Är inte heroinet precis som kärleken? Lika stark, oförklarlig, lidande. När man är beredd att offra allt för att vinna något. Kemiskt eller skapat av dina egna sinnen, är det inte samma okontrollerbara känsla? Jag offrar allt för det här. Jag bor på gatan, lämnar alla jag håller kär, sviker alla och mest av alla mig själv bara jag får ha det i mitt liv. Vid min sida. Eller den.

Minns så starkt känslan av att titta på honom och verkligen tänka att ingenting spelar någon roll i jämförelse med honom. Hans andetag så mycker mer värda än alla andras, inklusive mina egna. Det finns så många former av kärlek, den ter sig på så många sätt och kommer i nya versioner genom livet. Men det finns en kärlek, en speciell kärlek, som känns precis som jag kan tänka mig att alla beroenden känns, vilka de än må vara.

Utan honom ingenting. Han är kärnan till ljuset. Kärnan till olyckan och därför även nyckeln till lyckan. Jag står helt okontrollerbar framför honom, han har mig i sin makt och vad som helst kan hända. Jag kan dö imorgon om det får vara i hans famn hellre än att leva själv.

Är inte just den kärleken den jävligaste? När man bara ser ett spår, ett ljus, en kraft, totalt oförmögen att se det andra runt omkring.

Skrivet 2011-12-18

Jag låg en dag på semestern och tänkte att jag ska berätta allt för er när jag kommer hem. Det var eftermiddag i Toscana och min solstol blev blöt av bikinin som precis hade badat. Min telefon pep till med jämna mellanrum och jag hade en stråhatt på huvudet. Inte ett bekymmer på himmelen eller i hjärtat och för första gången på månader inte ens i hjärnan, just där och då tänkte jag att jag ska berätta allt för er när jag är tillbaka igen.

Nu är jag tillbaka och mina fingrar fumlar över tangentbordet. Jag vill berätta om den gången hen slutade andas och jag vill berätta om allt det jag är rädd för. Jag vill så gärna berätta om hur det kändes den första gången jag fick känna mig trygg efter en lång period av otrygghet och ensamhet. Jag vill berätta om varför jag älskar kärlek, varför jag hatar den och hur förälskelse känns för alla er som glömt bort. Men jag snubblar över orden.

Jag har missat en hel del mejl från er medan jag varit borta. Jag ber om ursäkt för det. Jag svarar på så många jag hinner. Men jag tänkte… har ni något speciellt ni vill att jag ska skriva om? Kanske hittar jag något som gör att jag inte tappar bort mig i meningarna. Kanske kan ni hjälpa mig lite på traven här.

… dagens krönika på Devote har exakt den rubriken. Jag undrar hur många gånger man kan älska och hur många gånger man orkar laga. Läs den här.

Jag kom hem från ett möte som inte var det minsta intressant när han satt där i fåtöljen. Ingenting är intressant när hjärtat kanske kommer sprängas i tusen bitar vilken sekund som helst. Ingenting någonsin spelar någon roll när kärlek hänger på en liten spindeltråd. Jag var trött, det syntes så tydligt i hela mitt ansikte. I hans också för den delen. Jag stod kvar där i dörröppningen, tittade på honom, han tittade tillbaka. Inte en min från någon men ansikten som ändå sa allt det rörelser och ord inte kan. Som om någon just där och då kom för att blåsa ut den sista lilla glöden hopp som låg och brann svagt emellan oss. Det här är slutet.

Han somnade ganska snabbt i lakan av urblekt kärlek. De såg ljusgula ut. Jag låg och tittade på honom med ett hjärta som var så fyllt av så mycket kärlek och så mycket tomhet. Det går inte att sluta titta på någon när man undrar om den personen är hela ens verklighet eller om han bara var hela ens verklighet. Kanske var allt bara ett luftslott som nu har rasat. Det går inte att sluta titta på någon när man är alldeles förskräckt vid tanken av att det här kanske bara har varit på låtsas? Men hur kan det vara på låtsas om han går att ta på. Jag är övertygad om att han låg och tittade på mig och tänkte samma sak när jag somnade före honom.

Då var hela livet fyllt av ovisshet.

Det sorgsna när man nästan panikartat tänker att det var inte såhär vi skulle vara, vi skulle aldrig bli såhär. Så små men med blickar trötta som om vi precis genomgått ett långt äktenskap med flera barn och en kärlek som dog för länge, länge sen. Som om vi hållt ihop för någon annan. Sanningen var något annat, men det kommer vi aldrig få reda på.

Att titta på någon och inse att det här är slutet.

Nu sticker jag iväg och gör en intervju, så länge kan ni läsa veckans krönika här. Den är verkligen skriven med kärlek idag.