Jag stryker mitt barn över huvudet och tänker att snälla Universum, rädda barnen.

Hur mår ni?

Så ledsen för liten frånvaro i alla sociala medier men jag har haft svårt att fylla dem. Jag raderar meningar och får inte ihop något fullständigt. Igår såg jag Magdalena Anderssons tal till nationen och sen somnade jag en kvart efter gråtandes. Det var som att någon tog mitt hjärta och började slita i det. En stor sorg och oro sköljde över mig som följdes av skam – vem är jag att gråta? Jag tänker så mycket på mammorna, jag kommer alltid tillbaka till mammorna. När det rapporterades som mest om kriget i Syrien var det enda jag kunde tänka på alla dessa mammor som försöker rädda sina barn. Sen kommer jag på att alla barn inte går att rädda och då kommer vågen av gråt som lamslår mig så att jag somnar, trygg i mitt egna hem, fylld av både skam och tacksamhet.

Jag stryker mitt barn över huvudet och tänker att snälla Universum, rädda barnen. Låt inget ont någonsin hända mitt eget.

Så går jag in på UNHCR och donerar en summa till. Den blir dubbelt så stor genom hela mars och då får jag känslan av att vi hjälper till litegrann i alla fall, förhoppningsvis.

Sen händer något annat helt vardagligt och så är man tillbaka i sin egen bubbla. Dante kom hem med ett armband han hade gjort på förskolan. Det passade honom perfekt, men han gav det till mig. Jag tittar på hur det ligger på soffkanten och värms upp av de första solstrålarna som hittar in i vardagsrummet för i år.