Hej fina ni!
Hur mår ni idag? Jag hade en tuff kväll igår. Var så jävla… tom, bara? Kanske är det efterskalven av sjukdomen. Att ha en bebis och vara sjuk är lite som att vara mitt uppe i den stressigaste perioden på jobbet – man KÖR PÅ. Tänker inte, gasar bara. Och sen när man sätter i soffan när allt är över kommer tomheten smygandes… vad hände precis?
Eftersom att jag är en så pass reflekterande person som jag är, så behöver jag liksom reda ut allt jag är med om innan jag går vidare. Och igår kväll behövde jag reda ut senaste veckorna, kanske till och med månaderna, av pandemin och sviterna av den. Vi har varit ledsna över Adam Alsings bortgång här hemma, sorgen har legat som ett skynke över lägenheten. När Corona började spridas i Italien i området där min släkt bor började vår oro, och vi visste direkt att det bara var en tidsfråga innan den skulle spridas i Stockholm också. Halva Östermalm var på sportlovs-semestrar i Alperna och man började ana – vi kommer åka på det allihopa. D var bland de första jag känner att börja jobba hemifrån och sluta gå till gymmet, det var två veckor innan rekommendationen om det kom från Folkhälsomyndigheten. Jag tyckte han överdrev först men efter några dagar kom vi överens om att jobba hemifrån och inte gå till folktäta platser tills vidare. En ständig avvägning, hur allvarlig är situationen? Vad säger Folkhälsomyndigheten och vad säger de som skriker högst på sociala medier? Vad får jag göra, vad känns rätt att göra och vad är solidariskt rätt att göra? Vi har precis som alla andra följt Folkhälsomyndigheternas råd sen dag ett men sen finns det ytterligare nivåer: vissa lever på mer eller mindre som vanligt och verkar inte följa rekommendationerna. Andra håller avstånd, följer rekommendationen, är försiktiga (tror detta är den vanligaste kategorin människor). En tredje distanserar sig helt och väljer att leva mer som i våra grannländer med full karantän.
”Hoppas att ingen vi känner blir riktigt dålig”, viskade vi i kör hemma, samtidigt som många i vår närhet blev direkt drabbade på andra sätt. Ekonomiska sätt. Det blev fokuset: allt prat om ekonomin, depressionerna, varslandet. Familjemedlemmar blev av med sina jobb, vi pratade om det hemma, hur löser vi det här nu då.
Och så kom nyheten om Adams bortgång. Den första vi känner och hela Sverige känner. Ett ansikte som är verkligt – inte bara dagens dödssiffror på en presskonferens. En riktig person. Ingen ”över 80 år med underliggande sjukdomar”. Utan Adam. Så fruktansvärt sorgligt.
Det värsta är att ingen vet hur fortsättningen på den här pandemin kommer se ut. Eller vad som är rätt väg ur den. Varje dag är en försiktig väg framåt och det enda vi kan göra är att lyssna på Folkhälsomyndigheten, titta på presskonferenserna och hålla tummarna för att vägen framåt snart ljusnar. De här dagarna tänker jag lite extra på de som förlorat sina älskade i den här hemska smittan. På de som inte kan träffa sina älskade som ligger sjuka, eller är för gamla för att få ta emot besök. Min kärlek går till er idag.
Jag vill helst inte skriva för mycket om Corona och är även restriktiv kring att godkänna alarmerande kommentarer kring denna pandemi, av den enkla anledningen att varken jag eller du är experter på smittor och därför inte ska uttala oss. Men också för att jag vill att den här platsen ska vara ett fint avbrott från allt det, även om jag inte vill låtsas om som ingenting. Idag fick det bli ett samtal om hur det känns och hur jag mår just nu, imorgon går vi vidare till någonting lättsammare, för det behövs när hela internet svämmar över av Corona.
Jag känner mig både psykiskt och fysiskt slutkörd. Jag behöver få komma ut i den friska luften, känna solens strålar värma mina ögonlock när jag blundar och promenera snabbt. Nu är jag frisk sen i förrgår, och när min karantän är över ska jag springa ner till Strandvägen och andas in havet. Men först måste jag bli grundad igen under helgen, och det får jag göra genom meditation och djupa andetag och min bebis lockiga hår i nacken.
P.s Det var någon som frågade hur smart det är att sälja en soffa när vi varit sjuka i ev. Corona. Jag trodde det var underförstått men soffan får först hämtas när vi varit friska tillräckligt länge – vi är fortfarande i karantän ju 🙂 Men det är ett stort köp och kan krävas lite förberedelser så det var därför jag la ut den redan igår. Så får köparen hämta den när hen önskar sen. Puss!
Jag brukar inte kommentera men TACK för att du skriver så förnuftigt om Corona och INTE skriver alltför mycket om det då vi ska låta experterna göra sitt jobb 🙂 du känns som en av få vettiga bloggare just nu, så hatten av till dig och stor kram!
Vad glad jag blir, tack snälla ❤️
Hej Mikaela! Måste bara säga att jag tycker du har responderat och kommunicerat så vettigt kring hela corona-frågan sedan start. Tack för det – internet behöver dig! 🙂
Tycker att det är sorgligt att se så många influencers bete sig oansvarigt (med tanke på att följare kanske tänker ”då kan jag också göra så”). Nej, man har inte ansvar för vad andra gör, men som både kungen och statsministern sa i sina tal: alla har ett ansvar. Sett många influencers posta bilder från fulsatta restauranger, eller från utomhussammankomster man ursäktar med att man är utomhus. Det var inte rekommendationen att trängas 10 pers runt ett bord – varken inne eller ute. Det gör mig väldigt illa till mods. Särskilt när man samtidigt ser en massa inlägg på fb från vårdpersonal som vill att vi ska vara försiktiga och hålla oss hemma – för deras skull.
Hur tänker du kring detta? (Det här var inte menat mot dig, utan allmänt). Kenza är ett bra exempel på någon som är förnuftig.
Bianca och Margaux är väl då exempel på några som inte är lika förnuftiga. I alla fall om man ska tro deras flöden.
Har mist två stycken inom släkten, önskar bara att det här tar slut nu! Hatar den här pandemin!!!
Men gud vad hemskt, jag beklagar verkligen sorgen ❤️ Dumma jävla pandemi.
Tycker att du skriver så bra om hur corona påverkar oss i vardagen! Tack 🏵️
Tycker det är enormt svårt! Mest för att man inte vet hur länge det ska ”hålla på”, hur många vågor av viruset det ska bli, kanske kommer det två eller tre till? Återgår saker någonsin till det normala?
I många år har forskare förutsett att det är pandemier som kommer bli allt vanligare dödsorsak för många världsmedborgare. Ibland kan jag inte låta bli att tänka, är detta bara början? Kommer vi verkligen kunna resa som vi gjort, träffa andra människor i lika stor utsträckning som innan, jobba som vi gjort tidigare? Eller är detta en början på ett nytt sätt att leva?
Tack för att du sätter ord på känslorna jag känner just nu <3
Åh alltså fina Michaela!! <3
Det är en fröjd att få läsa din blogg under dessa tuffa tider, som du säger är det skönt med en plattform med plats för annat än denna pandemin men ändå skönt att få läsa ett inlägg då och då som denna. Bra reflektioner och aktsamhet/försiktighet kring vad som väntar oss och vad man ska gå ut med på nätet nu i dessa tider.
Är också HSP person och skulle nog säga att allt detta påverkar oss väldigt mycket, kanske mer än man tror. Jag känner så djupt med alla som går bort och deras nära, samt alla andra konsekvenser som kommer av detta virus i form av varslande, ekonomi etc.
Det är tufft att behålla en vanlig vardag mitt i detta men man måste ju försöka. Kämpa vidare och hitta de små ljusglimtarna i sin vardag <3
Kram på dig och tack för en fantastisk blogg!!