Glad första advent små tomtevänner,
Den här familjen har kommit helt ur sömnrutiner efter en sjukvecka. Damon försöker natta om Dante för fjärde gången as we speak och jag knapprar försiktigt på datorn. Sjukveckor blir som jetlag-dygn, det tar tid för kroppen att komma tillbaka till de vanliga rutinerna igen. Vår lilla familj mår absolut bäst av rutiner så inför nästa vecka hoppas jag på fler hela sömnnätter och färre upp och ner-vända dygn.
… och där fick jag ta över och försökta natta om. Men nu tror jag lilleman sover.
Hur mår ni?
Jag mår sådär. Den här graviditeten har hittills inte gjort mig speciellt gott. Till slut övergår ju fysiskt dåligt mående till psykiskt och man (i alla fall jag) drar på mig någon typ av lätt depression. Det finns en gräns för hur mycket positiv inställning man orkar ha innan man kommer på sig själv med att känna att alltihopa känns rätt meningslöst.
Gud så deppigt, men ack så sant. En sak som bidrar till mitt sådäriga mående är just den här känslan av meningslöshet och jag inser att den växt fram av allt dåligt jag ligger och tar in via olika nyhetsflöden hela dagarna. Jag kommer liksom på mig själv med att tänka “Varför i helvete sätter jag barn till den här världen som bara blir sämre för varje dag?”.
Kan ni också känna så?
Det var enklare när jag var yngre och inte tog in vad som sas. När jag var så inne i min egen värld att jag inte märkte allt som höll på runtom. I och för sig var jag olycklig i min egen lilla värld då… Men fram tills för några år sedan hade jag i alla fall alltid en känsla av att världen blev bättre för varje år som gick. Mindre krig och mer acceptans. Nu känns det som att vi backar bak i utveckling för var dag som går. Oavsett om det handlar om krig, kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, människors rätt att älska vem dom vill eller vår förmåga att vilja ta hand om varandra istället för bara oss själva. Vinner det onda – är det vad som håller på att hända?
I fredags var det Orange Day som handlar om att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. Jag modererade flera samtal om ämnet under dagen tillsammans med Her House Foundation som inriktar sig på precis dessa frågor och som gäster hade vi allt ifrån polisen till våldsutsatta. Jag valde att sända och posta samtalet med polisen live på min Instagram och inser att videon har fått hälften så många views som de om mode och skönhet. Alltså jag ÄLSKAR mode och skönhet, missförstå mig rätt, men jag blir liksom nedstämd av att “ingen bryr sig”. Samtidigt så är det väl så alla som brinner för något känner – och alla kan inte bry sig om allt. Jag själv väljer ju mina hjärteprojekt jag engagerar mig i och kan inte välja alla för då tror jag inte att min röst kommer fram genom bruset tillslut. Så även om jag måste acceptera att andra inte kan bry sig om allt jag bryr mig om, så blir jag ledsen över att ett samtal med polisen om hur vi hjälper kvinnor som är våldsutsatta inte väcker mer intresse än vad det gör. Tänk om alla mina 100 000 följare tittade, då kanske några av dem skulle veta hur de skulle göra den dagen de misstänker att någon i deras närhet är utsatt för våld. Istället för att vända andra kinden till och skrolla vidare på roliga reels.
Alltså jag är ju inte bättre själv, jag vet ju det, jag skrollar också förbi långa artiklar om klimatkrisen och fastnar istället på en inredningsguide och det är väl även i det som hopplösheten ligger. Att jag inte är bättre än så jag heller. Så vad går livet ut på då, att skrolla meningslösa inspirationsvideos på telefonen medan jorden går under?
Idag är det en vecka och två dagar sen jag spydde senast. Och nästa vecka är jag förhoppningsvis fri från sjukdom. Så jag undrar om jag kommer se på allt med ljusare blick då? Om den här känslan av meningslöshet kommer bytas ut mot något annat, som känslan av att liv växer inom mig och att jag varje dag med bara min egna kropp bygger en helt ny människa. Stolthet, kommer jag att känna det? Som jag kände så starkt när Dante blev en människa inuti mig… Jag hoppas det.
Nu är klockan efter 21.00 och jag har 77 mejl att gå igenom innan det är dags att stänga ner datorn, koka en kopp te, värma en lussebulle och sätta på någon av alla julfilmer på Netflix som handlar om att en karriärista åker tillbaka till sin hemstad över jul och bli kär i sin ungdomskärlek igen (haha). Älskar er och hoppas att ni känner mer meningsfullhet än vad jag gör just nu.
Jag har inga barn, men känner ändå som du och är orolig för vilken värld mina systerdöttrar ska växa upp i. Just nu känns det verkligen helt hopplöst. Allt går baklänges och så många priviligerade jä*vla människor kämpar för att det SKA gå bakåt i utvecklingen, krig, högervindar som blåser överallt, människor som är ondskan själva har så mycket makt (även i Sverige, när jag läser t.ex. Björn Söders tweets så mår jag illa över att svenska folket röstat dem till makt – hur är det möjligt?!) etc. Har tappat lusten att göra roliga saker, även för att jag känner dåligt samvete i min egen lilla superpriviligerade värld. Känner dåligt samvete för att jag just varit sjukskriven pga utbrändhet – har jag ens rätt att vara utbränd när jag har det så bra? Hoppas det vänder snart och att det ljusa vinner i slutändan.
Känner igen mig i din kommentar och vi verkar vara fler som känner så. Frågan är hur man ska ta sig ur det? Vad ska man göra liksom? Massa kärlek till dig <3
Känner igen mig i det med omvärlden och negativt flöde hur påverkad man faktiskt blir av det.
Har själv en 6-åring och tänker ofta: ”hur ska det gå för honom sen?”…
Tur man kan komma ut från den tankespiralen och känna även andra känslor & låta det positiva komma fram.
Kram & lycka till med din graviditet ❤️
Viktigt att låta det andra positiva komma fram också som du säger. Massa kärlek och tack!
Jag är i v.32 och hade det inte varit för att magen växer så hade jag inte vetat att jag är gravid 🤷🏻♀️
Så har det varit hela tiden. Men känner igen mig i att jag ej vill läsa om misär.
Just mäns våld är en hjärtefråga för mig.
Men vill inte höra om krig, klimat, sexualbrott etc.
Jag håller så med dig i allt du skriver. Världen känns så mörk just nu, och det ena efter det andra. Det känns som att vi unga liksom inte fått andas de senaste åren? Det var ju inte såhär vuxenlivet skulle vara, med lockdown, krig, abortfrågor, räntekaos, amorteringskrav, skyhöga bopriser, och nu inflation och lågkonjunktur. Jag bläddrar också hellre igenom en inredningsguide för jag orkar. Liksom. Inte. Mer.
Jag som dock har läst din blogg i typ +10 år och som följer mer här än Instagram har ju också märkt din frånvaro här inne. Så jag visste till exempel inte ens att du hade en live i fredags om Orange day. Så är bara en inflik till varför det också kanske var ett lägre tittarantal, att fler är som jag och främst följer dig här helt enkelt 🙂
Åh bra input, ska bli bättre på att tipsa här inne också <3
Usch ja, har en nyfödd bebis och klarar inte av att ta in nyheter just nu. Försöker i alla fall tänka på allt gott hon och alla andra nya små människor kommer skapa i värden. Kram!
Fint att lyckas tänka så, det ska jag också försöka med. Stor kram!
Är också i nån form av nedåt spiral och känner att det mesta som händer just nu är totalt meningslöst – men jag håller tummarna för att det vänder jättejättesnart. Man får inte glömma bort att det är hundra procent OK att känna så här då och då, även om man har väldigt många saker att vara glad över generellt! Du är inte en sämre människa för det, inte jag heller för den delen. (:
Önskar dig världens bästa start på veckan och att månaden DECEMBER gör oss båda gott!
Vill bara pynta, må bra, gosa ner mig i en soffa med världens största kopp te och glömma världen där utanför en stund och bara känna frid. Typ. Hoppas vi kan få en eller två sånna dagar framöver… Och noll kräkningar för dig. 🙂
STOR KRAM! <3