Hej gullisar,
Herregud vad tiden springer iväg just nu. Med Dante kunde jag känna att tiden gick så långsamt, jag räknade ner timme för timme i flera veckors tid och ville bara att tiden skulle gååå… Den här gången är det annorlunda, jag hinner knappt känna efter innan en ny vecka har gått. Nu har vår lilla tjej i alla fall fyllt 2 månader vilket betyder att vi bara har en månad av fjärde trimestern kvar!
Så, hur har senaste månaden varit då?
Riktigt tuff faktiskt. Det har hänt saker privat för oss som har varit jobbiga och som har tagit med sig mycket sorg och oro. Vid sidan av det så har vi behövt hantera allt som händer i vårt liv just nu: Bebis, post partum-läkning, kolik, en flytt, renovering och såklart storebror som kräver sin uppmärksamhet också. Sa jag att vi åkte på magsjuka i helgen? Nä, det också alltså…
Jag har hamnat i stunder där jag har tänkt att ”Nu orkar jag inte mer” men på något vänster så gör man ju det. Jag tror att det är för att när man råkar ut för saker man inte kan kontrollera, så blir man mer ödmjuk mot allt det andra som kan upplevas som så extremt jobbigt annars. Jag är så trött vissa nätter när jag ligger med Gaia på mig, mage mot mage, och buffar under hennes rumpa så att hon ska få sova tryggt utan magont. Samtidigt så gör jag det så självklart, det är min roll som hennes mamma, jag gör ju allt bara hon mår bra.
Utvecklingsmässigt har det hänt så mycket senaste veckorna! Hon skrattar, söker mycket kontakt, ler med hela ansiktet, följer med i blicken och kan bli helt fascinerad av vissa leksaker. Helt plötsligt uppskattar hon babygymmet och kan kolla på ett mönster i 20 minuter utan avbrott. Hennes kolik har magiskt nog blivit bättre senaste veckan och vi har fått en lugnare och gladare bebis vilket är fantastiskt. Hon känns lycklig och så snäll, hela hennes person är så ren på något vis. Hennes stora ögon lyser fortfarande havsblått och formas till halvmånar när hon skrattar mot en. Hon sover mycket bättre än tidigare och vaknar bara 2-3 gånger på natten för mat, sen brukar hon vara lite vaken med magont tidig morgon, men så länge hon får vara hud mot hud och jag hjälper henne brukar hon kunna sova hyfsat med bara lite gnäll. Jag går och lägger mig med henne runt midnatt varje kväll och sen går vi upp vid åtta-tiden på morgonen tillsammans. Innan och efter sover hon i soffan eller på någon av oss i bärsele eller famnen. Hon är ingen vagnälskare än, men kan utan problem sitta i bärselen sex timmar i sträck. Men hon gillar sitt babygym och babysitter så i dem sitter hon en hel del!
När jag doftar på hennes huvud tappar jag nästan balansen av lyckorus.
Samtidigt så gråter jag bakom solglasögonen påväg för att hämta på föris ibland. Det här är verkligen den fjärde trimesterns verklighet – det är så galet mycket känslor på samma gång. Jag mår bättre och sämre än vad jag någonsin gjort… men mest bättre, vilket är den stora skillnaden mellan min första och andra bebisperiod. Jag är tryggare den här gången, mitt tålamod har växt och jag är mognare nu.
Hur mår ni som befinner er mitt i bebisperioden just nu? Jag är så glad för att jag har människor att ventilera hos, för att jag vet att det är en övergående period och för att jag kan njuta så pass mycket som jag ändå gör, trots att det är kämpigt.
Jag älskar att du skriver så öppet om tiden med bebis och ja två barn. Jag har en son på 2,5 år, ibland funderar jag på om vi skulle skaffa en till men jag vet inte om jag orkar. Jag tycker fortfarande det är kämpigt i perioder, trotsåldern och att inte räcka till. Vet inte hur jag skulle klara av två små… Så ser jag folk på instagram som har fler och jag tänker ”gud vad är det för fel på mig, varför orkar alla andra och inte jag?”. Men sen kommer jag in här och läser ditt inlägg och det känns som en varm klapp mot min kind. <3
Gud, känner exakt samma! Nu är min son bara 9 månader, men fattar inte hur alla andra klarar av att få ihop allt? Det ser så lätt ut för folk och de låter inte som att de håller på att bryta ihop konstant heller? Känner mig svag.
Håller sååå med er om att det ser så lätt ut för alla andra och man förstår inte hur dom får ihop det? Men jag tror att alla andra också kämpar, bara det att man delar med sig av ljusglimtarna för att det är då man har ro. Kan ibland känna ”Varför sa ingen att det är så svårt att ta hand om två barn!!” men samtidigt så sa folk nog det, bara det att jag inte hörde. Vi kämpar på allihopa. Kram <3
Också en lillasyster här men på 5 månader. Reflekterar över att bebistiden innehåller ingen mellanmjölk. Inte enligt mina erfarenheter. Det är höga berg och djupa dalar. Tacksamheten, lyckan och påminnelsen om att det (för oss) är ”sista gången”, sista bebistiden. Dalarna när man i princip känner sig kvävd av att bara behöva en stund själv, ett andrum men man är akutbehövd överallt. Lillasyster vaknar för 15e gången i värmen, man rullar vagnen fram och tillbaka samtidigt som en ledsen storebror vill att man ska leka. Frustrationen över att aldrig få slutföra eller göra en sak i taget. För mina vänner utan barn beskriver jag det som att man alltid jobbar mot en deadline men man vet inte när den kommer. Är aldrig så stressad som under mina föräldraledigheter! Sen skrattar syskonen med varandra och man är tillbaka på toppen 😅
Så fint och sant beskrivet, håller med dig till hundra procent!
Heja dig, Forni! ❤️
Tack fina!
Hej fina! Lyssnade på podden att din lilla tjej också fått kolik. Vill bara dela att min son hade det, vi fick hjälp av en läkare via BVC som gav honom neocate som ersättning de tog bort allt och han blev en helt annan bebis. För magen behövde inte jobba något alls. Fick tipset av min tjejkompis som också hade en son med kolik och de hjälpte dom också 100%. Ni kanske redan testat detta/vill amma. Men de räddade oss, så vill bara dela. Bara att maila mig ifall du vill ha mer info om läkaren etc. Stor kram och Hejja er