Torsdag

Jag har känt mig riktigt ur fas sen semestern. Svårt att anpassa mig, stressad och om man får vara ytlig så har jag typ förfallit på en kvart. Från semesterfräsch till… smink, vad är det? Nu råkar jag ju vara en sån som gillar att gå osminkad och är bekväm i det, men det känns bara som att jag har sunkat ner mig senaste veckorna och nu är det slut med det. Idag ryckte jag upp mig, sminkade mig, satte på mig en klänning och tog mig ut för att möta världen. Vid lunch såg jag nästan i kors av trötthet men ignorerade känslan (svepte en espresso) och fortsatte jobbdagen.

Jag gillar inte att erkänna det men fasiken vad jobbigt det är när man inte känner sig fräsch och fin. Jag jobbar så sjukt mycket med mig själv för att vara nöjd och tillfreds med den jag är oavsett hur mycket jag väger eller hur jag ser ut jämfört med andra, men tyvärr är jag inte mer än ett resultat av vår samtid och kommer därför på mig själv med att ligga och hata mig själv medan jag stirrar mig blind på perfekta personer på Instagram.

Jag måste hitta tillbaka till mitt självförtroende.

När Dante var bebis var jag helt övertygad om att jag skulle göra en bröstoperation. Det var liksom klappat och klart. Men sen tänkte jag på att det är en operation som ska genomföras och att det faktiskt är ganska stort och så bestämde jag mig för att försöka jobba på min självkärlek istället men såklart göra operationen om jag fortfarande inte trivdes med mig själv efter några månader. Till slut kom jag över tröskeln och kände inte bara acceptans över min kropp – utan även stort gillande. Att vara 30+ och ha fött barn i en bransch där alla är “perfekta” och i stort sett alla kvinnor jag umgås med har gjort minst en plastikoperation, filler eller botoxbehandling så är det svårt att vara nöjd med mig själv bara precis som en är. Ni ska veta hur många gånger jag har gått in och kikat på olika behandlingar… ska man… men så har jag gett mig fan på att tycka om mig själv och lyckats varje gång. Oftast känner jag mig rätt het faktiskt. Senaste veckorna har dock varit en ordentlig dipp och härom dagen funderade jag på om man inte bara skulle boka en sån där biljett till Turkiet där dom fixar allt på en…

Så idag är jag tillbaka till operation uppskatta min kropp för allt den är. Och så ger jag en vänlig påminnelse till mig själv om att olika typer av fix inte ger några som helst garantier till en större självkärlek utan den måste nog ändå komma inifrån. Men också att om jag någon dag vill fixa något så är det helt okej att göra det – så länge det är för min egen skull och inte samhällets.

Det var dagens ytliga tankar. Hur tänker ni kring det här?

Dagen då jag tog hösttermin-revansch.

  1. Gick förbi dig på stan förra onsdagen och knockades av hur otroligt snygg och glowig du var där under ett paraply i regnet. Så att du skulle ha sunkat till dig tror jag mest satt i ditt huvud! ☺

  2. Alla duger som dom är!! 🙂 Bra inlägg! Starkt att stå emot när alla i ens vänskapskrets ”gjort något”. Jag skulle aldrig lägga pengar på det 🙂 Lägger hellre pengarna på upplevelser eller saker som själen mår bra av.

  3. Uppskattar att du skriver så ärligt om tankar som så många bär på, och kanske inte tänker att till och med en så vacker kvinna som du kan överväga. Så hemsk att operation ligger så nära till hands i tankarna hos så många nu men jag respekterar om man känner att man blir lyckligare av det och att det är för sin egna skull man gör det, även om jag tycker det är tråkigt att det ska behöva gå så långt för att vara nöjd med sig själv. Klinik utomlands är för övrigt ett farligt alternativ, till och med på “bra” kliniker i Sverige kan skönhetsingrepp sluta riktigt illa. Hoppas du kommer in i en bättre period snart och släpper dom tankarna < 3

  4. Men Du ser ju helt smashing ut! Operationer medför alltid en risk, jag tänker alltid på vad som skulle kunna hända om worst case inträffar och känner då alltid att nää, inte värt det.

  5. Herregud du beskriver verkligen exakt vad jag går igenom just nu. Jag är hemma med mitt första barn som är 8 månader och spenderar en hel del tid på scrolla instagram om en säger så. Det är otroligt vad lätt det är att påverkas av alla perfekta kroppar som visas upp. Helt plötsligt ser jag behov av att fixa till både det ena och det andra. Behov som jag inte alls sett innan. Kom på mig själv ligga och googla diverse ingrepp här om kvällen när jag skulle sova och tänkte att en resa till Turkiet kanske vore en bra idé…
    Jag inser att det inte är bra för mig att följa alla dessa influensers. Det finns så många andra värden i livet som är tusen gånger viktigare än utseende. Lätt att glömma det när en scrollar i flödet.
    Tack för att du delar så ärligt Michaela! <3

  6. Jag har varit öppen för att fixa småsaker, men ser en risk att börja för tidigt. Att man blir fartblind på ngt sätt. Så jag sa att inget görs innan 40. Nu har jag omfamnat det fina i att vara naturlig. Det är inte alltid vackert men det är äkta o det är vackert i sig. Detta är jag. Jag hade tänkt bleka tänderna, rätt liten sak. Men bestämde nej, nu ska det vara naturligt. Så jag ska verkligen försöka att bara vara som jag är. Tror jag kan uppskatta det när jag är ännu äldre. Känner också att det har spårat ur lite i sthm, många fixar sig o ibland undrar jag om det verkligen blev en förbättring. Men det är ju inte jag som avgör..

