Månad: mars 2017

Hej fina! Skulle vilja läsa mer om din kille och er! Känns som att det är vad som saknas i bloggen. Kanske en frågestund eller intervju med honom?

I måndags frågade jag er vad ni ville läsa om i bloggen den här veckan och då var ni några stycken som frågade om min relation med D!

Tänka sig va, min relation med D… det som tar mest plats i mitt liv men får minst plats på bloggen. Blev full i skratt när jag tänkte tanken på att han skulle låta sig bli intervjuad här i bloggen – det är så långt ifrån hans personlighet att gå med på det. När vi blev tillsammans sa han klart och tydligt att ”Jag tycker om dig, Michaela, och det är dig jag vill lära känna och vara med. Jag gillar dig, inte din blogg.”.
Efter några riktiga mediecirkusar till relationer var de orden lika vackra som en ängels röst. Om det hade varit en annan person hade denna kanske menat att bloggen inte är viktig över huvud taget, men så har det aldrig varit för D. Han har aldrig, någonsin, nedvärderat min blogg. Aldrig har han suckat när jag bett honom ta en dagens outfit, inte på vår första resa och heller inte på vår 16:e resa. Han kan gnälla när jag fotar maten, mest för att det börjar bli tröttsamt att alltid äta ljummen mat, haha. Jag förstår honom. Men han har alltid tagit min blogg, som ju är mitt jobb, seriöst och för det älskar jag honom.

Jag ville inte heller ha med honom här från början, jag ville inte göra om mina tidigare misstag och fläka ut min relation. Den här platsen är min och inte min partners, här skriver jag om mitt liv och mina känslor, på den här platsen utgår jag ifrån mig själv. Oavsett om det handlar om vad jag tycker om för inredning, hur jag mår idag eller hur jag känner i min relation. Jag kan skriva om min kärlek för honom här till er, men jag kan bara utgå ifrån mig själv och mina känslor när jag gör det. Tanken på att den här platsen skulle bli vår och inte min har gett mig avsmak. Aldrig mer.

Idag tycker jag att vi har hittat en fin balans för hur D syns i mina offentliga sammanhang. Han är ingen hemlighet, ibland är han med på bilder och jag skriver regelbundet om små saker kring hans personlighet. Det är en nivå som vi båda gillar. Det är jag som har valt att vara offentlig, inte han, och det är heller ingenting han önskar att vara. Jag har aldrig mött en människa som är en sån teaterapa, men ändå har noll behov av uppmärksamhet. Jag antar att det vilar i hans enorma trygghet i sig själv. Han kan showa för en publik som består av enbart hans flickvän och det ger honom mer tillfredsställelse än vad jag får när jag slår like-rekord på en selfie.
Han lär mig mycket.

Relationer är väldigt spännande, de går upp och ner, i ett samboskap kommer man nära varandra på sätt som inte liknar någonting annat. D ser en Michaela som ingen annan människa får se. Det är bara han och jag som får se den personen – den som är helt och fullt ut sig själv, med allt vad det innebär. Det är starkt och speciellt.

Härom veckan satt vi och pratade med en nära vän om att bråka med sin partner och då sa D att ”Ibland blir jag så jävla arg på Michaela så jag vill bara att hon ska sticka ut ur lägenheten, jag blir fan galen bara av att se henne hemma.” och jag svarade ”Precis så är det ju, det är tur att vi bor så pass stort att jag kan hålla mig undan från dig helt om jag känner för det, för ibland blir jag så irriterad att jag bara känner för att kasta något på dig eller rent av göra slut. Eller bara skrika på dig hysteriskt. Typ när du inte kommer hem i tid till middagen eller vägrar erkänna att jag har rätt i någonting. När du ska vinna ett bråk och ser vinsten som ditt mål istället för sakfrågan. När jag inser att jag är exakt likadan och att vi inte kommer någonvart, att vi fastnar för att vi är så envisa båda två.”.

Men så avslutar vi i mun på varandra, ”Fast sen när det går någon timme och vi suttit i varsitt rum brukar någon alltid gå förbi den andra och fråga vad man tittar på eller när klockan ringer imorgon, mest för att det är så tråkigt att vara sura på varandra och vi gillar ju att prata med varandra. Det går över fort.”. Vi blir arga fort och glada fort. Det ligger i vår natur. Känslor som är lättföränderliga.

Ni fattar. Man diskuterar, argumenterar, bråkar, tjafsar, surar, blir irriterad, besviken, arg, missförstådd, missförstår. Det hör en nära relation till. Men det finns också den andra sidan av känsloregistret. Man skrattar, älskar, pratar, skämtar, förstår, respekterar, lyssnar, diskuterar.

Någon frågade hur vår relation mår. Jag funderade ett tag och insåg att den kan nog inte må bättre. Att ha det jag har med D, det är jag så jävla tacksam för. Min relation avspeglar givetvis en del av hur jag är som person, dvs. känslosam åt alla håll. Det är naturligt. Jag hör par som aldrig bråkar och jag inser att vi kommer aldrig att bli ett sådant par. Men jag hör också om par som aldrig pratar och då vet jag med 100% säkerhet att vi kommer aldrig bli ett sådant par heller. Alla relationer har bra och mindre bra sidor.

Men ibland tittar han på mig och säger ”Jag ska leva hela mitt liv med dig” och då känner jag bara att fan, han har rätt, vi hör ihop han och jag. Och den känslan är otroligt mäktig. I den känner jag mig som en vinnare. Aldrig blir jag så trygg och säker i allt som är mitt liv, som när han säger så. Då andas jag ut.