Jag har funderat mycket på amning den senaste veckan.
Jag minns inte hur mycket jag skrev om amningen i början när Dante hade kommit, allt är som en enda stor dimma från de första veckorna, men jag hade verkligen en tuff start med amningen – något som jag vet att jag är långt ifrån ensam om. Jag hade bestämt mig under graviditeten att jag skulle göra absolut allt jag kunde för att få amningen att fungera och såhär i efterhand kan jag säga att jag verkligen gjorde det.
Herregud, jag åt ju till och med min egen moderkaka för att det sägs vara bra för mjölkproduktionen 😉
Jag gav allt och jag testade allt, helt enkelt för att jag väldigt gärna ville amma. Inte så mycket för min skull, men för de hälsofördelar jag hade läst mig till och den uppfattning jag hade skapat mig. När Dante sen inte fick till ätandet på BB testade jag allt. Jag hade honom vid mina bröst varje minut under de första dygnen trots att han inte fick rätt grepp och mjölken inte ville komma oavsett vilka tips från barnmorskorna vi testade. Till slut lät jag en barnmorska handmjölka mig och mata honom med min råmjölk på en tesked medan jag grät eftersom det gjorde så fruktansvärt jävla ont. Efter två dagar på BB fick vi äntligen lite bukt på det och när vi åkte hem fortsatte vi vårt amnings-träningsläger. Jag ammade h e l a tiden (som de flesta andra nyblivna mammor!). Ont som fan gjorde det, men jag hade bestämt mig för att verkligen ge allt så jag fortsatte. När hembesöket kom hade han gått upp 0,5kg på några dagar och jag fick applåder av barnmorskan som besökte oss. Veckan efter hade han gått upp ytterligare 0,5kg. På en månad hade han hoppat upp två och en halv viktkurvor sen födsel. Jag tyckte att det var så jobbigt att amma men jag fortsatte med hoppet om att det skulle kännas bättre. Han gick ju upp så fint, det gick ju så bra. Grädde i brösten, som barnmorskan sa.
En månad gick, han satt vid mina bröst 8-10 timmar om dygnet den första månaden. Det kändes inte bättre. Två månader gick, tre månader gick. Det kändes aldrig bättre.
För ett par veckor sen märkte jag att min mjölkproduktion börjat minska i kombination med att hans aptit ökat så vi började komplettera med mer ersättning. Ersättningen har vi gett från start men inte för att mjölken inte räckt till, utan för att jag ska kunna få känna mig fri. När han har fått ersättning har jag pumpat för annars har brösten sprängts. Många nätter har jag vaknat i mjölk-pölar och blöta amningslinnen och många dagar har jag luktat sur mjölk utan att orka göra någonting åt det.
Nu är han snart 3 1/2 månad och jag har förstått att vi sjunger på sista versen när det kommer till amning. Jag delammar sen förra veckan (alltså 50% bröstmjölk och 50% ersättning) och gissningsvis slutar vi med amning när han är runt 4-4 1/2 månad. Både min kropp och Dante är klara med amningen, den enda som inte är helt klar med den är mitt psyke.
Jag känner så mycket skam och stolthet när det kommer till amning. Skam för att det har varit så extremt tufft och för att jag ärligt talat inte har gillat att amma, även fast många pratade om att det är världens mysigaste grej. ”Snart släpper det”, ”Du kommer älska det”, ”Åh det jobbigaste med att amma, det är när man måste sluta, det är ju så gosigt”. Jag har inte känt så och jag har dessutom upplevt att närheten mellan mig och Dante har varit lika stark, om inte starkare, när han flaskmatats. Det är som att vi båda slappnar av på ett annat sätt vid flaskmatning. Även om det har funnits underbara stunder kring amningen också under dessa månader – såklart! Men han har alltid varit en hetsig ätare och inte riktigt kommit helt till ro vid brösten oavsett om det sprutat mjölk eller kommit lite mindre som nu.
Stolthet har jag känt för att jag gav mig fan på att få till amningen och jag klarade det, även om oddsen var emot oss i början. Jag gav inte upp och jag är stolt över hur jag krigade för något som var viktigt för mig. Därför borde jag rakryggat kunna acceptera att amningen börjar lida mot sitt slut – för jag vet att jag har gjort mitt bästa med den! Men trots det känns det skamfyllt och jobbigt. Det känns lite som att jag har misslyckats, även om jag haft tre månader med jättebra mjölkproduktion. Kanske känner jag så för att jag aldrig kände den där kärleken till amning som många andra pratar om. Jag väntade på den, men den kom aldrig. Så trots att jag tycker det är jobbigt att amma, mår jag dåligt över att jag ska sluta.
Jag förstår ju att det här även är hormonellt och att amningshormoner spelar oss mammor stora spratt. Som pricken över i:et fick jag min första mens efter graviditeten i förra veckan med allt vad det innebär (ännu mer hormoner alltså).
Det är dags att släppa taget om amningen och det är mycket tuffare än vad jag någonsin kunnat ana. Hur gör man för att sudda bort skammen och plocka fram stoltheten? Hur har era tankar gått, ni som också kämpat med amning där ute? Än har jag inte slutat amma som sagt, men det lider mot sitt slut och jag känner att jag mentalt behöver förbereda mig för det här som händer.
Att bli mamma hörni, det är fortfarande det svåraste jobbet jag har tagit mig an. Som en extrem HSP-person fightas jag dagligen med alla jobbiga känslor som har kommit i samband med mammarollen. Helt plötsligt finns det tusen nya fel jag kan göra och varje dag kämpar jag med att vara stolt över vilken bra mamma jag är, istället för att fastna i de fel jag gör.
Heja mammor ♥
Älskar hur ärlig du är, både berättar hur fantastiskt livet är men även när det är jobbigt med bebis. Hjälper nog många mammor med små bebisar<3
Men asså gulle !!!!!!! 🙂
Michaela, kan inte du tipsa om doppresenter/namngivelsepresenter till en pojke? 🙂 Kram från en gudmor till en lite pojke som snart skall döpas