Frågor med Forni

Hej,
Jag följer din blogg dagligen och tycker om att du skriver känslosamma och ärliga inlägg. Håller även på och läser din bok 🙂 Jag skulle jättegärna vilja läsa en uppdatering om hur det har gått för dig med dina röstbesvär och om du har tips och strategier kring detta. Jag har själv brottats med Fonasteni (rösttrötthet) senaste året och är annars en social och pratig person men pga detta har jag tvingats sätta mkt av mitt sociala liv på paus och det har även påverkat min karriär negativt. Jag har känt mig väldigt ensam och isolerad i detta så skulle vara intressant att höra om dina upplevelser kring röstbesvär i allmänhet.
Tack på förhand!

Kramar från Karin

Hej Karin!

Tack för fina ord.

Det är tufft med röstbesvär alltså. För mig började det när jag var runt 18-19 år, jag var konstant hes och hade ont i halsen/stämbanden. Efter ett år hos logoped (läkarna trodde det var knutor) fick jag tid hos en specialist på Karolinska som kunde konstatera att jag hade en cysta på stämbandet. När jag opererade bort den (och knuten som cystan hade skapat på andra stämbandet) fick jag en ny röst som det var tänkt att jag skulle behålla med hjälp av de tekniker jag lärt mig hos logopeden för att inte skapa knutor på de hela, fina stämbanden. Nu har det gått fyra år sen jag opererade mig, jag är fortfarande fri från knutor men däremot så drabbas jag, precis som du, av rösttrötthet och irriterade stämband. Jag är också pratig, väldigt social, och pratar rätt högt vilket gör att jag vissa dagar får vila rösten helt från folk. T.ex. har jag ju en dag i veckan som jag jobbar hemma på, det är mycket för att få tid till att vila rösten. Jag pratar nästan aldrig i telefon och ibland går jag hem från tillställningar när mina stämband inte orkar.

Det är isolerande, precis som du säger, men jag har nog helt enkelt bara accepterat att mina stämband är svagare än andras. Alla har vi våra kroppsliga problem och det här är ett av mina. Jag försöker bara lyssna in kroppen så mycket som det går och så övar jag hela tiden på att prata lite tystare och från magen. Det är jättesvårt för det går HELT emot min självklara instinkt när jag ska prata men försöker påminna mig själv så mycket som det bara går.

Några tips som jag använder är i alla fall följande:
– Masserar stämbanden genom att säga ”mmm” eller ”aaaaoooommmm” med stängda läppar, från magen. Som när man säger ett mantra i yogan. Det är superskönt.
– Av min logoped fick jag ett glasrör, som ett sugrör. Jag brukar fylla upp en liten skål med ljummet vatten och så bubblar jag med sugröret i skålen i 5-10 min. Också skön massage.
– En pratfri dag i veckan. Jag förstår att det är jättesvårt med ditt jobb, så du kanske får hitta en annan lösning, t.ex. tre kvällar i veckan där du inte pratar/umgås med någon?
– Inga telefonsamtal som inte är nödvändiga.
– Prata från magen
– Försök prata lugnt och tyst
– Sjung inte med i låtar, mima istället (jag sjunger nästan aldrig med längre, mimar bara, svintrist men nödvändigt)
– Varmt te är ju en favvo mot ansträngda stämband, även strepsils mellan varven

<3!

Precis efter operationen, jag ser lite groggy ut 🙂

Hej fina du <3 Jag har en fråga: Du skriver att din ångest minskar när du ser din partner, men alltså för mig är det tvärtom när jag mår dåligt! Känner mig så HEMSK! Gick in i väggen för 1,5 år sedan, och vägen tillbaka var tuff men under våren kände jag ändå att ”nu jäklar, nu är jag mig själv igen” Och så körde jag på för hårt med allt (100% studietakt på juristprogrammet, plus extrajobb ca 50% på en byrå) och nu är jag nära väggen igen. Alla gamla symtom har kommit tillbaka. Och det värsta är att jag tycker att min partner är så JOBBIG!!! Blir irriterad bara jag ser honom. Och han är mitt allt, älskar honom så mycket! Men allt han gör är fel. Det han har på sig, hur han rör sig, hur han LÅTER, andas, pratar osv osv. Alltså jag stör mig på allting! Och så är jag arg hela tiden. (Säger såklart inte detta till honom, han skulle bli jätteledsen om han visste att jag tänkte så om honom) Men känner mig så hemsk, hur kan jag tänka så om min egen partner? 🙁 Så svårt att hantera känslorna, speciellt ilskan och irritationen. Hur bär du dig åt? <3
TACK för världens bästa blogg!

