År: 2022

Hur mår ni?

Så ledsen för liten frånvaro i alla sociala medier men jag har haft svårt att fylla dem. Jag raderar meningar och får inte ihop något fullständigt. Igår såg jag Magdalena Anderssons tal till nationen och sen somnade jag en kvart efter gråtandes. Det var som att någon tog mitt hjärta och började slita i det. En stor sorg och oro sköljde över mig som följdes av skam – vem är jag att gråta? Jag tänker så mycket på mammorna, jag kommer alltid tillbaka till mammorna. När det rapporterades som mest om kriget i Syrien var det enda jag kunde tänka på alla dessa mammor som försöker rädda sina barn. Sen kommer jag på att alla barn inte går att rädda och då kommer vågen av gråt som lamslår mig så att jag somnar, trygg i mitt egna hem, fylld av både skam och tacksamhet.

Jag stryker mitt barn över huvudet och tänker att snälla Universum, rädda barnen. Låt inget ont någonsin hända mitt eget.

Så går jag in på UNHCR och donerar en summa till. Den blir dubbelt så stor genom hela mars och då får jag känslan av att vi hjälper till litegrann i alla fall, förhoppningsvis.

Sen händer något annat helt vardagligt och så är man tillbaka i sin egen bubbla. Dante kom hem med ett armband han hade gjort på förskolan. Det passade honom perfekt, men han gav det till mig. Jag tittar på hur det ligger på soffkanten och värms upp av de första solstrålarna som hittar in i vardagsrummet för i år.

God morgon fina ni,

Hur mår ni?

Det är svårnavigerat på sociala medier just nu, tankarna om hur jag använder min plattform rätt är många och jag vet inte riktigt hur jag ska ta dem vidare. Man vill ju alltid göra rätt, men ibland är det svårt att veta vad det är. Jag antar att jag får fortsätta följa hjärtat och dela sånt som jag tycker känns bra. Och framför allt göra det som känns rätt som privatperson.

Jag vill påminna alla om att fokusera på rätt frågor i den situation vi just nu befinner oss i. Att göra det vi kan för att bidra på de sätt som är möjliga för oss. Att varje dag känna tacksamhet över att vi slipper leva i krig och påminna oss om att det lika väl hade kunnat vara vi som flyr med våra barn från våra hem. Det här är en tid för att öppna upp sitt hjärta och låta alla medmänniskor få plats inuti det.

Förutom att donera pengar till Unicef så har jag även packat ihop en påse med kläder som jag ska donera till Naturkompaniets insamling idag. Jag mejlade Refugees Welcome Stockholm också om att hjälpa till som kommunikatör då jag såg att de var i stort behov av det på deras hemsida. Vi alla sitter på något vi kan hjälpa till med: kunskap, tid, pengar, saker, erfarenheter, kanaler etc. Låt oss verka tillsammans. Här kan du läsa mer om Refugees Welcome Stockholm och vad de behöver hjälp med.

♥

Jag befinner mig på en resa just nu. Inte bokstavligen alltså, för jag sitter hemma i ett snöslaskigt Stockholm med jobb upp över öronen. Utan mer på ett emotionellt plan. Det är egentligen en ständigt pågående resa men ibland känns det som att jag färdas i snabbare takt och resan blir en större del av min vardag, medan den i andra perioder knappt ens märkbart tuffar på.

Sen jag blev förälder har jag levt i en otrolig skam över att ha tyckt att det har varit så fruktansvärt tufft jobb, det där föräldraskapet. Det har knappt ens funnits något som varit mer provocerande för mig än att behöva läsa om andra som tycker att det har varit så ”oväntat enkelt” att få en bebis, medan jag själv nästan drunknat. Under mitt första år som förälder brukade jag sitta med huvudet i handflatorna och fundera över hur det är möjligt för mig att tycka att det är så tufft – när jag i övrigt är en rätt kapabel person? Hur kommer det sig att jag har klarat av en massa svåra saker i mitt liv, men att bli förälder som så många andra lyckas med, tedde sig stundtals som en omöjlig uppgift för mig?

Jag fick tillbaka självkärleken och självförtroendet när det vände med Dantes sömn vid 1 1/2 års ålder. Då blev det roligare, lättare och när alla andra klagade över hur tufft det var med 2-års trotsen förstod jag ingenting. Min tvååring är en barnlek jämfört med min bebis! Ja – min. För alla barn är olika och därför kan man inte jämföra sig med någon annan. Det har varit mitt livs viktigaste lärdom och något jag verkligen tar med mig från början av mitt föräldraskap. Att tro att man är expert för att man har något som fungerar med sitt eget barn är osympatiskt för då förstår man inte att andra barn fungerar på andra sätt och därmed inte går att jämföras med något annat. Det är olika personer med olika behov.

I alla fall! När det vände för mig i föräldraskapet och jag hittade till en ljusare, enklare plats kom det andra problem i mitt liv. I mars så är det ett år sedan sömnen blev bättre för oss. Den är fortfarande rätt dålig i perioder när Dante går igenom saker, men jag har helt accepterat att han alltid kommer vara så och det känns 100% okej <3. Men så fort jag trodde att jag skulle få en chans att låta livet rulla på i välmående fart så dök andra problem upp. Jag ställdes inför nya utmaningar som tog energi, tid och kärlek från mig. Sen jag blev förälder har jag för varje månad blivit en tröttare person som tar sämre hand om sig själv. Och det mina vänner är ingen bra sak.

Så den här veckan har jag bestämt mig för att bryta det mönstret och ta kontroll över mitt välmående. Jag kan inte kontrollera allt som händer runt omkring mig i mitt liv. Människors beteenden, ageranden eller sanningar. Men jag kan kontrollera mitt inre välmående, jag kan prioritera att göra saker för mig själv, jag kan ge min själ det den behöver. Att älska sig själv, vilja sig själv väl och våga ta hand om sig själv är den enda vägen till att orka ta emot allt som kommer till en i livet. Om man inte tycker om sig själv så kollapsar man vid minsta lilla motgång. Så den här veckan börjar arbetet bort från kollapsen och mot mitt self love. Obeskrivligt redo för det, såhär 2 år och 7 månader efter att jag blev mamma. Nu måste jag ta hand om mig själv! ♥

En bild på mig från Tulum 2018 när jag inte heller mådde så bra, men ansträngde mig för att hitta min självkärlek och lyckades!