Snöglob

Jag och Dante har börjat dansa här hemma. Han viftar med sina armar, de är så små, jag tittar på dem ibland och blir rädd för att de ska brytas av som små pinnar när han härjar omkring. Han är ingen knubbig kille direkt utan fladdrar omkring med sina taniga små armar. Men hans handled – precis när hans arm ska övergå till handen – där är det ett litet lager av fett. Som jag älskar den delen av hans kropp. När jag smörjer in honom på kvällen och försiktigt masserar in hudkrämen i hans armar får jag panikont i hjärtat av älsk. Det lilla fartguppet av fett som stoppar min rörelse och gör den till en gungning innan min hand når hans och jag drar krämen mellan hans fingrar.

Varför är du så liten och gullig?, brukar Damon fråga då medan han står bredvid och tittar på.

Han brukar titta upp i taket, böja huvudet bakåt så man tror att det ska gå av, medan han rör sina armar i en ryckig rörelse rakt utsträckta från kroppen. Jag står bredvid och dansar medan jag sjunger någon reklamlåt, och han sjunger med mig på sitt egna vis. Långa ljud blandas med stötande vokaler som liksom trycks ut ur hans kropp. Sen plötsligt tar han upp huvudet, tittar rakt på mig och skrattar på ett sätt som jag aldrig har hört någon skratta förut.

Jag inser när det händer att Dante har skakat om mig. Som att jag är en sån där snöglob som han bara skakar och skakar, så att att snön omkring mig far åt alla håll. Och när han går och lägger sig, slutar snön att glittra omkring, det lägger sig som ett tyst täcke runt omkring mig i min glob.

Men det ligger inte där det låg innan. När allt har lagt sig och lugnet kommer, är det på ett nytt sätt. Jag är i grunden en ny människa. Det är samma stoft som låg där innan – men allt ligger annorlunda nu. Inom mig. Det var en person som sa till mig att jag inte har känts så grundad den senaste tiden. Jag tänkte på det mycket, på att man som kvinna anses ha ”hittat hem” om man är en sån som blir mamma och går 100% in i den rollen. Då blir det rätt, då har man hittat sitt kall i livet, då var mammarollen avgörande för en.

Så är det nog, men vi andra hittar också hem. Vi mammor som kräver mer av livet än mödraskapet kan ändå bli grundade på helt nya sätt tack vare det. Min självkänsla och grund på jorden har skakats om, allt flög upp som storm runtom mig. Men när jag lägger mig på kvällen känner jag mig stabilare än någonsin. Glittret lägger sig som ett perfekt pussel runt min själ.

Dante har gjort det med mig. Ibland tror jag att det hade räckt med att höra hans skratt en gång, för att det skulle hända mig. Jag har blivit fundamentalt förändrad. Så jävla häftigt, är det.