Hej fina,

Inte ditt fel att du tar ut dina jobbiga känslor på din närmsta person!!! Jag tror att det är SÅ vanligt. Däremot så är det ju fruktansvärt. De närmsta ska ju kännas fina och behövliga i jobbiga stunder, inte som störiga moment man bara vill kasta in i en vägg. Jag tror att du måste jobba med din mentala inställning till honom. Alltså verkligen anstränga dig för att se honom som ett stöd istället för någonting störigt. Jag tror att allas utbrändhet tar sig ut på olika sätt, för mig är D (nästan) aldrig ett problem utan ett självklart stöd i det jag går igenom, även om han inte alltid förstår, frågar rätt frågor eller säger rätt saker.

Och, om du verkligen vill att er relation ska hålla, borde du ta tag i din utbrändhet innan den har infekterat det som är viktigt i ditt liv i sån grad att det inte går att laga. Du verkar vara som jag, alltså uppmärksam på signaler, ta dem på allvar innan det är för sent. Ingen utbrändhet bör ske på bekostnad av en relation. Gå till botten med den så kommer du nog se din kille med nya ögon.

Kan inte du göra ett inlägg där du visar vad du packar i strandväskan, känns som du är ett riktigt organiseringsproffs och alltid har med så bra grejer! Själv är jag en riktig slarver så behöver typ en checklista för att få med allt, är så segt varje gång med kommer till stranden och inser hur mycket man glömt…

Det ligger en sån artikel uppe på Daily Forni! Den är så fin! Läs här (klick!)

Fyra av de senaste artiklarna på Daily Forni!

Jag är en 17 åring tjej som inte vill leva eller vill nog leva men vill bara försvinna för ett tag och inte känna så mycket. Lever dagligen med ångest och tankar som sänker en till det mörkaste och ett självförtroende som ligger på botten. Skolan som ger en feta ångesten, föräldrarna som inte förstår att man mår dåligt och kallar en lat. Gråter varje kväll och den ända jag vill är att hitta lite motivation i livet… har känt såhär de senaste 3 åren. Vet inte riktigt vad jag vill komma med det här. Tänkte att du kanske hade lite tips, du som också lever med ångest osv kram! Skulle betyda mycket om du svarade på den här kommentaren.

Hej fina, fantastiska du.

Du behöver prata med någon professionell person om ditt mående. INGEN människa ska behöva gå runt med sådana mörka tankar i så många år. Du måste våga fråga om hjälp och stöd.

Aldrig Ensam är en organisation som hjälper unga med psykisk ohälsa, du hittar dem här. Under ”Stöd” finns flera förslag på var du kan vända dig för att få hjälp.

Du kan också ladda ner appen BlueCall där du gratis får prata med personer om ditt mående – det är jätteenkelt att ladda ner appen, gör det på en gång!

Om du vill och vågar tycker jag att du ska berätta om hur du mår för en förälder, ett syskon eller en vän. Det är jätteviktigt att våga prata med dina nära om hur man mår, så att de förstår och kan få en chans att finnas där som stöd.

All kärlek till dig, du är värd att få må bra, tro ingenting annat. Skickar massa styrka. Kram!

  1. Hej!

    Jag älskar att ha klänningar men tycker det är svårt att veta vad man ska ha till när det blir lite kallare på kvällarna och bara klänningen blir för kallt. Det blir lätt lite ”bylsigt” och tar bort den fina siluetten klänningen ger när jag tar på mig något utanpå.