  7. Uppskattar SÅ att du skriver om detta. Var också helt 100 på att jag skulle göra en bröstoperation efter barn, men sen började jag resonera med mig själv. Är ändå en operation (med allt vad det innebär) av en frisk kropp, för att sätta in något onaturligt, som kanske måste bytas ut med tiden eller tas ut. Landade där i att det (troligtvis) är ett steg långt för mig på temat utseendefixering, att min gräns går där. Försöker även jobba med att avdramatisera och inte fokusera alls på kroppen, liksom bara tänka en kropp, min kropp och den bara är där, om du förstår hur jag menar? Inte lägga så mycket värdering i den alls.

  8. Vilket härligt, upplyftande och ärligt inlägg! Jag tror att nästan alla tampas med dessa känslor/tankar då och då. Vissa oftare än andra. Jag själv tänker på det varje dag och för varje dag hittar jag fler saker som jag vill ändra på mig själv. Varje gång jag ser en bild på dig, vackra kvinna, så tänker jag: åh vad jag önskar att min överkropp såg ut som din, petit med perfekta (utifrån sett) bröst. Istället för att göra en bröstförminskning (vågar inte) så ska jag försöka banta ner tuttarna och hoppas på att de blir mindre 🤞🏼❤️

  9. Men åh vilket ärligt och fint inlägg! Att även (extremt vackra) du kan känna så!
    Jag kände EXAKT likadant efter semestern. Och är i samma sist avseende vänner och bekanta som fixar sig med fillers, operationer etc. Jag vägrar. Det är för stor risk och därför vill jag äga mitt utseende och lära mej att älska det! Fillers eller dylikt kommer inte göra mig mer nöjd. Det är något jag vet till 100%
    Så många gånger jag vill avfölja allt och alla men av någon anledning så blir det inte så. Trots att jag kan känna mig sämre, fulare eller få ett köpbegär efter något som jag inte visste jag behövde förrän någon slänger upp det på Instagram.
    Märker att jag verkligen är trött på det haha.
    Älskar din fina, ärliga ödmjuka blogg med både högt och lågt. Ytligt och djupare saker. Som detta inlägg kände jag faktiskt inte alls var ytligt. Det handlar ju om dina känslor som du förklarar så väl. Som du alltid gör.
    Hoppas det vänder för dig snart❤️
    Kram

  10. Jag tänker att det är mänskligt att tänka/känna så. Men jag har alltid landat i att det naturliga är bäst för mig. Sen tycker jag att en liten byst är snygg!
    Kanske att du behöver följa fler kroppspositiva personer för att ”omprogrammera” dig?
    Läste en jättebra bok om just kroppspositivt föräldraskap för det är väl den biten jag tänker mest på. Vad jag sänder för signaler till mina barn och hur jag vill att de ska må. Livsviktigt: En handbok i kroppspositivt föräldraskap som jag kan rekommendera.

    Kram!

  11. Att man alltid vill ha det man inte har. Blir alltid lite avundsjuk på dig när jag ser dig ha riktigt urringade toppar. Tycker det är så fint på kvinnor med liten byst, medan jag tycker det kan se vulgärt ut på mig med större byst… sitter väl som du skriver mest i våra egna huvud. Men det jag verkligen uppskattar inne hos dig är att du är naturlig. I en värld där vi hela tiden matas med fixade kroppar är det lätt att va missnöjd med sin egen. Du är nog den enda influencern i mitt flöde som inte är ”fixad”, inget fel i att va det heller om man gör det av egen vilja, men jag är glad att det är naturligt och ärligt hos dig <3

  12. Ser i kors av trötthet pga bebis i utvecklingsfas så pallar inte skriva mer utförligt än att jag reagerade idag på insta stories hur jääääävla snygg och fräsch du är!!!!!! Du är en utseendeinspiration!

  13. Jag har minimala bröst och innan jag blev 18 så var jag övertygad om att jag skulle operera mig så fort jag hade åldern inne. Gjorde inte det, och idag är jag såååå tacksam då jag insett att det är ganska praktiskt att ha små bröst, dom är ju aldrig ivägen, skapar ryggont eller liknande. Visst jag fyller inte ut vissa klänningar särskilt snyggt, men jag har lärt mig leva med det. Dessutom blev de inte ”förstörda” av amning utan drog ihop sig riktigt snyggt.
    När jag var ung (läs 13 år) var jag övertygad att jag aldrig skulle få en pojkvän då mina bröst aldrig växte. Men jag har aldrig fått en kommentar av en man som varit negativ om mina bröst!! Idag är jag 33 och klokare, insåg att jag aldrig skulle bli lycklig av en operation utan att enda sättet att bli lycklig är att älska sig själv. Även om vägen dit kan vara otroligt tuff!!

  14. Jag tycker den där tanken om “för min skull, inte för samhällets” är ganska skev, för om du var den sista människan på jorden, hade du opererat dig då? Det hade ju i praktiken så klart inte gått, för det hade inte funnits någon kirurg att utföra ingreppet/ingreppen. Men du kanske förstår hur jag menar; om det inte fanns någon runt dig som kan se dig och döma dig, hade du då fortfarande velat genomgå en operation med allt vad det innebär? Hmm… jag tycker att det är ganska knepigt, vi lever i en så himla komplex värld, men har typ lite svårt för det resonemanget att man gör det “för sin egen skull”.
    Jag tycker att du är skitsnygg och att det är så otroligt uppfriskande att se ett naturligt utseende (och kropp) som rör sig helt obehindrat. Det känns nästan mer ovanligt än vanligt att se ett helt naturligt ansikte these days.

  15. Tänker åt liknande håll som du. Tänker också att det är helt sjukt att man kan fixa i princip allt och orolig för att det blir mer och mer avdramatiserat att göra det. Tycker personligen det är fint att alla har sina egenheter i utseendet och att det är något att bevara, inte göra allt för att ta bort för att uppnå någon form av ”perfektion”. Samtidigt respekterar jag att man kan känna dig så pass missnöjd att man vill genomgå ett ingrepp, alla måste få bestämma över sin egen kropp, men det är tråkigt med sociala medier som gör att någon som kanske är osäker på något i sitt utseende men kanske hade kunnat tycka den var fin som den var, istället tippar över pga påverkan av andra som fixar sig.

  16. Du är så otroligt vacker både på insidan och utsidan! Hoppas att du kan få upp din självkänsla igen och se det vi alla andra ser – en vacker, intelligent och rivig kvinna ❤

  17. Jag tycker att du är så fin och vacker som du är! Och det borde väl ändå vara goals att ha en kropp som har blivit formad av att bära och föda ett barn samt ett ansikte som visar att man lever och förhoppningsvis får leva ett långt liv! Det är också sällan fillers eller en operation är klockren, oftast såg person i fråga mer naturligt vacker ut tidigare.
    Tyvärr tror jag att många känner igen sig i din känsla och att personer du umgås med privat och i jobbet inte speglar hur det faktiskt ser ut rent generellt i landet. Vi är i samma ålder och jag bor i en mindre stad men ingen av mina nära vänner är opererade eller har fillers, möjligtvis någon enstaka person i utkanten av bekantskapskretsen som stämmer in på det.

  18. Om kvinnor bara visste hur många som får breast implant illness efter en bröstoperation. Hade jag läst på tidigare hade jag aldrig gjort min. Att riskera hela sig själv för att ha två bröst. De är det sjukaste vårt samhälle hittar på och jag önskar att jag vetat bättre innan.

    1. Åh nej vad jobbigt att du fick problem, jag har läst om det och det verkar sjukt läskigt. Hoppas det gick bra trots allt <3

  19. Jag har slutat följa alla konton på instagram som triggar såna tankemönster. Speciellt konton som har mycket naket och selfies. Liksom vem gör man det för? Varför mår man dåligt av sitt egna utseende? Hade jag velat göra det om jag bodde i skogen utanför samhället?

    Du är vacker precis som du är, dom enda som betyder något är dina närmaste, och dom kommer älska dig oavsett hur du ser ut 🙂

  20. Måste säga att det känns fruktansvärt sorgligt att du ligger och hatar dig dig själv och kollar på ”perfekta personer” på instagram. Du som är både normsnygg och -smal och i högsta grad en ”perfekt person” som andra kanske jämför sig med. Förstår faktiskt inte alls vad det är med dig själv du vill åka till Turkiet och fixa. Jag känner inte alls som du, men jag umgås inte heller i kretsar där ”alla” har opererat sig. Jag tycker jag och mina vänner (vi är i samma ålder som dig och dom flesta är småbarnsföräldrar) är snyggare än någonsin och framförallt trygga i oss själva. Självklart känner jag ibland att jag har gått ner mig lite, men inget jag hatar mig själv för. Tar en dusch och fixar hår och smink bara. Har överlag ingen komplicerad relation till mitt utseende eller min kropp, och hoppas vi ska se en samtid där fler känner så ❤️.

    1. Nu skriver jag ju teatraliskt vilket jag hoppas att ni som läser förstår 🙂 Vad skönt att du har en helt okomplicerad relation till ditt utseende, jag önskar att jag också kommer dit en dag! Kram!

  21. Jag tycker du har helt rätt, det är så befriande idag att få höra dina resonemang!!
    Är så lätt att man tittar på andra och tänker, de är perfekta och om jag bara gör det här så kommer jag vara nöjd och se ut precis som jag vill.

    Tycker det är extra fint att du uppmanar alla till att försöka ändra bilden av sig själva och istället acceptera att alla ser annorlunda ut <3

  22. Tack för din ärlighet och transparens.
    Jag tycker självklart att alla får göra precis vad de vill med sina kroppar och sitt utseende.
    Men helt ärligt talat det är ju otroligt ovanligt att träffa någon som inte gjort en operation/injektion och jag uppskattar verkligen influencers som vågar stå starka i sitt naturliga utseende. Det hjälper faktiskt oss vanliga icke influencers otroligt mycket med vår självkänsla!
    Jag tycker du är så otroligt vacker och det som främst gör dig vacker är att du är DU och den vår skapare har skapat. Du är unik och naturlig och det är just det som är så vackert.
    Dessutom är du smart, skriver som en jäkel, känslig och verkar vara en bra mamma, fästmö och vän. Och det är det som gör dig ännu mer vackrare.

  23. Förstår såklart dina tankar men hoppas du hittar tryggheten och ser skönheten i hur du är och ser ut. Det unika är det vackra! Jag avföljer influencers som jag tycker ser för tillfixade ut, helt enkelt för att det inte inspirerar mig alls. Tvärt om! Speciellt som nybliven mamma till en liten perfekt dotter. Jag hoppas hon alltid själv kommer tycka det också, och jag är säker på att min mamma tänker detsamma om mig.

  24. Tycker du är jättefin! Får på riktigt ont i magen av hur det verkar ha spårat ur fullständigt hos så många influencers nu, som du säger gör de flesta du känner olika ingrepp och jag förstår inte varför det blivit så vanligt. Känner inte att det är så det ser ut bland mina vänner och då är alla ändå rätt mode/stil och skönhetsintresserade och vill vara fina. Har avföljt massor av konton för orkar inte med överfyllda läppar, nakna rumpor och sexiga blickar hela tiden, något som är vanligt hos många av dina kollegor tyvärr.

  25. Hög igenkänning. Kan ibland sitt och skriva listor över allt jag känner att jag måste fixa med mitt utseende (bleka tänder, första läppar, ansiktslyft med fillers/botox, bröstlyft, ta bort ytliga blodkärl, kemsik peeling och dermapen för hyn, ta bort en tatuering med laser and the list goes oooooon). Tänker att jag skulle vara “klar” om allt det där fixades. Jobbar på att inse att jag är komplett, precis som jag är. Att det inte finns något som behöver “fixas” – för jag är inte trasig. Jobbar också på att försöka skifta från att ha fokus på hur mitt liv/jag ser ut till hur mitt liv känns/hur jag mår. Hur det känns att vara i min kropp vs. hur min kropp ser ut. Något annat jag har gjort successivt det senaste året är att börja följa mer personer som ser ut som mig själv på instagram samt konton som skriver om självacceptans and body positivty. Ta ansvar över vad vi själva matar oss själva med påvarna feed, det påverkar vår mentala hälsa mer än vad vi kanske tror. Kram till dig från en medsyster!

  26. Hetsen kring utseende gör mig ledsen. Tänk om vi alla lade den tiden på att landa i oss själva och ge kärlek till andra istället? Är det möjligt? Jag vet inte.

    Jag saknar känsel i hela hakpartiet och underläppen efter en medicinskt motiverad operation när jag var 18. Och jag blev snyggare samtidigt. Nu har det gått mer än 10 år. Men jag minns känslan efteråt – att inte se ut “som jag”. Och jag undrar många gånger när jag ser andra som gör just skönhetsoperationer – får de verkligen en känsla av att vara “nöjda” efteråt? Tappar de sin identitet?

    Älska dig själv och kom ihåg att det är din energi och personlighet som skapar Dig – vi föds inte för att gå runt och se vackra ut. Det är inte livets mening. Även om det roligt ibland.

  27. Du är den jag går till när jag behöver inspiration och känner mig vilsen i min stil och femininitet. I min värld är du den med snyggast stil, bästa klädsmak och den största värdigheten. Läste ett klyschigt citat på Pinterest här om dagen när jag själv befann mig i ett svart hål angående mitt jobb. ”Dont forget, while you’re busy doubting yourself, someone else is admiring your strength”. Det träffade något i mig…

  28. Hej fina.

    Måste säga att jag är helt paff. Du är otroligt fin precis som du är. Utan att känna dig har jag alltid utgått från att du har ett starkt självförtroende och kör ditt eget race. Alla har dippar MEN naturlig skönhet är 100% vackrare än alla ”perfekta” fix. Varje rynka har en historia att berätta, varje skavank. Det är det vackra! Jobba med att gilla sig själv, föredrar det framför allt annat i världen. Vi ska representera framtiden! Och det är att visa att alla duger precis som de är.

  29. Du är så otroligt vacker, du bara strålar!
    Kan inte du göra ett uppdaterat inlägg med dina sminkfavoriter? Min necessär är i behov av uppdatering inför hösten och vintern.
    Kram 💗

  30. Tack för att du vågar skriva om detta och för att du delar dina tankar! Säker på att många känner igen sig <3 heja dig

  31. Jag tänker att – du är fin som du är! Jag är fin som jag är och jag tänker ofta att det finns sååå mycket annat härligt att lägga tid och energi på än ens utseende. Såklart jag tränar, gillar att fixa mig med smink och fina kläder men handen på hjärtat- vad är viktigast i världen? Vad skulle du ta med till en öde ö? Hur fina är inte alla killar utan smink? Jag väljer att tänka- jag är frisk, jag är stark och jag är fin! Och det är något som har fått följa med mina barn- de klagar inte på hir de ser ut eller sina kroppar.
    De brukar säga att det gillar att jag är stark och de har så roligt åt att jag vissa dagar knappt borstar håret. Jag tror de flesta får en roligare liv om de vill investera inåt istället för utåt.. ha en fantastisk dag!!

  32. Du är otrolig, och så vacker som du är! Har 100% igenkänning emellanåt.
    Vi tar oss ur ”skönhetskomplexdipparna” och fortsätter vara fina som vi är tillsammans! Tack för ditt fina inlägg.
    ❤️
    Kram

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

ENTREPRENÖR, INFLUENCER & FÖRFATTARE

Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Om att ha en sån ångest som gör att man drunknar inombords

Jag la upp en instagrampost i söndags kväll som jag tänkte spinna vidare på i ett eget blogginlägg. Jag får många meddelanden från följare eller folk som hittat till mig, som noterar hur tacksam jag är gentemot livet. Vissa stör sig på det och tycker att jag överdriver tacksamheten, “Hur tacksam kan man va egentligen?”. Andra tackar för livsglädjen, säger att den är en trevlig påminnelse om att njuta av de små sakerna i livet.

Hur tacksam kan man vara egentligen?

Om man har lidit av psykisk ohälsa i många och långa perioder så kan man faktiskt vara helt sjukt, överdrivet, out of this world-tacksam när man inte mår dåligt alls. Inte bara dagar då ångesten är hanterbar – utan dagar där den inte existerar alls. Jag har i perioder av mitt liv haft så mycket ångest så att det har känts som att den ska äta upp och ta över hela mig. Jag har gått och hoppats på en dag med mindre ångest, bara lite mindre så att det inte känns som att jag ska drunkna i mig själv. Och så har det kommit dagar då ångesten varit hanterbar och jag har varit så glad över det. Och då har jag börjat tänka, att tänk om det kan finnas dagar som inte innehåller någon ångest alls?

Och så har de dagarna kommit. Då har jag blivit rädd och varit på min vakt, för tänk om det bara var en dag? Men sen började de dagarna bli fler och fler i mitt liv, och till slut hade jag fler ångestfria dagar än ångestfyllda. Det var då tacksamheten tog över mig. Jag blev så fånigt men också helt rimligt skitglad över att leva ångestfritt. Varje dag som är en dag fylld av välmående tackar jag universum för.

Jag tror att flera som själva lidit av ångest kan känna igen sig i det här.

Jag mådde mycket sämre för både fem och tio år sedan än vad jag gör idag. Idag kan det komma perioder som är ångestfyllda på grund av att jag går igenom saker i mitt liv som får mig att må dåligt – som sjukdomar eller familjeproblem. Men min och många andras psykiska ohälsa växer ur någonting man inte begriper sig på, och det är därför den är så läskig och svår att ta sig ur. För det är inte nödvändigtvis så att tiden läker sår med sån ångest. Utan oftast krävs det arbete, återhämtning och utveckling.

Till dig som sitter med ångest, utmattningssyndrom eller psykisk ohälsa av något slag. Du är inte ensam. Och det finns bra dagar runt hörnet som väntar på dig. Det kan kännas långt dit, men de finns där. Du är värd sådana dagar och de kommer att komma till dig tids nog. Jag vet hur det känns att inte vilja mer eller orka mer. Men orka lite till. Det kan bli bättre, jag lovar dig ♥

Skriv gärna något kring era egna erfarenheter av psykisk ohälsa i kommentarsfältet, så kanske du kan hjälpa någon annan med din historia.

  1. Jag levde i flera år med kraftig ångest och bara några fååå dagar per månad där jag mådde bra. Efter några år hos olika läkare så fick jag diagnosen PMDS, alltså en specifik typ av kraftig PMS. Det visade sig att min kropp blivit så sliten av att ständigt behöva vara “allergisk” mot min egen menscykel att jag fått serotoninbrist och akut krisreaktion. Nu äter jag en låg dos antidepressiva (fluoxetin) som jag troligen kommer behöva äta hela livet och jag mår så fruktansvärt bra. De bra dagarna jag hade varje månad var tydligen mitt riktiga “jag” och nu är jag den personen nästan alla dagar i månaden. Nu slipper jag också använda hormonella preventivmedel för att stänga av min cykel och har äntligen mens, sexlust och en kropp som lever i naturlig harmoni med cykeln.
    Är så oändligt tacksam!

  2. Gud JA!!! Är likadan. Satan vad ångest jag hade för några år sedan efter en misslyckad flytt till NYC och nära utbränd i en av Sthlms värsta branscher. Kunde sitta i kroppen som kramp hela dagar, jag blev inte av med den. Efter KBT, total livsstilsförändring (tog bort some, började träna, prioritera min tid annorlunda etc), en trygg relation som kom in i mitt liv och insikten om att lyckan bor i det lilla – så mår jag så bra. Jag är så otroligt tacksam för det där lugnet jag numera känner i kroppen – som standard! Förut var ångesten standard. Och ibland (väldigt sällan) kan jag få lite ångest eller stresspåslag igen och när det gått över kan jag slås av tanken att jag hade det så hela tiden förut? Och bli så så så tacksam att idag mår jag bra! Mest hela tiden!

    1. Idag är jag 38 år. När jag var 20 år tog ångesten över mitt liv och jag fick även ofta panikångest attacker. Jag började i intensiv KBT. Blev erbjuden antidepressiv medicin, tackade nej. Inte ska jag, världens starkaste människa äta samma medicin som psykiskt sjuka människor gör?? Det märkliga är att jag haft sådant här tänk om mig själv trots att jag nu arbetat inom psykiatrin i mer än 15 år.
      Förra våren kraschade jag fullständigt. Sjukskriven ett halvår på heltid. Träffade terapeut en gång i veckan och har sedan dess ätit antidepressiv medicin. Jag har hela mitt liv varit en ”duktig flicka” och haft ett starkt medberoende. Kämpar som bara den med att komma ur det nu. Har fortfarande lång väg att gå med en stor oro om att jag aldrig ska bli lika glad som jag var förr. Men nu jobbar jag heltid och försöker så gott jag kan orka med det samt man och två barn och ett hus.

  3. Jag har varit ordentligt sjuk i psykisk ohälsa i två perioder. Första gången runt 20. Från att haft stora framtidsplaner om utbildning, karriär o bild av hur ett lyckat liv ser ut, så gjorde jag helt andra prioriteringar. Efter det spelar ingenting ngn roll förutom att må bra. Innebär det att bo i ett tält i skogen i ett halvår, så får det vara så.. Se ut som sju svåra år för att jag inte orkar bry m om mitt yttre men mår bra i det, ja då får det vara så.. Jag har blivit ngn som skiljer mig en del från min biologiska familj, men kan även vara den som är mest nöjd med livet. Min definition på vad lycka är, har blivit att bara att jag mår bra spelar inget annat ngn roll. Blir liksom helt vårsolsrusig av att bara må bra. Andra runt mig tycker att jag har möjlighet att skapa ngt större av mitt liv, därför jag har de förutsättningarna, men jag har valt att bara vara nöjd eftersom jag mår bra o vill inte tappa bort det för att se om jag kan skapa ngt som skulle anses som bättre. Jag nöjer mig:)

  4. Jag håller med! När man varit nere på botten med så mycket ångest att man knappt vet var man ska ta vägen så är en ångestfri dag en helt underbar dag. Min kropp strejkade förra sommaren och hösten pga lång period av ångest som jag försökte hantera själv, magen ballade ur och jag orkade inte göra något, vilket också ledde till ännu mer ångest över allt jag missade. Lägg också till ett jobbyte på det där man skulle försöka visa sig duktig fast ångesten fanns där varenda jäkla sekund.

    Min räddning blev en läkare som hjälpte mig med magen, dietistkontakt och sedan bokade jag tid hos en terapeut privat. Efter första samtalet kände jag mig så lättad och efter 6 ggr insåg vi att jag var färdig för nu, jag behövde inte mina 10 samtal som vi bestämde från början.

    Idag är jag så sjukt tacksam över en dag utan ångest och magvärk. Jag njuter av restaurangbesök utan att mitt hjärta ska slå tusen slag och vardagen känns rolig igen och inte längre något man måste ta sig igenom för att sen vara helt utslagen under helgen. Jag har fått livet tillbaka och då är det lätt att känna tacksamhet även en grå tisdag. <3

  5. Jag har lidit av psykisk ohälsa i hela mitt, mina första minnen innehåller oro och ångest. Jag är uppväxt i Sverige, med trygg familj. Vid 9 års ålder vägrade jag i perioder att gå i skolan, skyllde på ont i magen. Jag fick sån separationsångest av att lämna hemmet. Men tyvärr gjorde man inget mer än att undersökte min mage och konstaterade att inget var fel. Tonåren var ett rop på hjälp. Men eftersom jag sida vid ropen fick bra betyg, hade mängder med vänner, sporrade osv osv märktes det inte. Universitetsstudierna var kaos, en prestationsångest utan dess like. Men ingen såg mig. Inte ens min sambo. Mitt första jobb fortsatte på samma sätt, men där fanns en underbar kvinna som blev min chef. En ung person som såg mig. Hon skickade mig till vårdcentralen och äntligen fick jag lite hjälp. Kbt och medicin. Det gick okej. Blev gravid och blev deprimerad men höll det på insidan, ingen såg. Jag var gravidillamående så allting skylldes på det, både för mig och omgivningen. Bebisen kom och jag hade ångest. Jag var så trött. Försökte bete mig som att jag inte hade barn för rädslan att förlora kompisar. Försökte vara en cool mamma. Men jag ville bara att bebisen skulle sova. När han var 9 månader bröt jag ihop. Dom misstänkte att jag hade en graviditets depression som gått direkt över till förlossningsdepression. 9 månader tog det. BVC såg det redan på testet man gör efter några veckor, men hon orkade inte ta tag i det tanten utan sa åt mig att vila. Fick hjälp, men inte tillräckligt. Sen hade 2 riktigt ljusa år när jag sökte privat psykolog. Blev gravid igen, hade en fantastisk hjälp av vården och hade en underbar föräldraledighet. Orkade jobba ett år. Sen kom kraschen, och som jag föll. Jag var ju perfekt. Ett bra jobb, bara 30 år. Villa, man, två barn. Sprang lopp. Men jag kraschade. Utmattningssyndrom och generaliserat ångestsyndom. Högkänslig. Nu har det gått 1,5 pr sen kraschen. Jag har fått fantastisk hjälp, på flera håll. Jag har också kämpat med läka själv. Tagit strider, med andra och med mig. Ändrat förhållningssätt, ändrat relationer.. Äntligen ser jag ljuset. Kämpar med att acceptera att jag förlorat så många år av lugn och lycka, och jobbar med uppskattningen om hur bra jag har det och hur många år jag förhoppningsvis har framför mig.

  6. Åh, tack tack tack för det här inlägget. Igår vid lunch gick jag hem från jobbet och sen satt jag bredvid sängen och bara grät. Har sagt till så många gånger om hur mycket jag har att göra på arbetet utan respons. Nu sitter jag här och vet inte hur de ska lösa det. Så läskigt men min kropp orkar inte längre. Tack för att du delar med dig.

  7. Jag relaterar verkligen till detta inlägg. Jag har också haft mycket ångest i perioder. Förut vågade jag knappt lita på dom ångestfria dagarna även fast dom sakta men säkert har blivit fler. De ångestfyllda dagarna var jag så rädd för att dom skulle bli fler igen. Nu kan jag omfamna dom ångestfyllda dagarna på ett sätt jag inte kunnat förut – jag tycker inte om dom men jag accepterar dom. Acceptans har hjälpt mig mycket.

    Började nytt jobb förra veckan och var så orolig innan, hur det skulle bli då jag haft beskymmer med både social ångest och prestationsångest. Men det känns så ångestfritt…vilket är sjukt ovant och lite konstigt. Men samtidigt en sån otrolig befrielse.

    Kärlek till alla som kämpar med ångest dagligen!! ❤

  8. Hej! Till Louise, hoppas du ser och läser detta: säg upp dig eller sjukskriv dig och börja få hjälp med att prata med någon. Att jobba och ingen lyssnar slutar bara med att du blir sjuk och kanske får en lång väg tillbaka. Ta tag i det nu, livet är för kort att jobba ihjäl sig eller må dåligt. Psykisk ohälsa och ångest är hemskt och kan själv känna idag att de dagar man mår bra är man så himla tacksam och överdrivet positiv! För några år sedan var jag djupt deprimerad och hade konstans ångest ( visste inte ens va det var ) förens jag kom till en läkare och bröt ihop helt. Fick träffa psykolog och gick så långt till att jag började gå hos psykiatrin. Fick börja med medicin och träffa behandlare 1 gång i veckan. Till råga på allt detta har jag växt upp med en familj och bild av att man ska vara stark och klara allt själv. Psykologer mm är bara fel och sånt håller vi inte på med i denna familj. Hade det inte vart för läkarna, psykologerna och medicin (ett kort tag) så vet jag inte om jag orkat mer. Tog mig 2 år att komma tillbaka och idag kan jag hantera ångesten om den dyker upp. Som är sällan tack och lov. Trodde aldrig det skulle bli bättre, men det blir det och även om jag förlorade massa på vägen som vänner, socialt liv etc etc. Så är jag så tacksam idag att jag är ångestfri, fått verktyg av vården hur man ska hantera ångest, depp mm. Jag jobbar ständigt med min hälsa, välmående och utveckling och självklart hjälper det att man blir klokare och lär sig desto äldre man blir. Tack för jag fick dela med mig, ta hand om er därute.

  9. ”Jag är inte perfekt tyvärr” borde alla unga tjejer (och killar) läsa. En av de bästa böckerna jag läst för den förändrade verkligen min syn på mig själv. Rekommenderar alla att läsa den, egentligen oavsett kön och ålder 🙏🏼❤️

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Semestervink

Jag vet inte vad som hände riktigt, eller gjorde jag det kanske? Ja, det gjorde jag nog. Det var semestern som kom och tog mig. Den där känslan jag har undrat om jag har inuti mig men som absolut kom fram när jag fick två veckor i Spanien med min familj.

Den när man glömmer bort var telefonen ligger någonstans, låter den ligga längst ner i en strandväska och ser att det finns 14 olästa sms, 56 olästa dms och några hundra olästa mejl när man egentligen bara ska få fram snabbaste vägen till restaurangen.

Att få känna semester på insidan är det bästa en person som älskar sitt jobb kan ge till sig själv har jag insett. Det är lika viktigt som egentid när man är förälder. Det ger energi så att man kan ge allt man vill ge när man är tillbaka sen.

I veckan kommer jag tillbaka igen, på tal om det! Vi har lite semester augusti ut med Dante, men om ett par dagar trippar jag in på kontoret, snackar skit med mina kollegor och dricker bryggkaffe igen. Herregud så mysigt.

  1. Hej!
    Ber om ursäkt om detta uppfattas som påhopp, jag förstår att frågan kan vara känslig. Du verkar vara en omtänksam och reflekterande person så jag antar att du tänkt mycket på detta. Jag skulle gärna vilja veta hur du ser på den resurskrävande livsstil du marknadsför i bloggen som nu toppas av att skaffa lantställe utomlands (ironiskt nog pga det härliga klimatet). Jag är själv på intet sätt en förebild men tänker enormt mycket på den pågående klimatkrisen och har svårt att förstå hur man 2021 med små barn gör den typen av val. Avundas alla som inte har samma klimatångest som jag faktiskt. Som sagt, ledsen om du tar illa upp men jag ställer samma fråga till mina vänner och undrar om ingen annan tycker att det är lite jobbigt att vår livsstil håller på att ta oss mot den riktiga apokalypsen, hur otroligt det än låter. Jag skulle uppskatta en mer hållbar framtoning i bloggen, kanske tågresa till marbella, uppdatering om dina flyglöften, nya egna miljömål, mer samarbeten med företag som står för hållbar konsumtion etc. Tänker att såna som jag är din målgrupp så det får bli mitt tips så jag inte bara gnäller!

    Trevlig dag!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Söndagskväll

Hur har ni det i sommarjuli?

Jag är hemma efter en vecka i Italien. En vecka som har bestått av pasta i mängder, efterlängtade kramar och bad i havet. Hela resan blev liksom precis så som jag hade hoppats på? Det är inte ofta det blir så, speciellt inte när man har barn, men vi hade universum med oss. Att få krama min farmor och farfar igen kändes i hela kroppen på alla möjliga vis. Att sitta och prata om livet med nonna och få vara nära. Men också jobbigt, att titta på nonno med mjuka ögon och tvingas acceptera att två år har inneburit stor förändring hos honom. Han har åldrats. Den här pandemin tog ifrån oss många saker, till exempel möjlighet att vara med dom vi älskar som bor långt bort och som åldras för snabbt, men nu har vi fått tanka energi i en hel vecka och det kommer inte gå två år tills vi ses igen, sex månader högst.

Jag tänkte posta en liten bildbomb från resan senare i veckan, men det tar vi när jag har tid och ork. Nu är klockan prick tio på kvällen och vi har precis avslutat vår serie här hemma. Vi kom hem i natt och vaknade hemma i lägenheten med värsta myskänslan imorse. Herregud vad jag älskar vårt hem, Dante också märkte man för han var på riktigt bra humör och så glad över att återse sina leksaker. Sen kom hans farmor och farfar för att ha kvalitetstid med sitt barnbarn och då passade jag och D på att fixa – tvätta, packa upp, handla mat, sådana saker. Jag gick ett ensamt Djurgårdsvarv med Ursäkta-podden i öronen och konstaterade att jag fortfarande har för ont i foten för att springa (stukade den ju på midsommar). Handlade snittblommor på vägen hem, lite favvogodis och så jobbade jag en stund. Det här med att vara 80% ledig har gått utmärkt under min första semestervecka så jag hoppas att det fortsätter så! Det bästa för mig är verkligen att ha semester samtidigt som alla andra för då är det lugnt på mejlen och jag kan koppla av.

