Hur föräldraskapet växer fram

Jag har varit förälder i drygt två år, vilket är förhållandevis lite i relation till hur länge jag har varit vuxen samt det (galna) faktum att jag ska vara förälder för resten av mitt liv. Jag kommer alltid att vara en mamma! Men jag har faktiskt inte varit en mamma så länge. För mig kom inte föräldraskapet som en blixt från klar himmel när Dante föddes utan det liksom växer fram månad för månad. Saker händer i hans utveckling eller i vårt liv som får mig att utvecklas och se föräldraskapet på nya sätt.

Det är SJUKT häftigt att få uppleva tycker jag.

När “alla andra” sa att de visste precis vad de skulle göra när de blev föräldrar så kände jag inte alls igen mig i det. Och allt eftersom tiden går, står jag kvar som samma stora frågetecken. För mig är föräldraskapet en lång utmaning av att försöka förstå vad mitt barn behöver för att må så bra som möjligt. Ibland kommer jag att lyckas och ibland kommer jag att vara på fel spår. Hur mycket jag än försöker göra rätt kommer jag att göra fel för det är så föräldraskapets ekvation ser ut. Oavsett om jag inte kunde bota hans magont som bebis, skämmer ut honom inför hans kompisar som 8-åring eller inte vet hur jag ska hantera hans känslor när han kommer in i tonåren.

Men jag vet ju att jag varje dag vaknar upp och gör mitt bästa som mamma. Och jag tycker som sagt att det är så coolt att få vara just förälder till någon för det är en utmaning, men det är också den största presenten livet har gett mig. Jag tycker mig verkligen ha upplevt stor kärlek i mitt liv, men ingenting når upp till den kärleken jag känner för mitt barn. Jag är helt chockad över hur den utvecklas över tid. Nu har jag precis haft en period med Dante där det känns som att kärleken tog ett skutt och jag förstår inte hur det är fysiskt möjligt att känna såhär stor kärlek till någon? Hela tiden tänker jag att “större än såhär kan kärlek inte bli” och sen händer något som liksom tänjer ut mitt hjärta bara liiiite till och jag kan nästan känna hur det växer inom mig. Jag måste verkligen gjort något rätt i mitt liv som får uppleva det här.

En sak som förvånat mig med föräldraskapet är hur lätt vissa val blir när man har någon man bryr sig om på ett så ofattbart stort sätt. Eftersom Dante är det viktigaste blir många val enkla i och med hans försprång till saker och ting. Det är som att min kärlek för honom guidar mig framåt i många av mina beslut och därmed gör dem lättare att fatta.

Jag har tänkt så sjukt mycket på det här med prioriteringar sen vi pratade om det under veckan här på bloggen och jag inser att om jag låter kärleken till vår lilla familj guida mig i mina beslut så blir de enklare för mig att ta. Jag funderar ju mycket på relationer generellt, som ni vet vid det här laget, och jag lär mig mer och mer tack vare min kärlek till Dante hur jag ska prioritera relationer i mitt liv. Han har utan att jag har förstått det själv blivit min ledstjärna.

Med det sagt, så för att knyta ihop säcken och återgå till det jag började inlägget om, alltså själva föräldraskapet i sig. Så tycker jag att det är spännande att utforska det. Både på egen hand men också tillsammans med Damon och Dante. Jag kommer hela tiden fram till olika saker som förälder, till exempel att det är bättre att lägenheten är skitstökig en eftermiddag efter föris så att vi får tid att leka tillsammans för barn bryr sig inte om stök. Och att städa kan jag göra en annan dag. Eller att allt inte behöver vara så stort hela tiden, det viktiga är tiden tillsammans. Att äta frukt och rita med utekritor på en parkering är lika roligt som Gröna Lund. Dante behöver trygga vuxna människor som älskar honom och bryr sig om honom, vad vi sen hittar på blir sekundärt. Mitt jobb som förälder är att fortsätta ge honom tid och kärlek både med mig och med andra vuxna som älskar honom. Då tror jag att han kommer se tillbaka på sin barndom med kärlek i blicken. Även om jag helt garanterat kommer lyckas göra en rad fel genom åren – för sån är som sagt föräldraekvationen!

Är du som läser förälder? Hur känner du med kärlek till ditt barn, hur har den utvecklats över tid? Jag tycker det är väldigt häftigt med växande kärlek för i många t.ex. romantiska förhållanden är de lite tvärtom – de börjar på topp och dalar över tid. Medan med barn verkar det som att den bara växer och frodas, men hur länge? För alltid? Tror ni att våra föräldrar fortfarande känner hur hjärtat tänjer på sig när de är med oss?

♥!!!

  1. Jag känner verkligen att kärleken för mitt barn (som jag heller inte trodde kunde bli större) växer när jag minst anar det. Tillexempel när hon skrattar så magen viker sig åt att jag ska äta upp hennes näsa och sen ge tillbaka. Eller när hon klappar mig efter en natt av kass sömn pga förkylning och hosta och säger ”du är fin mamma” 🥺 Då vet jag ibland inte vart jag ska ta vägen? Vid såna små tillfällen, mitt i vardagen stannar jag upp och känner sån tacksamhet och kärlek jag inte trodde var möjlig. Jag känner den fysiskt i min kropp och i mitt hjärta.
    Många föräldrar känner nog så över sina barn hela livet. Och säkert vid stora milstolpar i vuxen ålder? <3
    Kram och krya på dig!

  2. Jag upplever att kärleken växer i och med att de växer som personer och att man ser hur de förs framåt i utvecklingen utav det. Att de blir mer och mer individer. Min son är drygt 1,5 och börjar nu upptäcka att vara rolig och skratta åt saker vilket jag tycker är så kul och häftigt. Samtidigt som han snappar upp mycket av det man själc uttrycker och använder sig utav det. Samtidigt får jag mer och mer tänka på hur jag beter mig och vad jag säger vilket är ännu ett steg i min föräldraroll. Jag utvecklas i min roll tillsammans med barnet. Så fint inlägg!😊

  3. Åh vilket härligt, ärligt inlägg. Känner igen mig otroligt mycket. För mig tog det ganska lång tid att känna mig bekväm och trygg i mammarollen och det var långt ifrån naturligt många gånger. Jag upplevde det väldigt frustrerande, sorgligt och jobbigt att det var så självklart för så många andra men inte mig. Prestationsångesten och depression blev ett faktum och jag var livrädd att det aldrig riktigt skulle kännas sådär som många andra mammor beskrev det. Men jag är så glad att jag hade fel för precis som för dig har kärleken vuxit och vuxit och när jag tänker på min snart 2 åring värker hela hjärtat av kärlek. Att inte alla älskar bebistiden är helt okej och det är något jag önskar att jag visste när jag blev mamma. Tack för ditt betydelsefulla inlägg!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

ENTREPRENÖR, INFLUENCER & FÖRFATTARE

Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.

Åtta år

Idag firar jag och Damon åtta år tillsammans! Jag ser tillbaka på det och känner tårarna komma okontrollerat. Det har hänt så mycket saker som har format oss på tusen olika sätt. Jag är skör och ödmjuk idag när jag står här, redo att gå in i vårt nionde år.

Vad har jag lärt mig av det åttonde året? Att livet är fullt av överraskningar och kan ta snabba vändningar. Vissa dåliga, många bra. I överraskningarna har det blivit tydligt för mig hur mycket vi har växt ihop han och jag. Vi är inte ett sånt par som är en och samma person och försvarar varandra oavsett vad. Vi är egna individer som ibland tycker och känner samma saker men ofta helt olika. Vi står upp för oss själva och har inga problem med att köra våra egna race. Men i slutet av varje dag, när allt kommer omkring, så värnar vi om varandra.

Han är min och jag är hans, vi är varandras, sammansvetsade han och jag.

Jag känner mig kaxig när jag tänker på vår kärlek, för den gör oss starka. Vår kärlek är mogen och självständig. Den bygger på respekt, tillit, förståelse och försök till kommunikation. Vår relation är inte felfri, vi tampas med våra problem precis som alla förhållanden gör. Men vi tar oss igenom våra problem för i slutändan så finns alla dom där sakerna med i kompotten. Vi utmanar och ifrågasätter varandra. Jag tror det är farligt att hela tiden stryka varandra medhårs, för då slutar man utvecklas som människa, och jag är glad över att vi inte gör det. Vi säger ifrån när något skaver och håller med när det känns rätt.

Vårt förhållande blir starkt för att vi gör det starkt – inte för att vi tror att det hela tiden ska vara perfekt.

Vi driver ett bolag tillsammans, vi har ett barn tillsammans, vi är förlovade och vi bor ihop. Det finns ingen människa jag har delat så mycket med i hela mitt liv. Varför har vi valt just varandra? Av alla människor i hela världen – varför väljer man att dela åtta år av sitt liv med en och samma?

För han är den bästa personen jag har träffat. Damons hjärta är så stort och alldeles vidöppet – han är så mottaglig för kärlek. Han älskar människorna i sitt liv på ett sätt som jag tycker är väldigt ovanligt för det är så gränslöst stort. Han skyddar dem han älskar. När han känner sig älskad tillbaka så växer han flera centimeter. När man ger till honom får man ofta dubbelt upp tillbaka.

Det är så roligt att leva med någon som efter så många år fortfarande vill lyssna på precis allt jag har att berätta. Som tycker att den bästa tänkbara stunden är den där det bara är vi. Som bekräftar mig, ser mig och som får mig att känna mig kvinnlig, vacker, rolig och intressant. Jag är så glad över att vi vågade starta Baby Journey tillsammans för det har visat sig vara världens roligaste resa som vi gör ihop. Jag tror att mycket av det vi byggt upp i vår relation under så många år visar sig i den resan vi gör med barn och företag nu, för trots utmaningar så lyckas vi få ihop allt och framför allt ha jävligt kul längst med vägen. Humor, intresse och attraktion har varit viktiga byggstenar för oss och vi har dem fortfarande med oss år efter år.

Men vi tar ett år i taget. Pratar, älskar, utvärderar, känner, reflekterar och växer. Jag ser fram emot rond nio!

Läs om vårt sjunde år här
Läs om vårt sjätte år här
Läs om vårt femte år här
Läs om vårt fjärde år här
Läs om vårt tredje år här
Läs om vårt andra år här

  1. Åh, din text fick mig att reflektera över min egen relation. Blir alldeles sprittig i kroppen nu och vill bara hem till min man och säga att jag älskar honom.
    Tack för det!

  2. Grattis ❤️ Firar 5 år med min kille nästa vecka och funderar på om jag ska köpa nåt, brukar du ge nåt till Damon?

  3. Låter som ett väldigt fint förhållande och så vackert beskrivet.<3 Tror stenhårt på er resten av livet.

    Blir lite avundsjuk på er – det är ju precis så man ska känna, och jag kan säga att efter det här pandemiåret när vi båda jobbat hemifrån 100%, knappt haft någon egentid osv. känns det inte så längre tyvärr. Hoppas innerligt att vi hittar tillbaka till det när livet blir mer normalt. Det var så himla fint då.

    1. Det kommer ni säkert göra! Den här känslan är ju inte relationens fel utan pandemins, när allt återgår till det mer normala kommer ert förhållande förbättras också tror jag <3

  4. Jag har läst din blogg sedan du började skriva och har alltid imponerats av ditt otroliga sätt att uttrycka dig samt hur proffsig och driven du är. Men detta inlägg, WOW! Har aldrig läst så vackra och träffande ord om kärlek/relationer. Firar precis 8 år med min fästman och jag bad honom precis läsa detta då det är så starkt! Du kan verkligen sätta ord på dina känslor och får en att känna att att du delar med dig av dina innersta tankar. Tack för det!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Sju år

Vi valde varandra – ett år till. Sju år har gått sen vi gick på vår första officiella dejt efter en vår av oseriöst häng. En dag vaknade jag upp hos honom med smink under ögonen och han frågade: Kan vi inte hitta på något idag, bara du och jag? Vi åkte till Fjäderholmarna och höll varandra i handen på båten. Åt rökta räkor, delade på en flaska vin, han lärde sig på den lunchen att jag inte tycker om att sitta i solen.

Jag minns hur hans vax började tappa stadga i håret på grund av värmen så att en lock plötsligt ramlade ner i ansiktet på honom.

Det var precis lika varmt den 15:e juni 2013 som det är idag!

Vårt sjunde år blev vi föräldrar. Jag tänker ofta på hur smart det är att man omöjligt kan förstå hur tufft ett första år med bebis kan vara – för annars hade man kanske inte kastat sig in i den här åkturen med huvudet före. Man hade velat skaffa sig så mycket skyddsutrustning att åren hade gått en förbi. Vi trodde att vi förstod, men vi hade ingen aning. Ofta har vi suttit med tom blick och stirrat på varandra mitt i natten medan vår bebis skrikigt av magont.

Men mest har vi ändå skrattat. Jag visste att det var smart att skaffa barn med den roligaste personen jag känner, för i allt jobbigt har vi också skrattat. Legat nära varandra i sängen, dragit våra fingrar över Dantes hud och varit 100% säkra på att det var värt det. När han gör något konstigt kan någon av oss brista ut i skratt och säga “Det där har han fått av dig”, sen stannar vi liksom upp och reflekterar över hur sjukt det är att vi har ett barn som är lika delar oss. Damons mun, mina ögon. Bådas temperament. Sina alldeles egna små händer.

I samband med vår årsdag börjar även Dantes 1-års dag att närma sig. När vi firade sex år fantiserade vi om första året som föräldrar och nu lägger vi det strax bakom oss. Vi har bråkat, dividerat, varit trötta och osams. Det mesta har grundat sig i att vi båda bara vill Dantes bästa. Att höra sin bebis gallskrika flera timmar om kvällen, flera månader i sträck sätter sina spår i föräldrar. Man ser svart, vill bara att det ska bli bra, tappar tålamodet mot varandra.

Men trots det har vi alltid hittat varandras hand när morgonen gror. Och det finns faktiskt ingen annan jag hade velat ha så här jobbiga nätter med. Som kan skratta med mig när man får kiss i munnen eller halkar på en spya. I slutändan har vi alla tre skrattat mer än vad vi har gråtit.

I september gick han ner på knä och friade till mig. Det har ramlat lite i skymundan, den här förlovningen. Men att fria till mig när Dante var 6 veckor var fan genialiskt. Jag tittar ner på min förlovningsring och blir pirrig inombords – vi ska gifta oss! När jag vaggat Dante på nätterna har jag fantiserat om hur bröllopet ska se ut och när vi gått milslånga barnvagnspromenader har vi pratat om gästlista, bordsdekoration, låtval. Även om vi förstod direkt att vi inte har orken att gifta oss nu så är det helt magiskt att tänka på att vi kommer att göra det när orken är tillbaka. Då blir drömmar istället planer och en dag kommer vi att säga JA till varandra med vårt barn på första parkett – precis som vi alltid drömt om.

Jag är helt galet stolt över vad vi har åstadkommit under det här året. Vi har tagit hand om en pytteliten människa och gjort vårt absolut bästa, varje dag, för hans skull. Vi har satt våra egna behov åt sidan utan att offra vår kärleksrelation. Vi har gjort allt för Dante, men i det även prioriterat varandra. Vi har hittat tillbaka till festkvällar med våra vänner, middagar bara vi två där vi pratar bort hela kvällar och egentid på varsitt håll för att få en möjlighet att längta hem igen.

Vi anstränger oss, och jag inser att det är nog en av byggstenarna som gör att vi kommer att välja varandra i ett helt år till (och förhoppningsvis fler än så).

Jag kan inte tänka mig ett härligare liv än att vakna upp med Damon när jag är 82 och höra honom dra samma skämt som han har dragit varje morgon i sju år redan. Jag kommer skratta, skaka på huvudet och säga “snälla kom på ett nytt skämt” men innerst inne tycka att han är världens roligaste människa.

TACK ÄLSKLING, för att du får mig att skratta mig genom allt och för att du, efter så många år tillsammans, fortfarande överraskar mig och gör mig knäsvag. Nu kör vi ett år till!

Läs om vårt sjätte år här
Läs om vårt femte år här
Läs om vårt fjärde år här
Läs om vårt tredje år här
Läs om vårt andra år här

    1. Vilken fin text!! Kändes väldigt ärlig och jag kände igen mig i mycket av det du skrev.
      Och Grattis till er! 😊

  1. Som vanligt sätter du ord ihop med varandra på ett alldeles magiskt sätt. Så oerhört fint att du delar med dig av er kärlek årsvis såhär. Man blir alldeles rörd och pirrig av det du skriver. Kanske extra mycket så för att jag följt dig sedan du släppte din första bok. Som att det är en vän man haft så länge som berättar om sin kärlek, det glädjer. Tack för att du fortsätter att dela med dig, fina kloka du! 🙂

  2. Så vackert du skriver. Klarar ni ett tufft första år med bebis klarar ni allt! All kärlek till er alla tre.

  3. Har väldigt snart varit tillsammans med min kille i 3 år och läste din 2-års och 3-års reflektion och GUD vad jag känner igen mig i exakt allt du skriver. Bråken under det första å andra året som är bråk som är så viktiga för en men som är så känsliga. Det är ofta saker som bottnar i osäkerhet och okunskap om varandra men som måste bråkas igenom för att man ska försöka nå 100% tillit och gå starkare ut som par. Men i stunden känns det som att “fan är det nu vi gör slut?”. 3e året är bara så himla mer tillfreds, bråken är enklare och man har läst av varandra på ett helt annat sätt. Men bäst av allt, tilliten finns där och i och med att kärleken är så stark så känns det som man alltid kommer höra ihop <3 Tack för dina fina texter så jag också fick reflektera lite.

  4. Så fint!!! Så hög igenkänning (minus barn)!! Gråter lite.
    Kanske till och med snor det näst sista stycket till mitt “bröllops-tal” till min man (!!!) nu i augusti!!! Du är så fantastisk på att skriva, tack <3

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CORINNE

Det här är

Ingen

Vanlig

Dag

För idag blir Corinne färdigbehandlad efter 2,5 års behandling av leukemi. När Corinne var drygt 2 år fick hon cancer och idag, när hon snart fyller fem, ska hon få ringa i klockan efter sin sista behandling.

Jag tänker på den här dagens betydelse och då känns det som att jag har hållit andan i två och ett halvt år, sida vid sida med mina bästa, finaste, gulligaste tjejer. Hon klarade det!

Jag minns när jag hälsade på dem på sjukhuset en vecka efter att Corinne blev inlagd. Alexia mötte mig vid dörren in till barnonkologi-avdelningen och jag höll i en stor kasse med paket. Corinne kom cyklandes på en trehjuling precis bakom och båda två såg ut som vanligt, fastän allt hade förändrats. De stod där mitt i en mardröm som inget barn och ingen förälder kan föreställa sig. Vi lekte i lekrummet och efter ett tag blev hon trött, ville lägga sig i sängen, och jag satt på fåtöljen bredvid och pratade med Alexia om hur allt kändes utan att egentligen någon av oss visste vad vi skulle säga.

Jag har sett hur dom har kämpat, och kämpat, och kämpat.

När jag själv inte har sett en annan utväg än att bryta ihop, har jag sett dom kämpa lite till. Jag visste inte att en människa kunde plocka fram sån urkraft inom sig – att de besatt en sådan styrka i sig själva. Men de är de starkaste personerna jag någonsin har träffat. Corinne som har kämpat sig igenom otaliga behandlingar, nålstick, blåmärken, håravfall, gifter, sjukhusbesök. Alexia som har varit den lejonmamman jag bara trodde fanns i sagor. Naomi som har stått stadigt vid sin systers sida utan att vika. Och Mike, som har hållit sina tjejer i sin beskyddande famn.

Och genom hela resan har de alltid haft nära till skrattet, nyfikenheten och buset. Jag har sett hur dom har dansat sig igenom den här mardrömmen med ett enda mål – att ringa i klockan.

När jag var där på sjukhuset första gången så sa Alexia när jag skulle gå att Corinne ska ringa i klockan en dag. Jag förstod inte vad hon menade med det, men sen lärde jag mig. I klockan ringer de barn som blivit färdigbehandlade på avdelningen. Det är det största man kan göra, att ringa i klockan. Den ringer för den lilla människa som har överlevt… och för alla vänner som längst vägen inte har gjort det. För alla små vänner som fortfarande kämpar när Corinne går hem efter sin sista behandling. På barnonkologin lever de riktiga hjältarna här på jorden och idag ska Corinne ringa i klockan, för hon klarade det.

Vår första selfie tillsammans, tror hon var runt 6 månader här haha!

I tisdags firade vi. Vad ska du säga när du ringer i klockan?, frågade jag. Och Corinne svarade: JIPPI!

Sen ropade vi i kör: JAG ÄR BÄST, JAG ÄR STARKARE ÄN PIPPI, JAG KLARAR AV ALLT

Fy tusan vad stolt jag är över den här tjejen. Och min älskade vän som har visat mig vad mödraskap handlar om – att göra det omöjliga för sitt barn.

Heja Corinne, du klarade det! Om du bara visste vilken unik liten person du är. Du är helt extraordinär och jag är säker på att universum har storslagna planer för dig.

Här kommer lite bilder från de senaste åren, som en påminnelse över vilken helt otrolig kämpe hon är. Blir full i skratt och varm i hjärtat när jag ser bilderna för hon är så himla stark, samtidigt som jag känner en stor känsla av orättvisa inom mig. Inget barn ska behöva kriga mot cancer.

Min favoritbild på oss <333

HERREGUD vad jag älskar dig Corinne – du är världens finaste roligaste lilla person!!!

Om du som läser vill bidra till att cancerforskningen ska komma framåt, ge gärna en slant till Barncancerfonden. De gör så otroligt mycket viktigt arbete för barnen som är sjuka, både för framtiden men också direkt på plats. Innan Corinne blev sjuk förstod jag inte exakt hur viktigt deras arbete var, men under de här åren har jag sett det med egna ögon. Deras arbete är livsviktigt ♥

  1. Vilket fint inlägg! När en tragedi som barncancer drabbar ens barn har man inget val än att vara den där lejonmamman. Vakna nätter, torka spyor, trösta, klappa, krama och lova att det snart blir bättre. Om 1 år och 7 månader ringer vi i samma klocka ❤️

    1. Åh – heja er. Vad grymma ni är. Jag längtar tills ni också får ringa i klockan och fira ordentligt att ni klarade det. Ni är helt fantastiska <3

    2. MASSA Kramar till dig Malin <3
      Även till dig såklart Michaela och Corinne som har en unik vänskap.

  2. Ååhh tårarna rinner ner för mina kinder, glädjetårar för att fina lilla Corinne klarat sig igenom detta och äntligen ska få ringa i klockan, men också ledsna tårar över att barncancer finns och tar så många barns liv, usch det är fruktansvärt. Jag har följt Alexia och Corinnes resa sedan du skrev om det här på bloggen när Corinne precis fått beskedet för 2,5 år sedan. Jag blev månadsgivare till Barncancerfonden den dagen och kommer fortsätta vara det så länge det finns behov. Jag önskar sååå att det en dag inte behövs, att cancern är utrotad och att ingen behöver få sitt liv så raserat av den hemska sjukdomen <3 <3

    1. Vad fint att du blev månadsgivare – det gör mig SÅ glad. Men som du säger, hjärtat värker över det faktum att barn ens ska behöva ta sig igenom denna hemska sjukdom. <3

  3. Så himla fint skrivet! Blev superberörd och nära tårar flera gånger. Har också följt Alexia och Corinne hela resan. Magiskt att det är dags idag! Glädje!

  4. Finaste inlägget jag läst. Så hjärtskärande och kärleksfullt på samma gång! Borde finnas en immunitet för barn att inte kunna bli svårt sjuka! Kram.

  5. Guuuud sitter här med tårar i ögonen på biblioteket. Har följt familjens resa sen dag 1 och ofta varit så ledsen för deras skull, men också flertalet gånger slagits av vilken otrolig familj det verkar vara. De kan skatta sig lycklig som har en så närvarande och fin människa som dig i sitt liv. Du skriver otroligt vackert om både Corinne och Alexia, även om Naomi och Mike och det berör otroligt mycket.

    Krama om familjen extra mycket nästa gång du träffar dem, från mig och alla andra som följt deras resa både via dem men även via dig <3

    1. Har aldrig skrivit en kommer tar i någon blogg. Men det här var så vackert och rörande, gråter floder och blir så lycklig av att läsa detta. Hurra för Corinne och alla andra som kämpar eller har bekämpat Cancer <3

  6. Usch tårarna rinner nu ♥️ Glad för deras skull, ledsen för alla de barn som inte fått ringa i klockan. Följer Alexia också, hon la upp ett klipp på ett annat barn som fick ringa i klockan, på Youtube eller insta. Jag grät som ett barn! Så himla fint att se ♥️

  7. Jag har gråtit så många gånger när jag läst om Corinne. Som mamma klarar man inte av att höra att barn blir sjuka. Men så härligt att höra att hon klarat sig. En massa kärlek till Corinne och hennes familj ❤❤❤

  8. Grät så hårt pga glad när jag läste detta igår, var tvungen att sluta läsa mitt i så inte folk på bussen skulle undra 😅 Så himla glad för deras skull!!! 💕

  9. Finner inga ord bara grinar här i soffan! JIPPI för Corinne. PS. Helt sidospår men vilken restaurang är den med gröna filten på bilden? Ser såå mysigt ut dit vill jag gå. Och än en gång jippi för Corinne!!!!!!

  10. Vilken liten kämpe! Jag har så länge tänkt att bli månadsgivare men det har liksom aldrig blivit av, men NU blev det så.
    Heja Corinne & heja livet!

  11. Gråter och gråter med min snart tvååringa sons snarkningar bredvid mig. Fy vilken mardröm för Corinne och alla nära. Vilka kämpar… Skulle man själv klara det? Jag vet bara att jag gör allt för min lilla son bredvid. Precis allt.
    Så underbart att läsa att hon fick ringa i klockan. Fantastiskt! Jippiiiii!!!!!

  12. Vilka kämpar. Mardrömmen. Men HURRA för att äntligen få ringa i klockan 💗 hurra för dig Corinne🙌🏻💗

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

  1. Åh Michaela. Jag har följt dig i år och år och år så länge jag kan minnas. Ser dig som en nära vän som man följer genom livet och jag är så otroligt glad för din skull så jag blir tårögd!! En otroligt fin liten kille och även en otroligt fin stor kille. Wow. All kärlek och lycka till dig, stort grattis <3333333

  2. WOW vilken fin text Michaela!!! Jag är så glad för din skull. Har följt dig i flera år och skrek rätt ut när jag såg inlägget på Instagram. Stort grattis❤️

  3. Nej men nu gråter jag så mycket så att … <3

    För ett halvår sen blev jag friad till en sen kväll hemma i köket. Några vänner hade varit över och vi hade haft en fantastisk kväll, när de åkt delade vi på resterna av vinet och hade det bara så mysigt, var nära, pratade, pussades. Mitt i den mysiga känslan plockar han fram en ring och det var det mest perfekta jag kunde tänka mig.

    Han hade planerat att göra det en vecka senare, bokat hotell, brunch, middag, skulle köpa champagne och rosor men kände helt enkelt att känslan i luften var rätt den här kvällen och jag är SÅ glad för det.
    Hade givetvis blivit glad oavsett, men din och Damons förlovning gör mig ännu mer säker på att det här var perfekt för mig (och förhoppningsvis för dig). Det behöver inte vara den perfekta ytan, för det är känslorna som ska spela huvudrollen i ett frieri.

    STORT grattis och all lycka till er, njut av denna extra kärleksboost! <3

  4. OMG bästa frieriet ever!! hahaha såå söt, bilden är oslagbar, ungen skriker men alltså din man, bästa mannen. Så fint gjort av han, snacka om minne för livet. 🙂
    du sa väl ja? hehe 😉

  5. Åh! Alldeles gråtig! Så fin, härlig och ärlig text om det bästa som finns: KÄRLEK. Massa lyckoönskningar <3

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi