Idag blir hon tre månader, vår älskade Gaia.

Och ni vet vad det betyder va? Att hon och jag har klarat den fjärde trimestern! Jag såg för några veckor sedan att Asabea Britton var på ett firande av en kompis där dom firade att hon och bebisen klarat den fjärde trimestern… det var typ det finaste jag någonsin sett! Och så värdigt för både mamma och bebis. Att respektera och ära den här extremt sköra tiden i livet för båda två. Ingen trimester är så tuff som den fjärde tycker jag. Att ha så ont i kroppen och samtidigt ansvara dygnet runt för en liten människa som är så ny i den stora världen. Så mycket känslor som kommer och går genom kroppen, och den här gången för mig – att samtidigt i allt det här ta hand om sitt stora barn.

Jag slutar aldrig, ALDRIG, förvånas över vilken urkraft vi kvinnor besitter.

Med det sagt så är jag väldigt glad och exalterad när jag tänker på all härlig tid vi har framför oss som familj!

Senaste månaden har varit sååå bra med lilla Gaia jämfört med de första två månaderna. Som jag skrev i förra uppdateringen så hade hon precis börjat sova bättre och haft mindre ont i magen runt två månader, och sen dess har det faktiskt varit bra. Så jämfört med storebror som hade kolik fram till ungefär 4,5 månaders ålder, så hade hon det till två månader vilket är stor skillnad. Nu när jag har haft två olika barn med olika upplevelser kan jag också konstatera följande: det GÅR inte att dra alla bebisar över en kam. Man kan inte säga ”det är så enkelt med nyfödda!” eller ”man får aldrig sova med bebisar!” för det handlar helt enkelt bara om vilken bebis du får. Det finns mer och mindre krävande bebisar. Det gäller för alla barn i alla åldrar och något vi föräldrar ska ha med oss när vi sitter där och dömmer andra. Kom ihåg det: andra föräldrar går igenom grejer du inte kan förstå. 

För att ta hand om en glad, nöjd och välmående bebis är en miljon gånger lättare än att ta hand om en som har ont, inte kommer till ro och mår dåligt. Det är så stor skillnad att det inte är klokt. Och bebisens mående blir ju ditt mående. Jag tycker så synd om mig själv och alla andra nyblivna föräldrar som får kämpa med sina bebisar, samtidigt är jag så glad för alla som får den andra upplevelsen. För den är helt ljuvlig. Den där ni hinner samla ihop sömn så det räcker över dygnet, den där din bebis kommer till ro, när ni skrattar och möter varandras blick och du kan lägga ner i nestet en liten stund för att få borsta tänderna i lugn och ro. Fjärde trimestern kan vara absolut ljuvlig och absolut skitjobbig beroende på hur din bebis mår.

Jag tänker på saker jag testade, tyckte och kände med Dante och så i en millisekund dömmer jag; hur kunde jag göra så? Men sen minns jag hur jobbigt det var. Hur lite sömn vi fick, hur desperat man blev till slut, nästan som att bli sjuk eller galen eller deprimerad… eller allt på samma gång. Den här gången är det lättare att göra rätt för vår bebis är lättare. Så enkelt är det. Ömmar för föräldrar som kämpar ♥

Utvecklingsmässigt är det så kul att hon börjar bli lite större nu. Hon försöker greppa saker, rulla runt från rygg till mage, hon skrattar med ljud och försöker prata med sin storebror så fort hon får chansen. Hon älskar att bli underhållen och vill gärna titta på när någon i familjen pratar med henne eller visar färgglada saker. Jag är så glad över att just Gaia kommit till vår familj och man ser hur mycket Dante växer som storebror varje dag vilket är fantastiskt.

Månadens avslutande sammanfattning får helt enkelt bli: jag är tacksam över att allt har lättat och att Gaia inte längre har ont i magen. Det gör att vi kan njuta och lära känna varandra på ett mysigt och fint sätt. Nu ser jag fram emot nästa månad!

Läs tvåmånaders-uppdateringen här!

Hej gullisar,

Herregud vad tiden springer iväg just nu. Med Dante kunde jag känna att tiden gick så långsamt, jag räknade ner timme för timme i flera veckors tid och ville bara att tiden skulle gååå… Den här gången är det annorlunda, jag hinner knappt känna efter innan en ny vecka har gått. Nu har vår lilla tjej i alla fall fyllt 2 månader vilket betyder att vi bara har en månad av fjärde trimestern kvar!

Så, hur har senaste månaden varit då?

Riktigt tuff faktiskt. Det har hänt saker privat för oss som har varit jobbiga och som har tagit med sig mycket sorg och oro. Vid sidan av det så har vi behövt hantera allt som händer i vårt liv just nu: Bebis, post partum-läkning, kolik, en flytt, renovering och såklart storebror som kräver sin uppmärksamhet också. Sa jag att vi åkte på magsjuka i helgen? Nä, det också alltså…

Jag har hamnat i stunder där jag har tänkt att ”Nu orkar jag inte mer” men på något vänster så gör man ju det. Jag tror att det är för att när man råkar ut för saker man inte kan kontrollera, så blir man mer ödmjuk mot allt det andra som kan upplevas som så extremt jobbigt annars. Jag är så trött vissa nätter när jag ligger med Gaia på mig, mage mot mage, och buffar under hennes rumpa så att hon ska få sova tryggt utan magont. Samtidigt så gör jag det så självklart, det är min roll som hennes mamma, jag gör ju allt bara hon mår bra.

Utvecklingsmässigt har det hänt så mycket senaste veckorna! Hon skrattar, söker mycket kontakt, ler med hela ansiktet, följer med i blicken och kan bli helt fascinerad av vissa leksaker. Helt plötsligt uppskattar hon babygymmet och kan kolla på ett mönster i 20 minuter utan avbrott. Hennes kolik har magiskt nog blivit bättre senaste veckan och vi har fått en lugnare och gladare bebis vilket är fantastiskt. Hon känns lycklig och så snäll, hela hennes person är så ren på något vis. Hennes stora ögon lyser fortfarande havsblått och formas till halvmånar när hon skrattar mot en. Hon sover mycket bättre än tidigare och vaknar bara 2-3 gånger på natten för mat, sen brukar hon vara lite vaken med magont tidig morgon, men så länge hon får vara hud mot hud och jag hjälper henne brukar hon kunna sova hyfsat med bara lite gnäll. Jag går och lägger mig med henne runt midnatt varje kväll och sen går vi upp vid åtta-tiden på morgonen tillsammans. Innan och efter sover hon i soffan eller på någon av oss i bärsele eller famnen. Hon är ingen vagnälskare än, men kan utan problem sitta i bärselen sex timmar i sträck. Men hon gillar sitt babygym och babysitter så i dem sitter hon en hel del!

När jag doftar på hennes huvud tappar jag nästan balansen av lyckorus.

Samtidigt så gråter jag bakom solglasögonen påväg för att hämta på föris ibland. Det här är verkligen den fjärde trimesterns verklighet – det är så galet mycket känslor på samma gång. Jag mår bättre och sämre än vad jag någonsin gjort… men mest bättre, vilket är den stora skillnaden mellan min första och andra bebisperiod. Jag är tryggare den här gången, mitt tålamod har växt och jag är mognare nu.

Hur mår ni som befinner er mitt i bebisperioden just nu? Jag är så glad för att jag har människor att ventilera hos, för att jag vet att det är en övergående period och för att jag kan njuta så pass mycket som jag ändå gör, trots att det är kämpigt.

Idag fyller Gaia en månad 🎈

Det finns så mycket att berätta, så många tankar och framförallt känslor som tagit plats under den här månaden. Vissa saker känns precis som med Dante, den första gången jag gick igenom tiden med en nyfödd. Men mycket känns SÅ annorlunda den här gången!

Anknytningen kom snabbare den här gången till exempel. Jag blev upp över öronen förälskad i henne på en gång och med Dante så tog det lite längre tid. Men jag inser också att sånt handlar mycket om vad för typ av bebis du får, hur förutsättningarna ser ut, hur din förlossning gick och vad för stöd du får av… din omgivning, men också av dig själv. För så är det… förra gången jag fick barn var jag så hård mot mig själv. Allt skulle göras enligt normen, jag tog in varenda kommentar från omgivningen i total osäkerhet som nybliven mamma och det kändes hela tiden som att allt jag gjorde var fel – fastän jag gjorde allt helt rätt enligt konstens regler. Den här gången lyssnar jag på MIN intuition som förälder, med ett lugn jag inte hade då. Jag vet när något känns bra och när något känns fel och jag tar den hjälp jag behöver för min bebis skull. Det har ju visat sig att Gaia har kolik som sin storebror men den här gången VET jag när något inte är ”normalt”, med Dante fick jag så sjukt mycket sämre stöd från BVC, denna gång mycket bättre, så att vi kan göra det som går för att hjälpa vår lilla tjej. Det har också blivit tydligt för mig hur tufft det verkligen var med Dante och jag är typ i chock över att vi inte fick något stöd från BVC eller förstod själva att det verkligen var super-kolik. Kan ömma för oss som nybliven familj när jag tänker på allt skrik, alla tårar, alla vakna nätter, alla försök att pröva sig fram, all osäkerhet, trötthet, ledsamhet. Och så fint att vi i det ändå kunde hitta mys, glädje och låta kärleken växa fram med tiden.

Den här gången är vi som sagt förberedda vilket gjorde att så fort jag såg samma tecken på Gaia som med Dante med extremt magont, rörelser, skrik, kramper, gråt så kunde vi agera snabbt och fick superbra hjälp från BVC samt remiss till barnläkare. Vi har hittat en väg som vi tror funkar för oss för att göra den här kolik-perioden så kort och bra som möjligt och hoppashoppas att den ger med sig så tidigt som möjligt. Alla föräldrar vet ju att det är hemskt att se sitt barn ha ont ♥

Förutom magont har den första månaden med Gaia varit fylld av SÅ mycket kärlek. Det märks verkligen att hon var en pusselbit som saknades i vår familj. Jag var inte beredd på den kärlek vi alla skulle känna för henne, eller hur självklar hon skulle bli i vår konstellation, och nu känner jag mig rikast i världen. Dante är SÅ fin med henne, precis som jag anat, han bygger redan sin egna relation med henne och det är så fint att se. De första veckorna var Damon hemma från jobbet med oss, och till skillnad från förra gången bestämde vi oss för att inte ha några besök! Det gjorde att vi kunde vara i vår lilla bubbla hela dagarna, lära känna varandra och bara vara nära. Så glad för att den här första månaden trots omständigheterna ändå gått så bra. Fjärde trimestern ÄR verkligen tuff på så många sätt för både mamma och bebis med läkning och anpassning. Så jag är tacksam över att jag ändå mår så bra som jag gör och känner det här lugnet inom mig. Hoppas det håller i sig hela fjärde trimestern!

Är det något speciell ni vill veta eller undrar över? Kommentera här så gör jag ett Q&A-inlägg!

Den 11 april kl 14.53 kom Gaia till världen 🌍

3350gram och 51 cm lång. Alldeles perfekt.

Nu såhär 2 1/2 vecka senare är vi kvar i vår bebisbubbla, nästa vecka börjar Damon jobba på kontoret igen men dessa dagar/veckor där vi bara har varit med varandra har varit helt fantastiska och så välbehövliga. Ni ska få en ordentlig uppdatering om livet med Gaia sen, jag ville bara kika in och säga hej från oss! Givetvis kommer förlossningsberättelsen också. SÅN skillnad från första förlossningen! Hörs snart, massa kärlek.

Helgen började med lyxfrukost på Grand Hotel!

Jag sitter på kontoret och klockan är 09.07. När jag gick till föris för att lämna Dante och sen vidare till kontoret så var det första gången jag lämnade vårt hem sen jag gick hem från kontoret i fredags. En hel helg av att inte lämna hemmet, bara skrota runt hemma, och plötsligt känns det inte längre som att jag ska föda barn vilken sekund som helst.

Det är sjukt hur kroppen påverkas av stress trots allt. Förra helgen och en bit in på förra veckan låg jag med förvärkar till och från på nätterna (mer om det i dagens poddavsnitt av ”Nu börjar livet”!). Jag var helt säker på att jag skulle föda barn inom 1-2 veckor (jag är i vecka 37 nu). I den stressen insåg jag att vi inte har en enda sak redo för lillasyster, än mindre är jag själv redo för att ta mig igenom en förlossning, och bestämde mig således för att avboka allt den här helgen och inte lämna lägenheten. Damon och våra föräldrar fick hitta på saker med Dante medan jag tvättade bebiskläder, sorterade, plockade fram och gjorde i ordning. Mellan fixet låg jag i soffan och åt mammas hembakta kärleksmums framför Sex/Life.

Och nu känns kroppen lugn igen, som att stormen har dragit över och den orkar baka bebis lite till. Jag kunde till och med nästan sova en hel natt i natt med bara ett uppvak, även om jag fick flytta mig till soffan eftersom sängen är för mjuk. Jag är sååå tacksam över att kroppen känns bättre och att jag får tid till att vila och förbereda dessa sista veckor innan hon kommer ut till oss.

Hur var din helg? Mars är generellt ingen superkul månad tycker jag, det är fortfarande vinter fast man luras till att tro att våren ska komma. Dessutom är den så grå att det bästa man kan göra av månaden är att maxa det sista myset innan man kliver ut ur sitt ide och möter våren i april.

På tal om min helg och Sex/Life, är det inte helt sjukt att man kan bli så uppslukad av en serie som är så brutalt dålig? Haha, jag tycker verkligen att den är helt kass på ett sätt men ändå kan jag inte sluta kolla och sitter som fastklistrad. Ikväll ska jag bränna av det sista avsnittet mmm längtar. Sen behöver jag en ny serie, gärna fler, som jag kan plöja dessa sista veckor i graviditeten och första veckorna med bebis. Tips?

Nu ska jag ta tag i mejlen innan dagens första möte kl 10. Puss!