Månad: april 2020

Här kommer min helg i sex stycken små bilder, för roligare än så var inte den här helgen. Den kan nog gå till historien som 2020’s tråkigaste helg faktiskt… jag var frisk men i karantän vilket betyder för rastlös för att vila i soffan men för post-sjukdom för att kunna gå ut och promenera.

Så, jag städade hela lägenheten. Skrubbade kaklet i badrummet med en tandborste och sådana saker som man tänker att man ska göra, men vips så har det gått fem år utan att man har gjort det. Nu är det gjort – den känslan? 10 poäng.

D lagade en köttfärssås som vi har ätit hela helgen, mycket gott.

I lördags yogade jag för första gången på en vecka. Min kropp gör så ont efter allt stillasittande och liggande, det är inte bra för kroppen att inte röra på sig. Jag öppnade upp höfterna ordentligt och stretchade ut ryggen. Ni vet att höfterna är kroppens papperskorg va? Allt du bär på ramlar ner där. Man mår alltid bättre av höftöppnare <3

Så har jag tittat på fyra avsnitt av Husdrömmar Sicilien på SVT. Gud vilken underbar serie, rekommenderas varmt till er som vill drömma er bort lite. Jag lär mig så mycket av att titta på den serien. En sak jag blev påmind över är att drömmar kräver inga gigantiska summor pengar.

Ibland kan jag fastna i mina drömmar rent ekonomiskt, alltså att jag måste ”ha mer” för att kunna uppnå drömmen. Men det är inte sant, jag behöver inte ”bara lite till” för att uppnå det jag vill. Man behöver inte köpa ett lantställe för x antal miljoner, man kan köpa ett torp för mycket mindre än så också. Bara man älskar sitt hus, har hälsan i behåll och har sina älskade där så spelar inte storleken på det någon roll. Marie och Bill i programmet pratar ju mycket om olika typer av uppoffringar, vad saker är värda i relation till varandra liksom. Och för varje år som går kommer jag till en slutsats av att tid tillsammans är mer värt än x antal mer kvadratmeter på mitt semesterboende eller större rum på hotellet eller lyxigare flygresa dit. Jag gillar att ha det bra och leva härligt, men det får liksom inte kosta hur mycket som helst av det jag inte kan få tillbaka sen: tid med min familj, min hälsa och mitt välmående.

I söndags lekte vi loss hemma hela dagen.

Och på kvällen fick jag ett pressmeddelande om att Zeta lanserar Piadina i Sverige! Piadina kommer ju från området i Italien där min släkt kommer ifrån, så jag är uppvuxen på det. Det är som ett tortillabröd fast italian style. Först äter man en med ost och chark, sen en med nutella till efterrätt. Eller två… En del av mig känner att jag nog hade börjat gråta om jag åt en piadina nu, haha. Saknar min släkt och är ledsen över att vi inte kommer kunna åka dit med Dante den här sommaren ♥

God morgon snäckor,

Hur mår ni?

Jag mår bra och är så glad över att det är ny vecka! En vecka där vi är friska och våren verkar komma på fullaste allvar. Så himla glad över detta! Killarna har ju varit friska i en vecka och jag sen innan helgen så nu börjar vi verkligen lägga det här bakom oss.

Men. Jag har ingenting planerat ändå. Tänker att vi fortsätter hålla oss mestadels hemma precis som innan vi blev sjuka. Jag ska jobba ikapp det jag inte har hunnit eller orkat jobba undan senaste veckorna. Skriva lite på boken. Hänga med mina killar. Äta god mat och kanske ta ett glas vin till helgen. Typ så!

Förresten, när tror ni att man kommer kunna börja leva ”som vanligt” igen? Alltså slopa social distansering, öppna nattklubbar, sportarenor fulla med publik, konserter… allt. Det känns så nära men samtidigt så långt borta. Jag längtar till det är över.

Ha en härlig måndag så hörs vi sen. xx!

Foto

Hej fina ni!

Hur mår ni idag? Jag hade en tuff kväll igår. Var så jävla… tom, bara? Kanske är det efterskalven av sjukdomen. Att ha en bebis och vara sjuk är lite som att vara mitt uppe i den stressigaste perioden på jobbet – man KÖR PÅ. Tänker inte, gasar bara. Och sen när man sätter i soffan när allt är över kommer tomheten smygandes… vad hände precis?

Eftersom att jag är en så pass reflekterande person som jag är, så behöver jag liksom reda ut allt jag är med om innan jag går vidare. Och igår kväll behövde jag reda ut senaste veckorna, kanske till och med månaderna, av pandemin och sviterna av den. Vi har varit ledsna över Adam Alsings bortgång här hemma, sorgen har legat som ett skynke över lägenheten. När Corona började spridas i Italien i området där min släkt bor började vår oro, och vi visste direkt att det bara var en tidsfråga innan den skulle spridas i Stockholm också. Halva Östermalm var på sportlovs-semestrar i Alperna och man började ana – vi kommer åka på det allihopa. D var bland de första jag känner att börja jobba hemifrån och sluta gå till gymmet, det var två veckor innan rekommendationen om det kom från Folkhälsomyndigheten. Jag tyckte han överdrev först men efter några dagar kom vi överens om att jobba hemifrån och inte gå till folktäta platser tills vidare. En ständig avvägning, hur allvarlig är situationen? Vad säger Folkhälsomyndigheten och vad säger de som skriker högst på sociala medier? Vad får jag göra, vad känns rätt att göra och vad är solidariskt rätt att göra? Vi har precis som alla andra följt Folkhälsomyndigheternas råd sen dag ett men sen finns det ytterligare nivåer: vissa lever på mer eller mindre som vanligt och verkar inte följa rekommendationerna. Andra håller avstånd, följer rekommendationen, är försiktiga (tror detta är den vanligaste kategorin människor). En tredje distanserar sig helt och väljer att leva mer som i våra grannländer med full karantän.

”Hoppas att ingen vi känner blir riktigt dålig”, viskade vi i kör hemma, samtidigt som många i vår närhet blev direkt drabbade på andra sätt. Ekonomiska sätt. Det blev fokuset: allt prat om ekonomin, depressionerna, varslandet. Familjemedlemmar blev av med sina jobb, vi pratade om det hemma, hur löser vi det här nu då.

Och så kom nyheten om Adams bortgång. Den första vi känner och hela Sverige känner. Ett ansikte som är verkligt – inte bara dagens dödssiffror på en presskonferens. En riktig person. Ingen ”över 80 år med underliggande sjukdomar”. Utan Adam. Så fruktansvärt sorgligt.

Det värsta är att ingen vet hur fortsättningen på den här pandemin kommer se ut. Eller vad som är rätt väg ur den. Varje dag är en försiktig väg framåt och det enda vi kan göra är att lyssna på Folkhälsomyndigheten, titta på presskonferenserna och hålla tummarna för att vägen framåt snart ljusnar. De här dagarna tänker jag lite extra på de som förlorat sina älskade i den här hemska smittan. På de som inte kan träffa sina älskade som ligger sjuka, eller är för gamla för att få ta emot besök. Min kärlek går till er idag.

Jag vill helst inte skriva för mycket om Corona och är även restriktiv kring att godkänna alarmerande kommentarer kring denna pandemi, av den enkla anledningen att varken jag eller du är experter på smittor och därför inte ska uttala oss. Men också för att jag vill att den här platsen ska vara ett fint avbrott från allt det, även om jag inte vill låtsas om som ingenting. Idag fick det bli ett samtal om hur det känns och hur jag mår just nu, imorgon går vi vidare till någonting lättsammare, för det behövs när hela internet svämmar över av Corona.

Jag känner mig både psykiskt och fysiskt slutkörd. Jag behöver få komma ut i den friska luften, känna solens strålar värma mina ögonlock när jag blundar och promenera snabbt. Nu är jag frisk sen i förrgår, och när min karantän är över ska jag springa ner till Strandvägen och andas in havet. Men först måste jag bli grundad igen under helgen, och det får jag göra genom meditation och djupa andetag och min bebis lockiga hår i nacken.

P.s Det var någon som frågade hur smart det är att sälja en soffa när vi varit sjuka i ev. Corona. Jag trodde det var underförstått men soffan får först hämtas när vi varit friska tillräckligt länge – vi är fortfarande i karantän ju 🙂 Men det är ett stort köp och kan krävas lite förberedelser så det var därför jag la ut den redan igår. Så får köparen hämta den när hen önskar sen. Puss!