    Jag ska även gifta mig i september och behöver ha någonting när man är ute på kvällen. Klänningen är en snäv Ida Sjöstedt i spets, ganska enkel. Till vardags gillar jag skinn- och bomberjackor men det kanske känns lite skarpt mot en brudklänning? Samtidigt som jag inte vill ha något typiskt brudplagg utan mer sånt jag har i vanliga fall också.

    Det vore supergulligt om du har möjlighet att ge lite generella tips och gärna om du vet några plagg som går att få tag i nu! Gillar din sofistikerade men tuffa stil!

    1. Kanske Marlene Birgers glansiga bombarjacka som finns på rea nu? Petra Tungården tipsade om den för någon dag sedan 🙂

    2. Tiger of Sweden har också tunna, snygga bomberjackor i silkesmaterial som skulle passa perfekt att slänga på sig över en bröllopsklänning tror jag 🙂

  2. Hej goa Forni! En nära vän till mig ska gifta sig i sommar och jag är med och roddar med vigsel, festen och allt runtomkring. Jag börjar få slut på idéer och undrar om du kanske sitter inne på några festliga aktiviteter att göra under middagen/festen? Brudparet är båda unga (21 år) och åldern på gästerna är väldigt varierad. Även om vi behöver anpassa oss till både barn och gamla så vill jag att det ska framgå att det är två ungdomar som gifter sig och inte ett vuxet par som redan varit tillsammans i 20 år. Det ska ju vara en av de bästa och roligaste dagarna i deras liv och inte i gästernas. Tusen kramar!

  3. Hej Michaela! Har en liten fråga som jag tänkt på ett tag.

    Vad jobbar dina närmsta vänninor med? Är det några som arbetar som undersköterskor, lärare, kanske byggarbetare? Upplever att många av dina vänninor som syns i bloggen är i samma bransch som du.

    Ha det gott!

  4. Ush för den sista frågan <3

    Lyssna på dig själv! Om föräldrarna inte förstår så låt det vara så, prata med någon som förstår. Pausa skolan om det känns bättre. Finns inte många så jobbiga saker som att känna som du gör. Gör det som känns bäst för Dig för ingen annan behöver gå runt med dina känslor.

  5. Till 17 åriga tjejen. Livet blir bättre!! Våga tro på det, snälla! Inget varar för evigt, allt är under förändring och kommer att ändra skepnad. Du kommer inte för resten av ditt liv leva med en ångest, ledsamhet och lågt självförtroende. Du kommer att växa, utvecklas, uppleva en himla massa fint och fantastiskt. Det blir bättre. Jag levde med mental ohälsa under ca 10 år, från när jag var 15 till 25. Jag kan inte med ord beskriva det självhat jag kände och hur trött jag var på livet, hur gärna jag ville få ”sova” (precis som du skriver, jag ville inte dö… jag ville bara inte leva). Dessa 10 år av depression är min stora sorg och välsignelse. Jag kan känna sorg över alla år som togs ifrån mig, att jag ”missade” min ungdom. Men dessa år gav mig också något ovärderligt och om jag kunde gå tillbaka i tiden så skulle jag inte ändra något. Min mentala kris och de svårigheter jag upplevde tvingade mig att dyka ner djupt i mig själv och lära känna mig själv på ett sätt jag inte skulle ha gjort annars. Min depression och ångest lärde mig hur förbannat jävla stark jag är, att jag kan möta det mörkaste mörker och ta mig igenom det. Det kan du också. Du kommer att komma ut på andra sidan och se på dig själv med nya ögon, med respekt för dig själv, för vad du har genomlevt. Skit i världen. Skit i allt som inte stärker dig. Vad behöver DU för att må bra? Hitta dina verktyg som funkar för dig. Testa ALLT. Terapi, meditation, kreativt skapande, tid för dig själv, fysiskt aktivitet, fasta rutiner, se över din kost osv osv. Du kommer att hitta din väg, snälla snälla ge inte upp. Det jag önskar att någon hade sagt till mig när jag var 17 år är: ”Du är så älskvärd och jag ser hur hårt du kämpar. Varje dag går du igenom helvetet med fortfarande är du här, vid liv. Vet du vad det säger om dig? Att du är så jävla stark, imponerande och vacker att det finns inte. Du är en kämpe! Fan vad cool du är som orkar.” <3

