Vi valde varandra – ett år till. Sju år har gått sen vi gick på vår första officiella dejt efter en vår av oseriöst häng. En dag vaknade jag upp hos honom med smink under ögonen och han frågade: Kan vi inte hitta på något idag, bara du och jag? Vi åkte till Fjäderholmarna och höll varandra i handen på båten. Åt rökta räkor, delade på en flaska vin, han lärde sig på den lunchen att jag inte tycker om att sitta i solen.

Jag minns hur hans vax började tappa stadga i håret på grund av värmen så att en lock plötsligt ramlade ner i ansiktet på honom.

Det var precis lika varmt den 15:e juni 2013 som det är idag!

Vårt sjunde år blev vi föräldrar. Jag tänker ofta på hur smart det är att man omöjligt kan förstå hur tufft ett första år med bebis kan vara – för annars hade man kanske inte kastat sig in i den här åkturen med huvudet före. Man hade velat skaffa sig så mycket skyddsutrustning att åren hade gått en förbi. Vi trodde att vi förstod, men vi hade ingen aning. Ofta har vi suttit med tom blick och stirrat på varandra mitt i natten medan vår bebis skrikigt av magont.

Men mest har vi ändå skrattat. Jag visste att det var smart att skaffa barn med den roligaste personen jag känner, för i allt jobbigt har vi också skrattat. Legat nära varandra i sängen, dragit våra fingrar över Dantes hud och varit 100% säkra på att det var värt det. När han gör något konstigt kan någon av oss brista ut i skratt och säga ”Det där har han fått av dig”, sen stannar vi liksom upp och reflekterar över hur sjukt det är att vi har ett barn som är lika delar oss. Damons mun, mina ögon. Bådas temperament. Sina alldeles egna små händer.

I samband med vår årsdag börjar även Dantes 1-års dag att närma sig. När vi firade sex år fantiserade vi om första året som föräldrar och nu lägger vi det strax bakom oss. Vi har bråkat, dividerat, varit trötta och osams. Det mesta har grundat sig i att vi båda bara vill Dantes bästa. Att höra sin bebis gallskrika flera timmar om kvällen, flera månader i sträck sätter sina spår i föräldrar. Man ser svart, vill bara att det ska bli bra, tappar tålamodet mot varandra.

Men trots det har vi alltid hittat varandras hand när morgonen gror. Och det finns faktiskt ingen annan jag hade velat ha så här jobbiga nätter med. Som kan skratta med mig när man får kiss i munnen eller halkar på en spya. I slutändan har vi alla tre skrattat mer än vad vi har gråtit.

I september gick han ner på knä och friade till mig. Det har ramlat lite i skymundan, den här förlovningen. Men att fria till mig när Dante var 6 veckor var fan genialiskt. Jag tittar ner på min förlovningsring och blir pirrig inombords – vi ska gifta oss! När jag vaggat Dante på nätterna har jag fantiserat om hur bröllopet ska se ut och när vi gått milslånga barnvagnspromenader har vi pratat om gästlista, bordsdekoration, låtval. Även om vi förstod direkt att vi inte har orken att gifta oss nu så är det helt magiskt att tänka på att vi kommer att göra det när orken är tillbaka. Då blir drömmar istället planer och en dag kommer vi att säga JA till varandra med vårt barn på första parkett – precis som vi alltid drömt om.

Jag är helt galet stolt över vad vi har åstadkommit under det här året. Vi har tagit hand om en pytteliten människa och gjort vårt absolut bästa, varje dag, för hans skull. Vi har satt våra egna behov åt sidan utan att offra vår kärleksrelation. Vi har gjort allt för Dante, men i det även prioriterat varandra. Vi har hittat tillbaka till festkvällar med våra vänner, middagar bara vi två där vi pratar bort hela kvällar och egentid på varsitt håll för att få en möjlighet att längta hem igen.

Vi anstränger oss, och jag inser att det är nog en av byggstenarna som gör att vi kommer att välja varandra i ett helt år till (och förhoppningsvis fler än så).

Jag kan inte tänka mig ett härligare liv än att vakna upp med Damon när jag är 82 och höra honom dra samma skämt som han har dragit varje morgon i sju år redan. Jag kommer skratta, skaka på huvudet och säga ”snälla kom på ett nytt skämt” men innerst inne tycka att han är världens roligaste människa.

TACK ÄLSKLING, för att du får mig att skratta mig genom allt och för att du, efter så många år tillsammans, fortfarande överraskar mig och gör mig knäsvag. Nu kör vi ett år till!

Läs om vårt sjätte år här
Läs om vårt femte år här
Läs om vårt fjärde år här
Läs om vårt tredje år här
Läs om vårt andra år här

Det här är

Ingen

Vanlig

Dag

För idag blir Corinne färdigbehandlad efter 2,5 års behandling av leukemi. När Corinne var drygt 2 år fick hon cancer och idag, när hon snart fyller fem, ska hon få ringa i klockan efter sin sista behandling.

Jag tänker på den här dagens betydelse och då känns det som att jag har hållit andan i två och ett halvt år, sida vid sida med mina bästa, finaste, gulligaste tjejer. Hon klarade det!

Jag minns när jag hälsade på dem på sjukhuset en vecka efter att Corinne blev inlagd. Alexia mötte mig vid dörren in till barnonkologi-avdelningen och jag höll i en stor kasse med paket. Corinne kom cyklandes på en trehjuling precis bakom och båda två såg ut som vanligt, fastän allt hade förändrats. De stod där mitt i en mardröm som inget barn och ingen förälder kan föreställa sig. Vi lekte i lekrummet och efter ett tag blev hon trött, ville lägga sig i sängen, och jag satt på fåtöljen bredvid och pratade med Alexia om hur allt kändes utan att egentligen någon av oss visste vad vi skulle säga.

Jag har sett hur dom har kämpat, och kämpat, och kämpat.

När jag själv inte har sett en annan utväg än att bryta ihop, har jag sett dom kämpa lite till. Jag visste inte att en människa kunde plocka fram sån urkraft inom sig – att de besatt en sådan styrka i sig själva. Men de är de starkaste personerna jag någonsin har träffat. Corinne som har kämpat sig igenom otaliga behandlingar, nålstick, blåmärken, håravfall, gifter, sjukhusbesök. Alexia som har varit den lejonmamman jag bara trodde fanns i sagor. Naomi som har stått stadigt vid sin systers sida utan att vika. Och Mike, som har hållit sina tjejer i sin beskyddande famn.

Och genom hela resan har de alltid haft nära till skrattet, nyfikenheten och buset. Jag har sett hur dom har dansat sig igenom den här mardrömmen med ett enda mål – att ringa i klockan.

När jag var där på sjukhuset första gången så sa Alexia när jag skulle gå att Corinne ska ringa i klockan en dag. Jag förstod inte vad hon menade med det, men sen lärde jag mig. I klockan ringer de barn som blivit färdigbehandlade på avdelningen. Det är det största man kan göra, att ringa i klockan. Den ringer för den lilla människa som har överlevt… och för alla vänner som längst vägen inte har gjort det. För alla små vänner som fortfarande kämpar när Corinne går hem efter sin sista behandling. På barnonkologin lever de riktiga hjältarna här på jorden och idag ska Corinne ringa i klockan, för hon klarade det.

Vår första selfie tillsammans, tror hon var runt 6 månader här haha!

I tisdags firade vi. Vad ska du säga när du ringer i klockan?, frågade jag. Och Corinne svarade: JIPPI!

Sen ropade vi i kör: JAG ÄR BÄST, JAG ÄR STARKARE ÄN PIPPI, JAG KLARAR AV ALLT

Fy tusan vad stolt jag är över den här tjejen. Och min älskade vän som har visat mig vad mödraskap handlar om – att göra det omöjliga för sitt barn.

Heja Corinne, du klarade det! Om du bara visste vilken unik liten person du är. Du är helt extraordinär och jag är säker på att universum har storslagna planer för dig.

Här kommer lite bilder från de senaste åren, som en påminnelse över vilken helt otrolig kämpe hon är. Blir full i skratt och varm i hjärtat när jag ser bilderna för hon är så himla stark, samtidigt som jag känner en stor känsla av orättvisa inom mig. Inget barn ska behöva kriga mot cancer.

Min favoritbild på oss <333

HERREGUD vad jag älskar dig Corinne – du är världens finaste roligaste lilla person!!!

Om du som läser vill bidra till att cancerforskningen ska komma framåt, ge gärna en slant till Barncancerfonden. De gör så otroligt mycket viktigt arbete för barnen som är sjuka, både för framtiden men också direkt på plats. Innan Corinne blev sjuk förstod jag inte exakt hur viktigt deras arbete var, men under de här åren har jag sett det med egna ögon. Deras arbete är livsviktigt ♥

Jag var 23 när vi träffades. Tjugotre, så ungt ändå. Jag minns att jag tänkte det då också. Ska jag verkligen träffa mannen i mitt liv redan när jag är 23 år? Men jag kunde inte stoppa det. När vår relation hade något år på nacken tänkte jag istället: Tack universum, för att jag fick träffa honom tidigt i mitt liv. Tid med honom är din största gåva till mig.

Än idag känner jag samma sak.

Idag har vi varit tillsammans i sex år. Jag fyller 30 i sommar, han fyller 35, åren sprang förbi men har samtidigt innehållit ett helt liv. Det som har fascinerat mig mest med åren med Damon är att jag visste inte att det kunde vara så roligt att vara tillsammans med någon? På riktigt alltså. Jag hade ingen aning om att sex år kunde springa förbi som en lång jävla fest – trots motgångar och livets baksidor längst med vägen. Hur är det ens möjligt att leva ett så härligt liv tillsammans med någon? Jag förstår det fortfarande inte. Allt ifrån hur kul vi har med våra kompisar, alla resor, spontana festkvällar och stökiga middagar. Men också det roliga i vår alldeles vanliga vardag – hur vi ofta pratar bort hela kvällar och inte märker det förrän det är dags att gå och lägga oss.

Hur vi för varje år växer ihop lite lite mer, men samtidigt lyckas behålla våra egna identiteter. Jag är jag och han är han – men sen finns ett vi som bara blir starkare.

Vårt sjätte år tillsammans har varit…

Livsomvälvande.

Inuti mig växer en person som är 50% av Damon och 50% av mig. Vi har skapat den här personen, tillsammans, han och jag. I sommar blir vi föräldrar. När vi går in i vårt sjunde år, kommer vår bebis.

Och även om jag och D alltid sett oss två som en familj så blir vi nu en ny sorts familj. Jag kommer aldrig glömma den sekunden då jag förstod att Damon skulle bli pappa till mitt barn. Vi hade precis blivit sambos under vårt första år tillsammans och hade ett samtal som ramlade in på barn. I det samtalet såg jag det tydligt för första gången – här är pappan till mina framtida barn. Av alla människor i hela universum, så väljer jag honom. Det måste bli honom. Jag bara visste.

Att skaffa barn med honom är verkligen det största och häftigaste jag har varit med om. Jag känner honom så otroligt väl, han kan mig utan och innantill. Och vi har valt varandra, vi fortsätter välja varandra, år efter år. Det är helt otroligt när man tänker på det, att någon fortsätter välja en och att man fortsätter välja den, år efter år.

Jag känner mig bara så jävla välsignad.

Grattis på 6-års dagen älskling, wow vad jag ser fram emot ett nytt år med dig ♥ Tack för att du valde mig, för att du fortsätter välja mig varje dag i ditt liv. Du är den snyggaste, roligaste och mest intressanta av dom alla. Jag kommer alltid välja dig.

Läs om vårt femte år här
Läs om vårt fjärde år här
Läs om vårt tredje år här
Läs om vårt andra år här