Jag befinner mig på en resa just nu. Inte bokstavligen alltså, för jag sitter hemma i ett snöslaskigt Stockholm med jobb upp över öronen. Utan mer på ett emotionellt plan. Det är egentligen en ständigt pågående resa men ibland känns det som att jag färdas i snabbare takt och resan blir en större del av min vardag, medan den i andra perioder knappt ens märkbart tuffar på.
Sen jag blev förälder har jag levt i en otrolig skam över att ha tyckt att det har varit så fruktansvärt tufft jobb, det där föräldraskapet. Det har knappt ens funnits något som varit mer provocerande för mig än att behöva läsa om andra som tycker att det har varit så ”oväntat enkelt” att få en bebis, medan jag själv nästan drunknat. Under mitt första år som förälder brukade jag sitta med huvudet i handflatorna och fundera över hur det är möjligt för mig att tycka att det är så tufft – när jag i övrigt är en rätt kapabel person? Hur kommer det sig att jag har klarat av en massa svåra saker i mitt liv, men att bli förälder som så många andra lyckas med, tedde sig stundtals som en omöjlig uppgift för mig?
Jag fick tillbaka självkärleken och självförtroendet när det vände med Dantes sömn vid 1 1/2 års ålder. Då blev det roligare, lättare och när alla andra klagade över hur tufft det var med 2-års trotsen förstod jag ingenting. Min tvååring är en barnlek jämfört med min bebis! Ja – min. För alla barn är olika och därför kan man inte jämföra sig med någon annan. Det har varit mitt livs viktigaste lärdom och något jag verkligen tar med mig från början av mitt föräldraskap. Att tro att man är expert för att man har något som fungerar med sitt eget barn är osympatiskt för då förstår man inte att andra barn fungerar på andra sätt och därmed inte går att jämföras med något annat. Det är olika personer med olika behov.
I alla fall! När det vände för mig i föräldraskapet och jag hittade till en ljusare, enklare plats kom det andra problem i mitt liv. I mars så är det ett år sedan sömnen blev bättre för oss. Den är fortfarande rätt dålig i perioder när Dante går igenom saker, men jag har helt accepterat att han alltid kommer vara så och det känns 100% okej <3. Men så fort jag trodde att jag skulle få en chans att låta livet rulla på i välmående fart så dök andra problem upp. Jag ställdes inför nya utmaningar som tog energi, tid och kärlek från mig. Sen jag blev förälder har jag för varje månad blivit en tröttare person som tar sämre hand om sig själv. Och det mina vänner är ingen bra sak.
Så den här veckan har jag bestämt mig för att bryta det mönstret och ta kontroll över mitt välmående. Jag kan inte kontrollera allt som händer runt omkring mig i mitt liv. Människors beteenden, ageranden eller sanningar. Men jag kan kontrollera mitt inre välmående, jag kan prioritera att göra saker för mig själv, jag kan ge min själ det den behöver. Att älska sig själv, vilja sig själv väl och våga ta hand om sig själv är den enda vägen till att orka ta emot allt som kommer till en i livet. Om man inte tycker om sig själv så kollapsar man vid minsta lilla motgång. Så den här veckan börjar arbetet bort från kollapsen och mot mitt self love. Obeskrivligt redo för det, såhär 2 år och 7 månader efter att jag blev mamma. Nu måste jag ta hand om mig själv! ♥
En bild på mig från Tulum 2018 när jag inte heller mådde så bra, men ansträngde mig för att hitta min självkärlek och lyckades!
Åh vad jag känner igen mig. Du är inte ensam med att tycka att det är tufft. Jag har också skämts otroligt mycket över det, och undrat varför jag känner så starkt ”jag vill inte” när mina kompisar redan efter ett år börjat prata om syskon som att det är självklart och något enkelt. Just nu tror jag inte jag orkar fler barn då jag känner att jag får ge så mycket av mig själv. Och då skäms jag då jag också älskar min dotter mer än något annat.
Sen har jag förstått att jag är högkänslig och läste boken ”Den högkänsliga föräldern” och vissa saker klarnade. Lästips, då jag läst att du också är högkänslig. Har efter att ha läst den förstått att det är ok att tycka att det är jobbigt, för det är det, och att prioritera saker som får mig att må bra!
Kanske boken Wintering av Katherine May kan vara något för dig 😊
Älskar din blogg och din ärlighet!
Nu har jag stora barn och är bra mycket äldre än du, men tycker verkligen om att kika in till dig och känner igen mig i mycket av det du skriver.
Jag kämpar väldigt ofta med att hitta kärleken till mig själv och att vara lite snällare mot mig själv. Det skulle vara fantastiskt att få ta del av hur du gör mer ingående för att lyckas med just det <3
Fortsätt vara precis som du är — tycker du verkar vara en riktig superperson!
Min dotter fyller 3 år i mars och jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Hur jag har kämpat och kämpar med föräldraskapet. Min man öppnade restaurang i somras vilket såklart också påverkat mycket. Jag såg bilder på mig sen i julas och kände nu är det dags att göra något för mig. Jag går på megaformer sen några veckor tillbaks. Tränar, tar ut mig, får egentid och framförallt prioriterar jag mig själv. Det ska gå. Det är viktigt. Viktigt för mitt mående och för hur jag ser på mig själv. Jag får prioritera mig själv.
Att jobba heltid, vara ny förälder och inte tappa bort sig själv, kanske nästintill omöjligt?
Sen blir man ju knäpp av mindre än allt tjat (indirekt eller direkt) om syskon till vår dotter. Oh lord!
Känner igen mig i allt du skriver om. Har en son som är 1månad yngre än Dante och på något sett har det varit i alla fall en liiiiten tröst att gå in på din blogg och få läsa att de är fler som kämpar med dålig sömn (och konstant grinig bebis). Kände inte igen mig själv under första 1,5åren och ville varje gång någon annan förälder klagade på 2uppvak på en natt skrika NI FATTAR INGENTING!!! NI FÅR INTE KLAGA!! (Orättvis jag vet, eftersom alla utgår från sin egen situation och sitt ”normala”). Däremot är det precis som du skriver att jag inte heller upplever 2-års trotset som jobbigt, de är verkligen hanterbart nu när man ändå får sova längre än 40minuters intervaller 😂.
Nu är jag gravid igen med bf i maj, och jag är liiiivrädd för att få en till bebis som ja, hatar att vara bebis. Men vem vet, kanske är det min tur att denna gången få en bebis som bara ”hänger på”, accepterar vagnen och i alla fall sover som en genomsnittsbebis. Man kan ju alltid hoppas!
Det är väl såhär människor känt i alla tider.
Förstår inte vad andra människors känslor genom tiderna har med mitt inlägg att göra?
Att det inte är något märkvärdigt över din resa, inget konstigt, inget som gör dig unik eftersom det är en helt allmänmänsklig känsla och upplevelse. Tänkte att det kunde skänka dig tröst.
Så mycket igenkänning! ❤️
Heja oss <3
Tack tack tack för att du delar med dig, vi är så många som känner samma sak. Som kämpar på för att hålla ihop förhållanden och sig själv pga sömnbrist. Jag älskar din blogg och allt du delar!
Tack fina du, så glad jag blir! Det var helt klart tuffare än jag trodde att bli förälder, hålla ihop relationen och samtidigt sig själv. Massa kärlek till dig!
Frågor med Forni
Hej Michaela!
Först vill jag tacka dig. Trots att du inte har en aning vem jag är så har du lyckats hjälpa, påverka och påminna mig om mycket under de år som jag följt dig. Jag har nu en 6 månaders bebis som jag (såklart) avgudar men som jag ständigt tänker på ditt uttryck att kärleken hela tiden växer. Jag vill verkligen hylla dig för att du vågar skriva på ett naturligt och fint sätt, att man inte måste känna ALLT SAMTIDIGT från första sekund och jag är trygg i det, mycket tack vare dina texter om föräldraskap. TACK!
Så efter världen längsta inledning så har jag ett par frågor 🙂
Jag tillhör en av de föräldrar som haft tur med sömnen, men självklart har jag de första månaderna ibland stått och rullat vagn över tröskeln i timmar, laborerat med amning/ersättning och bönat och bett min bebis (haha som om hon förstår) att hon ska sova. De nätterna har jag varje gång tänkt på dig. HUR får man vardagen att fungera nästintill utan sömn? Kunde du sova på dagarna? Körde ni varannan natt osv.? Jag har läst att ni fått hjälp då och då, men vardagen pågår ju däremellan, hur får man den att funka med så lite sömn? Jag är full av beundran över hur man klarar av att få ihop livet även utan sömnen..
Och nästa fråga: Är det pga av risk för dömande kommentarer och dåliga reaktioner som du valt att inte dela så mycket om sömnträningen?
Tack igen för en fin blogg, även innan barnkapitlet (jag var inte en av de längtande) så va din blogg den jag fortsatte läsa ”trots” graviditet och barn. Jag älskar ditt sätt att beskriva föräldraskapet även för den som inte har barn och inte (då) va speciellt intresserad. Du är en enorm talang!
Slut på lång kommentar som jag tänkt skriva länge. Följt dig i ca 7 år men nu var det dags för den första kommentaren, så den fick väl bli lång då.. Stor kram till dig och grymt jobb även med Babyjourney!!!! 🙂
Relaterar till 110% kring det du skriver om det tuffa jobb det är, det där föräldraskapet. Blev så chockad över hur svårt, jobbigt och krävande det var? Kände mig dum och naiv för att jag förväntat mig något annat. Mitt barn är drygt 1 år och jag börjar, som du nämner, hitta en plats där det är mer kul än jobbigt och jag känner mig som mig själv igen. Men gud va jag önskar att fler pratade om det här – tack för ditt inlägg!
Vill bara att du ska veta vilken förebild du varit för mig under mitt första år som mamma. Som hade längtat efter att få min egen bebis och tänkt att allt skulle bli så bra. Men jag har nog inte gråtit så mycket som under mina första månader med henne, någonsin. Det var så tufft med en konstant missnöjd bebis som hade otroligt stort behov av närhet, och att hon vägrade flaska gjorde att jag i princip aldrig kunde komma loss. Jag skämdes över att jag saknade mitt gamla liv så pass mycket att jag sörjde den del av mig själv som inte längre fanns kvar, som att jag själv hade dött. Då läste jag ditt arkiv, dag för dag, från när Dante var bebis som någon typ av guide och med hoppfullhet om att det kanske blir bra för oss med. Och det blev det ju! Såhär nästan ett år senare kan jag inte tänka mig ett bättre liv, eller en roligare unge! Så tack, för att du delat med dig av livet när det inte varit helt perfekt också det hjälpte mig så mycket.