Världens härligaste torsdag

Idag har jag haft en så härlig dag med Alexia och tjejerna. Jag och Dante promenerade ut till Rosendahls trädgård vid lunchtid så åt vi morotssoppa och våfflor i deras växthus. Efter maten fikade vi, pratade och tjejerna lekte med Dante. Han blev helt förtrollad av Naomi och kunde inte släppa henne med blicken – fantastiskt att se! Nu förstår jag grejen med syskon som underhåller bebisen haha. Fick till och med äta ifred tack vare Naomis skojande med honom. Vädret idag har ju varit helt otroligt med strålande sol och riktigt krispigt. Snart börjar väl det riktiga vinterhelvetet så jag njuter till fullo fram tills dess.

Behövde den här dagen efter ännu en mardrömsnatt som resulterade i att jag och D satt som två zombies i soffan i morse haha! Nu blir det dock Phils-burgare (sitter och väntar på dem as we speak) och en lugn kväll. De lugna kvällarna behövs som återhämtning alltså, annars orkar man ju inte. Ha en fin kväll så hörs vi imorgon med en rolig tävling, puss!

  1. Älskar hur ärlig du är, både berättar hur fantastiskt livet är men även när det är jobbigt med bebis. Hjälper nog många mammor med små bebisar<3

  2. Michaela, kan inte du tipsa om doppresenter/namngivelsepresenter till en pojke? 🙂 Kram från en gudmor till en lite pojke som snart skall döpas

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

ENTREPRENÖR, INFLUENCER & FÖRFATTARE

Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Kompishäng, Bachelor-maraton och tidigt wake up call.

I fredags tog vi en lugn kväll hemma (som de flesta kvällar nowadays hehe). D gjorde kött med potatis och bea – en klassiker som kan vara så jäkla god mellan varven. Sen kollade vi på Idol och somnade i soffan (jag)!

I lördags blev det de obligatoriska helgpannkakorna.

D skulle iväg redan på eftermiddagen och vara borta hela lördagen, så jag och Dante träffade upp Marith. Vi gick runt Djurgården, till NK, fikade på Diplomat och hade världens härligaste eftermiddag.

När jag och bebin kom hem lekte vi en stund innan det blev dags för honom att sova för kvällen. Jag tror att han hade haft lite för kul för han sömnvägrade först, låg bara och skrattade i en halvtimme haha. Men sen somnade han och då var denna mamma inte sen med att beställa hem burgare från Jureskogs.

Givetvis åt jag den framför Bachelor. Dante var schysst nog att sova fyra timmar i sträck så att jag han kolla ikapp fem avsnitt haha. Är man besatt så är man.

Vad tycker vi om årets bachelors btw? Känns rätt givet att Felix är favoriten – både för mig och tjejerna i huset… min favorittjej hittills är Amanda, hon verkar jordnära och modig!

Eftersom D hade varit ute tog jag både natten och morgonen. Dante vaknade såklart 05 eftersom vi ställde om klockan så han och jag låg och gosade och lekte i sängen fram till 09 innan vi gick upp.

Sen gick vi en promenad i det ruskiga vädret.

Och så blev det söndagstacos. Lugn och mysig helg, så som det ska vara i oktober!

  1. Hej Michaela! Till nästa frågestund!

    Jag har så svårt att fira mina segrar, oroar mig och kämpar tills jag får blodsmak i munnen men sen när projektet (tentan/jobbet/what ever) väl är i land så typ rycker jag på axlarna och börjar sikta mot nästa. Jag kan tänka mig att flera är som jag? Hur ska vi göra för att bli bättre på att fira våra segrar? Som nu, jag har kämpat för att få mitt drömjobb i min drömstad (Köpenhamn!) och i går fick jag ett ja. Men direkt så börjar bara få ångest för att jag inte kommer klara det. Hallå!? Jag ska ju skåla i champange och dansa ner för gatan nu?? HUR GÖR MAN??

    Tack för mysig blogg! Och heja dig med bebis-tiden. Du är så bra.

    1. Gud känner preciiis samma. När man kämpat hårt och länge för att nå saker är det som att man glömmer bort att faktiskt fira segrarna, för det har blivit en vana att bara kämpa. Känns farligt på något sätt. Gärna tankar kring det!

  2. Vad kul att Amanda är din favorit. Tycker nämligen ni pratar så otroligt likt!! Tänkt på det sedan första avsnittet.

  3. Som jag skrivit tidigare . älskar helgen i bilder , eller min dag i bilder , mobilbilder … så mysigt ! 🙂

  4. Kött, potatis o bea är underskattat, så gott ! Men är det där verkligen en hel portion till dig? 😔

    1. Nej, jag tar alltid två men avskyr att ha för mycket mat på tallriken, ser så oaptitligt ut tycker jag 🙈

  5. Hej! Funderar på vilken bärsele du har och om den är skön att använda längre stunder när du är ute och går? Har du använt den sedan Dante var nyfödd (tänker support för en liten bebis). Gör lite research just nu och försöker se vad olika personer tycker innan jag slår till på en.
    Tycker din kille om den med om han använder den?

    /Vilsen förstagångsmamma to be

  6. Älskar bachelor!! Tycker mycket om Meghan, verkar så gullig, hon är en av mina favoriter till Felix, tror hon, Amanda eller Paula kommer passa honom bäst😍
    Tror på Simon och Isabella Larka, dom verkar ha bra kemi och göra varandra glada 😍

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Om amningen, del två

Oj, verkligen tack för alla kloka, ödmjuka och förstående kommentarer i inlägget om amning här under. Jag fick mer pepp av att läsa igenom era kommentarer nu när Dante somnat än vad jag fått totalt från alla olika håll kring amningen hittills under min mamma-resa. TACK. Jag rekommenderar alla som har en knepig relation till amning att gå in och läsa alla kommentarer. Så himla kloka och så mycket igenkänning.

Det jag redan vet, det vi alla redan vet, är sanningen vilket är: om mamma mår bra, mår bebis bra. Jag tar även med mig massa nya tankar efter era kommentarer, bland annat dessa:

”Jag hatade att amma. Kände redan innan jag blev gravid att det inte skulle vara nåt jag kunde vara avslappnad i.
Gav lite ersättning från hon var en vecka och jag kämpade på i fyra månader med delamning. Hade ångest under tiden jag fasade ut och visste när sista amningen skulle ske. Men sen brydde jag mig inte mer. Kändes bara bra.

Min moster som också kämpade med amning förut och dåligt samvete över flaskmatning, hade en läkare som sa nåt fint och sant: ”Det är inte amning som är det viktigaste, det är mamning”.”

OTROLIGT peppande och vacker sista mening. Precis så är det. Fick tårar i hela ögonen när jag läste den meningen. TACK till dig som delade med dig.

”… Jag skriver allt det här för att jag verkligen vill tacka för att du är med och bidrar till kunskap och tröst med din amningsberättelse och jag vill därför även dela min. En läkare på amningsmottagningen sa något till mig som jag tycker fler ska ta åt sig av angående amning. Han spände ögonen i mig och sa:
”Det ÄR INTE rättvist med amning. En del får det hur lätt som helst, en del får varenda amningskomplikation man kan få.” De som har det lätt med amning ska inte berätta för hur de som har det svårt med amningen ska göra, för de vet ingenting.” Och just så är det. Det är väl lätt att berätta om hur fantastisk amningen är om det gått lätt för en, och det är ju jättehärligt att det får vara så för vissa. Men det är inte de personerna som ska vara måttstocken över vad vi som har det tufft (antingen fysiskt eller psykiskt) ska klara av.

Det är så tufft som det är att bli mamma, låt inte amningen bli något du ser som ett misslyckande. Det är det inte!! Och förresten, jag har aldrig hört talas om en vuxen person som skyllt sina problem i livet på att de inte blev ammade som barn, hehe.”

Precis så är det ju. Amning är individuell och en person som har haft en enkel resa med amning kan inte förstå hur det är för någon annan. Precis som de som fått lugna bebisar inte kan förstå hur det känns för någon som har en kolikbebis. För att inte tala om förlossningen! Jag som hade en väldigt positiv förlossningsupplevelse kan aldrig förstå hur det har varit för de som kämpat sig igenom ett krig där på BB, och det hade varit fruktansvärt orättvist om jag skulle försöka påstå att jag på något sätt har varit starkare/duktigare eller gjort mer rätt för att jag ”klarade av det bättre”. Det handlar INTE om det. Smärta och upplevelser kan inte jämföras, vi är alla olika och tar oss igenom det här på olika sätt. Jag blir så ledsen på vissa mammor som skryter om hur enkelt de har haft det inom vissa områden och snackar ner de som inte haft det lika enkelt. Det är INTE prestation, det handlar om TUR eller OTUR. Man ska vara otroligt ödmjuk och försiktig med hur man pratar kring mammalivet och graviditet och förlossning. Allas resor är olika.

*

Jag hade kunnat skriva långa noveller om var och varannan kommentar till inlägget för det fanns så mycket intressanta saker som ni sa där inne. Jag ska ta fram det här inlägget och läsa alla kommentarer varje gång jag börjar tvivla på mig själv och jag har nu bestämt mig för att rakryggat låta amningen rinna ut i sanden och komma ihåg att det viktigaste är att vi båda mår bra och är glada. Och som några av er peppigt påminde mig om: att sluta amma innebär 100% delar föräldraskap och en ny typ av frihet för mig som förälder. Jag kommer kunna äta vad jag vill (har inte ätit något starkt, lök, mjölkprotein osv. för Dantes mage), jag kommer kunna dricka hur mycket kaffe jag vill (!!! Dante har mått dåligt om jag druckit för mkt!!!) och jag kommer kunna mata mitt barn utan stresspåslag.

Nu ska jag fortsätta koka upp alla nya flaskor vi har köpt. Sen ska jag äta lösgodis, kolla ett avsnitt av någon serie och samla kraft inför nattens race. LOVE U GUYS!

 

  1. Hade också jätteproblem med amning. Hemskt när bebisen hade blod i munnen efter mina blödande bröst.. började med amningsnapp och fick aldrig bort den och hon hade väldigt svårt med vikten.. vi fick blanda mer ersättning från 2 mån och jag slet till hon var 8 månader. Hon var inte direkt intresserad av amning utan ville ha mat. Nu fungerar vi ju olika men för mig var det en sån ångest att ”ha en sista amning” framför oss men helt plötsligt bestämde jag mig att den där amningen för en timme sen, var min sista. Då slapp jag känna ångesten i att något var för sista gången under amningen och jag hade noll ångest (nåja) när jag väl hade tagit det beslutet i efterhand. 🙂 lycka till!!

  2. Fast jag kände det lite så efter att ha hört dig i vattnet går podden.. som att du tyckte att du var just duktig i förlossningen. Vilket ju innebär att man kan vara ”oduktig”. Att vi som inte kunde andas igenom värkar och hitta yogan var just mindre duktiga. Att det skulle handla om inställning. När du säger att din positiva inställning påverkat förslossningen i positiv riktning känns det i mig som att du tror att en sån förlossning som jag, ochmå ha med mig, har skulle ha gått att vända genom positivt tänkande. Förstår att det säkert inte var din mening – men jag uppfattade det lite så.

    1. Vad tråkigt att du kände så! Jag pratar aldrig om jämförelse när jag lyfter upp min förlossning, men eftersom jag var stolt över hur jag tog mig igenom den kände jag att det ändå är viktigt för mig att få dela med mig av min historia så som jag upplevde den – med stolthet och glädje. Däremot har jag varit noga med att inte poängtera att jag skulle vara bättre på att föda barn än någon annan, så det gör mig ledsen att du uppfattade det så. Eftersom många pratar om hur fruktansvärda förlossningar är, kändes det viktigt för mig att prata om min positiva upplevelse – utan att förminska de som har en annorlunda upplevelse. Men jag förstår ju att de som haft en mindre bra förlossningsupplevelse utgår från den när de hör min historia och kanske därför tolkar min historia fel. Med det sagt – jag hoppas att du kan känna dig trygg i att du är grym som tog dig igenom den förlossningen du tog dig igenom och att ingen är bättre än någon annan i barnafödandet (vill också minnas att jag säger det i podden när jag pratar om smärtstillande och pressen kring ”naturlig” förlossning, alltså utan epidural, men det kanske klipptes bort). Positiv inställning kan inte påverka allt, men kan vara bra att ha med sig ändå, det hade jag i förlossningen och det är jag stolt över. Jag hade en positiv inställning med mig i amningen också men det gick ju inte så bra – jag är stolt ändå. Kram!

  3. Vi mammor är helt fantastiska!! Kämpade på med amningen i en månad, vilket kändes som en evighet. Missnöjd bebis o ledsen mamma. Fick på återkollen hos barnmorskan läsa journalen från bb…tydligen hade jag superlågt hb-värde när jag åkte hem vilket förmodligen har gjort att kroppen har fokuserat på att fixa blodet o inte mjölken! Tack kroppen för rätt prioritering!! Om ni inge redan har en baby brezza så löp o köp, bästa investeringen när man ger ersättning:) heja oss!
    Kram!

  4. Ångesten att sluta är inte att leka med, men när man väl slutar så är det gudomligt. Det är så skönt att inte ha bröstmjölk som kladdar överallt, tiden för matning blir mindre (sondmatad sedan födsel tills i lördags, 15 månader 🙌🏽) och ett mindre beslut som måste tas och fråga sättas av sig själv och andra hundra gånger om.
    Glad mamma, glad bebis 😍 och pappan kan bli mer delaktig och mamman kan sova mer 🍾

  5. Varsågod! 💖
    Vi har tur att det finns så bra mjölkersättning idag. Men inte mycket kan ersätta just mamningen.

  6. Vet du.. Jag har haft problem med ständiga inflammationer i kroppen sen jag var typ tonåring. Blev förkyld jämt, hade lång återhämtningsperiod. Vilket strulade till det i min vardag rejält, inte bara av de uppenbara anledningarna, utan även i mitt jobb som gruppträningsinstruktör. Så många klasser jag hållit fast jag inte borde, då jag egentligen varit sjuk… Något många sa berodde på att jag inte ammades som bebis, att det kan strula till immunförsvaret. Jag trodde på det! Jag var tydligen allergisk och fick soyaersättning (det enda som fanns 1984).

    Men, sen 2,5 år tillbaka äter jag en nästan fullständigt växtbaserad kost. En eller annan bit ost och något ägg i bakning slinker in, men annars är det växtbaserat som gäller. Sen dess har jag knappt rinnande näsa ens! Friskare än någonsin i HELA MITT LIV. Jag blev sjuk av kött, fisk, fågel och annat animaliskt protein som inflammerade min kropp och av fiberfattig kost, INTE av icke befintlig amning. Jag vill inte propagera för vegan-kost här, alla äter det som passar dom själva, utan mer säga att det finns oändligt med myter om amningens betydelse, och det är lätt att ”skylla på”, som i mitt fall då, att jag skulle vara sjuk i vuxen ålder för jag var allergisk mot bröstmjölk.

    Kram på dig!

  7. Åh vad skönt att du har kommit till ett beslut och att det känns bra i magen! ❤️ Kommer bli toppen! Just det där med att kunna äta och dricka allt ser jag också fram emot den dagen amningsresorna (ammar just nu båda mina barn) är över. Jag äter allt men försöker hålla igen lite på kaffe och sen finns det ju så mycket olika typer av mediciner man helst ska undvika vid amning.

  8. Hej Michaela! Jag läste ditt fina inlägg om barnlängtan och att det var tufft att lyssna på människors frågor och råd om hur man ska göra. Du skrev att du i efterhand insåg att du hade behövt ta kontroll på ditt eget sätt. Jag är i samma situation nu och undrar hur du gjorde för att inte gå under av längtan, oro och rädsla för att det inte ska gå?

  9. För min del har amningen gått bra. Det jobbiga för mig är att min unge vill inte ta flaskan.. och han äter varannan timme, dygnet runt! Skulle vara skönt med lite avlastning.. någon som har nåt tips? Alla verkar så hjälpsamma här! Kram

  10. Hej fina du! Jag har själv inga barn men i såna här sammanhang brukar jag alltid tänka på min farmors kloka ord till min mamma när jag var nyfödd. Hon hade själv fött totalt 10 barn, varav ett tvillingpar (och borde väl ändå kunna anses som någon slags självlärd auktoritet på barn och barnafödande). Varje gång mamma försökte få något tips på ”hur man ska göra” fick hon nästan alltid till svar ”jag vet inte lilla vän, alla mina barn har varit så olika”. Precis som med all annan kunskap kommer kunskap om barn med en stor dos ödmjukhet; de som verkligen vet mycket förstår också hur komplext det är och basunerar inte ut hur man ”ska” göra. Därför ska man alltid lyssna på sånt med viss skepsis, till och med från vården. Samma farmor fick lyssna till 20 år av vilt skiftande råd från vården vid varje ny bebis. Allt ifrån att bebisarna inte fick matas oftare än var fjärde timme till att de skulle matas var tionde minut. Lång utläggning, men ville egentligen bara dela med mig av farmors visdom och säga att det nog blir bra tillslut hur du än gör. Du duger som du är och är den bästa mamma Dante någonsin kan tänkas få! Kram!

  11. Hej och tack för att du delar dina ärliga känslor om amningen. Jag har en dotter på 4månader och slutade amma för en månad sen. På grund av komplikationer efter förlossningen hade jag låg mjölkproduktion och fick tillmata med ersättning från dag 4. Kämpade på fast jag ville sluta redan efter en vecka, men på grund av skammen kunde/vågade jag aldrig riktigt tills en barnmorska på en amningsmottagning sa att ersättning funkar exakt lika bra. Det här att amningen skapar ett band mellan mamman och bebis stämmer inte heller då jag bara blev irriterad på henne då hon bara låg och skrek vid bröstet och aldrig blev nöjd. Men sen jag slutade amma har mina känslor och kärleken till henne exploderat, nu har vi en mätt, nöjd och för det mesta glad bebis och jag kunde inte vara lyckligare. Hon och hennes pappa har också kommit närmare varandra då vi kan mata båda två. Som du också beskrev det så känner jag ett större band till henne när hon flaskmatas och har knappt vågat säga högt att jag inte tyckt om att amma. Det är en sak att ha för lite mjölk och ge ersättning det skäms jag inte för, men att inte tycka att amning är mysigt det är jobbigare. Jag känner mig fortfarande som en dålig mamma ibland samtidigt som jag vet att det var bäst både för mig och min dotter att sluta amma. Vi båda mår så mycket bättre nu! Så heja dig, lyssna inte på hjärnspökena som säger att det är fel att sluta. Du gör det som är bäst för dig och din son och därför är du en fantastisk mamma! Kram

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Amning

Jag har funderat mycket på amning den senaste veckan.

Jag minns inte hur mycket jag skrev om amningen i början när Dante hade kommit, allt är som en enda stor dimma från de första veckorna, men jag hade verkligen en tuff start med amningen – något som jag vet att jag är långt ifrån ensam om. Jag hade bestämt mig under graviditeten att jag skulle göra absolut allt jag kunde för att få amningen att fungera och såhär i efterhand kan jag säga att jag verkligen gjorde det.

Herregud, jag åt ju till och med min egen moderkaka för att det sägs vara bra för mjölkproduktionen 😉

Jag gav allt och jag testade allt, helt enkelt för att jag väldigt gärna ville amma. Inte så mycket för min skull, men för de hälsofördelar jag hade läst mig till och den uppfattning jag hade skapat mig. När Dante sen inte fick till ätandet på BB testade jag allt. Jag hade honom vid mina bröst varje minut under de första dygnen trots att han inte fick rätt grepp och mjölken inte ville komma oavsett vilka tips från barnmorskorna vi testade. Till slut lät jag en barnmorska handmjölka mig och mata honom med min råmjölk på en tesked medan jag grät eftersom det gjorde så fruktansvärt jävla ont. Efter två dagar på BB fick vi äntligen lite bukt på det och när vi åkte hem fortsatte vi vårt amnings-träningsläger. Jag ammade h e l a tiden (som de flesta andra nyblivna mammor!). Ont som fan gjorde det, men jag hade bestämt mig för att verkligen ge allt så jag fortsatte. När hembesöket kom hade han gått upp 0,5kg på några dagar och jag fick applåder av barnmorskan som besökte oss. Veckan efter hade han gått upp ytterligare 0,5kg. På en månad hade han hoppat upp två och en halv viktkurvor sen födsel. Jag tyckte att det var så jobbigt att amma men jag fortsatte med hoppet om att det skulle kännas bättre. Han gick ju upp så fint, det gick ju så bra. Grädde i brösten, som barnmorskan sa.

En månad gick, han satt vid mina bröst 8-10 timmar om dygnet den första månaden. Det kändes inte bättre. Två månader gick, tre månader gick. Det kändes aldrig bättre.

För ett par veckor sen märkte jag att min mjölkproduktion börjat minska i kombination med att hans aptit ökat så vi började komplettera med mer ersättning. Ersättningen har vi gett från start men inte för att mjölken inte räckt till, utan för att jag ska kunna få känna mig fri. När han har fått ersättning har jag pumpat för annars har brösten sprängts. Många nätter har jag vaknat i mjölk-pölar och blöta amningslinnen och många dagar har jag luktat sur mjölk utan att orka göra någonting åt det.

Nu är han snart 3 1/2 månad och jag har förstått att vi sjunger på sista versen när det kommer till amning. Jag delammar sen förra veckan (alltså 50% bröstmjölk och 50% ersättning) och gissningsvis slutar vi med amning när han är runt 4-4 1/2 månad. Både min kropp och Dante är klara med amningen, den enda som inte är helt klar med den är mitt psyke.

Jag känner så mycket skam och stolthet när det kommer till amning. Skam för att det har varit så extremt tufft och för att jag ärligt talat inte har gillat att amma, även fast många pratade om att det är världens mysigaste grej. ”Snart släpper det”, ”Du kommer älska det”, ”Åh det jobbigaste med att amma, det är när man måste sluta, det är ju så gosigt”. Jag har inte känt så och jag har dessutom upplevt att närheten mellan mig och Dante har varit lika stark, om inte starkare, när han flaskmatats. Det är som att vi båda slappnar av på ett annat sätt vid flaskmatning. Även om det har funnits underbara stunder kring amningen också under dessa månader – såklart! Men han har alltid varit en hetsig ätare och inte riktigt kommit helt till ro vid brösten oavsett om det sprutat mjölk eller kommit lite mindre som nu.

Stolthet har jag känt för att jag gav mig fan på att få till amningen och jag klarade det, även om oddsen var emot oss i början. Jag gav inte upp och jag är stolt över hur jag krigade för något som var viktigt för mig. Därför borde jag rakryggat kunna acceptera att amningen börjar lida mot sitt slut – för jag vet att jag har gjort mitt bästa med den! Men trots det känns det skamfyllt och jobbigt. Det känns lite som att jag har misslyckats, även om jag haft tre månader med jättebra mjölkproduktion. Kanske känner jag så för att jag aldrig kände den där kärleken till amning som många andra pratar om. Jag väntade på den, men den kom aldrig. Så trots att jag tycker det är jobbigt att amma, mår jag dåligt över att jag ska sluta.

Jag förstår ju att det här även är hormonellt och att amningshormoner spelar oss mammor stora spratt. Som pricken över i:et fick jag min första mens efter graviditeten i förra veckan med allt vad det innebär (ännu mer hormoner alltså).

Det är dags att släppa taget om amningen och det är mycket tuffare än vad jag någonsin kunnat ana. Hur gör man för att sudda bort skammen och plocka fram stoltheten? Hur har era tankar gått, ni som också kämpat med amning där ute? Än har jag inte slutat amma som sagt, men det lider mot sitt slut och jag känner att jag mentalt behöver förbereda mig för det här som händer.

Att bli mamma hörni, det är fortfarande det svåraste jobbet jag har tagit mig an. Som en extrem HSP-person fightas jag dagligen med alla jobbiga känslor som har kommit i samband med mammarollen. Helt plötsligt finns det tusen nya fel jag kan göra och varje dag kämpar jag med att vara stolt över vilken bra mamma jag är, istället för att fastna i de fel jag gör.

Heja mammor ♥

  1. Så bra skrivet! Min dotter som idag är 2 år var grym på att amma, hittade perfekt teknik direkt bara någon timme gammal. Mjölk fanns så det blev över om vi säger så.. Men JAG trivdes aldrig med att amma, kände mig extremt låst och fick ibland lite panik över att jag var det enda alternativet när det gällde tröst osv. Till saken hör var att hon vägrade flaska så de få gånger jag pumpade ut för att kunna komma iväg ett par timmar själv blev det nästan alltid panik med ledsen och förvirrad bebis och ledsen och stressad pappa. Jag tappade även 10 kg hennes första år i livet, och jag gick knappt upp något under graviditeten. Så man var lite lätt utarmad haha. Slutade tvärt att amma på dagen då hon var 11 månader gammal, morgonen därpå tog hon vällingflaskan första gången och vi grät av lättnad haha. Lång utläggning, men ville bara säga att det är så bra att du tar ett beslut som du känner dig tillfreds med, om vi får fler barn kommer jag amma som längst 6 månader för då kommer jag må bättre som mamma och pappan kommer att kunna avlasta mycket mer.
    Tack för din fina blogg och även dina ljuvliga böcker <3
    Kram!

    1. Så väldigt mycket igenkänning i det här inlägget. Höll med första på i sex månader o avslutade helt vid sju/åtta månader. Vår första är en ytterst högkänslig person som dessutom inte hade rätt munnteknik. Mådde vansinnigt dåligt, hade ångest, sov extremt lite p g a amning varje timme i sex månader. Så här i efterhand förstår jag varför jag i matbutiken kunde få svimningskänslor och få känslor av att nu slutar jag andas. Helt brist på sömn, energi, näring och en extremt krävande bebis tog helt kål på mig som annars är en stabil person. Vår andra hade rätt sugtag, var lugn och amningen gick fantastiskt och jag mådde bra av den…Med det vill jag säga att tvinga inte kroppen till något som känns fel trots skuldkänslorna, det är inte värt det…jag minns detta som en traumatisk period trots att det var fem år sedan och önskar att jag enbart flaskmatade så här i efterhand. Om ni skulle få ett till barn är det ju heller inte omöjligt att det blir helt annorlunda :). Massor av pepp till dig o tack för en mycket ärlig och fin blogg.

  2. Vad ledsen jag blir av att läsa att du känner sådana skuldkänslor, fast du kämpat på! Vet att många med dig känner lika. Mammor alltså ❤️

    Jag ställer mig sååå tveksam till info om att amning ger friskare barn. (Nu kommer säkert många säga emot, vilket bara är tröttsamt…). Men jag ammades jättekort och har aldrig varit mer sjuk än andra. Och se till andra länder där flaskmatning är norm? Och ersättningen idag innehåller så mycket bra och smarta grejer för våra bebisar. Hm…nej det kommer aldrig vara anledningen till att jag skulle tvinga mig själv att amma igen faktiskt. Blir bara arg att det pushas för att amma ur hälso- och anknytningsskäl 🤨 När det finns så många bra alternativ! Vårt psyke och att barnet blir mätt måste väl gå först?

    Jag slutade amma efter prick fyra veckor. Och det var det bästa beslutet jag tagit och har aldrig ångrat. Jag slutade tvärt och min dotter var aldrig ens intresserad av bröstet efter det. Dels var min mjölk så tunn så tunn så jag fick aldrig ett mätt barn. Gud vad det rörde att ha ett missnöjt barn. Dels så kände jag mig så låst. Jag tog egentid och skulle handla på ICA och den kvarten jag var borta hade jag sådant stresspåslag och hörde ”spökskrik”, min man kunde ju inte trösta om hon var hungrig? Nej usch. Precis som för dig och Dante så fick vi så fin anknytning när jag flaskmatade. Och hon var SÅ mätt och belåten efter. Hurra! Får jag ett andra barn tror jag inte att jag ens kommer hoppa på tåget med amning om jag ska vara ärlig…

    Jag hoppas du kommer känna att beslutet du tar är för dig och Dante. Jag vill med min uppleva visa den andra sidan. Jag har kompisar som amma kort, långt och vissa håller fortfarande på efter 1,5 år. Det du gör är för dig ❤️

  3. Jag kände EXAKT! Som du! Jag hade kanske ”lättare” i början då amningen funkade snabbt men jag tampades med flera mjölkstockningar i början och hade fruktansvärt ont! Efter ca 3 månader märkte vi att vår son inte blev riktigt mätt och började ge ersättning som tillägg.
    Jag som under hela graviditeten sagt (och trott själv på mina ord) : Jag vill amma men funkar de inte får han flaska, jag bryr mig inte. Blev HELT golvad av att jag blev så fruktansvärt ledsen när amningen sen slutade att funka å vi enbart fick ge flaska från ca 3 månader. Trodde inte jag skulle reagera så starkt! Jag var ledsen å kände skam kanske 3 veckor å sen gick de över!
    Nu är jag bara glad över att jag fick ”fördelarna” med både amning och flaskmatning. Var snäll emot dig själv och glädjs åt den otroliga prestation du redan genomgått! Tänk på att en nöjd bebis är en glad bebis!

  4. För mig funkade aldrig amningen med vårt första barn, jag hade läst på så himla mycket o var förberedd men ändå funkade det inte. Jag misste min pappa 2 veckor innan min dotter kom och kroppen orkade inte riktigt. Min barnmorska sa ”Vet du vad, skit i amningen. Det finns så bra ersättning och närheten kan bli precis likadan.” Så jag gjorde som hon sa, struntade i det och idag har jag en 6 åring och det har verkligen inte gjort någon skillnad om jag ammat eller ej. Andra barnet sänkte jag kraven på mig, sa att det kanske funkar eller ej, och hon tog bröstet och i 6 månader ammade vi. Sen drog jag ner på det och första veckan gjorde det så ont men sen minskade trycket.
    Självklart är det bra att läsa på, men man ska inte ha förhöga krav på sig själv. Funkar det så gör ser, annars finns det så många andra alternativ och det kan bli hur bra som helst ändå.

  5. Ammat tre barn och har haft tre olika erfarenheter. Har också haft så mkt känslor och ångest kring detta. Men vad jag tagit med mig från mina och andras erfarenheter är att man ska göra precis som man vill och mår bra av. Barnet mår bäst när mamman mår bäst. Punkt. Oavsett vad andra säger. En mamma som gråter för att amningen inte fungerar, hur mår hon? Hur mycket energi går åt att sörja amning, energi man ska lägga på sitt barn. Jag stog ut och kämpade med min första i tre månader med mycket ångest. Sen gav jag upp och kände mig som världens sämsta mamma. Ovärdig. För att jag gav upp, när jag egentligen var grym som kämpat i tre månader!!! Nummer två funkade det bra, ca 4-5 månader fram till då jag kände igen mina känslor, ångesten och minnen från första amningen kom ikapp. Det sjuka är att de FUNKADE andra gången, men på grund av mina känslor från första amningen och pressen så kunde jag inte fortsätta för allt kom ikapp. Vrickat. Men som du skriver så gör hormonerna en helt orealistisk.
    Nummer tre började jag helt förutsättningslöst, helammade någon månad, sen gav vi ersättning någon gång ibland.. minns inte ens hur länge jag ammade, kanske 5 månader då med. Men med sista så mådde jag sååå bra, vi tog dag för dag och gjorde det vi hela familjen mådde bra av. Jag kände inte att jag behövde amma och därmed blev det inte ett krav med stress och press. Det blev fritt. Önskar att alla fick den känslan med sitt första barn…

  6. Jag fick barn 29 juli, ganska samtidigt som dig och tycker därför det är extra roligt och intressant att läsa din blogg alltså.
    Men den här texten, shit det hade kunnat varit jag som skrivit den! Känslorna är så väl beskrivna med mina egna tankar och erfarenheter..

    Jag var inte jättepeppad på amningen innan, tänkte att vi testar väl ”för det är det bästa för barnet” osv. Min son kom 7 veckor tidigt så vi hade en lite tuff start på det viset med maten, han orkade inte suga bla. Vi amningstränade/sondade/pumpade var 3:e timma första veckorna, hann knappt somna emellan matningarna så var ett konstant vrak. Som du fick jag igång riktigt bra mjölkproduktion! (Förste inte hur med sömnbrist, oro osv) Jag kände mig låst med amningen och tyckte inte det var mysigt någonstans, men tyckte det kändes som skamligt att erkänna (vet inte varför det är så?) samt tyckte jag det var en stress, får han i sig? När sonden väl drogs och vi skulle köra på fri amning, slutde det med att han sällan blev helt nöjd på kvällarna framförallt. Var hungrig efter en stund igen så vi började komplettera med flaska med bröstmjölk eller ersättning. Till slut tog han flaskan mer och mer, och ville amma mindre och mindre. En dag tog han inte bröstet längre bara. Så det blev en naturlig övergång till flaska och ersättning. Pumpen ville jag bokstavligt talat kasta åt helvete i efterhand. I sex veckor kämpade jag med amningen, och nu när vi kört på ersättningen i typ 7 veckor så kan jag säga att det är det absolut bästa för oss! Han står sig mycket längre, jag ser hur mycket han får i sig. Sen att han valde flaskan före bröstet förenklade ju såklart beslutet. Men framförallt så mår jag så mycket bättre psykiskt, även fast jag fortfarande kan brottas med känslor ibland till och från av skam, att jag aldrig älskade och amma osv.
    Känner mig typ otacksam som hade så mycket mjölk men ändå inte fick till det bra?!

    Konstigt det där att det är så känsligt för en själv kring amning/ersättning kring ens barn? Visste inte innan hur känsligt det är kring maten av ens barn. Försöker nu att tänka att huvudsaken är väl att han får mat, att han blir mätt och går upp i vikt. Och att alla gör som är bäst för dom.
    Det kommer gå jättebra när ni går över till bara flaska! Men dessa känslor måste man få ha ändå såklart. ”Skammen” kommer försvinna mer och mer och du kommer känna mer och mer stolthet. Du är en grym mamma till Dante! ❤️

  7. Tack för ett ärligt inlägg och för att du är du! Jag tycker verkligen att du ska vara stolt över dig själv och känna NOLL skam, men förstår att det inte hjälper så mycket att andra säger det, det är en stark känsla inom dig som jag hört många andra mammor beskriva. Jag som inte är där än kan inte veta hur det känns och vill inte förminska din känsla. Skulle du kunna/vilja berätta lite mer om vad det var som var jobbigt med amningen, vad är det som gör att du inte gillar det? Är det t ex den fysiska smärtan, eller något psykologiskt? Jag har allt det där framför mig inom rätt snar framtid och tycker det är intressant att höra hur andra upplever sånt här.

  8. Ammade min son endast de första veckorna. Fick sån sjuk ångest av amningen då det gjorde så fruktansvärt ont pga såriga bröstvårtor. Gick runt och mådde dåligt för att det snart var dags att amma igen. En natt fick jag nog och gav honom ersättning och sen dess har vi kört på det i snart fyra månader. Har känt en skam för detta sen jag slutade amma och tycker fortfarande att det är jobbigt trots att allt blivit så bra ändå.

  9. Hej Micki!
    Vill bara flika in och säga att FAN vad jag älskar din totala ärlighet och klarhet. Tycker den funnits med i bloggen sedan jag började läsa den 2013. Det är så jävla fint. Kram.

  10. Du ska bara vara stolt! Jag blev så himla stressad av tanken att ”snart är det dags igen att försöka amma…” bästa beslutet jag tagit att köra ersättning. Lugn mamma = lugn och nöjd bebis.

  11. Jag känner så igen känslan och förväntningen på att amning enbart skulle vara mysigt. Min dotter är ett år idag och jag minns att jag kände mig väldigt dränerad på energi av amningen (pga alla kalorier man förlorar) och stressad innan och under amningen, dels eftersom jag kände att jag alltid behövde vara redo att erbjuda bröstet prick när hon ville äta p.g.a. henne otålighet, samt att när hon väl åt var hon ofta lite irriterad eftersom det ofta kom alldeles för mycket mjölk p.g.a. hög mjölkproduktion. Detta i kombination med alla hormoner, att känna sig blöt och eländig samt att känna sig ofri, gjorde amningen mer ångestladdad än jag nog ville erkänna för mig själv just då. Dock blev det lite bättre efter cirka fem månader när de värsta känslorna släppt och jag kunde börja njuta lite av att liggamma. Men så till slut, valde jag att sluta amma helt vid sju månaders ålder. Det var för övrigt inga problem, varken för mig eller min dotter. Hon har älskat gröt som vi började införa parallellt med amningen redan vid 4-5 månaders ålder som snabbt blev hennes favoritmål och huvudmål. Den senaste tiden har jag dock saknat amningen och intimiteten som det åtminstone i teorin ger, men jag vet samtidigt att jag inte kände så under tiden och känner mig trots allt stark i övertygelsen om att vinsterna med att sluta amma absolut var större. Dessutom började hon sova så mycket bättre och mer sammanhängande efter jag slutade amma. Jag är medveten om att det är hög status att amma länge och njuta av det, men om du känner som du gör så kommer det förmodligen vara ett jättebra beslut att sluta amma. Skulle du ångra dig, så är det möjligt att jobba upp mjölkproduktionen igen relativt enkelt. Gör som du vill och tänk på mottot ”glad mamma, glad bebis” <3

  12. Så fint inlägg, ärligt och rakt på. Så uppskattat! Det här låter säkert konstigt men jag vill bara belysa att vi alla har våra svårigheter speciellt mentalt i mammadjungeln. Jag har haft en, vad jag tror iaf, enkel amningsresa med både första och nu andra barnet och är tacksam för det. Men. Min kamp är då istället det motsatta, att jag har en bild av att jag borde ge mer ersättning för att dela ansvaret med pappan och kunna sticka iväg mer själv. Där sätter mina mammahormoner stopp och jag krigar med mig själv för att hitta egentid. Så konstigt det här bebislivet! Jag trodde jag skulle vara mer motståndskraftig och stark kring att göra vad jag själv vill och vara okej med det men gud vad svårt det är. Du kommer definitivt att hitta din väg att känna stolthet och inte skam, det kanske är så att det kommer i efterhand när du fått distans till det. Stor kram!!

    1. Tack för att du skriver så ärligt, uppskattar det. Vi mammor ska aldrig känna skuld och skam kring amningen. Det enda som är viktigt är att vi ger våra barn mat så att de växer och mår bra, oavsett om det är via amning eller flaska. Samtidigt ska vi göra det vi själva mår bra av, det gynnar även våra barn.
      Ang. HSP och föräldraskap så finns det avsnitt i hsp-podden och högkänslighetspodden som handlar om det. För mig som HSP var det skönt att lyssna och få bekräftat det jag upplever som nybliven förälder. Elaine Aron skriver också mkt klokt om detta ämne i sin bok om högkänslighet – ett lästips. Stor kram till dig!

  13. Jag känner precis samma som dig! Så skönt att få höra att man inte är ensam om att tycka amningen är ganska jobbig och inte alls jättemysig alla gånger…

  14. TACK för detta inlägg. Så befriande att läsa. Vi går i nästan samma tankar och har samma känslor just nu. Har en dotter på 2,5 månad.

    För mig fungerade amningen väldigt bra från början, vilket jag har varit väldigt glad över. Pga detta tycker jag nu i efterhand att vi fick dålig info om amning på BB och eftervården. De gick mer fram och tittade att jag höll rätt iom att alllt annat såg ”strålande ut” och hon gick knappt ned något dagarna efter förlossningen. Jag förstod inte alls detta med ”rinna till” eller hur utdrivningsreflexen fungerade – allt gick ju så bra så behövde inte tänka på hur själva mjölk-produktions-processen gick till. Fattade t.ex. inte varför det stack till i brösten några sekunder efter hon börjat suga…

    Det enda vi fick höra var att bebis kan bli tutt-förvirrad om man startar med flaska, något som både jag och min kille ville använda för att göra mig något mer ”fri”. Vi började använda Medela Calma flaskan pga detta, men redan efter några veckor började min bebis skrika och neka bröstet vid amning. Först då läste jag på och insåg att flaskmatningen gjort henne bortskämd då maten kom direkt. Vad jag vet nu är att det finns flaskmatningstekniker att använda för att efterlikna utdrivningsreflexen…detta fick vi inte lära oss av varken BB eller BVC trots att vi var tydliga med önskemålet kring nappflaska.

    Just nu är jag total-nere pga av amningen. Bölar varje dag och känner mig dålig som mamma som inte lärde mig själv. Varför tog vi in flaskan när allt fungerade så himla bra och när jag gillade att amma så pass mycket? Rädd för att inte min bebis får det hon vill ha (hon nafsar efter bröstet men blir galen när det inte kommer någon mjölk direkt). Vill även amma natte-tid, mest pga av bekvämligheten men senaste nätterna har hon krånglat även där vilken gör mig så himla ledsen.

    Alla andra försöker lugna och pusha på att övergå till flaska och alla andra rationella tankar, och jag håller ju med men känslorna tar över… alltid…

    Vill återigen säga tack för att du öppnar upp dig kring detta med fokus på känslorna! Det är så svårt för andra att förstå de mamma-känslor som kommer upp när det kommer till amnings-strul. Var tom så kaxig att jag sa att ”vi kommer ta till flaska även om risken finns att hon totalvägrar bröstet”…. suck! Kan ju säga att jag ångrar detta uttalande å det grövsta nu… 🙂

    1. Åh men vet du, det finns jättemycket bra tips för att komma tillbaks till helamning om man vill! Rekommenderar amningshjälpens grupp på fb varmt! ❤️

  15. Så BRA att du är ärlig med dina känslor!
    Innan jag fick barn hade jag aldrig kunnat tro att amning kunde resultera i så starka känslor som det gjorde. Jag fick barn för drygt 1,5 år sedan och amningen gick fullständigt åt skogen. Jag helammade i en månad & pumpade några gånger per dag tills sonen var fyra månader. Under den tiden hann jag ha fruktansvärt såriga bröstvårtor (på ena bröstet var det så illa att bröstvårtan blev så ärrad att jag numera bara har en halv bröstvårta.), jag hade otaliga mjölkstockningar med 41 graders feber & antibiotika, jag fick en bröstböld som jag också fick operera. ÄNDÅ kände jag sån skuld & skam över att jag inte fortsatte amma honom. Helt sjukt är vad det är. Jag fick min andra son för snart 6 månader sedan och även där gick amningen jättedåligt, trots 5563739 besök på amningsmottagningen. Med honom har jag också avverkat såriga bröstvårtor, mjölkstockningar och bröstböld. Amningen var dock ändå mindre smärtsam än med första och det har jag amningsnapp att tacka för. Vår amning började fungera när han var 4 månader och fungerar bra nu. Skammen över att inte ha lyckats amma första sonen har egentligen gått över först nu när det ”lyckades” med andra barnet. Och nu när jag väl sitter här med en amning som går bra, tänker jag att det var väl inte lönt att plågas så vansinnigt bara för det här. Ersättning hade väl funkat hur bra som helst. Konstigt det där.

    Jag skriver allt det här för att jag verkligen vill tacka för att du är med och bidrar till kunskap och tröst med din amningsberättelse och jag vill därför även dela min. En läkare på amningsmottagningen sa något till mig som jag tycker fler ska ta åt sig av angående amning. Han spände ögonen i mig och sa:
    ”Det ÄR INTE rättvist med amning. En del får det hur lätt som helst, en del får varenda amningskomplikation man kan få.” De som har det lätt med amning ska inte berätta för hur de som har det svårt med amningen ska göra, för de vet ingenting.” Och just så är det. Det är väl lätt att berätta om hur fantastisk amningen är om det gått lätt för en, och det är ju jättehärligt att det får vara så för vissa. Men det är inte de personerna som ska vara måttstocken över vad vi som har det tufft (antingen fysiskt eller psykiskt) ska klara av.

    Det är så tufft som det är att bli mamma, låt inte amningen bli något du ser som ett misslyckande. Det är det inte!! Och förresten, jag har aldrig hört talas om en vuxen person som skyllt sina problem i livet på att de inte blev ammade som barn, hehe.

    Stor kram till dig & Dante!!

  16. Fasen vad fint att du delar detta ärliga. Jag har BF 14/1 och blir så glad över att få ta till mig dina erfarenheter och hur det än blir, kommer det bli okej ❤️

  17. Hej kära du,
    Att sluta med amning är en resa i sig. Jag slutade för att jag höll på att kräkas så fort min son skulle amma, vet inte varför men det var väl en reaktion i kroppen. Efter 5 veckor slutade jag, och jag ville verkligen inte amma mer.

    Det du kan ha i tanken när det sker är att det går faktiskt inte att ha ett 100 % jämställt föräldraskap så länge en av föräldrarna ammar. Så bra kämpat men dags för nya tider! 🙂

    Kram

  18. Min son är knappa sju veckor veckor gammal, och jag var funderade redan då jag var gravid på att amningen kanske inte skulle fungera. Jag försökte peppa mig genom att tänka ”en vecka helamning är bättre än ingen vecka, en månad bättre än en vecka” osv. Att varje dag är ett plus, och längre än det behövde jag inte tänka.
    Men så visste vår son direkt vad han skulle göra, jätte fint amningsgrepp och det tog inte alls ont! Däremot kom det en massa mjölk med starkt tryck, så det var lite kämpigt ändå för både honom och mig! Jag kände verkligen igen det du sa om blöta linnen, att lukta mjölk.. jag upplevde det som tungt att inte ha kontroll över min kropp. Jag upplevde underligt nog att det att det kom så mycket mjölk också var lite skamfyllt.. med både hans och mina kläder som blev blöta, att avverka enorma lådor med amningskydd. Att oroa sig för att mjölken ska börja sippra fram då jag var ute.. osv.
    Men jag njöt så mycket av närheten när jag ammar, och det gjorde han också, att jag kämpade på, och efter lite desperata stunder och ganska så smärtsam blockamning så fick vi mjölkproduktionen och trycket lugnat. Så nu är vi alla nöjda och glada!
    Men fortfarande tänker jag att varje dag är ett plus, och försöker låta bli att lägga mål långt in i framtiden!

  19. Jag hatade att amma. Kände redan innan jag blev gravid att det inte skulle vara nåt jag kunde vara avslappnad i.
    Gav lite ersättning från hon var en vecka och jag kämpade på i fyra månader med delamning. Hade ångest under tiden jag fasade ut och visste när sista amningen skulle ske. Men sen brydde jag mig inte mer. Kändes bara bra.

    Min moster som också kämpade med amning förut och dåligt samvete över flaskmatning, hade en läkare som sa nåt fint och sant: ”Det är inte amning som är det viktigaste, det är mamning”.

  20. Min son är 5 veckor och jag har redan sedan plusset vetat att jag inte vill amma. Visst har jag fått frågor om varför (främst från äldre kvinnor) och barnmorskan jag mig fundera ett extra varv ifall att jag skulle ändra mig. Men jag har inte ångrat mitt beslut en sekund.

    För min del är det bara fördelar med ersättning. Jag och min partner matar precis lika mycket och vi delar på nätterna. Jag är utvilad och mår bra, kan åka och handla och göra ärenden ensam utan att vara stressad, bebis håller sig mätt länge och vaknar var 3-4:e timma på natten, äter och somnar sen nöjt om.

    Närheten får han och det är av en pigg och glad mamma som ger honom hundra procents uppmärksamhet när han är vaken. Och pappan får känner sig delaktig.

    Visst förstår jag att amning är bra på sitt sätt. Men till vilket pris? Tycker det är så bra att ni influensers tar upp ämnet och börjar prata om att det är okej att välja att inte amma. Tror det är så skamfyllt för många att välja bort det så man sätter hellre sig själv och sitt egna välmående åt sidan.

  21. Heja dig! ❤️ Känner inte igen mig, har två helt problemfria amningsresor i bagaget, men ville bara skicka lite pepp. Vi mammor är fasen grymma och jag förstår inte varför vi så lätt är så kritiska mot oss själva.

  22. Otroligt fint och ärligt skrivet! Vi har alla vår amningshistoria oavsett om den är positiv eller negativ. Försök att gå vidare. För det går över! Du vet vad som är bäst för ditt barn.

  23. Jag tycker att du ska göra det som känns bäst för dig. Sluta amma och känn ingen skam för det finns inget att skämmas för. Vi mammor och pappor gör alla vårt bästa 🙂

    Men till en helt annan grej, jag skulle så gärna vilja höra om din hudvårdsrutin: vilka produkter du använder, vilken hudterapeut du rekommenderar och vilka ansiktsbehandlingar som ger resultat.

    Kram på dig och din fina familj!

    1. Jag har en dotter som är 7 månader nu och som självmant slutade amma strax före 4 månader. Hon har alltid varit ganska liten och gick förvisso upp i vikt men låg ganska mycket under kurvan och vid ca 4 mån började vi känna att hon inte blev mätt av mjölken. Efter en del övertalning från min man testade vi att ge flaskan och efter det insåg vi ganska snart att hon föredrog den framför bröstet. Jag tyckte om att amma, tyckte att det var väldigt praktiskt och mysigt och var inte alls redo, och tog det väldigt hårt när hon inte längre ville. Under flera dagar grät jag och kämpade för att få det att funka, men till slut accepterade jag att hon helt enkelt inte ville längre. I ungefär en månad till pumpade jag minst ett mål per dag och gav henne i flaska, och vid 5 månader slutade jag helt. När jag väl hade accepterat att amningen var slut kunde jag se fördelarna – jag och min man kunde dela helt och var lika delaktiga, jag kunde vara mer fri och min man kunde känna sig trygg i att han kunde göra vår dotter nöjd och jag slapp tänka amningsvänligt när jag klädde mig 🙂 med det sagt: försök fokusera på att du gett din son en superfin start i livet och att han kommer må minst lika bra när han får flaska, se till fördelarna med att ge ersättning och njut av din ljuvliga bebis. Nu får vår dotter vanlig mat tillsammans med ersättningen och det älskar hon. Ta hand om dig, du är grym <3

  24. Låter som du är lite väl sträng mot dig själv <3 din text att döma har du gett dig fan på att amma och också klarat av det, försök se det som en stor vinst <3

  25. Åh, sluta amma vad det jobbigaste och bästa beslut jag tagit. Jag helammande i sex månader och delammade i ytterligare en. Nedtrappningen var nödvändig för att vänja sig med tanken att både jag och bebis klarar sig utan det och sen bestämde jag mig bara en dag ”att nu ammar jag för sista gången”. Då var vi nere på ca en gång varje/varannan dag och det gav inte så mycket längre.

    Man är ett hormonellt vrak under tiden men man får nog bara acceptera det. Jag älskade varje stund av amningen men i slutet älskade min bebis vanlig mat mer så amningens innebörd försvann för oss.

    Lycka till med allt! ❤️

  26. Som mamma till tre barn har jag lärt mig att varje barn och amning är unik. Efter de första två barnen som ÄLSKADE att amma trodde jag att jag ”var en sån som kunde amma”. Så kom trean och den lilla människan vände upp och ner på allt! Amningen blev ngt helt annat, inte alls särskilt gosig och mysig som den varit med de första. Insåg att det inte räcker med att mamman ”kan” och vill, det går åt båda hållen. Alla barn är så olika och även vi mammor, det är olika vid varje barn. Lyckligtvis lever vi ju 2019 så varför kämpa emot när båda vill samma sak. Njut av din bebis!

  27. Hej Michaela! Ville bara säga att säkert många känner igen sig i din text och jag tycker du ska vara jättestolt över dig själv och jag är övertygad om att Dante kommer må precis lika bra på ersättning. Jag själv fick aldrig igång någon mjölkproduktion trots flera veckors kämpande så min lilla tjej har bara fått ersättning från start, och hon verkar må hur bra som helst. Hon har aldrig varit sjuk än så länge och är världens lugnaste och tryggaste bebis så hoppas och tror verkligen inte att amningen är så viktig att man som mamma ska behöva gå och kämpa så mycket. Så får du ångest över att sluta kan du tänka på oss mammor som inte kunnat amma över huvudtaget och tänka att varje vecka/månad du klarat av är en bedrift 🙂 glad mamma glad bebis och ersättning är super! Kram

  28. Har en 6 månaders, vi gjorde exakt samma resa som er med flaskmatning/amning/ersättning, förutom att jag trivdes aldrig att amma, så jag pumpade ut mjölk i 3 månaders. Håller med att allt var otroligt tufft, jag kände en otrolig lättnad när jag väl slutade amma/pumpa, kände ingen skam då, men det gjorde jag istället när jag valde att pumpa istället för amma från bröstet, usch vilken skam man kände då.

  29. Nu ska du höra!
    Jag valde från starten att inte amma pga personliga skäl.
    Och som om det inte vore nog (håll i dig) fick jag också ett planlagt kejsarsnitt, alltså gjorde jag allt en ”mamma” inte ska välja att göra, och guuuuud vad jag har fått höra allt från jag är en usel mamma till mitt barn kommer bli sjuk hela tiden och aldrig typ kunna gå.

    Well, inget av de ting passar. Min son är Glad, stark som en björn och gick innan han var 1 år Och jag? Jag är världens bästa mamma för mitt barn. Easy as that. Man gör sitt bästa med det man har och kan. Längre är det inte, och vad andra väljer att göra vill jag aldrig ens lägga en tanke på för jag är säker på de nog har deras grund till det. Man är trött nog i huvudet av att aldrig få sova ändå haha

    Kram!

  30. Amning amning, så laddat ämne.. Jag ammade dottern i 6 veckor, vi kämpade oss till ovänner vareviga gång.. Dåligt tag/sug från dottern blandat med tunn mjölk från mig resulterade i att hon ammade i 1 timme, var halvnöjd 1 timme och sen började det om. Började komplettera med ersättning efter att jag totalt bröt ihop och började gråta för jag kände mig så dålig. Nu kör vi bara ersättning, bebis är nöjd och jag mår så mycket bättre!

    Tycker som någon ovan att det var dålig med info från BB. Överallt (barnmorska, kurser, andra föräldrar osv) fick jag höra att amning är ”det bästa för ditt barn, klart du ska amma” men fick på BB bara en stressad barnmorska som visade hur jag skulle göra en gång, sen satt jag hemma och försökte lära mig grepp och allt var det var..

  31. Du satte verkligen ord på mina tankar. Mitt i prick. Tack för att du får mig att inte känna mig ensam om denna skam och stolthet <3

  32. Hi Michaela,
    I need to reply to your in English, as a Swede living abroad my writing has just gotten so shameful. I really connect to your story, as I myself gave birth 5 months ago and went through a similar journey with my daughter Ellie. Gosh, the shame and guilt was tough. I tried it all, breastfeeding consultant (cost an arm and a leg), my own midwife, Medela breastfeeding bottle “IV” type thing, pumping …I was a wreck after three months of trying every product/ service and tip available. However since the start, Ellie wasn’t really latching on to my breast (and a typical German midwife in the hospital called her a “lazy girl”, so that sort of stuck mind f* me a bit) and she was given the bottle quite early. That didn’t help and in turn with all the struggles of breastfeeding- the stress stalled my milk production Yeah, it was a mental and physical nightmare. And I noticed that as moms and women we do compete/compare and try to be superheroes with all that we do relating to the natural motherhood. Which is why I think we build this realm in our heads and when it doesn’t go to plan, we feel guilt and that we lack in our womanly duties. In hindsight, giving up breastfeeding was the best damn thing I did. Not only because it made me happier, Ellie was as still fed and content, but because I could suddenly do more for my baby! The countless hours spent stressing, I could now spend enjoying with bean. A few good advt. with formula feeding is that they sleep better due to calculated regular feeds, weight gain is easier (you can drink ;)), your family and friends can help to feed, babysitting is easier etc.

    I wish you the best of luck in your feeding endeavors, your seem to be doing awesome. And remember – a fed baby is a happy baby 🙂

  33. För mig var räddningen en jättebra bvc sköterska. Och min barnmorska på mvc.
    Jag fick en stor infektion under min förlossning och låg inne en vecka. Delvis separerad från bebis. Ammade från start i alla fall och alla hejade på mig och brösten var gigantiska och sjukhusskjortan var blöt av mjölk och stel av torkad mjölk. Åkte hem och inte en enda hade sagt till mig att nu kanske amningen kommer gå sådär för du orkar inte äta och du går på mediciner.
    Hade bebis som låg mot bröstet från 13-22 på dagarna. Och sen sov på mig hela nätterna. Ångesten var enorm. Allt det där med lugn och ro fanns inte för oss.
    Men vi trodde han åt bra eftersom han ammade så mycket . Efter tre veckor hade han inte ens nått sin födelsevikt på 2.9kg så vi behövde snabbt som tusan få i honom mat. Han blev en helt ny bebis med flaska. Sen ratade han bröstet totalt. Blev skickad till amningsmottagnig och skulle amma, pumpa och ha tillmatningsset. Kämpa 3 veckor med det sen var det tack och adjö.
    Hade mycket skam kring att sluta men bebis mådde bäst av flaskan.
    Fått lite kommentarer om hur synd det är att jag inte ammade mer och det har svidit till men eftersom både bvc och mvc varit stöttande och inte gjort någon stor grej av att flaskmata så har det gått rätt bra.

    Allt tar sin tid. Det kommer säkert vara jobbigt ett tag eller längre tag men det är faktiskt sant att allt blir lättare med tiden.
    Och lyxen i att dela matning med partner är guld värd. Bra för hela familjen!

  34. Jag har haft ganska lätt för att komma igång med amningen med båda mina barn. Mitt första barn ammade jag tills hon var 8 månader. Tänkte att det skulle vara likadant med nummer 2 men hon började krångla vid bröstet redan vid 3,5 månad. Vi kämpade på tills hon blev 5 månader men sen gick det inte mer- hon ville verkligen inte. Antingen fick jag gå in i ett mörkt sovrum – då tog hon några slurkar, eller så fick jag bråka med henne och nästan tvinga i henne vilket oftast slutade med gallskrik. Jag hade en fix idé om att hon skulle vägra bröstet ännu mer om jag gav ersättning så jag lät bara min man ge det. Detta gjorde att hon inte fick i sig tillräckligt och började tappa på kurvan. Under en månads tid var allt jag tänkte på amning, och jag känner verkligen igen känslorna du beskriver. Jag kände mig så misslyckad och skamsen. Jag skulle ju helamma tills hon var i alla fall 6 månader och sedan delamma till 8? När jag väl bestämde mig för att ge ersättning var det både en lättnad och en sorg. Med facit i hand har ersättningen gjort mig mycket friare – jag och min man tar varann natt. Jag har varit iväg på möhippor och fester utan ömmande bröst eller en oro om att hon inte ska bli mätt när jag är borta. Jag tror att vi matas med så mycket amningshets och krav från omgivningen så när man avviker från amningsnormen så känner man att det inte är ok och man känner sig misslyckad? I mitt fall så valde min dotter att sluta amma och enligt bvc är det ganska vanligt. Men ändå så kände jag mig ensammast i världen om att gå igenom detta när jag väl var där. Tack för ett viktigt inlägg och jag märker nu att jag verkligen behövede skriva av mig om detta när jag ser längden på min kommentar. Idag är min dotter 9 månader och äter mat på dagen och lite ersättning på kvällen och natten :).

  35. Tack för att du delar med dig ❤️
    Jag gick ner så sjukt mycket i vikt när jag ammade mon första son, hade noll energi. Därför bestämde jag mig för att komplettera med ersättning ett mål om dagen nu andra gången. Men jag tycker inte alls om att amma längre, och nu har det blivit mer och mer flaska. Sa att jag skulle amma 6 månader, men nu blir det nog ”bara” fem. Efter en tuff graviditet vill jag känna att min kropp bara är min igen. Flera kompisar upplever samma sak och tycker inte alls att amningen är mysig utan längtar tills den är över.

  36. Så skönt att höra andra som inte tycker att amningen är det mysigaste som finns. Vi har en kille på 2,5 månad och amningen var jättejobbig första veckorna, bara kopplat med extrem ångest då det gjorde så fruktansvärt ont. Tyvärr sitter de där känslorna kvar nånstans i kroppen även om vi fått till en mkt bättre amning och han går upp jättebra i vikt. Vår kille är också en ganska hetsig ätare och ligger sällan lugnt och stilla och äter vilket gör att det inte direkt känns så mysigt. Men det enda man hör är ’ åh vad skönt att kunna amma’ och ’ åh det är såå mysigt’. Tyvärr skäms man så lite över att inte tycka precis som man ”ska”. Tycker det är så bra att du och andra skriver om svårigheterna då det inte var nåt jag hade trott eller förväntat mig innan han kom. Tack för det ❤️

  37. Jag bara MÅSTE kommentera ang det här..

    Jag själv fick mitt barn för 5 år sen. Det första barnet, den underbara finaste lilla bebisen nånsin o jag verkligen hade sådär tur att ALLT gick så bra. Förlossningen, kärleken o det där omtalade fantastiska bandet med barnet. mjölkproduktionen kom igång direkt och BB bad mig till och med donera mjölk för jag hade så himla mycket. MEN min älskade lilla bebis kunde bara inte suga på bröstet. Dom sa att han var för ”lat” och inte fixade att få greppet. Jag försökte med allt. Jag, precis som du, ville verkligen amma för alla fördelarna för bebisen. Allt runt om oss gick så bra men amningen var ett MÖRKER för mig. Jag har verkligen gått igenom allt så många gånger i mitt huvud, både då och såhär i efter hand, och jag hade ingen förlossnings depp. Det var amningen som jag sörjde. Jag kände en sån PRESS. Barnet skulle ju må så mycket bättre och vara friskare med modersmjölk. Det är ju det mest naturligaste som finns!..
    Men det var inte rätt!
    ETT SUG, inte en amning, utan ett enda riktigt sug fick vi till Vid bröstet trots vi spenderade timmar med alla möjliga tekniker och hjälpmedel. Trots detta så nästintill ”hel ammade” jag mitt barn till han var 5 månader genom att konstant pumpa mjölk. Du kan ju tänka dig själv att det enda jag gjorde var att försöka amma eller pumpa. Detta var ju rena vansinnet! VAD fick mig att hålla på med detta!? Jag har i efterhand ångrat så bittert att jag inte kunde släppa på denna press. Det hade varit så mycket bättre och sundare om jag hade gett ersättning istället. Tänk vad JAG hade kunnat känt mig gladare då. Jag var verkligen glad över allt när jag inte behövde amma. Tänk vad skönt det hade varit om jag kunnat släppa på skulden kring det. Vad jag missade genom att tvings mig själv kämpa på sådär.. Ersättning är absolut ett fullt gott och tillräckligt näringsintag för en liten älskling! Jag kände sån press från samhället och alla gamla, samt stundande normer. Pappan förstod ju inte alls hur hemskt påfrestande det var för mig och försökte på ett fint sätt säga att ”det bästa är ju modersmjölk för bebisen. Jag kan ju inte göra det älskling, annars skulle jag”. Jag kände framför allt en sån press från mig själv. Som mamma vill man det bästa för sitt barn och jag kände ett sånt misslyckande från min sida när amningen inte funkade. Jag verkligen ÄLSKADE allt med mamma livet o allt annat gick SÅ himla bra med bebisen ju! (Vilket inte alls är självklart, även det är okej och normalt att inte uppleva) Men jag kunde stå o gråta bara över amningen. Din situation är ju såklart inte samma som min men det jag vill säga som jag tror vi kommer ha gemenskapen i är : när jag lät mig själv släppa pressen och bara gav ersättning lyftes en sten från mina axlar.

    Såklart växte lilla killen på lika bra som innan! Jag var glad och det kändes så skönt att snabbt bara kunna ge en flaska ersättning utan allt krångel kring amningen o min bebis blev ju snabbt nöjd och glad han med. Det var svårt att komma dit och jag la så mycket skuld på mig själv, SOM MAN INTE FÖRTJÄNAR.

    Amning kan vara helt underbart, för vissa. Men inte för alla. Precis som med allt annat här i livet. Ersättning kommer ditt barn hålla sig helt frisk och nöjd med så oroa dig inte ens lite över det! Jag förstår dig så väl i att verkligen vilja amma, men samtidigt verkligen vilja sluta med det. Det är okej! Du är en grym mamma! Följ din magkänsla och inte din skuldkänsla. Visst klarar han sig på ersättningen? Ja visst gör han de! Kommer DU vara lyckligare o bekvämare egentligen om ni kör bara på ersättningen? Om ja? Kör på!

  38. Älskar att du vågar vara så öppen. Håller med dig att första tiden är skittuff. Jag gav upp amningen efter en vecka, samma problem som du och dessutom hade jag konstant mjölkstockning med 40 graders feber. Jag minns knappt första veckorna med bebis, de är bara en dimma. Mitt bästa beslut såhär i efterhand, då var det skitjobbigt men åh vad lättad jag var när vi gick över till ersättning helt och lilleman nu 6 mån har mått superbra hela tiden!

  39. Underbara Mickis, övertygad om att du är världens bästa mamma till er Dante. ❤️ Tack för att du delar med dig. Om du vill skulle det vara så intressant att läsa mer om dina tankar om HSP och bebis. Är själv lite orolig för hur jag kommer hantera det när man förhoppningvis får barn en dag. VÄRLDENS STÖRSTA KRAM TILL DIG!

  40. Känner verkligen igen mig i dina känslor.
    Till den början, undrar jag såå varför ingen berättar att amning kan göra sååå ont?
    Man förstår ju att en förlossning kommer göra ont, men amning det pratat alldeles för lite om det!
    Vi har precis avslutning amning efter 7 månader, både jag och min dotter var redo att avsluta. Amningen kunde ge mig ångestkänslor, som att jag var fast och allt hängde på mig. Vi har som tur haft en dotter som tagit både flaska och napp. Vi vänder nu blad och stänger igen den boken. Gör du också det om det känns rätt för er, stor kram

  41. Med första barnet gav jag upp efter 4 månader, med andra efter 6 veckor. Med första barnet kämpade jag på trots att jag verkligen mådde SKITDÅLIGT av det. Med andra barnet hade jag bestämt mig för 2 saker:
    1. Att vara mer bekväm med att amma in public. Tänkte att det kanske skulle få mig att må bättre.
    2. Att inte känna sån press/prestationsångest och framförallt inte bry mig om vad alla andra tycker och tänker.
    Det resulterade i 6 veckors amning, för jag orkade verkligen inte må dåligt i flera månader utan bara njuta av min bebis och det gjorde jag verkligen.
    Med det sagt, känn ingen skam eller se det som ett misslyckande. Jag är också en HSP och förstår precis all ångest som man får i samband med att man blir mamma, MEN man gör sitt bästa❤️

  42. Åh förstår din känsla! Jag ammande i 3 månader med båda mina barn, och kämpigt med båda (framförallt första) och den lättnaden när jag kände när jag slutade var fantastisk. Och de har blivit precis lika fina, friska och välmående som alla andra. Lovar:)
    Hoppas du kan släppa de tankarna och istället tänka att du väljer det som passar er bäst. Heja dig!

  43. Min amning krånglade också, från start. Började med sår (som för de flesta) men dessa sår gav sig ej. Han hade ett jättefint grepp men såren gav sig inte. Konstanta blödande sår i tre månader. Och mjölkstockning med hög feber fick jag fyra gånger på tre månader, alla med antibiotika behandling. Tillslut sa min sambo åt mig, att nu räcker det. Jag vet inte hur många tårar som rann i samband med amningen, pågrund av ångesten och smärtan. Men precis som du säger, trots allt detta så låg det så mycket skam och ångest i att ge upp amningen. Jag blev lättad av tanken att sluta med också enormt ledsen, nästan så att det kändes biologiskt fel i hela kroppen? Som världens misslyckande? Hemska känslor. Dubbla känslor. Nu är min son 5 månader och nu ammar vi max en gång om dagen. Vi myser med flaskan och jag är en gladare mamma, men ”sorgen” för amningen kommer jag nog alltid bära med mig.

    Tack för att du delar med dig av detta. Det behövs mer pepp och prat om detta otroligt känsliga ämne.

  44. Hej fina!
    En glad och lycklig mamma ger en glad och lycklig bebis! Som jag kämpade med min dotter att amningen skulle fungera, precis som du gjort med Dante men hur mådde jag? Helt fruktansvärt! Jag grät pga av smärta, jag grät för att hon grät, jag grät för att jag inte hade tillräckligt med mjölk och jag grät för alla skuldkänslor! Men den dagen som jag bestämde mig för att sluta var den bästa dagen. Hon var så mycket nöjdare med flaska, hon blev mätt och så mycket nöjdare, och det blev så tydligt då! Varför pina sig igenom något som varken hon eller jag trivdes med?
    Men nu är min som föddes, pricken på samma dag som Dante, tänkte vi ger det ett försök till. Men det ville sig icke denna gången heller, han bökade, jag hade så jädra ont, hade minimalt med mjölk och han visade sig vara en riktig magbebis. Men det var så mycket enklare denna gången att bara sluta! Jag visste precis vad det skulle resultera i, gladare bebis och mycket riktigt! Och jag tror verkligen att man får precis lika mycket närhet och kontakt med flaska, plus att barnen får möjlighet att knyta an med pappan också på ett helt annat sätt, vilket jag bara ser som en enormt fördel för alla!

    Enormt bra kämpat med allt! Amning som strular och en magbebis är inte alls att leka med (tycker föresten magen blev lite bättre utan bröstmjölken också)! Men släpp tankarna om skuld, du är en precis lika bra mamma till Dante (om inte bättre) oavsett om du ammar eller inte!
    Puss

  45. Känner igen mig så väl i det du skriver! Det enda jag ångrar är att jag inte slutade med amningen tidigare för det var verkligen en pina, främst psykiskt för min del.

    Men sen fick jag ett till barn, två år senare och var fast besluten med att ändå ge amningen en chans till. Och det är jag så glad för, den första månaden var så jobbig jag kämpade på med att hon skulle få till ett bra grepp men hon gick upp så himla bra i vikt så det gav mig pepp. Och när greppet väl fungerade så var det helt fantastiskt och mina känslor inför amningen var helt annorlunda. Jag kände mig så bekväm att amma. Får du fler barn i framtiden kanske det är ett helt annat läge. Så jag vill bara säga att det mesta som rör graviditet, förlossning och amning kan vi inte styra över, det blir som det blir. Det är så mycket saker som spelar in. Ha inte dåligt samvete, du är en fantastisk mamma till din Dante.

  46. Hej! När jag fick mitt första barn kände jag precis som du, amning var inte riktigt min grej. Jag blev väldigt förvånad över det för när jag var gravid var jag helt övertygad om att jag skulle amma och älska det! När det inte blev så och jag ville sluta amma blev jag väldigt shamad av min BVC-sköterska och fick höra saker som att mitt barn skulle ha ett obefintligt immunförsvar, att vi skulle tappa anknytningen (så sjukt!) o.s.v. Jag kände mig som den SÄMSTA mamman i världen och fortsatte amma. Men när min dotter blev 2 månader gav jag upp. Och det var det bästa beslutet för oss. Jag började må bra och det gjorde så vår anknytning blev ännu djupare <3 När jag blev gravid med mitt andra barn så var jag övertygad om att jag inte skulle amma (med min förra erfarenhet i ryggsäcken). Men nu är jag inne på femte månaden med amning och jag ÄLSKAR det! Nu känner jag verkligen den där myskänslan som ”alla” pratade om men som jag aldrig upplevde med amningen förra gången. Jag är så nöjd med båda mina spädbarnstider och det är för att jag lyssnat på mig själv och vad JAG och MITT barn behöver. Jag tror det är det viktigaste! Inget blir bra om inte mamman mår bra, känns som att det är hela grunden 🙂

  47. Tack för detta ärliga inlägg. Som någon annan skrev: Om mamman mår bra så mår bebisen bra – PUNKT. Gör vad som får DIG att må bra och skit i allt annat 🙂
    Min amning funkade bra från start, hade lite tunn mjölk men pojken åt på bra och blev mätt. Men, jag tyckte att det var så fruktansvärt tråkigt att amma. Fy fan vad tråkigt jag tyckte det var, att sitta helt låst så många timmar om dygnet. Så jag började pumpa ganska tidigt så andra kunde flaskmata honom. Men att pumpa var ju inte precis världens roligaste/härligaste grej heller då min mjölk började sina relativt tidigt och jag fick pumpa läääänge i de mest konstigaste positionerna för att lyckas klämma ut en portion med mjölk. På morgonen när brösten var sprängfyllda så gick det lätt att pumpa men så blev det svårare under dagen så jag pumpade bara 1-2 gånger om dagen och gav honom ersättning resten av tiden. Jag tänkte att 1 flaska bröstmjölk är bättre än inget och att endast pumpa 1 gång om dagen kändes rimligt för mig. Sen så läste jag någon studie nånstans att det räcker med typ endast 25ml bröstmjölk om dagen för att barnen ska få alla hälsofördelar och antikroppar som kommer med bröstmjölken.

  48. Tack tack tack för att du lyfter detta och beskriver dina känslor. Jag fick barn ca 1,5 månader efter dig och ser nu att vi är så många som känner likadant. Jag slutade amma mitt barn vid ca 4 veckor och har inte ångrat mig en sekund. Däremot kunde jag känna under amningen och ett tag efter jag slutat att jag inte var mamma på riktigt om jag inte ammade mitt barn, för det ”ska man ju göra”. Så är det ju självklart inte men det är känslorna jag hade efter hur omvärlden tycker att det ska vara. Mitt barn har inte mått bättre sedan jag slutade och växer så det knakar, är stark, pigg, glad och nöjd. Sover som en stock gör hen också! Återigen tack för att du lyfter detta. Jag känner mig så mycket mindre ensam efter att ha läst detta och alla kommentarer här inne. Tack för att du finns i denna mamma-värld Michaela

    1. Håller helt med dig i det där om att vara en mamma ”på riktigt”. Så sjukt att man väger in så mycket i matningen när det finns så mycket andra viktiga saker som kommer med föräldraskapet. Tack för du delar med dig!

  49. Du sätter verkligen ord på det jag känt och upplevt under den här första tiden också. Jag känner EXAKT likadant med amningen. Min dotter är också född den 19 juli. Har kämpat med amningen sedan dess då hon inte gick upp i vikt och vägrat att ge mig just på grund av denna skam som råder av att inte amma. Har skämts varje gång jag tagit fram flaskan när andra är med. Men nu äntligen börjar jag acceptera flaskmatningen och helt ärligt så tycker jag egentligen att det är SÅ skönt att mata med flaska och kunna dela lika med min sambo. Fick förresten också tillbaka mensen förra veckan och de hormonerna vad inte att leka med 😉 Tack snälla för att du delade med dig och alla andra som också delar med sig här i kommentarsfältet!

  50. Åh, denna amning. Jag hade aldrig anat att det skulle vara så mycket känslor inblandat i den. Vi fick aldrig till amningen på BB, fick inte speciellt mycket hjälp heller, och när vi kom hem blev det ett så stort stressmoment. Alla sa att det bara var att slappna av så skulle det lösa sig av sig själv men hur slappnar man av när man hela tiden oroar sig för att ens barn inte får tillräckligt med mat? När dessutom livet runt omkring var totalt kaos. Nej, för mig blev aldrig amningen riktigt bra och även om det fanns mysiga stunder under de 4 månader jag ammade så minns jag mest stressen och pressen. Jag kan bli så ledsen över att jag inte bad om mer hjälp på BB eller BVC och ännu mer ledsen över att vår livssituation var så rörig att jag inte kunde fokusera helhjärtat på amningen. Jag ville ju så gärna!

    När min son var 4 månader ville han inte amma mer. Antagligen fanns det inte tillräckligt med mat för han vägrade ta brösten från en dag till en annan och ville bara flaskmatas. Just då kändes det skitjobbigt, som att jag inte dög, men efter ett par dagar var det skönt att inte känna den där stressen inför varje matning, utan bara ha en mysig stund. Och som vi har myst sedan dess! Idag är han 1,5 år och världens gosigaste, gladaste och friskaste kille 😃

  51. Det du skriver om att känna stolthet över det man gör bra är otroligt viktigt och så insiktsfullt. Jag är också högkänslig och jag känner att när mina barn är nära mig (även om jag nu jobbar heltid och den minsta som är 1 år och tre mån går på förskola) så är det som att min kropp står med öppna spjäll och alla och allas känslor kommer in. Jag är så lyhörd att jag blir helt utmattad och kämpar febrilt med att försöka stänga spjällen lite grann. Det är svårt. Att vara snäll mot sig själv för allt man gör bra är enda rätta.

    Jag hade också väldigt ont under amningen första tre mån men aldrig problem på något annat sättt. Jag ammade mycket och länge och trots det hade jag en enorm ångest när jag skulle sluta trots att jag visste att han mådde bättre av att sluta och börja bli hungrig på vanlig mat. Jag var också helt slut och behövde friheten. Då måste det väl vara hormonerna som spelar en en spratt och som man lätt misstar för ångest tänker jag?

    Du gör helt rätt. Och du är så himla klok, Dante har fått världens finaste mamma. Lyssna inåt så har du svaret där – man måste bara få sova lite för att kunna uppfatta vad tusan det säger. ❤️

  52. Ja är inte mamma själv, men tycker du verkar va en helt fantastisk sådan 🙂 dante har fått bästaste mamman någonsin. Och de e märkligt att tvivla, även att de e jobbigt. Ja e me en extrem HSP o kan bara tänka mig vilken sitts du sitter i ang mammarollen. Ja själv e livrädd för att skaffa barn pga HSPn.
    Men du e bäst, glöm aldrig de!
    Tack för en fantastisk blogg.
    Pusselikram fridis

  53. Hade exakt samma upplevelse av amning. Googlade mig till en grej som kallas D-MER, har du hört om det? Det står för Dysphorical Milk Ejection Reflex. Allt blev kristallklart för mig när jag läste om det, det var ju det jag hade! Ångesten jag upplevde varje gång bebisen skulle amma.
    Känner också både stolthet och skam över att jag slutade när bebisen var 3,5 månad.

    Kram!

  54. Åh vad jag är glad som läste det här inlägget! Har ammat över 6 månader och aldrig känt den där ”myskänslan” som andra pratar om… jag har gjort det för min bebis skull endast, vilket jag nu känner påverkat min första tid med bebis negativt. Precis som du beskriver så har jag känt mig mer nära när vi gjort andra saker än amma. Min bebis har också klättrat flera kurvor och gått upp i vikt vilket fick mig att känna mig dum som ville sluta amma, för det gick ju så himla bra? Jag måste ju vara glad för det och tänka på dem som det inte funkar för?

    Så här i efterhand känner jag bara varför tänkte jag så? Jag vet att jag är den bästa mamman för min bebis men jag hade mest troligt mått bättre de första månaderna om jag delammat eller gett ersättning, för jag kände mig endast låst och begränsad. Jag är så ledsen över att jag känner så, för det kommer med såna skuldkänslor. Att tillägga är att min bebis också var ett magbarn med många oroliga kvällar och nätter med maratonamning. Nu äter min bebis nästan bara mat och jag känner hur jag långsamt börjar komma tillbaka till mig själv. Nu ska vi bara försöka lösa nätterna som fortfarande innebär amning, men det känns så mycket lättare när jag inte ammar hela dagarna. En bekant sa till mig att ”varför ska jag neka mitt barn det bästa, bara för att tänka på mig själv”? , syftat till amningen och det satte så djupa spår i mig. Jag önskar att alla mammor skötte sitt och inte kommenterade att nån annan är sämre bara för att de väljer att göra på annat sätt 🙁

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Lamp-drömmar på Nordiska Galleriet

INLÄGGET ÄR ETT BETALT SAMARBETE MED Nordiska Galleriet

I förra veckan var jag på Nordiska Galleriet för en lunch som de bjöd in till för att fira deras lamp-kampanj som precis dragit igång. Temat på lunchen var belysning och vi alla djupdök ner i ämnet. Belysning är ju en hel värld och det finns så mycket att välja mellan.

Två saker vi pratade om kring belysning:
1. I Sydeuropa har man blåare ljus än i Norden som använder mer gula lampor. Längre ner i Europa är det även vanligare att man bara har en ljuskälla i taket och att den inte går att dimra medan här i norr så jobbar vi mer med punktbelysning, många olika lampor och dova ljus.
2. Punktbelysning är A och O för att skapa rätt känsla i ett rum. Ett tips som vi fick med oss var att tänka att ett stort rum ska ha ungefär 4-5 olika punktbelysningar och det ska gärna vara olika sorters lampor: en taklampa, en i fönstret, en golvlampa osv.

Just nu har Nordiska Galleriet en kampanj där de har 15% på all belysning (Gäller ej Baxter, Bocci, ClassiCon, Cappellini, Challiéres, Edra, Gubi, Michael Anastassiades, Roll & Hill, Verpan, Lambert & Fils, Petite Friture och Secto Design)!

Dessutom har de 20% på följande varumärken och modeller:
Bird, Monkey och Mouse från Seletti
Crown från Nemo Lightning
2097 Sarfatti
IC Light från Flos
Buds, Gregg och Rituals från Foscarini
Kvist och Star från Örsjö Belysning
Heracleum från Moooi

Kampanjen är igång fram till den 18:e november och är perfekt nu när vi går in i mörkare tider. Om man ska satsa på något i inredning så är det ju belysning, speciellt nu under hösten när det blir så mörkt så fort. Då behöver vi rätt belysning inne så att vi kan ha det så mysigt som möjligt!

Jag vet ingen butik som har så mycket vackra lampor som Nordiska Galleriet, jag kan botanisera i deras butik hur länge som helst – både den fysiska och online! Kolla bara på alla vackra lampor i det här inlägget, hjärtat smälter ju. När de hade light on-kampanjen förra året unnade jag mig en Foscarini Caboche som vi har i vårt vardagsrumsfönster och som jag älskar.

Nu funderar jag på om vi ska slå till på den här att ha i sovrummet, Petra har den hemma och den är helt underbar!

Klicka här för att komma direkt till sajten och botanisera du också. Hoppas du hittar en riktigt drömmig lampa! ♥

 

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi