att en bil för förbi för fort så det blir högt ljud, när det är för hög volym på musik eller liknande. Många saker upplever jag blir bättre desto äldre jag blir, man anpassar sig, får mer erfarenhet och framförallt förstås sig själv bättre och tar alltid med öronproppar, går undan för lite ensamtid eller tar med ett par bekväma skor. Nu kanske du inte alls har samma upplevelser som jag beskriver ovan (alla upplever ju högkänslighet olika 🙂 ) men blev så nyfiken om du anpassat dig eller förändrats kring din högkänslig i och med att du blivit mamma? Med bebis är ju allting lite svårare att planera. Jag är så bebissugen men ibland blir jag lite nervös att jag exempelvis har så stort behov av att få vara ifred en stund och samla mina tankar, allt sådant känns svårare med bebis. Upplever du att du förändrats och uppelever du din högkänslig annorlunda före och efter bebis? Har behoven förändrats? TACK för världens bästa mysigaste blogg. <3

Hej gull du,

Jag känner igen mig 100% – är precis som du. Klarar inte av något av det där. Smink är förjävligt och tajta kläder är HEJ DÅ.

Det är även det jag har behövt förändra sen jag blev mamma. Sånt som skaver lite för mig, har jag minskat drastiskt på. Jag har gått från att sminka mig 5 dagar i veckan till att sminka mig 1-2 dagar i veckan, jag har aldrig smink med Dante, jag byter om ifall kläderna inte är sköna på en sekund och klarar inte av någonting som skaver.

Så ja, jag är väl inte lika piffig som innan bebis, helt enkelt för att jag inte pallar. Det är ju en omställning i att aldrig få egentid och att behöva ta hand om någon annan hela dygnen – men det är en känsla jag upplever att de flesta nyblivna föräldrar har!

Jag är ljudkänslig men ljud som rör Dante har jag konstigt nog inte problem med. Han kan skrika i oändlighet utan att det irriterar mig, jag tycker bara synd om honom. Eller ha på Babblarna på högsta volym. Jag tror det är rent biologiskt för man älskar honom så mycket.

Nej, jag upplever inte min högkänslighet förändrad men jag har ändrat på en del i min livsstil för att leva ett mer bekvämt liv sen jag blev mamma.

PUSS!

Hej Michaela!
Jag fyller 25 om en månad och vill önska mig något fint halsband. Har du tips på något märke som har väldigt fina, stilrena och enkla smycken i guld? Vill ha något jag kan ha på mig hela tiden.
Tack för en toppenblogg, du är grym <3

Hej fina!

Nu vet jag inte alls vilken prisklass du ligger i, men spontant kanske Engelbert (lyx) eller Sophie by Sophie (lite snällare priser)? Det är två märken som gör smycken som jag tycker är väldigt fina!

Hej! Jag har en fråga till frågor med forni! Jag håller för tillfället på att lära mig italienska. Det blev mitt “karantän”projekt (utöver jobb plus skola) då jag älskar Italien! Får jag fråga varför du inte väljer att lära dig/pluggar lite italienska? Jag tänker eftersom att du har släkt där och allt. Jag förstår om du inte vill, för helvete vad svårt det är. Och språk passar ju inte alla, men är bara nyfiken varför det blev som det blev! Kramisar i mängder

Hej fina du!

Jag har helt enkelt inte prioriterat det. Ångrar det såklart ofta, men det är ju ändå ett aktivt beslut så jag har ju bara mig själv att skylla. Gud vad kul att du lär dig italienska – heja!

  1. Du som är orolig för att din bebis inte gillar ”riktigt mat” än och förskole starten närmar sig. Min unge var likadan men nu äter han glatt allt de ger honom och det här med att äta själv har han lärt sig blixtsnabbt.

    1. Min var lika 🙂 försökte t.ex ge henne havregrynsgröt hemma som hon totalvägrade. Sen började hon förskolan och ville där äta det till varje frukost 😂

  2. Mitt barn föddes 17 juni och började på förskola i augusti förra året. Ammade honom mycket den sommaren och han åt knappt någon annan mat alls. Kändes nervöst men på förskolan sa de att han tittar på de andra barnen och gjort som dem och från dag ett har han ätit bra där och hyfsat ok hemma. Positivt grupptryck I guess. ❤️

  3. Hur orkar du vara influncer? (Är inte ironisk utan menar 100% allvar). Många säger att ert jobb bara är att fota outfits eller dylikt, men jag tycker ni influencers får skit från A L L A håll. Herregud, ni “ska” via era sociala medier kommentera/uppmärksamma allt från #blacklivesmatters, sexköpare i Sverige, Corona, integrationsproblem i Sverige, till kroppshets för unga tjejer, panikångest och #Metoo – dessutom ska ni bidra med kontent som passar er livsstil och era följare – men ändå är ingen nånsin nöjd. Om ni nämner ett terrorattentat i ett land blir folk sura över att ni inte nämner alla terrorattentat i andra länder. Om ni pratar samliv som straight med barn är ni inte engagerade i HBTQ-frågor eller inkluderar människor som är barnlösa.
    Jag tror inte att man på något annat jobb sitter i personalmatsen och plöjer igenom SAMTLIGA problem som existerar i världen varje enskild minut!
    Måste verkligen alla offentliga personer prata om A L L T?

    På riktigt- all heder åt dig och dina kollegor som klarar av alla pekpinnar!!

  4. Hej bästa Michaela, jag har en fråga till nästa Frågor med Forni. Jo, jag har tänkt ganska mycket på ensamhet det senaste. Jag har inte många vänner, har några få som jag tyvärr inte träffar så ofta av olika skäl. Den mesta av vår kontakt sker via typ snapchat eller liknande. Jag skulle inte säga att jag känner mig ensam, för jag är sån. Jag trivs väldigt bra i min egna närvaro. Däremot, när jag tittar på Instagram eller youtube eller liknande så sköljer en våg över mig. När jag ser alla ha roligt med vänner, fikar, dricker drinkar på någon härlig uteservering, dansar tills det inte finns någon morgondag…DÅ känner jag mig jävligt ensam och det skaver som fan inom mig. Jag kan typ tänka mig in i deras liv och sen zooma in till mitt egna och bli gråtfärdig. För vad fan har jag. Jag kan inte vara ensam om detta!! Jag har liksom världens finaste familj och syskon, som är mitt allt. Men det är som att något ständigt skaver, som inte går att ta bort. Jag tänker ganska ofta att jag kommer att få leva själv, inte hitta någon som vill leva med mig..och ALLA andra verkar ha det så bra. Himla luddigt, men har du någon gång känt så? VAD gör man? Tänker att du jobbar ju med sociala medier, är det någon slags effekt av det som gör att man känner så? Innerst inne vet jag ju att väldigt många inte alls har det som på Instagram. Men ändå. Det gör ont.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CORINNE

Det här är

Ingen

Vanlig

Dag

För idag blir Corinne färdigbehandlad efter 2,5 års behandling av leukemi. När Corinne var drygt 2 år fick hon cancer och idag, när hon snart fyller fem, ska hon få ringa i klockan efter sin sista behandling.

Jag tänker på den här dagens betydelse och då känns det som att jag har hållit andan i två och ett halvt år, sida vid sida med mina bästa, finaste, gulligaste tjejer. Hon klarade det!

Jag minns när jag hälsade på dem på sjukhuset en vecka efter att Corinne blev inlagd. Alexia mötte mig vid dörren in till barnonkologi-avdelningen och jag höll i en stor kasse med paket. Corinne kom cyklandes på en trehjuling precis bakom och båda två såg ut som vanligt, fastän allt hade förändrats. De stod där mitt i en mardröm som inget barn och ingen förälder kan föreställa sig. Vi lekte i lekrummet och efter ett tag blev hon trött, ville lägga sig i sängen, och jag satt på fåtöljen bredvid och pratade med Alexia om hur allt kändes utan att egentligen någon av oss visste vad vi skulle säga.

Jag har sett hur dom har kämpat, och kämpat, och kämpat.

När jag själv inte har sett en annan utväg än att bryta ihop, har jag sett dom kämpa lite till. Jag visste inte att en människa kunde plocka fram sån urkraft inom sig – att de besatt en sådan styrka i sig själva. Men de är de starkaste personerna jag någonsin har träffat. Corinne som har kämpat sig igenom otaliga behandlingar, nålstick, blåmärken, håravfall, gifter, sjukhusbesök. Alexia som har varit den lejonmamman jag bara trodde fanns i sagor. Naomi som har stått stadigt vid sin systers sida utan att vika. Och Mike, som har hållit sina tjejer i sin beskyddande famn.

Och genom hela resan har de alltid haft nära till skrattet, nyfikenheten och buset. Jag har sett hur dom har dansat sig igenom den här mardrömmen med ett enda mål – att ringa i klockan.

När jag var där på sjukhuset första gången så sa Alexia när jag skulle gå att Corinne ska ringa i klockan en dag. Jag förstod inte vad hon menade med det, men sen lärde jag mig. I klockan ringer de barn som blivit färdigbehandlade på avdelningen. Det är det största man kan göra, att ringa i klockan. Den ringer för den lilla människa som har överlevt… och för alla vänner som längst vägen inte har gjort det. För alla små vänner som fortfarande kämpar när Corinne går hem efter sin sista behandling. På barnonkologin lever de riktiga hjältarna här på jorden och idag ska Corinne ringa i klockan, för hon klarade det.

Vår första selfie tillsammans, tror hon var runt 6 månader här haha!

I tisdags firade vi. Vad ska du säga när du ringer i klockan?, frågade jag. Och Corinne svarade: JIPPI!

Sen ropade vi i kör: JAG ÄR BÄST, JAG ÄR STARKARE ÄN PIPPI, JAG KLARAR AV ALLT

Fy tusan vad stolt jag är över den här tjejen. Och min älskade vän som har visat mig vad mödraskap handlar om – att göra det omöjliga för sitt barn.

Heja Corinne, du klarade det! Om du bara visste vilken unik liten person du är. Du är helt extraordinär och jag är säker på att universum har storslagna planer för dig.

Här kommer lite bilder från de senaste åren, som en påminnelse över vilken helt otrolig kämpe hon är. Blir full i skratt och varm i hjärtat när jag ser bilderna för hon är så himla stark, samtidigt som jag känner en stor känsla av orättvisa inom mig. Inget barn ska behöva kriga mot cancer.

Min favoritbild på oss <333

HERREGUD vad jag älskar dig Corinne – du är världens finaste roligaste lilla person!!!

Om du som läser vill bidra till att cancerforskningen ska komma framåt, ge gärna en slant till Barncancerfonden. De gör så otroligt mycket viktigt arbete för barnen som är sjuka, både för framtiden men också direkt på plats. Innan Corinne blev sjuk förstod jag inte exakt hur viktigt deras arbete var, men under de här åren har jag sett det med egna ögon. Deras arbete är livsviktigt ♥

  1. Vilket fint inlägg! När en tragedi som barncancer drabbar ens barn har man inget val än att vara den där lejonmamman. Vakna nätter, torka spyor, trösta, klappa, krama och lova att det snart blir bättre. Om 1 år och 7 månader ringer vi i samma klocka ❤️

    1. Åh – heja er. Vad grymma ni är. Jag längtar tills ni också får ringa i klockan och fira ordentligt att ni klarade det. Ni är helt fantastiska <3

    2. MASSA Kramar till dig Malin <3
      Även till dig såklart Michaela och Corinne som har en unik vänskap.

  2. Ååhh tårarna rinner ner för mina kinder, glädjetårar för att fina lilla Corinne klarat sig igenom detta och äntligen ska få ringa i klockan, men också ledsna tårar över att barncancer finns och tar så många barns liv, usch det är fruktansvärt. Jag har följt Alexia och Corinnes resa sedan du skrev om det här på bloggen när Corinne precis fått beskedet för 2,5 år sedan. Jag blev månadsgivare till Barncancerfonden den dagen och kommer fortsätta vara det så länge det finns behov. Jag önskar sååå att det en dag inte behövs, att cancern är utrotad och att ingen behöver få sitt liv så raserat av den hemska sjukdomen <3 <3

    1. Vad fint att du blev månadsgivare – det gör mig SÅ glad. Men som du säger, hjärtat värker över det faktum att barn ens ska behöva ta sig igenom denna hemska sjukdom. <3

  3. Så himla fint skrivet! Blev superberörd och nära tårar flera gånger. Har också följt Alexia och Corinne hela resan. Magiskt att det är dags idag! Glädje!

  4. Finaste inlägget jag läst. Så hjärtskärande och kärleksfullt på samma gång! Borde finnas en immunitet för barn att inte kunna bli svårt sjuka! Kram.

  5. Guuuud sitter här med tårar i ögonen på biblioteket. Har följt familjens resa sen dag 1 och ofta varit så ledsen för deras skull, men också flertalet gånger slagits av vilken otrolig familj det verkar vara. De kan skatta sig lycklig som har en så närvarande och fin människa som dig i sitt liv. Du skriver otroligt vackert om både Corinne och Alexia, även om Naomi och Mike och det berör otroligt mycket.

    Krama om familjen extra mycket nästa gång du träffar dem, från mig och alla andra som följt deras resa både via dem men även via dig <3

    1. Har aldrig skrivit en kommer tar i någon blogg. Men det här var så vackert och rörande, gråter floder och blir så lycklig av att läsa detta. Hurra för Corinne och alla andra som kämpar eller har bekämpat Cancer <3

  6. Usch tårarna rinner nu ♥️ Glad för deras skull, ledsen för alla de barn som inte fått ringa i klockan. Följer Alexia också, hon la upp ett klipp på ett annat barn som fick ringa i klockan, på Youtube eller insta. Jag grät som ett barn! Så himla fint att se ♥️

  7. Jag har gråtit så många gånger när jag läst om Corinne. Som mamma klarar man inte av att höra att barn blir sjuka. Men så härligt att höra att hon klarat sig. En massa kärlek till Corinne och hennes familj ❤❤❤

  8. Grät så hårt pga glad när jag läste detta igår, var tvungen att sluta läsa mitt i så inte folk på bussen skulle undra 😅 Så himla glad för deras skull!!! 💕

  9. Finner inga ord bara grinar här i soffan! JIPPI för Corinne. PS. Helt sidospår men vilken restaurang är den med gröna filten på bilden? Ser såå mysigt ut dit vill jag gå. Och än en gång jippi för Corinne!!!!!!

  10. Vilken liten kämpe! Jag har så länge tänkt att bli månadsgivare men det har liksom aldrig blivit av, men NU blev det så.
    Heja Corinne & heja livet!

  11. Gråter och gråter med min snart tvååringa sons snarkningar bredvid mig. Fy vilken mardröm för Corinne och alla nära. Vilka kämpar… Skulle man själv klara det? Jag vet bara att jag gör allt för min lilla son bredvid. Precis allt.
    Så underbart att läsa att hon fick ringa i klockan. Fantastiskt! Jippiiiii!!!!!

  12. Vilka kämpar. Mardrömmen. Men HURRA för att äntligen få ringa i klockan 💗 hurra för dig Corinne🙌🏻💗

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tisdag, positiv energi och kramar

Klänning från Ganni och flippisar från Hawaiianas, båda från Wakakuu

Hur mår ni idag?

Jag är inne i en otroligt bra period rent energimässigt. Igår kväll var det nästan som att jag blev bakfull av energin så när Dante somnat la jag mig i sängen redan vid 20.00 och så låg jag där tills jag somnade någon timme senare. Jag antar att jag inte är van vid den här typen av starka energi utan mycket i mig har nog bara varit inställt på överlevnad senaste året. Nu börjar jag känna något annat och jag tror att det pirret blir lite för mycket för mig att hantera, haha.

Högkänslig var det ja…

Jag har i alla fall haft några riktigt fina dagar och jag tror inte att jag är ensam om det, den här värmen och solen gör nog de flesta av oss lite lyckligare. Allt känns lättare i värmen. Att få sova lite mer om nätterna på den här våren som äntligen har kommit – det är allt jag någonsin drömt om haha.

Jag har haft två mammalediga dagar med Dante och herregud så härligt det har varit. Jag känner mig så kär i honom och vi har haft så himla roligt. Att sedan bryta av med att gå till kontoret och få vara kreativ idag – det är nyp mig i armen-härligt.

Jag ska fortsätta njuta av den här känslan för jag vet att den inte är för evigt. Man har bra perioder och så kommer mindre bra perioder. Om du som läser är i en dålig period nu, så vill jag bara skicka en påminnelse om att även den går över.

Nu ska jag faktiskt gå iväg och unna mig en massage. Jag hade en timme över den här veckan för att boka in något som inte är jobb, mammatid eller inbokad kompistid. Det stod mellan ett yogapass eller en massage men jag lyssnade på min trötta kropp och tog massagen. Nu är jag så taggad så jag vill gråta haha!

Ni som har läst bloggen länge minns kanske när jag började gråta under en massage 2012, jag hade levt i lite celibat en period och det var så skönt att liksom någon rörde vid mig så att jag började gråta utan att kunna kontrollera det, haha. Jag vet att vissa tycker att det är positivt att vi inte får röra vid varandra under Corona men för mig, som inte är överdrivet gosig men ändå har ett behov av att röra och bli rörd, så är det riktigt tungt. Jag är så tacksam över min lilla familj som jag kramar loss men jag önskar att jag kunde krama mina kollegor, vänner, vänners barn och alla andra i min omgivning som jag bryr mig om.

Snart så ♥

  1. Börja gråta av meningen om man går igenom något jobbigt så går det över. Kanske en fråga till forni, men vad gör man när ens vuxna vänner ibland behandlar en bra och sen dåligt? Ignorerar en, får en att känna sig dålig. Jag märker hur mycket jag ifrågasätter mig hela tiden om jag gjort nå fel, är orolig och ångestfylld. Har redan pratat ut om detta en gång och då löste det sig men nu samma sak igen. Vill inte förlora mina vänner men vi är fan 30 år och detta känns bara inte okej

  2. Fast krama du dina vänner om även de är ok med det. Det gör jag hela tiden. Det får ju inte gå till överdrift heller. Om man ändå sitter nära varandra på t.ex. en uteservering då kan man lika gärna kramas.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Intervju med Meli Meli & Amelia Widell + LIVE idag på lunchen!

Veckans Learn from the Expert-intervju ligger live och den här veckan har vi fokuserat på inrednings-inspiarion DELUXE.

Som ni vet är jag ett stort fan av märket Meli Meli som Amelia Widell ligger bakom och jag blev så glad när hon ville ställa upp! Intervjun hittar ni här (klick!) och idag kl 12.30 kan ni se en 20-minuters live med oss på @forni.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi