Jag fick en fråga:

Hej Michaela!

Detta kanske är något för ”Frågor med Forni” eller ett helt eget inlägg kanske? Jag skriver efter att jag om och om igen läst dina inlägg om era problem med Dantes sömn och hur det påverkar hela er lilla familj. Särskilt berörd blev jag av ”Att bli bitter och avundsjuk”-inlägget. Du verkar ju någonstans ha hittat ett sunt förhållningssätt mitt i alltihop och det är verkligen beundransvärt!

Om det är något som är svårt när man är trött är det att tänka rationellt. Men nu till min fråga: Jag har en son som är 7 månader och sover helt förfärligt. Fram tills bara häromveckan så trodde jag uppriktigt att alla föräldrar med bebisar under 1-2 år sov så som vi gör, med läggningar som tar upp mot 1,5 timme och därefter som allra minst 10 uppvak under natten. För att sedan vakna runt 04-05 många dagar. Jag har hört så mycket generella uttalanden om att ”småbarnslivet är tufft” och ”sömnbristen är total” att jag liksom normaliserade hur vi har det på nätterna, antog liksom att när mina vänner sa att de var trötta hade de haft ungefär samma situation.

Men när jag beskrev mer i detalj så blev omgivningen chockade, de är liksom trötta efter 2 uppvak under en natt, inte 10 eller 20! Hur tänker du kring det där med att normalisera sömnbrist? Var går gränsen för när det är ”utanför det normala”?

Och en annan sak som kommer med föräldraskap och trötthet.. de där jäkla skuldkänslorna! Jag inbillar mig att du håller dem stången. Och isåfall – hur gör du? Jag har själv fastnat i att efter nattning så ältar jag vad jag eller min partner gör för fel, ”om vi bara hade gjort si eller så.. DÅ hade han sovit”. Hur gör du för att inte skuldbelägga dig själv i situationen? Och för att inte bli galen och googla sönder varenda metod i hopp om att hitta lösningen? Tacksam för dina reflektioner på ämnet, det hade hjälpt mig och många andra trötta mammor mycket!

Hej fina, kloka, starka och övergrymma supermamman ♥

Jag får otroligt mycket frågor om sömn, så tänker att jag tar din fråga och försöker baka in så många svar jag bara kan i den.

Först tänkte jag gå igenom hur vår sömn har sett ut från att Dante föddes fram tills nu vid 11 månader, så att ni får en bild över vår situation. För precis som du säger, så definierar alla ”dålig sömn” HELT olika, och såhär ser det ut för oss:

0-3 månader
De första tre månaderna hade Dante väldigt mycket magproblem och blev aldrig definierad som en bebis med kolik, men var inte långt ifrån. ”Det ser ut som lite kolik” sa de på BVC… lite kolik, hehe. Det enda jag kunde tänka då var stackars dom med bebisar som har mycket kolik. För jag förstod ju redan då att det fanns de som hade det ännu värre!

Dessa månader sov Dante aldrig mer än max 2 timmar i rad per natt. På dagen kunde han sova uppemot 3-4 timmar om han låg i vagnen eller i bärsele/sjal/min famn. Men när kvällen kom vid 18-tiden började skrikfesten. Han hade så himla ont i magen och skrek nästan varje kväll mellan 18-22 på ett ungefär. Sedan brukade han sova någon timme, för att vakna och fortsätta skrika/gnälla/må dåligt och pendla mellan att sova och vara vaken varje timme. Bäst sov han om han låg vid mitt bröst och de första månaderna sov jag några få timmar per dygn med honom i famnen. Jag bullade upp med kuddar under armarna och försökte sittsova utan att tappa honom. Jag liggammade en del också, och då kunde vi båda somna 1-2 timmar tätt ihop.

När den tidiga morgonen kom brukade hans magont vara bättre, då brukade han och D gå ut i vardagsrummet och hänga så att jag fick sova själv några timmar.

Vi trodde att det här var 100% så som alla föräldrar hade det och det var först lång tid efter, typ nu när jag har massa vänner som hunnit få barn, som jag insåg att det bara var någon enstaka kompis som hade samma typ av nätter. Andra hade HELT andra nätter med några få och kortare uppvak för mat. Eftersom alla nyblivna föräldrar klagar på sömnen trodde jag såklart att alla var vakna hela nätterna, men fattade som sagt att det inte var så. Då började jag förstå hur extrem vår situation var… våra nätter var liksom i en dvala, ständigt mellan vaken och sömn. Varje morgon satt vi som varsitt frågetecken och hinkade i oss kaffe haha.

4-6 månader
Det var några veckor runt 4 månader som vi förstod att han var mjölkproteinallergiker och de veckorna var också riktigt jobbiga. Usch vad ont han hade i magen och vi tyckte så synd om honom. Men när vi bytte till mjölkfri ersättning ändrades allt och det blev successivt bättre!

Här kom vi in i en ny fas där nätterna fortfarande var jobbiga, men såg inte ut på samma sätt som tidigare. Det som liknade kolik som gjorde att han skrek så mycket från kvällen fram till gryningen byttes ut och istället sov han, i våra mått mätt, bättre. Från att som sagt varit i någon sorts dvala genom hela nätterna så fick vi faktiskt ordentlig sömn några timmar per natt. Här sov han generellt ca 1-2 timmar i sträck, följt av uppvak för mat/gnäll, och sedan 1-2 timmar till osv.

Under den här perioden började han sova i eget rum och allt lugnade ner sig lite. Även om jag var uppe och sprang var 1-2:e timme, så fick jag sova ostört tiden däremellan. Och det var guld värt.

I slutet av den här perioden åkte vi till Sydafrika och då kunde han sova 2-3 timmar i sträck istället för 1-2. Vi såg ljuset i tunneln!

7-8 månader
Den här perioden var den som traumatiserade oss. För det här var vårt stora bakslag! Vi trodde att helvetet var över men så gick vi in i en period på 6-8 veckor som var fullständigt vidriga. Här vaknade han ungefär var 20:e minut nästan hela nätterna igenom för att sedan vilja gå upp för dagen runt 05. Han var hysterisk, skrek, vägrade läggas ner och ville bara vara uppe. När han väl sov var det oroligt och stökigt.

Vi testade allt och när typ sex veckor gått var det en läkare som hittade vatten bakom trumhinnan i högra örat som orsakat hans smärta. Vi förstod ju inte vad det var utan försökte gissa oss fram. Först var vi övertygade om att det var tänderna, sedan magen, sen eksem, att han ätit något konstigt? För att till slut landa i öronen.

Han fick en nässpray och vi gav alvedon varje kväll i ett par veckor innan det lugnade ner sig och vi kunde börja sova igen. Thank uuu lord!

8-10 månader
Här var vi så jävla trötta från månaderna innan och bestämde oss för att han måste sova borta en natt i veckan. Det blev vår räddning!

Vi fick Corona hela familjen under den här perioden så även om sömnen blev bättre var vi alla sjuka under 2-3 veckor.

Men! Förutom det började lillis sova bättre och låg på uppvak ca var 3:e timme där de flesta var hyfsat korta. Några nätter per vecka var stökigare men inte ALLS som innan. Han har alltid varit en stökig sovare, redan i magen, så många uppvak under det första året har också varit jag som vaknat fast han sover – men låter, slår och rör sig så att jag vaknar och tror att han vaknat!

10-11 månader
Den bästa månaden i vårt liv haha ♥ Bara några få uppvak per natt, typ 1-3 st. Han sover i egen säng, äter inte längre på natten och kommer över till oss för att sova några timmar på morgonen. Vaknar för dagen mellan 06-07 istället för 05-06 som han tidigare tyckt varit en rimlig gå upp-tid.

Jag och D har inte kört varannan natt utan istället delat upp nätterna i varsitt pass, det har funkat bäst för oss! Många nätter har vi dock fått hjälpas åt genom hela natten, speciellt under öron-perioden!

*

Gränsen utanför det normala tror jag att man får dra på ren magkänsla. Jag hörde mig runt och förstod att vår sömn var utanför det normala baserat på att ungefär 2/10 i min omgivning hade liknande erfarenheter. Medan resten hade typ 80% bättre nätter än våra. Problemet är att vi inte pratar om HUR nätterna ser ut med varandra, bara att de är jobbiga. Vilket gör att alla går runt och tror att ”jobbig” innebär samma för alla. Jag började förklara för mina vänner ungefär hur våra nätter ser ut och det var inte för att de skulle tycka synd om oss, utan för att de skulle förstå vad det är vi går igenom. Jag kände att det var väldigt jobbigt när jag inte fick förståelse från folk i min närhet och att det var viktigt att jag fick det. Av de flesta vänner fick jag suuuuperfin förståelse även om de har helt andra bebisar och helt annan sömn, eller inga barn alls! Av några andra upplevde jag att de kanske tyckte att jag klagade eller att jag överdrev, men då har jag helt enkelt avlägsnat mig från de relationerna för tillfället för jag har helt enkelt inte energi till dom. Jag har behövt stöd och jag har känt att jag har fått det när jag har visat det <3

Angående skuldkänslorna så bestämde jag mig för ett tag sen att släppa alla kraven på mig själv som förälder och det gjorde mitt föräldraskap ca 90% lättare. Att inte få dåligt samvete har varit galet befriande för mig och nu lägger jag istället den energin där den behövs: på mig, Damon och Dante. På att vi ska orka, vara glada och lyckliga. Hellre en liten kille som kollar på tv, äter 3746 majskrokar om dagen, lever på burkmat och somnar i vagnen utan att ha blivit insmord men har en lycklig mamma än en bebis som har en trött mamma som ständigt försöker göra alla rätt, men ändå alltid tycker att hon gör fel.

Vi duger helt perfekt precis som vi är. De kraven vi har på oss själva och det dåliga samvetet måste vi jobba bort för vår egen skull.

Massa kärlek till er alla mammor där ute! Kom ihåg att stötta varandra!

Nu tänker jag faktiskt bortse från senaste nätternas kaos när jag skriver den här uppdateringen, eftersom hans senaste månad har kantats av helt andra saker än skrik på nätterna och jag vill inte att det ska vara i fokus bara på grund av två superdåliga nätter.

Med det sagt så har den här månaden varit helt outstandig när det kommer till sömn. Vi har gått från 10-20 uppvak per natt (som inkluderar flera skrikutbrott, mardrömmar, gråt, inte kunna somna om etc.) ner till förra månaden som låg på 5-10 uppvak (av samma sort) och så nu… 0-5 uppvak per natt!!!

Det började strax efter hans 10-månaders dag som han helt plötsligt slutade äta på natten (!) och började sova mycket bättre. Uppvaken är korta till skillnad från tidigare, oftast bara stoppa i nappen 1-2 gånger per natt och ibland har han varit vaken typ en halvtimme men utan att skrika utan bara stånkat omkring i sängen. Han har sovit nästan hela nätter i sin säng eller så har vi tagit över honom tidig morgon för sista timmarna hos oss.

Förstår ni vilket förändring det här är? Att bara behöva gå upp någon gång och stoppa i nappen och sen kanske lyfta över honom framåt morgonen, för att vakna alla tillsammans i sängen vid 07 av en skrattande unge.

TACK UNIVERSUM FÖR ATT DU GAV OSS DEN HÄR MÅNADEN ♥

Sömn:

Ja, vad ska jag säga? Som ni ser här ovanför så är sömnen något helt annat. Många av er har skrivit till mig att era barn bara helt mirakulöst börjat sova bättre vid en viss ålder och jag trodde inte det var sant, men för oss har det faktiskt varit just så.

Det gör att mina axlar har sjunkit typ en decimeter. En stor skillnad under den här månaden när han sover så bra är att jag är mycket mer avslappnad under kvällarna och när jag går och lägger mig är jag inte rädd för natten längre. Att han sover bättre ger oss också mer energi till att orka vara så bra föräldrar vi bara kan under dagarna.

Utveckling:

I takt med bättre sömn så utvecklas han SNABBT under dagarna. Han har tagit sina första steg, står själv och är inte still i en sekund. Ni som följer mig på instagram såg att han tog sina första steg med sin farmor och farfar under förra veckan och sen dess har han flera gånger gått några steg själv. Till hans 1-års dag kommer han garanterat att gå själv och att se hans lilla kropp rangla fram är det finaste som hänt den här världen.

Nackdelen med den snabba utvecklingen är dock att precis ALLT är livsfarligt i vår närhet. Han bitar på sladdar, får tag i lampor, ställer sig mot marmorbord och kryper rakt in i kanter. Båda hans föräldrar har fått seriösa ryggproblem eftersom vi går lutade med honom hela dagarna och håller honom i ena handen, dvs. hans absoluta favoritsyssla just nu. Han har blivit riktigt pappig och vill helst bara vara med D eller sin morfar om han får välja. Han säger ”voff” när han ser hundar och är HELT besatt av alla typer av fordon.

Han gnäller en hel del när han inte får sin vilja igenom och det är inte den charmigaste egenskapen. Gnäller era bebisar också? Vad gör man när en bebis gnäller? Jag försöker bekräfta och hjälpa honom i hans utveckling men samtidigt så vill jag inte att han ska växa upp och lära sig att gnäll och skrik tar en dit man vill. Måste läsa på lite om utvecklingen hos bebisar för att veta hur jag ska göra tror jag!

Hans tre favoritintressen är: läsa böcker, äta på tyg och titta på spårvagnar.

Mat:

MYCKET bättre med maten. Han äter fortfarande små portioner och gillar mer att leka än att äta, men han får i sig det han ska och när han tycker om något och är riktigt hungrig så äter han massor. Han älskar gröt och hans farfars hemlagade puréer. Dessutom har han som sagt sluta äta på natten! Så nu är det dags för oss att ställa undan vår Baby Brezza, alltså ersättningsmaskinen som varit vår bästa vän under det här året. Det känns helt otroligt, jag trodde aldrig att vi skulle komma hit. Han får ett rejält mål gröt innan läggdags så jag tror att det är det som har gjort att han inte vill ha ersättning på natten längre, han är helt enkelt mätt!

Rutiner:

08.00 Frukost – gröt + fruktpuré
09.30-11.00 Förmiddagsnap
11.30 Lunch – måltidspuré + fruktpuré
14.00 Mellis – typ gröt, frukt eller puré
14.30-15.30 Eftermiddagsnap
16.00 Middag – måltidspuré + fruktpuré
18.30 Kvällsmål – gröt
19.00-07.00 God natt! Vaknar 0-5 gånger, dricker ibland lite vatten på natten. Somnar i egen säng och kommer ibland över till vår på morgonkvisten.

Vikt och längd:

Vet inte ♥

Läs 10-månaders uppdateringen här!

Jag har fått frågor om förskola och hur vi har tänkt när vi har valt förskola åt lilleman. Så jag tänkte dela med mig av hur vi har resonerat!

Förskola har varit viktigt för mig så jag har tagit på mig arbetet på egen hand och har säkert lagt ett helt gäng arbetsdagar på att hitta det som känns rätt för oss som familj!

Innan vi går vidare vill jag bara lägga in en notis om att jag sagt åt min moderator att inte släppa igenom några ifrågasättande kommentarer kring ålder och förskola. Jag har redan fått några kommentarer i mina kanaler om ”varför Dante ska börja förskola redan vid 13 månader” och de gör mig så matt. Att vissa fortsätter pekpinna och momshamea loss trots att jag är så tydlig med att jag inte vill ha den typen av stämning när det kommer till föräldraskapet i mina kanaler…

Jag har aldrig ifrågasatt en mamma som har valt att sätta sitt barn på förskola vid en annan ålder än den åldern jag har valt och jag vägrar därför att ta emot den ifrågasättningen själv. Inte när det finns en dold pekpinne bakom!

Men! Det finns såklart intressanta aspekter kring ålder och förskola och såhär tänkte vi när vi tog vårt beslut:
– När Dante blir 13 månader är det augusti och ”säsongsstart” i förskolan. Det blir flest förskole-platser ledigt i augusti och då brukar man vanligtvis skolas in samtidigt som några andra = vi är flera nya och taggade förskolekompisar!
– Att skolas in i augusti innebär lite färre sjukdomar som går på skolan än under vinterhalvåret.
– Det är härligare att börja förskolan under sommaren än vintern om man har möjlighet att välja.
– Om Dante hade varit född under våren eller tidigare under sommaren hade vi ändå skolan in honom i augusti, därför är just åldern 13 månader ingenting vi beslutade oss för utan vi tyckte att säsongen kändes bra snarare än hans ålder.
– Oavsett ovanstående punkt så känner vi även att vi som familj är redo att börja förskola och heltidsjobb efter 13 månader tillsammans.
– Jag och D driver eget båda två vilket innebär en rad fördelar som jag är så sjukt tacksam över, till exempel kan han gå korta dagar om vi känner att det passar honom bäst och det kan han göra så ofta han behöver fram tills det blir skolplikt vid 6 års ålder. Jag har sett hur Margaux ibland har kunnat hämta Arnold tidigare, ta halvdag om han har behövt det eller hittat andra sätt för kvalitetstid under åren han har gått på förskola och det har verkligen inspirerat mig. Man måste se fördelar i sitt liv och medan en anställd kan ha fördelen att vara 100% föräldraledig ser jag istället fördelen att jag inte behöver gå tillbaka till en fast tjänst utan kan vara flexibel med min tid och ta varje dag som den kommer!
– D’s pappa och min mamma har båda möjlighet att hämta tidigt på förskolan ett par dagar i veckan så om han vill kommer han gå halvdagar dessa dagar och sedan hitta på äventyr med farfar eller mormor, hur härligt!

Alla familjer får hitta sina fördelar i sina egna liv och de beslut de tar. Det här är våra och det var dessa tankar som gjorde att vi landade i vårt beslut om att Dante ska börja förskola i augusti!

Så, hur tänkte jag när vi valde förskola då? 

Jag började med att läsa på om alla förskolor i vårt område, jag tror det var runt 70 stycken. Jag ville mest bara ha en känsla över hur stora de är i snitt, hur många barn per pedagog, vad de lyfter fram och vad man ska fokusera på vid sitt val.

När jag läst om alla började jag höra runt med vänner som har barn i vårt område om var deras barn gick och vad de tyckte om förskolan. I samband med detta började jag även kolla upp hur det ser ut med köer på förskolorna, jag märkte att vissa hade galet långa köer och andra lite färre. Då kunde jag dra slutsatsen att det var bra att hitta några förskolor med färre barn i kö för att öka chansen att komma in, och sedan om jag hittade någon favorit med många barn i kö kan Dante stå i den kön och kanske börja där senare om det skulle behövas/han inte skulle trivas på den förskolan han kom in på först.

Sedan gjorde jag en prio-lista med vad som var viktigt för oss. Det här skiljer ju från familj till familj, men vår såg ut såhär:
– Egen gård
– Eget kök och inte catering
– Nära vår lägenhet och våra kontor så det blir smidigt med hämtningar och lämningar
– Inte någon fancy förskola (ja, de finns där vi bor haha). Jag vill gärna att det ska vara barn från olika kulturer och alla typer av människor!

För vissa är t.ex. egen kock på förskolan inte viktigt alls medan små grupper kanske är jätteviktigt, vi alla är ju olika. Detta var viktigt för oss! Och sen, det sista och absolut viktigaste såklart:

Känslan av förskolan på plats och känslan för pedagogerna.

Efter all min research började jag besöka förskolor och besökte ca 10 olika i vårt område. Utifrån dessa gjorde jag en priolista hos Stockholm Stad med de 5 val man tillåts ha. Jag ansökte när han var prick 6 månader och ganska snabbt kom köplatserna fram på varje förskola. Mitt förstahandsval hade väääldigt många barn i kö, och jag visste redan innan att den var populär, så där står han fortfarande kvar i kön. Men för ett tag sedan fick han en plats på vårt andrahandsval! Det är en jättefin förskola med mindre än fem minuters promenad från oss. Pedagogerna kändes så mysiga och jag älskade deras energi. De verkar laga god mat i deras egna kök, de har en app som verkar väldigt populär där man kan kommunicera under dagarna och så fanns det massa olika rum där man kunde göra spännande saker både på småbarnsavdelningen och avdelningen för de lite större barnen!

Jag är så himla glad över detta och min magkänsla är liksom ”rätt”. Redan fem minuter in i min rundtur på förskolan i vintras visste jag att det var en favorit och det känns så roligt att han ska få gå dit och skaffa kompisar, lära sig saker och ha kul under dagarna.

Nu har vi ett sommarlov kvar som föräldralediga innan en ny fas börjar för oss som familj.

Puss!

Idag blir Dante 10 månader – JIPPI!

Vilket betyder till exempel att det bara är två sådana här uppdateringar kvar innan han blir 1 år och jag tänkte sluta med dem, eftersom han inte är en bebis då längre utan mer ett litet barn. Näää, vill fälla en tår av att tänka på det. Tio månader betyder också att det är tre månader kvar tills han börjar förskolan, min mammaledighet går mot sitt slut och det första omvälvande året snart tackar för sig.

Det är så mycket känslor som forsar i min kropp när jag tänker på allt det här.

Med det sagt, hur är Dante just nu vid tio månader då, för att sammanfatta denna period lite?
Kort svarat: nyfiken, busig och energisk.

Den här nyfikenheten har jag inte sett på samma sätt tidigare. Han söker sig verkligen efter nya små äventyr i sin vardag och utmanar sig själv i allt möjligt livsfarligt. Ställa sig upp mot saker är favoritsysslan just nu och när han lyckas släpper han greppet, klappar händerna och ramlar om man inte tar emot honom. Idag släppte han taget och stod själv i ett par sekunder innan han tog tag i kanten igen. HAN STOD ALLTSÅ SJÄLV I TVÅ SEKUNDER? Det var för mycket för mig att hantera.

Den här månadsdagen var känslosam som den är och jag började med att gråta i morse för att han var så himla rolig och mysig. Om jag bortser från sömnbristen så har det här garanterat varit vår bästa månad tillsammans, det här buset och nyfikenheten och utvecklingen är helt fantastisk tycker jag! Jag märker även att jag börjat må bättre efter att jag släppt kraven på mig själv och vi har tagit mer hjälp av våra föräldrar för att inte låta sömnbristen ta över. Det gör att jag har mer energi till Dante och hans bus!

Här kommer en sammanfattning av månaden!

Sömn:

Det är upp och ner. När det är bra nätter tänds hoppet och när de dåliga kommer direkt efter är det som att utmattningen ligger preciiiis där bakom hoppet och väntar på oss. Det positiva är att vi har lyckats jobba bort nattmatningen mer och mer i takt med att hans mage blir bättre och han klarar av att äta lite mer på dagarna (med betoning på lite, hehe). Han har haft lite problem med magen och eksem som har gjort att han har varit vaken mer vissa nätter, medan andra har varit lugnare.

Så just nu är en standard-natt för Dante att han sover 19.30-06.30 med ca 5-10 uppvak och 1-2 mål mat! Han hade sin bästa natt i livet härom natten och då vaknade han 3 gånger och åt 1 gång. Aldrig känt mig så utvilad haha…

Utveckling:

Som jag sa – han ställer sig mot ALLT just nu och jag märker att han verkligen vill lära sig gå, vi får se när det släpper för honom men jag gissar på vid ett år.

När jag frågar ”Var är lampan?” pekar han rakt upp i taket!

Och så säger han sitt första ord, tyst och snabbt, som en blixt: titta!

Det är numera mitt favoritord.

Mat:

Det går framåt i små steg, jag hoppas att läkarna kan ta lite pricktester kring hans eventuella allergier nu när vi har testat oss fram en del. Jag tror att han är allergisk mot mjölkprotein, ägg och tomat för det är de sakerna jag märker att han reagerar på. Vilket är rätt trist eftersom dessa tre finns i stort sett i allt man ger till barn haha… MEN vore skönt att få reda på vad han tål och inte så vi kan ta oss vidare med maten!

Rutiner:

08.00 Frukost – gröt + fruktpuré
09.30-11.00 Förmiddagsnap
11.30 Lunch – måltidspuré + fruktpuré
14.00 Mellis – typ gröt, frukt eller puré
14.30-15.30 Eftermiddagsnap
16.00 Middag – måltidspuré + fruktpuré
18.30 Kvällsmål – gröt
19.00-07.00 Äter ersättning 1-2 gånger under natten, oftast runt 22 och 05

Eftersom Dantis har känslig mage så har vi en magläkare vi går till som vi bollar mat och rutiner med, men dessa rutiner är de som funkar bäst för honom just nu!

Längd och vikt:

Ca 72 cm och 8,3 kg

Läs 9-månaders uppdateringen här!