  6. Fina du 17-åriga tjej som mår dåligt. Du är så varmt välkommen att prata med oss på Tilia, vi är en ideell organisation som har en chatt som är öppen 21.00-22.30 varje kväll, 365 dagar om året. Och vi finns där för att lyssna på dig. På dig och alla andra som mår dåligt just nu. För du är inte ensam, och vi lyssnar så himla gärna på vad du har att säga<3

    http://www.foreningentilia.se

    KRAM <3

  7. Så bra svar till den 17-åriga tjejen, både från Michaela, Bella & Nicole. Sitter & gråter, både pga hennes brev men även för era uppmuntrande ord❤️ Jag mådde själv dåligt i tonåren, ”botade” den med alldeles för mycket träning..Såg hälsosam ut på utsidan men insidan var ett inferno. Michaela Forni, tycker du är en förebild som tar upp sådana här viktiga ämnen! Kramar

  8. Hej! Åh vad kul att du skriver och tipsar om BlueCall! Jag fick höra om appen av en kompis och brukar nu använda den och det funkar bra för att lindra ångest. Det är skönt att prata med någon som förstår + att det är anonymt! Kram och tack för en fin blogg!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Entreprenör, bloggare och författaren som njuter av livet till fullo. Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Artiklar att lyssna på

Spontankvällar

I tisdags var jag på lunch hos Dasha för lanseringen av en ny Carolina Herrera-doft! Mäktig flaska va? Glasskon är alltså själva parfymen!

Jag och två älsklingar! Petra och Chloé. Det var någon av tjejerna på lunchen som sa ”Gud vad du är bra med barn!” och jag tänkte att nä, det är snarare så att Chloé är bra för mig. Det handlar inte om att älska barn, eller vara barnkär tycker jag. I min värld är det individuellt. Jag älskar Chloé för den människa hon är, inte bara för att hon är en bebis. Hon gör mitt liv många procent bättre och jag skulle kunna räkna upp hundratals grejer jag tycker om med henne. Förresten, är typ orolig att hon ska glömma bort mig nu när vi knappt ska ses på flera veckor haha. Tänk om hon inte känner igen mig när hon ser mig igen efter semestern? Hur mycket kommer en 10-månaders bebis ihåg egentligen!

Såhär fint hade Dasha dukat!

Amanda, Margaux, jag och Lisa. Snodde denna bild och den ovan på oss från Mandy btw.

Vi åt massa god vegetarisk mat och efter två timmar fick jag springa vidare på min plåtning som jag skulle ha!

I tisdags kväll var jag och pappa på Allsång på Skansen!

VI FICK SJUNGA!!! Hahaha jag DOG. När vi kom dit och jag såg att jag hade en plats vid gången, nästan längst fram, höll jag på och dö. ”Bara jag får något jag kan” tänkte jag. Tror ni att jag fick det? Nej, jag fick en textrad jag aldrig någonsin sjungit eller ens kunde melodin på. Fy så vi skrattade efter detta.

Igår morse åt jag frukost på Nybrogatan 38 med Sofie. Jag åt deras gröt som brukar vara ljuvlig men igår fick de inte till det tyvärr. Tur att det var världens mysigaste start på dagen i övrigt 🙂

Efter jobbet skulle jag sticka iväg och träna men precis när jag ska gå kommer Linn och Daniel som övertalar mig till att gå på aw i solen istället. Jag var inte svårövertalad när vi kom ut… gömde träningskläderna längst ner i väskan och promenerade bort med dem till Milles. Efter ett par timmar gick jag upp till Kommendören där Petra och gänget skulle äta middag!

Slutade med att vi satt där i fem timmar och snackade skit med folk som kom och gick. Spontana sommarkvällar är ändå livet alltså.

  1. Klart att hon kommer ihåg dig!
    Tycker du skriver otroligt fina texter. Träffar rakt i magen och hjärtat. Förstår exakt hur du menar kring att tycka om barn inte för att de är barn, utan för de individer de är. Fint.

  2. Hej Mickis!
    Älskat klänningen du har på dig sen första gången jag såg dig bära den, så slog direkt till på en egen. Hur tar du hand om den på bästa sätt? Kemtvättar du den? Vill att den ska hålla så länge det bara går, dels för att den var dyr (trots rea) och för att den är i ett såpass fint material. Kramar till dig, härliga du!

  3. Hon glömmer dig inte, men lite FaceTime skadar ju aldrig, och det kan ju även dämpa ens egna saknad 😊

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En tidig morgon

Det är inte ofta jag postar realtidsinlägg klockan sex på morgonen… med risk för att låta som en riktig gamling så vaknade jag redan 04.30 på grund av ett bråkigt knä. Jag har problem med inflammationer i knäna och ena har strulat extra mycket de senaste dagarna vilket gör att jag får lite svårt att sova. Sen blev det en spontankväll med lite drinkar igår och då blir jag extra sömnkänslig. Sover ofta en halv natt eller mindre timmar i samband med att jag druckit kvällen innan. Speciellt nu när jag är lite extra pressad, jag vet att jag ska undvika alkohol/koffein/nikotin i samband med stress för att inte trigga ångesten men det är svårt när månaden är juni, nätterna är (hyfsat) varma och ingen av ens vänner har hunnit gå på semester än. Vaknade upp med tryck över bröstet men jag tror att det går över efter ett träningspass senare. Det blev bara fyra timmars sömn i natt men efter det här inlägget och lite jobb ska jag nog försöka sova ett par timmar till.

Det är jobbigt att bo med någon när man inte kan sova dock… helst vill jag ta ett långt bad, tända sänglampan och läsa en bok, sätta på Nyhetsmorgon som börjar strax eller göra en kopp morgonkaffe men känns så taskigt att väcka någon som ska upp och jobba ett par timmar senare. När jag bodde själv kunde jag tända upp och härja runt bäst jag ville efter de tider som passade mig men i samboskap vill man ju vara lite snäll också. Speciellt mot honom. När jag vaknade där vid halv fem så kände jag direkt det där trycket över bröstet… men så lyssnade jag in D’s andetag. Kände den varma luften sprida sig över mina skulderblad. Vände mig om och såg hans lockar som hade trillat ner över ögonen. Och trycket på bröstet minskade med hälften. Älskar den där jävla människan så att jag blir tokig.

Med det säger vi god morgon! Kika in lite senare för de senaste dagarna i bilder. Puss och hoppas att morgonkaffet ert smakar ljuvligt!

  1. Kram på dig! Hoppas din dag blir bättre <3 Jag vaknade av ett "hålla hand?" av min 2-åring vid 6:30 på den första dagen av vår 6 veckor långa semester! 🙂

  2. Håller med om att det kan vara lite jobbigt att vara sambo i det läget. Min kärlek är dessutom extremt lättväckt så att bara ligga vaken i sängen kan störa honom (vilket man ju givetvis inte vill). Hoppas att du får sova i kappsäcken lite till sedan!

  3. Hej fina du <3 Jag har en fråga: Du skriver att din ångest minskar när du ser din partner, men alltså för mig är det tvärtom när jag mår dåligt! Känner mig så HEMSK! Gick in i väggen för 1,5 år sedan, och vägen tillbaka var tuff men under våren kände jag ändå att "nu jäklar, nu är jag mig själv igen" Och så körde jag på för hårt med allt (100% studietakt på juristprogrammet, plus extrajobb ca 50% på en byrå) och nu är jag nära väggen igen. Alla gamla symtom har kommit tillbaka. Och det värsta är att jag tycker att min partner är så JOBBIG!!! Blir irriterad bara jag ser honom. Och han är mitt allt, älskar honom så mycket! Men allt han gör är fel. Det han har på sig, hur han rör sig, hur han LÅTER, andas, pratar osv osv. Alltså jag stör mig på allting! Och så är jag arg hela tiden. (Säger såklart inte detta till honom, han skulle bli jätteledsen om han visste att jag tänkte så om honom) Men känner mig så hemsk, hur kan jag tänka så om min egen partner? 🙁 Så svårt att hantera känslorna, speciellt ilskan och irritationen. Hur bär du dig åt? <3
    TACK för världens bästa blogg!

  4. Den här typen av inlägg är dina bästa tycker jag! Ärliga, direkta, genuina. Också dessa som gör din blogg unik och som får mig att återkomma till din blogg år efter år (det är väl ca ett decennium nu). Du och jag har nog ganska lite gemensamt ”utifrån sett”, jag är inte den som besöker bloggen för karriär- eller modeinspiration (inte för att det är det enda du skriver om), men när det gäller känslor så är din blogg verkligen the place to be ibland. Så, tack för det 🙂

    Och när det gäller kärlek så blir jag inspirerad av hur du beskriver din kärlek till D. Jag hoppas verkligen att jag kommer få uppleva en sådan kärlek i mitt liv. Jag vet att det inte finns ett enkelt recept på kärlek, men skulle du vilja prova att skriva ett inlägg om vad du tror har varit viktiga delar/ingredienser/uppoffrigar/insikter/lärdomar/annat för att kunna ge (och ta emot) den kärlek du nu gör? Det vore fint att läsa.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Sugarbearhair

I samarbete med Sugarbearhair

Ni har väl hört talas om Sugarbearhair? Alla som följer The KardashiansInstagram måste ju ha sett dem eftersom de är ambassadörer för de små blå björnarna som äts av både Kardashians men också en hel drös andra kändisar. Jag själv kom i kontakt med dem när de lanserades i Sverige för ett år sedan och jag fick hem ett pressprov. Det tog inte lång tid innan jag och D hade ätit upp alla och köpte på oss nya hehe! Vi tar dem som efterrätt efter middagen varje kväll eftersom de smakar godis, men även eftersom vi vill få bättre hårkvalitet samt att håret ska växa snabbare. Sugarbearhair är nämligen vitaminer för håret med ingredienser som biotin och kokosolja. De innehåller en liten nypa socker, därav godissmaken, men det är så lite och framför allt smarrigt så det är bara bra tycker jag, haha!

Om vi hade roligt när vi fotade dessa bilder? Svar ja!

Förutom att stärka håret så stärker dem även naglarna samt verkar mot oren hy. Biotin i kombination med vitamin B-5 motverkar acne, Sugarbearhair innehåller ju biotin men även vitamin B-5 och dessa i kombination är super mot finnar och dålig hy!

Jag har fått en rabattkod att dela med mig av till er på Sugarbearhair! Om ni går in på Lyko här (klick!) och anger koden ”michaelasugarbearhair” så får ni 15% på köpet när ni shoppar era Sugarbearhairs!

    1. Håller med, detta inlägg kändes inte alls genuint. Förstår att pengarna måste in men just denna reklam kändes väldigt oäkta.

  1. Jättebra med vitaminer, men jag äter personligen helst utan blue 1 som är cancerframkallande. Vill man nörda ner sig lite i kosttillskottens djungel så är det även bättre att ta methylcobalamin än cyanocobalamin, då den senare kräver att kroppen har tillräckligt med andra ko-faktorer för att omvandla den till den förra, däribland ATP. Får man brist på det blir man garanterat utmattad, det är liksom cellernas energi.
    Inte meningen att vara för negativ, men tänkte att det är bra att veta om du känner dig mer trött att det skulle kunna bero på gummibjörnarna <3

    1. Ledsen om jag är glädjedödare nu Maria men Michaelas hår var väl lika fint även innan hon började äta de björnarna (för ett år sedan enligt inlägget) så jag tror hennes fina hår ”tyvärr” beror på tur med generna…

  2. Jag har ätit och de hjälper! Men man kan inte punktbehandla håret som så, håret växte ja men på HELA kroppen! Fick mer hår på mage bröst etc. Plötsliga långa strån haha

  3. Nja, överdyra vitaminer som säljs med hjälp av kändisar och gullig form när man kan få samma innehåll till betydligt lägre pris går bort. Tycker du brukar ha bra samarbeten men det här kändes som ett som du tog utan att kritiskt granska dem innan.

  4. Detta inlägg hade ju varit mer rimligt om du faktiskt gjorde en utvärdering av dom och beskrev om du tycker dom funkar. Nu blir det ju bara ogenuin reklam

    1. Målet med inlägget är att informera mina läsare om produkten – att den finns på marknaden, vad den gör och vad den innehåller. Det är inte ett recensionsinlägg utan ett informationsinlägg 🙂 Kram!

  5. Har tagit dessa i över 3 månader. Har alltid haft ett hår som aldrig vuxit längre än till axlarna och naglar som alltid gått av så fort dem börjar bli långa. Jag var skeptisk till en början, men jag gav dem ett försök och jag ångrar det inte! Nu har jag fått långt hår och jag börjar bli orolig över hur mycket längre mina naglar kommer att kunna bli utan att gå av då dem är tjocka och starka.

    P.S. Du är bäst Michaela!

  6. Hej Forni! Jag undrar hur det har gått för dig med sugarbearhair efter 3 månader, om du har fortsatt med det? Jag har beställt hem 3 pack nu för jag trodde det skulle få håret att växa ut snabbare, men jag har fått bakfoten om det tror jag. Så jag försöker nu googla runt om det är ändå värt att äta dem och få bättre hårkvalite? Tycker det är så svårt att få ett riktigt svar, om sugarbearhair är verkligen bra eller om det är bara av ”socker”. Tvekar om ska skicka tillbaka eller inte, de kostar 800kr. Tacksam för svar! 🙂 Sofie

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Michael Nyqvist

Gud så sorgligt det var igår med beskedet om Michaels bortgång. Vissa av er som läst noga här i bloggen känner till min kärlek till honom – mina vänner och familj har alltid vetat om hur mycket jag tycker om honom. Han är en sådan fantastisk skådespelare och jag har alltid haft en otrolig respekt för honom. Så mjuk som människa på något sätt. Det är märkligt, det där med att bli ledsen över någons bortgång fastän man inte känner den personen. Å andra sidan så är det väl förståeligt, eftersom det handlar om någon jag ser upp till och respekterar. Jag är så imponerad över Michaels talang och personlighet. Det är den enda svenska skådespelaren som har gjort mig starstruck och knäsvag. Hans roll i ”Så som i himmelen” är bland det bästa jag har sett i filmväg, jag vet inte hur många gånger jag har sett den filmen. Fina Michael <3

Jag har alltid fascinerats över människor som sörjer offentliga personer i sina sociala medier, tänkt att de måste tycka om dem oerhört mycket, att jag inte känner så för så många offentliga personer. Men när jag fick beskedet igår så var det som att något drogs åt kring hjärtat. Ledsamhet. Och insåg att jag måste få skriva en rad eller två om honom i bloggen.

Den där jävla cancern.

  1. Ja det träffade verkligen rakt i hjärtat när man läste om det igår! Vilken talang han var alltså! Och han verkade va en sån varm, snäll, omtänksam och intelligent människa! Fy fan för den där jävla cancern!!

  2. Började gråta igårkväll när jag mötes av beskedet,han var såå mycket,träffade alltid mitt i prick,alltid. <3

  3. Jag känner likadant, har nog aldrig blivit ledsen över en person jag inte har känt/offentlig person men när jag läste om Michaels bortgång blev jag väldigt ledsen. Hade också honom som svensk favvoskådis. Det är inte många svenska skådisar som impar men han var en som verkligen gjorde det. Och efter att ha läst och hört nu vad andra har att säga om honom som kände honom så verkade han vara en väldigt fin människa, supertrist att han inte finns längre 🙁

  4. Aldrig blivit särskilt berörd av en känd persons bortgång, men detta träffade även mig rakt i hjärtat, har till och med gråtit. Fuck cancer.

  5. Fint skrivet, Michaela <3 Jag blev också berörd av beskedet. Det känns bara så väldigt fel. Och nu gråter jag efter att ha sett trailern och hört låten. Vackert! Kram!

  6. Åh! Se min favoritfilm – Underbara älskade. Där har han en huvudroll som är fantastisk. Otroligt stark film! Tips!!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi