Nio år

Idag firar jag och Damon nio år tillsammans. Nio år sedan vi delade på en flaska iskallt vitt vin på RökerietFjäderholmarna och höll hand på båten hem. Jag får nästan svindel när jag tänker på hur många år nio faktiskt är… Hur kunde tiden gå så fort? Jag känner mig inte så gammal. Jag tittar på honom och på ett sätt ser han likadan ut som den 28-åringen jag blev kär i, jag var 23 när vi träffades och det är snart ett årtionde sen.

Om jag ska vara helt ärlig har det alltid känts så långt borta att leva med någon såhär länge. Man måste väl tröttna?

Fast så blev det ju så… att man inte gjorde det. Att vi sitter där bredvid varandra i soffan kväll efter kväll och är lika tillfreds som vi var för nio år sedan. På ett sätt mer tillfreds idag. Man växer in i varandra, blir en del av varandras DNA, växer ihop till familj genom tid och barn.

Det här nionde året tillsammans bestämde vi oss för att båda vara operativa i Baby Journey, alltså jobba heltid med samma företag som vi också äger ihop. Vi har köpt ett hus i Marbella. Bollat 2-års trots, hämtningar, lämningar och vardagsbråk. Bestämt oss för att renovera vårt spanska hus. Och igår signade vi vårt drömhem här i Stockholm.

Att hålla ihop genom den här tornadon är något alldeles extra. Man är aldrig så mycket mitt i livet som under dessa år, jag VET att vi kommer titta tillbaka på dem och tänka “Varför var vi tvungna att göra allt samtidigt?”. Men vi vet båda två, att det är nu det händer. Det pirrar under huden av allt adrenalin. Jag har aldrig känt så starkt att allt är möjligt.

I alla fall när jag är tillsammans med honom.

Det här året har vi utmanat oss själva, varandra och kanske även vår relation. Vi springer snabbt med en stark övertygelse om att allt är möjligt. Drömmarna är stora, hindren små och möjligheterna oändliga.

Damon är mitt livs kärlek, min businesspartner, min jämlike och likasinnade. Han är min utmanare, min stöttepelare och min trygga famn. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år så samlar vi ihop oss efter dagen och möts hemma i lägenheten. Diskuterar, pratar av oss, mjukisbyxor på och trygghetens borg är säkrad. Ingenting ont kan hända oss när vi är tillsammans som familj i vårt hem. Där är allt skyddat, där har vi allt vi behöver. Tillsammans är vi säkra, lugna och älskade.

Jag tänker ibland på huruvida jag hade klarat av att gå igenom allt det jag går igenom med Damon tillsammans med någon annan, och kommer alltid fram till att svaret är nej. Det finns ingen annan. När jag tänker på ett liv utan varandra blir jag illamående av obehag.

Vet ni vad jag tar med mig från vårt nionde år? En känsla av att vi är oslagbara.

Jag vet, alldeles säkert, att vi kommer att klara oss. Så länge vi har varandra. Livets utmaningar är hanterbara tillsammans och även om jag blir galen när han vill prata bort hela kvällen och jag bara vill kolla Selling Sunset ifred i soffan så vill jag bara vara precis där. (men snälla älskling sluta klaga på hur jag plockar in i diskmaskinen).

Vi är vuxna nu. Jag inser det när jag reflekterar över året. Det här, det vi är just nu, det är att vara vuxna ihop. Jag vet inte riktigt hur det hände, för när jag tittar på oss ser jag bara två barnsliga, nyfikna personer som gillar att dricka öl och prata på balkongen tills klockan är fyra på morgonen och solen går upp över hustaken. Men så inser jag att vi kan vara båda två. Vuxna och barn. Omöjliga att sätta i ett fack, för bångstyriga för att vilja rätta sig i ledet. För stora personligheter och alldeles för många känslor.

Jag är så galet tacksam för att jag har fått ha Damon som min partner i nio hela år. För allt kul vi gör tillsammans, för den stora kärleken och alla äventyr. Jag tittar tillbaka och jag ångrar ingenting. Allt blev bättre än vad jag någonsin, i min vildaste fantasi, hade kunnat drömma om som barn. Livet blev så mycket större och så mycket bättre. Det liv han och jag skapade tillsammans. Och idag har vi en tredje person i vår familj och när jag tittar på Dante så känns han som summan av allt bra vi har gjort här i livet. För i slutet av dagen så behöver vi ingenting annat än varandra. Vi tre tillsammans i alla utmaningar för all framtid. Låt det tionde året börja ♥

Grattis på 9-års dagen min älskling. I will always have your back.

Läs om vårt åttonde år här
Läs om vårt sjunde år här
Läs om vårt sjätte år här
Läs om vårt femte år här
Läs om vårt fjärde år här
Läs om vårt tredje år här
Läs om vårt andra år här

  1. Nej men snälla! Så vackert, sårbart och alldeles alldeles underbart! Länge leve kärleken!

  2. Firar ni era årsdagar? På något speciellt sätt i sådana fall?
    Firar ni när ni köpt lägenhet? Är ni bra på att fira överlag?

  3. Otroligt fint. Framförallt fastnade jag för ” min jämlike” för det är så extremt viktigt och en självklarhet men kanske också kan vara svårt ibland tycker jag, eller har det alltid varit en självklarhet för er?

  4. Har verkligen älskat att läsa dessa inlägg varje år! Så himla fint skrivet och ni verkar ha så fin relation <3

  5. Vilket fint inlägg! Och stort grattis till nya bostaden! Vad spännande, och vilken fin resa ni gör tillsammans.

    Soliga hälsningar!

  6. Blev alledelles rörd och varm hjärtat. Så fint skrivet. Hoppas så innerligt att jag också får uppleva det!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

ENTREPRENÖR, INFLUENCER & FÖRFATTARE

Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Hur har isoleringen påverkat människorna?

Jag tänkte bolla en tanke med er som jag har haft i huvudet senaste tiden och behöver få ur mig, fastän inga slutsatser eller lösningar har dragits. Det handlar om en av de större “biverkningarna” av pandemin, nämligen isoleringens effekter. Det här är absolut inte ett inlägg som tar ställning till varför länder har agerat på de sätt som de har gjort, ingenting sånt, jag vill bara lyfta en biverkning som man kan kalla för Ensamheten.

När Dante låg i min mage var jag i Italien sista gången utan att vara mamma. Jag och Timmy bodde hos min farmor och farfar och sov på samma bäddsoffa som vi har sovit på i tjugo års tid. Jag visste att det skulle bli sista gången vi åkte till dom på det där sättet; två barnbarn som sover över hos sin farmor och farfar och blir serverade nutellacroissanter på morgonen. Nonno, alltså min farfar, fyllde 80 år då och det var fest i en vecka. På kvällarna spelade vi kort, på dagarna åt vi pasta tills vi sprack och när jag frågade nonno vad han tror krävs för att få en relation att hålla livet ut svarade han “Man måste röra vid varandra varje dag.”.

Sen kom Dante i svettiga juli och när det var dags för mig att fylla 30 år flög nonna och nonno hit till Stockholm för att fira mig och träffa sitt första barnbarnsbarn. Nonno bar runt på Dante som att han aldrig hade gjort annat och när jag grät av trötthet som nybliven mamma, klappade nonna mig försiktigt på huvudet och sa att allt kommer att bli bra.

Några månader senare kom pandemin. Den slog hårt och snabbt i Italien där dom bor och när vi förstod att både nonna och nonno hade fått det var vi livrädda för att de inte skulle klara sig. Man visste ju inte. Och så påbörjades utegångsförbuden och det nya isolerade livet som vi trodde skulle pågå i bara några veckor.

Bara det att utegångsförbuden slutade inte, de fortsatte och veckorna blev till månader som blev till år. När Dante fyllde två år hade restriktionerna släppts och vi firade honom alla tillsammans i nonna och nonnos kök i Italien. Han fick smaka glass för första gången i livet och nonna lagade sin berömda köttfärssås.

Men nonno var inte där. Eller han var där, någonstans djupt inne i blicken såg man honom, ibland kom han fram tydligare än vid andra stunder. När Dante ropade “Dansa Nonno Bis!” så skrattade han med hela sin guppande kropp och svängde med höfterna. Och sen i nästa stund såg man hur han hade glömt bort, var är jag nu igen? Skammen i hans blick när han inte hittade till badrummet.

Min farfar fick en demensdiagnos i början av pandemin och från att det började så gick det snabbt innan det blev sämre. Jag har under hela pandemin funderat så himla mycket på om det hade gått lika snabbt om inte hans vanliga liv hade förändrats så drastiskt? Från en vecka till en annan var hela vardagen förändrad: från att ha åkt och handlat mat hos lokala bönder, spelat kort med kompisarna, varit ute på långpromenader med hunden och gått på nya restauranger. Till att sitta hemma, titta på tv och spana ut från en balkong där inga människor längre syns på gatorna. Hur påverkar isolering en människa som i hela sitt liv har älskat och behövt den sociala stimulansen? Som blir bästis med alla butiksbiträden i varenda butik, som får rabatt på restaurangen för att ägaren och han blir så goda vänner, som hälsar och vinkar till varenda gubbe på stranden om somrarna.

Isoleringen eller demensen, jag vet inte vem som tog honom först. Jag blir nyfiken på om han hamnar i en statistik någonstans i framtiden när man börjar forska på effekterna av pandemin. Vet man hur mycket en gammal människas hjärna åldras av ofrivillig ensamhet? Hade nonnos hjärna glömt lite långsammare om han hade fått fortsätta spela kort med sina vänner varje dag, precis som vanligt?

Han fyller 83 år idag, jag förstår inte hur det kan ha gått så snabbt. Det var med tårar i blicken jag ringde honom för att säga grattis, livrädd för att han inte skulle komma ihåg vem jag var. Men så ser jag hur han skiner upp, säger “Ciao bella!” och börjar pussa mot Dante i FaceTime när Dante vinkar. “Du är så vacker” säger han med samma glada stämma som han har sagt till mig i hela mitt liv och jag tänker att jävla liv som ska ta honom ifrån oss. Men jag har också en stark känsla av att ha vunnit vinstlotten i livets lotteri. För jag har haft min nonna och nonno som bästa vänner i livet, från födseln och vidare genom allt. Vi har umgåtts oändligt mycket, det skulle vara omöjligt att räkna timmarna. Jag har miljoner lyckliga minnen med dem som bär mig genom livet, jag har varit tacksam över att få dem alla, och jag kommer vara ännu mer tacksam för de som ligger framför oss.

Hade han kommit ihåg mig fler gånger om han inte hade behövt isolera sig? Det är omöjligt att veta.

Att investera tid med mor och farföräldrar är det finaste mina föräldrar har gett mig och något som jag är tacksam över att kunna ge vidare till mitt barn. Det är inte alla som har den förutsättningen. Men om ni har den, ta den. Att jag har fått ha min nonna och nonno så nära genom mig i mitt liv har gett mig trygghet, självkärlek och barnslig glädje. Miljontals fina minnen. Ge det till dig själv eller dina barn också om du kan. Och njut av varje tillfälle din farfar kollar på dig och vet precis vem du är ♥

  1. Men snälla vad du kan skriva bra. Blir så berörd av denna typ av texter. Du sätter ord på tankar och känslor på ett sätt som ingen annan. Tack för det.
    Kärlek. <3

  2. Så fint skrivet! Min mormor drabbades av alzheimers för ca 10 år sen och gick bort förra hösten. Hennes minne försämrades avsevärt under pandemin, det var så sorgligt att se. Hon var den på sitt boende som var piggast och som alltid hängde med på alla utflykter. Så när allt ställdes in och inga barn eller barnbarn längre fick hälsa på blev det som att hon stängde av. Jag tror vi är många som förlorat nära och kära för tidigt i sviterna av pandemin, där man vid första anblick ser en annan dödsorsak. Hoppas din nonno har många fina år kvar!

  3. Min mormor, som bor ensam efter att morfar dog för några år sedan, blev också dement under covid och isoleringen. Det gick så fort och kom från ingenstans. Hon är ”bara” 78 år. Jag är helt övertygad om att det är en effekt av att hon hållit sig inne, inte fått träffa barn, barnbarn och vänner. Efter bara några veckor på sitt ålderdomshem/demensboende som hon flyttade till för ett halvår sedan är hon piggare i tanken och kommer ihåg saker bättre. Där får hon daglig mänsklig kontakt och värme från personalen, har rutiner och får träffa oss igen ❤️ Är övertygad om att det har fått hennes hjärna att studsa tillbaka lite grann till den hon var innan isoleringen. Kram

  4. Jag tror att isoleringen för med sig ganska många negativa effekter. Två viktiga faktorer som jag tror har påverkat folk negativt är mer ensamhet och mindre kroppskontakt.

    Dessa faktorerna är helt primära för att de flesta människor skall ha det bra. Mindre möjligheter till socialisering och mindre kroppskontakt leder troligen till mer och fler depressioner.

    Frågan är om pandemin kommer att få lånngsiktiga konsekvenser. Kommer folk att bli mer ensamma i framtiden pga de blir räddare att få sjukdommar. Jag hoppas att pandemin försvinner och att folk kommer att glömma den så fort som möjligt.

  5. Så ledsen för din farfar.<3 Och för din farmors skull.
    Förlorade min mormor till Alzheimers och det är hemskt. Hon kom ihåg mig, min syster och min mamma hela livet men glömde sina andra barn som aldrig hälsade på. Det tog lite längre tid ibland men efter en stund sa hon alltid 'Men är det du som kommer, vad roligt!' och så berättade hon historier från förr, som alltid. Det var det enda hon kom ihåg. När hon fyllde 80 var även hennes andra döttrar där och hon frågade mig vilka de flickorna var. och hade ingen aning om att de var hennes döttrar. Så otroligt sorgligt men ändå fint att hon kom ihåg oss som stått henne närmast hela livet. Annars satt hon mest och tittade ut genom fönstret på en lekpark som låg utanför. Något som var fint dock var att hon var lycklig vilket inte alltid är fallet vid demens. Hon sa alltid hur bra hon hade det på hemmet, hur snälla alla som jobbade där var osv. Förutom när hon just fått diagnosen så mådde hon bra. Där i övergången var det precis som för din farfar att hon skämdes och försökte dölja att hon glömde saker. Innan hon flyttades till äldreboende (min morfar var död så hon levde ensam) var hela hennes hem fyllt av post-it-lappar. Hon dog i sömnen en natt, helt oväntat, drygt 10 år efter diagnosen, men somnade in helt fridfullt. Är så glad att jag hälsade på henne så mycket jag kunde trots att jag bodde långt ifrån henne hennes sista år. Hoppas att din farfar får fortsätta att må bra och han kommer ihåg er länge.<3

  6. Wow vad vackert skrivet, fick en tår i ögat.
    Ja det är helt klart diskutabelt hur pandemin kunde ha skötts och varför den skötts som den gjort. Finns många vinstintressen som man inte ska blunda för. Vi får ta med alla lärdomar vi fått och ta hand om varandra med ödmjukhet extra mycket nu.

  7. Det är verkligen hemskt att se nån man älskar blir sjuk i demens. Det hände min farmor och det gick fort, från att det började med att hon glömde kastrull på spisen till att efter nån månad inte komma ihåg mig. Under ett besök hos henne kunde jag vara många olika personer för henne, det blev en resa fram och tillbaka i tiden. Tyvärr dog hon bara ett halvår efter diagnosen. Hoppas du får många år till med din nonno!

  8. Jag vet inte vad det är, men det känns som att jag för varje ord jag läser av dig blir en bättre människa ❤️

  9. Så fint skrivet! Fick hindra tårarna här i lunchrummet på jobbet. Jag har också tänkt likande tankar kring min mammas alzheimers, sett hur ensamheten tyngt ner och fått hennes livskraft att minska. Har gått sönder varje gång hon fått något allvarligt i blicken och sagt att sagt att hon känner sig så ensam, att det blir tradigt att bara vara hemma, att besöken är få. Jag vet inte heller vad som ätit upp mest av henne, ensamheten eller sjukdomen. Men jag kommer leva länge på senaste besöket till henne när hennes äldsta vänner var på besök och hon lyste av glädje. Det var så värmande att se. Vi alla har gjort vårt bästa under pandemin men att höra om ensamheten hos så många har varit hjärtskärande.
    Massa kärlek till alla som upplevt ensamhet i någon form och ta hand om varandra!

  10. Åh så tråkigt med din nonno <3 Min mormor har också börjat få demens, och som du säger så tror jag absolut att isoleringen spelat in. Även om vi inte haft det lika stängt som i Italien för alla i Sverige, så har våra äldre varit helt isolerade i nästan två år. Vi skyddade dem mot covid, men det hjälpte inte mot andra sjukdomar.

  11. Så fint skrivet och så sorgligt. Tyvärr vet jag precis hur det känns då jag förlorat både farmor och mormor till alzheimers. En fruktansvärd sjukdom som tar bort allt en person är, förutom skalet, kroppen. Personer med demens behöver sina rutiner, speciellt i börjande sjukdomen inte märks så mycket innan man fått sin diagnos. Så det är mycket möjligt att det förvärrades av pandemin för din farfar, rutinerna försvann och då visar sig demensen mer. För min farmor var det när farfar gick bort som vi upptäckte hennes demens. Farfar hade under en lång tid varit hennes stöttepelare och hjälpt henne komma ihåg, svarat på hennes tusen frågor hon upprepat varje dag. Men när hon blev själv gick det fort till den dag hon inte klarade av att ta hand om sig själv längre, hennes trygghet försvann ju. Skrämmande och fruktansvärt att förlora en person på det sättet. Blir så ledsen att höra om din farfar. Ta vara på tiden ni har och njut av dom bra dagarna!

  12. Åh, sitter här med tårar över lördagsfrukosten – så ledsen för er skull <3 Så fint skrivet, önskar ofta att jag hade haft mina kvar längre i livet så jag fick lära känna dom på detta sätt.

    Och sedan så blir jag ledsen för liknande historier jag hör från vänner som har sina mor/farföräldrar kvar. 💔

  13. Jag tror verkligen att ”åldersdemens” kommit fortare för flera äldre iom isoleringen. Min mormor och morfar, 91+ båda två var så pigga och klara tills pandemin kom då de blev klart sämre. Förvirrade, trötta, och med stora minnesluckor. Och så snabbt det gick!

    I somras, när smittspridningen var lägre och alla fått en spruta tog vi ut dem till vårt lantställe och flera ur nära släkten umgicks under 1 v. Det var helt galet hur snabbt de började piggna till, minnas tillbaka, berätta historier. Det var som att blicken kom tillbaka.

    Vi nära har haft ångest över att vi ”lämnade dem” under nästan ett års tid. (pratade genom fönster, i telefon osv). Men vi var ju livrädda att smitta dem och orsaka deras död.

    Lite sorgligt allt ihop faktiskt.

  14. Blir så rörd av den här texten. Jag är ensambarn och min mamma var ensamstående, så min närmsta andra förälder är min mormor. Jag har precis som du spenderat hela somrar och tusentals timmar med henne. Hon fyller 85 år i år och jag blir lamslagen av panik när jag tänker på att hon inte kommer att finnas mer, eller att jag inte kommer finnas mer i hennes minne. Om en månad säger jag upp mig för att vara arbetslös ett halvår och spendera varje dag med henne i Grekland där hon bor. Vi ska spela kort, laga mat, skratta och dricka vin ihop. Ibland säger förnuftet till mig att jag är galen och att det är en dålig idé, jag har aldrig gjort något så outside of my comfortzone. Men när jag tänker på att hon en dag kanske inte kommer minnas mig, så kommer jag vara glad för den här sommaren som jag alltid kommer att minnas. ♥️

  15. Tack för otroligt fin och tänkvärd text. Framkallar så många olika känslor; glädje, sorg, tacksamhet, igenkänning…

  16. Oj, var inte beredd på detta inlägg och nu sprängs tårarna fram i ögonen. Förlorade min farmor i cancer i början av pandemin och saknar henne varje dag. Kan inte annat än stämma in i tacksamheten över att ha fått ha en så fin och nära relation till farföräldrarna ❤️

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hur föräldraskapet växer fram

Jag har varit förälder i drygt två år, vilket är förhållandevis lite i relation till hur länge jag har varit vuxen samt det (galna) faktum att jag ska vara förälder för resten av mitt liv. Jag kommer alltid att vara en mamma! Men jag har faktiskt inte varit en mamma så länge. För mig kom inte föräldraskapet som en blixt från klar himmel när Dante föddes utan det liksom växer fram månad för månad. Saker händer i hans utveckling eller i vårt liv som får mig att utvecklas och se föräldraskapet på nya sätt.

Det är SJUKT häftigt att få uppleva tycker jag.

När “alla andra” sa att de visste precis vad de skulle göra när de blev föräldrar så kände jag inte alls igen mig i det. Och allt eftersom tiden går, står jag kvar som samma stora frågetecken. För mig är föräldraskapet en lång utmaning av att försöka förstå vad mitt barn behöver för att må så bra som möjligt. Ibland kommer jag att lyckas och ibland kommer jag att vara på fel spår. Hur mycket jag än försöker göra rätt kommer jag att göra fel för det är så föräldraskapets ekvation ser ut. Oavsett om jag inte kunde bota hans magont som bebis, skämmer ut honom inför hans kompisar som 8-åring eller inte vet hur jag ska hantera hans känslor när han kommer in i tonåren.

Men jag vet ju att jag varje dag vaknar upp och gör mitt bästa som mamma. Och jag tycker som sagt att det är så coolt att få vara just förälder till någon för det är en utmaning, men det är också den största presenten livet har gett mig. Jag tycker mig verkligen ha upplevt stor kärlek i mitt liv, men ingenting når upp till den kärleken jag känner för mitt barn. Jag är helt chockad över hur den utvecklas över tid. Nu har jag precis haft en period med Dante där det känns som att kärleken tog ett skutt och jag förstår inte hur det är fysiskt möjligt att känna såhär stor kärlek till någon? Hela tiden tänker jag att “större än såhär kan kärlek inte bli” och sen händer något som liksom tänjer ut mitt hjärta bara liiiite till och jag kan nästan känna hur det växer inom mig. Jag måste verkligen gjort något rätt i mitt liv som får uppleva det här.

En sak som förvånat mig med föräldraskapet är hur lätt vissa val blir när man har någon man bryr sig om på ett så ofattbart stort sätt. Eftersom Dante är det viktigaste blir många val enkla i och med hans försprång till saker och ting. Det är som att min kärlek för honom guidar mig framåt i många av mina beslut och därmed gör dem lättare att fatta.

Jag har tänkt så sjukt mycket på det här med prioriteringar sen vi pratade om det under veckan här på bloggen och jag inser att om jag låter kärleken till vår lilla familj guida mig i mina beslut så blir de enklare för mig att ta. Jag funderar ju mycket på relationer generellt, som ni vet vid det här laget, och jag lär mig mer och mer tack vare min kärlek till Dante hur jag ska prioritera relationer i mitt liv. Han har utan att jag har förstått det själv blivit min ledstjärna.

Med det sagt, så för att knyta ihop säcken och återgå till det jag började inlägget om, alltså själva föräldraskapet i sig. Så tycker jag att det är spännande att utforska det. Både på egen hand men också tillsammans med Damon och Dante. Jag kommer hela tiden fram till olika saker som förälder, till exempel att det är bättre att lägenheten är skitstökig en eftermiddag efter föris så att vi får tid att leka tillsammans för barn bryr sig inte om stök. Och att städa kan jag göra en annan dag. Eller att allt inte behöver vara så stort hela tiden, det viktiga är tiden tillsammans. Att äta frukt och rita med utekritor på en parkering är lika roligt som Gröna Lund. Dante behöver trygga vuxna människor som älskar honom och bryr sig om honom, vad vi sen hittar på blir sekundärt. Mitt jobb som förälder är att fortsätta ge honom tid och kärlek både med mig och med andra vuxna som älskar honom. Då tror jag att han kommer se tillbaka på sin barndom med kärlek i blicken. Även om jag helt garanterat kommer lyckas göra en rad fel genom åren – för sån är som sagt föräldraekvationen!

Är du som läser förälder? Hur känner du med kärlek till ditt barn, hur har den utvecklats över tid? Jag tycker det är väldigt häftigt med växande kärlek för i många t.ex. romantiska förhållanden är de lite tvärtom – de börjar på topp och dalar över tid. Medan med barn verkar det som att den bara växer och frodas, men hur länge? För alltid? Tror ni att våra föräldrar fortfarande känner hur hjärtat tänjer på sig när de är med oss?

♥!!!

  1. Jag känner verkligen att kärleken för mitt barn (som jag heller inte trodde kunde bli större) växer när jag minst anar det. Tillexempel när hon skrattar så magen viker sig åt att jag ska äta upp hennes näsa och sen ge tillbaka. Eller när hon klappar mig efter en natt av kass sömn pga förkylning och hosta och säger ”du är fin mamma” 🥺 Då vet jag ibland inte vart jag ska ta vägen? Vid såna små tillfällen, mitt i vardagen stannar jag upp och känner sån tacksamhet och kärlek jag inte trodde var möjlig. Jag känner den fysiskt i min kropp och i mitt hjärta.
    Många föräldrar känner nog så över sina barn hela livet. Och säkert vid stora milstolpar i vuxen ålder? <3
    Kram och krya på dig!

  2. Jag upplever att kärleken växer i och med att de växer som personer och att man ser hur de förs framåt i utvecklingen utav det. Att de blir mer och mer individer. Min son är drygt 1,5 och börjar nu upptäcka att vara rolig och skratta åt saker vilket jag tycker är så kul och häftigt. Samtidigt som han snappar upp mycket av det man själc uttrycker och använder sig utav det. Samtidigt får jag mer och mer tänka på hur jag beter mig och vad jag säger vilket är ännu ett steg i min föräldraroll. Jag utvecklas i min roll tillsammans med barnet. Så fint inlägg!😊

  3. Åh vilket härligt, ärligt inlägg. Känner igen mig otroligt mycket. För mig tog det ganska lång tid att känna mig bekväm och trygg i mammarollen och det var långt ifrån naturligt många gånger. Jag upplevde det väldigt frustrerande, sorgligt och jobbigt att det var så självklart för så många andra men inte mig. Prestationsångesten och depression blev ett faktum och jag var livrädd att det aldrig riktigt skulle kännas sådär som många andra mammor beskrev det. Men jag är så glad att jag hade fel för precis som för dig har kärleken vuxit och vuxit och när jag tänker på min snart 2 åring värker hela hjärtat av kärlek. Att inte alla älskar bebistiden är helt okej och det är något jag önskar att jag visste när jag blev mamma. Tack för ditt betydelsefulla inlägg!

  4. Jag är mamma till två barn som är 8 och 3 och JA, kärleken blir bara större och större. Att se min åttaåring göra kloka val och mer ett stort hjärta vara snäll mot andra..det är..det finaste.

  5. Hej! Tack för en fin blogg Jag har en fråga som egentligen rör tiden innan du blev förälder. Vi har försökt få barn nu snart ett år utan framgång. Jag har för mig att det tog lite tid för er också. Hur hanterade du det? Kram!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Åtta år

Idag firar jag och Damon åtta år tillsammans! Jag ser tillbaka på det och känner tårarna komma okontrollerat. Det har hänt så mycket saker som har format oss på tusen olika sätt. Jag är skör och ödmjuk idag när jag står här, redo att gå in i vårt nionde år.

Vad har jag lärt mig av det åttonde året? Att livet är fullt av överraskningar och kan ta snabba vändningar. Vissa dåliga, många bra. I överraskningarna har det blivit tydligt för mig hur mycket vi har växt ihop han och jag. Vi är inte ett sånt par som är en och samma person och försvarar varandra oavsett vad. Vi är egna individer som ibland tycker och känner samma saker men ofta helt olika. Vi står upp för oss själva och har inga problem med att köra våra egna race. Men i slutet av varje dag, när allt kommer omkring, så värnar vi om varandra.

Han är min och jag är hans, vi är varandras, sammansvetsade han och jag.

Jag känner mig kaxig när jag tänker på vår kärlek, för den gör oss starka. Vår kärlek är mogen och självständig. Den bygger på respekt, tillit, förståelse och försök till kommunikation. Vår relation är inte felfri, vi tampas med våra problem precis som alla förhållanden gör. Men vi tar oss igenom våra problem för i slutändan så finns alla dom där sakerna med i kompotten. Vi utmanar och ifrågasätter varandra. Jag tror det är farligt att hela tiden stryka varandra medhårs, för då slutar man utvecklas som människa, och jag är glad över att vi inte gör det. Vi säger ifrån när något skaver och håller med när det känns rätt.

Vårt förhållande blir starkt för att vi gör det starkt – inte för att vi tror att det hela tiden ska vara perfekt.

Vi driver ett bolag tillsammans, vi har ett barn tillsammans, vi är förlovade och vi bor ihop. Det finns ingen människa jag har delat så mycket med i hela mitt liv. Varför har vi valt just varandra? Av alla människor i hela världen – varför väljer man att dela åtta år av sitt liv med en och samma?

För han är den bästa personen jag har träffat. Damons hjärta är så stort och alldeles vidöppet – han är så mottaglig för kärlek. Han älskar människorna i sitt liv på ett sätt som jag tycker är väldigt ovanligt för det är så gränslöst stort. Han skyddar dem han älskar. När han känner sig älskad tillbaka så växer han flera centimeter. När man ger till honom får man ofta dubbelt upp tillbaka.

Det är så roligt att leva med någon som efter så många år fortfarande vill lyssna på precis allt jag har att berätta. Som tycker att den bästa tänkbara stunden är den där det bara är vi. Som bekräftar mig, ser mig och som får mig att känna mig kvinnlig, vacker, rolig och intressant. Jag är så glad över att vi vågade starta Baby Journey tillsammans för det har visat sig vara världens roligaste resa som vi gör ihop. Jag tror att mycket av det vi byggt upp i vår relation under så många år visar sig i den resan vi gör med barn och företag nu, för trots utmaningar så lyckas vi få ihop allt och framför allt ha jävligt kul längst med vägen. Humor, intresse och attraktion har varit viktiga byggstenar för oss och vi har dem fortfarande med oss år efter år.

Men vi tar ett år i taget. Pratar, älskar, utvärderar, känner, reflekterar och växer. Jag ser fram emot rond nio!

Läs om vårt sjunde år här
Läs om vårt sjätte år här
Läs om vårt femte år här
Läs om vårt fjärde år här
Läs om vårt tredje år här
Läs om vårt andra år här

  1. Åh, din text fick mig att reflektera över min egen relation. Blir alldeles sprittig i kroppen nu och vill bara hem till min man och säga att jag älskar honom.
    Tack för det!

  2. Grattis ❤️ Firar 5 år med min kille nästa vecka och funderar på om jag ska köpa nåt, brukar du ge nåt till Damon?

  3. Låter som ett väldigt fint förhållande och så vackert beskrivet.<3 Tror stenhårt på er resten av livet.

    Blir lite avundsjuk på er – det är ju precis så man ska känna, och jag kan säga att efter det här pandemiåret när vi båda jobbat hemifrån 100%, knappt haft någon egentid osv. känns det inte så längre tyvärr. Hoppas innerligt att vi hittar tillbaka till det när livet blir mer normalt. Det var så himla fint då.

    1. Det kommer ni säkert göra! Den här känslan är ju inte relationens fel utan pandemins, när allt återgår till det mer normala kommer ert förhållande förbättras också tror jag <3

  4. Jag har läst din blogg sedan du började skriva och har alltid imponerats av ditt otroliga sätt att uttrycka dig samt hur proffsig och driven du är. Men detta inlägg, WOW! Har aldrig läst så vackra och träffande ord om kärlek/relationer. Firar precis 8 år med min fästman och jag bad honom precis läsa detta då det är så starkt! Du kan verkligen sätta ord på dina känslor och får en att känna att att du delar med dig av dina innersta tankar. Tack för det!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Sju år

Vi valde varandra – ett år till. Sju år har gått sen vi gick på vår första officiella dejt efter en vår av oseriöst häng. En dag vaknade jag upp hos honom med smink under ögonen och han frågade: Kan vi inte hitta på något idag, bara du och jag? Vi åkte till Fjäderholmarna och höll varandra i handen på båten. Åt rökta räkor, delade på en flaska vin, han lärde sig på den lunchen att jag inte tycker om att sitta i solen.

Jag minns hur hans vax började tappa stadga i håret på grund av värmen så att en lock plötsligt ramlade ner i ansiktet på honom.

Det var precis lika varmt den 15:e juni 2013 som det är idag!

Vårt sjunde år blev vi föräldrar. Jag tänker ofta på hur smart det är att man omöjligt kan förstå hur tufft ett första år med bebis kan vara – för annars hade man kanske inte kastat sig in i den här åkturen med huvudet före. Man hade velat skaffa sig så mycket skyddsutrustning att åren hade gått en förbi. Vi trodde att vi förstod, men vi hade ingen aning. Ofta har vi suttit med tom blick och stirrat på varandra mitt i natten medan vår bebis skrikigt av magont.

Men mest har vi ändå skrattat. Jag visste att det var smart att skaffa barn med den roligaste personen jag känner, för i allt jobbigt har vi också skrattat. Legat nära varandra i sängen, dragit våra fingrar över Dantes hud och varit 100% säkra på att det var värt det. När han gör något konstigt kan någon av oss brista ut i skratt och säga “Det där har han fått av dig”, sen stannar vi liksom upp och reflekterar över hur sjukt det är att vi har ett barn som är lika delar oss. Damons mun, mina ögon. Bådas temperament. Sina alldeles egna små händer.

I samband med vår årsdag börjar även Dantes 1-års dag att närma sig. När vi firade sex år fantiserade vi om första året som föräldrar och nu lägger vi det strax bakom oss. Vi har bråkat, dividerat, varit trötta och osams. Det mesta har grundat sig i att vi båda bara vill Dantes bästa. Att höra sin bebis gallskrika flera timmar om kvällen, flera månader i sträck sätter sina spår i föräldrar. Man ser svart, vill bara att det ska bli bra, tappar tålamodet mot varandra.

Men trots det har vi alltid hittat varandras hand när morgonen gror. Och det finns faktiskt ingen annan jag hade velat ha så här jobbiga nätter med. Som kan skratta med mig när man får kiss i munnen eller halkar på en spya. I slutändan har vi alla tre skrattat mer än vad vi har gråtit.

I september gick han ner på knä och friade till mig. Det har ramlat lite i skymundan, den här förlovningen. Men att fria till mig när Dante var 6 veckor var fan genialiskt. Jag tittar ner på min förlovningsring och blir pirrig inombords – vi ska gifta oss! När jag vaggat Dante på nätterna har jag fantiserat om hur bröllopet ska se ut och när vi gått milslånga barnvagnspromenader har vi pratat om gästlista, bordsdekoration, låtval. Även om vi förstod direkt att vi inte har orken att gifta oss nu så är det helt magiskt att tänka på att vi kommer att göra det när orken är tillbaka. Då blir drömmar istället planer och en dag kommer vi att säga JA till varandra med vårt barn på första parkett – precis som vi alltid drömt om.

Jag är helt galet stolt över vad vi har åstadkommit under det här året. Vi har tagit hand om en pytteliten människa och gjort vårt absolut bästa, varje dag, för hans skull. Vi har satt våra egna behov åt sidan utan att offra vår kärleksrelation. Vi har gjort allt för Dante, men i det även prioriterat varandra. Vi har hittat tillbaka till festkvällar med våra vänner, middagar bara vi två där vi pratar bort hela kvällar och egentid på varsitt håll för att få en möjlighet att längta hem igen.

Vi anstränger oss, och jag inser att det är nog en av byggstenarna som gör att vi kommer att välja varandra i ett helt år till (och förhoppningsvis fler än så).

Jag kan inte tänka mig ett härligare liv än att vakna upp med Damon när jag är 82 och höra honom dra samma skämt som han har dragit varje morgon i sju år redan. Jag kommer skratta, skaka på huvudet och säga “snälla kom på ett nytt skämt” men innerst inne tycka att han är världens roligaste människa.

TACK ÄLSKLING, för att du får mig att skratta mig genom allt och för att du, efter så många år tillsammans, fortfarande överraskar mig och gör mig knäsvag. Nu kör vi ett år till!

Läs om vårt sjätte år här
Läs om vårt femte år här
Läs om vårt fjärde år här
Läs om vårt tredje år här
Läs om vårt andra år här

    1. Vilken fin text!! Kändes väldigt ärlig och jag kände igen mig i mycket av det du skrev.
      Och Grattis till er! 😊

  1. Som vanligt sätter du ord ihop med varandra på ett alldeles magiskt sätt. Så oerhört fint att du delar med dig av er kärlek årsvis såhär. Man blir alldeles rörd och pirrig av det du skriver. Kanske extra mycket så för att jag följt dig sedan du släppte din första bok. Som att det är en vän man haft så länge som berättar om sin kärlek, det glädjer. Tack för att du fortsätter att dela med dig, fina kloka du! 🙂

  2. Så vackert du skriver. Klarar ni ett tufft första år med bebis klarar ni allt! All kärlek till er alla tre.

  3. Har väldigt snart varit tillsammans med min kille i 3 år och läste din 2-års och 3-års reflektion och GUD vad jag känner igen mig i exakt allt du skriver. Bråken under det första å andra året som är bråk som är så viktiga för en men som är så känsliga. Det är ofta saker som bottnar i osäkerhet och okunskap om varandra men som måste bråkas igenom för att man ska försöka nå 100% tillit och gå starkare ut som par. Men i stunden känns det som att “fan är det nu vi gör slut?”. 3e året är bara så himla mer tillfreds, bråken är enklare och man har läst av varandra på ett helt annat sätt. Men bäst av allt, tilliten finns där och i och med att kärleken är så stark så känns det som man alltid kommer höra ihop <3 Tack för dina fina texter så jag också fick reflektera lite.

  4. Så fint!!! Så hög igenkänning (minus barn)!! Gråter lite.
    Kanske till och med snor det näst sista stycket till mitt “bröllops-tal” till min man (!!!) nu i augusti!!! Du är så fantastisk på att skriva, tack <3

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi