Den 28 februari 2011 skrev jag ett inlägg med rubriken ”Jag har gjort mod av sorgen och börjat agera”. I det inlägget berättade jag om vårt avslut, min hjärtesorg, min ångest. Jag avslutade inlägget hoppfullt trots allt. En känsla av att jag klarar det här, jag kommer inte låta detta dra ner mig, jag klättrar upp om ni ger mig lite tid bara.

Och så gjorde jag det.

Så när jag idag, 15 månader senare, läser igenom det där inlägget står det så fullkomligt klart för mig att det här nu – det är belöningen. Det är presenten jag får för att ha klarat mig igenom denna prövning. Jag har gått från att ha daglig ångest till att känna det… någon gång i månaden. Varannan månad, en söndag när man varit lite för full eller bränt för mycket cash. Inte så mycket svårare än så och ganska milt i jämförelse med det ohållbara innan.

Jag träffade någon under sensommaren som sa till mig att jag skulle lägga ner min ångest. Den var inte vettig och skapad helt i onödan. Så gjorde jag det och idag skrattar jag mer än någonsin. Mitt hjärta är lätt. Jag märker att jag fortfarande är kantad av mitt fall men även om jag förlorade mycket av mig själv har jag fått helt nya sidor jag inte hade innan. Jag har fortfarande dagar då jag betvivlar mänskligheten och vill försvinna från jorden men mestadels lever jag lätt.

Jag vill liksom bara berätta för er… för er som mejlar och säger att man inte överlever och att hjärtat gör för ont för att någonsin läka… att man överlever faktiskt, hur lätt eller hårt man än faller. Man överlever. Bara en liten påminnelse.

Jag är inte lika djup längre. Jag vet inte exakt vad som menas med det, men det känns i alla fall så. Det djupa, det mörka, den gropen – jag har liksom kravlat mig upp. Det har nog alltid funnits något vackert, dekadent och förtjusande i mörkret men när man har varit där, även om jag bara har snuddat vid det, så vill man liksom inte tillbaka. Jag ser ingenting vackert i rödvinsfyllor, självdestruktivitet och kedjerökande med de sorgligaste låtar någonsin skrivna i bakgrunden. Det ser så vackert ut när det är en illusion i huvudet, tanken om att vara en djup, poetisk människa som skriver förtrollande ord och dövar smärtan med vin, men när man har varit där står det alldeles tydligt för en att så är det inte. Det sorgliga är just bara sorgligt. Jag tror att människor som befinner sig där romantiserar den närvaron för att själva orka leva i den. Men ingen som varit där vill dit igen. Alla som är där vet att det är just romantisering, inte en verklighet eller en lycka. Oh, så långt ifrån lycka.

Ibland kan jag beklaga mig för att den delen till viss del försvunnit från mig. Det djupa och mörka. För när allt kommer omrking var det just det som gav den här bloggen och kanske även mig själv som person sitt romantiska skimmer. Det mörka fick mig och er att känna en stor tillgivenhet, kännedom, stark känsla av att inte vara ensam.

Och nu behöver jag inte längre romantisera min närvaro. Jag behöver inte förtrolla ord för att mitt liv ska låta vackrare än vad det är. Jag behöver inte förklä någon sorg för att det ska låta fint istället för just fult.

Jag är fortfarande jag, men så mycket av det mörker jag har haft är borta… i alla fall nu. Även om det var ett mycket mindre mörker än många andras så var det fortfarande mitt mörker och min grop jag grävde och nu är jag inte i den något mer. Jag har klättrat upp, borstat av knäna och gått vidare. Jag skrattar mer idag – så enkelt är det. Jag kanske inte kan ge lika hjärtskärande historier om brustna hjärtan just nu men jag skrattar mer idag och jag hoppas att jag kan få er att skratta med mig istället för att gråta med mig, för omväxlings skull.

Nu ska jag i alla fall försöka sova… älskar er.

Tanker ju sa javla mycket. Det ar sa jag ar som person. De jag kanner med somnproblem tanker ocksa valdigt mycket. Kanske darfor alla killar jag nagonsin varit kar i haft somnproblem.

Tanker pa vad jag vill ha i framtiden. I nasta relation, om man ska orka med det dar igen. Och jag vill mest av allt detta: inte vara radd for att bli lamnad. Jag vill vaga braka utan att behova vara radd for att han ska bli trott pa mig. Vaga saga vad jag tycker utan att behova hora ”jag ar sa trott Michaela. Jag ar sa trott.”. Jag vill inte vara med nagon som blir trott pa mig nar mina tarar rinner. Aldrig nagonsin vill jag att nagon ska sucka nar mina kinder ar dyngblota och sma hulkningar motvilligt kommer efter att det har hant nagot som gjort mig verkligt ledsen. Jag vill ha en relation dar han star ut med mig hur javla trottsam jag an ar, sa lange jag inte behandlar honom illa. Och jag kommer aldrig att ge upp en relation hur trottsam han ar sa lange han inte behandlar mig illa. Aldrig.

Jag vill kunna skrika utan att vara radd for att forlora. Och jag insag det nar en van till mig som ar lite aldre sa att skillnaden mellan hennes man nu och hennes tidigare relationer ar att de kan braka och storma och skrika, men de loser det alltid. Det finns ingen annan vag. Det finns ingen risk att nagon bara drar och inte kommer tillbaka. Man loser det alltid, for ingenting ar storre an karleken.

Sa vill jag ocksa ha det nagon gang.

Skrivet 2011-05-22 i Italien, därav brist på prickar

Det viktigaste man kan göra, det är att lära känna sig själv. När man börjar göra det är man rätt ute. Jag tycker det är alldeles fascinerande att lära känna Michaela Forni. Det finns så många delar jag inte förstått mig på men nu gör mer och mer. Som alla mina känslor, alltså, de är helt sjuka. Detta starka behov av att känna något, vad som helst, det är otroligt. Men jag har accepterat dem och jag vet att de ibland är både överdrivna eller till och med påhittade. Jag kan ställa mig utanför mina känslor och skratta åt dem, jag förstår att de ibland är uppfunna i mitt lilla huvud. Låter det sjukt? Kanske, men det är så jag är. Överdriven i mina känslor, mitt agerande, i mina val. Jag pratar alltid för högt och bråkar för mycket. Älskar för länge och hatar för starkt.

Ibland kan jag sitta på en känsla och tänka att nej, det här ska jag inte agera ut, släpp det och gå vidare. Men så ska jag alltid vara så jävlig och agera i alla fall. Vilket slutar med att man börjar bråka med någon man älskar, tjafsar med en kollega i onödan, gör en move på en kille och sen kommer på i efterhand att man inte alls vill ha honom, berättar något för någon som man sedan ångrar. Ni vet. Jag måste lära mig att bara hålla käften ibland. För mitt eget bästa. Men det är så svårt när man stör sig så jävla mycket på något ibland. Så svårt att bara släppa det och rulla vidare i livet. Jag måste alltid ta upp det, agera, göra slag i saken.

Det jag lär mig mest av detta är att det kommer nya grejer. Jag kan hantera mina känslor, även om jag agerar ut dem, för att jag vet att det kommer nya känslor sen. Ingenting är bestående och kanske är det just det som ibland får mig att bli sorgsen, och ibland överlycklig. Det kommer nya känslor, ny kärlek, nytt hat, nya vänner, nya problem och nya lösningar. Ljuset kommer igen och så även mörkret. Ingenting varar och så är det med det.