Vet ni, imorgon fyller Dante två år. TVÅ ÅR. Hur är det ens möjligt. Jag har varit nostalgisk hela kvällen och gått igenom alla videos på honom från att han föddes. Jag blir fortfarande lite ledsen, som ett sting i hjärtat, när jag tittar på första tiden med honom för allt underbart gos och mys som en bebis ger en försvann liksom i magont, skrik och gråt som pågick i flera timmar i sträck. Men jag blir också så himla glad när jag går igenom dessa två år i telefonen för de är fyllda med sååå mycket kärlek, skratt och värme. Det kommer ett litet inlägg till lilleman imorgon på hans födelsedag såklart så för er skull ska jag inte svamla iväg allt för mycket nu…

Förutom att kolla på 8000 videos på Dante har jag slagit in hans paket och tagit fram hans födelsedagsljus som han ska få blåsa ut imorgon till frukosten. Det är viktigt för mig med mysiga traditioner för mina barn, precis som mina föräldrar gav mig när jag växte upp, så att få frukost med sång, tända ljus och paket är obligatoriskt på födelsedagen. Sen ska man alltid få sin favoritfrukost! För Dante innebär det ostmacka, ett päron och massa blåbär 🙂

Vi hörs imorgon igen, nu ska jag krypa ner i sängen och kolla ett avsnitt Sex Life. Har ni sett? Ganska löjlig men funkar som sommarserie när man vill koppla av!

Dagens frukost med färskt frukt & nötbröd från bageri, gräddost, gurka, kokt ägg, apelsinjuice och bryggkaffe. Mums. 

  1. Vänta. Vad är anledningen till att ni inte släppte igenom min kommentar?
    Alla är bara inte lika privilegierade.

    1. Vad var ens poängen med din kommentar? Eller du ville bara berätta allt du vill men inte kan göra? Det du beskriver är väl ganska normalt?

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Semesterredo

Så sitter jag här, sista dagen innan semestern, sönderstressad med kaninpuls. Det är dags. För mig är det jobbigt att sträva efter “riktig semester” för det är i stort sett omöjligt. Det dyker upp grejer h e l a tiden. Så idag när jag stressade omkring bestämde jag mig för att bara släppa allt. Nu är det nog. Jag får jobba på semestern om det behövs, men min prioritering är vår familjetid. Jag har varit på stan och shoppat semesterkläder till mig och Dante, antigen-testet är gjort och negativt, jag har fått min första dos vaccin och om ett dygn checkar vi in i huset i Italien.

Här kommer sex saker jag längtar efter med semester:

Italien 2017

Doften av Italien. Jag blundar och känner doften på flygplatsen som jag har varit besatt av sen jag var liten. Det doftar på ett annat sätt i Italien än här hemma. Inte lika friskt och klorofyllgräsigt utan ljummet och mänskligt.

Familj ♥

Snart får Dante träffa sin Nonna och Nonno bis som han pratat med på FaceTime i två år men inte träffat. Kommer han att förstå att Nonna bis i telefonen är samma person som den i verkligheten? Det blir fascinerande att se.

Palma 2018

Det där eftermiddagsglaset. En iskall öl eller lemonad, lite chips och oliver, poolvatten som är kvar i håret eller så har man piffat till sig redan, redo för middag, luktar gott och har inget smink för det behövs inte på sommaren.

Visby 2018

Semestergarderob! Skira klänningar, sandaler, stora örhängen. Come 2 mama.

Paris 2019

Maten. Pasta i mängder, grillad fisk, salsiccia med potatis. Croissanter på morgonen och doppa allting i nutella när Dante inte ser.

Paris 2019

Tid med min favoritperson. Inte stressa oss igenom vardag med allt vad det innebär. Se varandra, kunna stanna upp och skratta åt ingenting och få tid att prata klart utan en to do-list, telefonsamtal och mejl som avbryter.

*

Nu gör vi det här! Jag önskar er en absolut ljuvlig semester. Jag kommer att kika in lite då och då, men tar semester fram tills mitten på augusti då vi hörs igen. Massa soliga kramar till er mina snäckor!

  1. Här kommer sex saker jag önskar kunnat göra under semester (har man ens semester när man är föräldraledig):

    1. Att kunna välja mer än en grej att göra med barnen.
    Det lutar åt en dag på tekniska museet.
    Önskar vi kunna åka till alla svenne grejer som Kolmården, Gröna Lund eller typ Astrid Lindgrens värld.
    Vill ge dom sommarminnen de aldrig glömmer.

    2. Sova en ostörd natt på hotell med min man utan barnen. Sonen vaken 3 timmar varje natt i 2,5 år. (Ja, det är helt sjukt)

    3. Kunna gå till affären och handla utan att titta på priset.
    Ba ta exakt det vi är sugna på.

    4. Min garderob, gud vad här ska gås ner i vikt till nästa sommar. Slippa jävla ”hålla-in-magen-cykelbyxor” för att inte fortfarande se gravid ut (bebis är två månader).

    5. Gå ut och äta på restaurang utan att ta det billigaste på menyn.

    6. Ha möjlighet att åka utomlands med familjen och känna hur det känns.

    Kanske nästa sommar.

  2. Hoppas du har en underbar semester Mickis! Tack för det här inlägget ♥️ Grät av din text om doften av Italien, skrattade rakt ut åt all Nutella du ska äta i smyg för Dante och avslutade med ett mjukt leende av dina fina ord om Damon.

    Själv jobbar jag hela sommaren men i september åker jag på semester och får känna min favoritdoft i hela världen – doften av ett varmt Grekland 🇬🇷🥲

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi