I juni firade jag och Damon tio år tillsammans! Jag skrev faktiskt ett inlägg om vår relation då, som jag enligt tradition gör varje år på vår årsdag, men när jag skulle publicera blev det något fel och inlägget försvann. Jag blev så irriterad att jag inte orkade tänka på att skriva om inlägget, vilket inte är så konstigt, för vårt liv var kaos när tioårsjubileet infann sig.

Från början hade vi pratat om en resa till Amalfi på 10 års-helgen. Sen fick vi reda på att vi skulle få barn ett par månader innan och styrde om det till romantisk övernattning och fine dining på kvällen. Men när det väl var dags att fira hade vi samma vecka flyttat in i en icke färdigrenoverad lägenhet, med en kolikbebis, och en familjemedlem hade blivit allvarligt sjuk. Trots allt tog vi varandra i handen, fixade barnvakt i två timmar och gick bort till Ett Hem där vi åt en fyrarätters lunch och pratade om våra tio år. Vi var långt ifrån på vår bästa plats just då, men där har vi varit förut. I stormen. Efter tio år vet man att stormen tillslut blåser förbi.

Så gjorde den även denna gång! Och allt eftersom detta år har gått så har vi fått landa, och nu firar vi vårt decennium tillsammans med att njuta av att vi har allt vi någonsin drömt om. Två friska, fina barn, två fantastiska hem, ett blomstrande bolag, underbara vänner och hälsan i behåll. Jag minns när vi satt på en bänk i Marbella för tio år sen och Damon sa till mig att han såg oss skaffa barn tillsammans, vi hade knappt hunnit bli tillsammans vid det laget. Jag skrattade till, pirrig av tanken. Är han pappan till mina barn? Har jag träffat honom nu? 

Det hade jag. För allt i mitt liv ändrade riktning när Damon kom in i mitt liv. Han har burit mig genom dessa år på ett sätt som jag verkligen, verkligen har behövt. Jag tänker på hur mycket ångest jag hade när vi träffades, hur mycket som var fel i mitt liv. Med hjälp av honom fick jag kraft till att våga göra allt bättre. GUD vad vi bråkar det här kommer aldrig att hålla tänkte jag först. Men jag tror inte det finns någon i hela världen jag inte hade bråkat med när jag var en trasig 23-åring. Trots allt så var det när jag träffade Damon som jag påbörjade min resa mot att läka och bli hel som människa. Vi är två högljudda, starka individer. Våra personligheter ska enligt alla horoskop hållas borta från varandra. Två som vill ha rätt, det finns inte ett universum där vi inte hade rykt ihop, det hör våra personligheter till mer än vår relation. 

Herregud som jag älskar honom. Jag tänker på allt han har gjort för mig och blir mjuk i hela kroppen. Han vill alltid det bästa för mig. Jag känner mig beskyddad och samtidigt upphöjd till skyarna, han har aldrig hållit mig tillbaka eller fått mig att känna att någonting inte är möjligt för mig. Det spelar ingen roll vilken dröm jag leker med, varenda en går att realisera enligt honom. Min starkaste supporter.

Man behöver en person i sitt liv som man känner 100% tillit med, som man inte behöver vara rädd för, en famn man alltid kan landa i. Jag är så glad över att min sån person är Damon. Den snyggaste kille jag vet som får mig att skratta flera gånger per dag även i såna stunder där jag mår piss eller allt är kaos. Min bästa vän som jag fortfarande tio år senare kan prata bort en hel kväll med utan att förstå var kvällen tog vägen. Som jag har roligast med på en restaurang eller i en bar. Som är sådär störigt smart, som aldrig ger upp, som har förmågan att återhämta sig från allt. Som är så mjuk och så stark på samma gång. Vilken galet decennium vi har haft tillsammans, allt hände oss, nu ser jag fram emot tio nya år ♥

Läs om vårt nionde år här
Läs om vårt åttonde år här
Läs om vårt sjunde år här
Läs om vårt sjätte år här
Läs om vårt femte år här
Läs om vårt fjärde år här
Läs om vårt tredje år här
Läs om vårt andra år här

Idag firar jag och Damon nio år tillsammans. Nio år sedan vi delade på en flaska iskallt vitt vin på Rökeriet på Fjäderholmarna och höll hand på båten hem. Jag får nästan svindel när jag tänker på hur många år nio faktiskt är… Hur kunde tiden gå så fort? Jag känner mig inte så gammal. Jag tittar på honom och på ett sätt ser han likadan ut som den 28-åringen jag blev kär i, jag var 23 när vi träffades och det är snart ett årtionde sen.

Om jag ska vara helt ärlig har det alltid känts så långt borta att leva med någon såhär länge. Man måste väl tröttna?

Fast så blev det ju så… att man inte gjorde det. Att vi sitter där bredvid varandra i soffan kväll efter kväll och är lika tillfreds som vi var för nio år sedan. På ett sätt mer tillfreds idag. Man växer in i varandra, blir en del av varandras DNA, växer ihop till familj genom tid och barn.

Det här nionde året tillsammans bestämde vi oss för att båda vara operativa i Baby Journey, alltså jobba heltid med samma företag som vi också äger ihop. Vi har köpt ett hus i Marbella. Bollat 2-års trots, hämtningar, lämningar och vardagsbråk. Bestämt oss för att renovera vårt spanska hus. Och igår signade vi vårt drömhem här i Stockholm.

Att hålla ihop genom den här tornadon är något alldeles extra. Man är aldrig så mycket mitt i livet som under dessa år, jag VET att vi kommer titta tillbaka på dem och tänka ”Varför var vi tvungna att göra allt samtidigt?”. Men vi vet båda två, att det är nu det händer. Det pirrar under huden av allt adrenalin. Jag har aldrig känt så starkt att allt är möjligt.

I alla fall när jag är tillsammans med honom.

Det här året har vi utmanat oss själva, varandra och kanske även vår relation. Vi springer snabbt med en stark övertygelse om att allt är möjligt. Drömmarna är stora, hindren små och möjligheterna oändliga.

Damon är mitt livs kärlek, min businesspartner, min jämlike och likasinnade. Han är min utmanare, min stöttepelare och min trygga famn. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år så samlar vi ihop oss efter dagen och möts hemma i lägenheten. Diskuterar, pratar av oss, mjukisbyxor på och trygghetens borg är säkrad. Ingenting ont kan hända oss när vi är tillsammans som familj i vårt hem. Där är allt skyddat, där har vi allt vi behöver. Tillsammans är vi säkra, lugna och älskade.

Jag tänker ibland på huruvida jag hade klarat av att gå igenom allt det jag går igenom med Damon tillsammans med någon annan, och kommer alltid fram till att svaret är nej. Det finns ingen annan. När jag tänker på ett liv utan varandra blir jag illamående av obehag.

Vet ni vad jag tar med mig från vårt nionde år? En känsla av att vi är oslagbara.

Jag vet, alldeles säkert, att vi kommer att klara oss. Så länge vi har varandra. Livets utmaningar är hanterbara tillsammans och även om jag blir galen när han vill prata bort hela kvällen och jag bara vill kolla Selling Sunset ifred i soffan så vill jag bara vara precis där. (men snälla älskling sluta klaga på hur jag plockar in i diskmaskinen).

Vi är vuxna nu. Jag inser det när jag reflekterar över året. Det här, det vi är just nu, det är att vara vuxna ihop. Jag vet inte riktigt hur det hände, för när jag tittar på oss ser jag bara två barnsliga, nyfikna personer som gillar att dricka öl och prata på balkongen tills klockan är fyra på morgonen och solen går upp över hustaken. Men så inser jag att vi kan vara båda två. Vuxna och barn. Omöjliga att sätta i ett fack, för bångstyriga för att vilja rätta sig i ledet. För stora personligheter och alldeles för många känslor.

Jag är så galet tacksam för att jag har fått ha Damon som min partner i nio hela år. För allt kul vi gör tillsammans, för den stora kärleken och alla äventyr. Jag tittar tillbaka och jag ångrar ingenting. Allt blev bättre än vad jag någonsin, i min vildaste fantasi, hade kunnat drömma om som barn. Livet blev så mycket större och så mycket bättre. Det liv han och jag skapade tillsammans. Och idag har vi en tredje person i vår familj och när jag tittar på Dante så känns han som summan av allt bra vi har gjort här i livet. För i slutet av dagen så behöver vi ingenting annat än varandra. Vi tre tillsammans i alla utmaningar för all framtid. Låt det tionde året börja ♥

Grattis på 9-års dagen min älskling. I will always have your back.

Läs om vårt åttonde år här
Läs om vårt sjunde år här
Läs om vårt sjätte år här
Läs om vårt femte år här
Läs om vårt fjärde år här
Läs om vårt tredje år här
Läs om vårt andra år här