Är inte heroinet precis som kärleken?

Är inte heroinet precis som kärleken? Lika stark, oförklarlig, lidande. När man är beredd att offra allt för att vinna något. Kemiskt eller skapat av dina egna sinnen, är det inte samma okontrollerbara känsla? Jag offrar allt för det här. Jag bor på gatan, lämnar alla jag håller kär, sviker alla och mest av alla mig själv bara jag får ha det i mitt liv. Vid min sida. Eller den.

Minns så starkt känslan av att titta på honom och verkligen tänka att ingenting spelar någon roll i jämförelse med honom. Hans andetag så mycker mer värda än alla andras, inklusive mina egna. Det finns så många former av kärlek, den ter sig på så många sätt och kommer i nya versioner genom livet. Men det finns en kärlek, en speciell kärlek, som känns precis som jag kan tänka mig att alla beroenden känns, vilka de än må vara.

Utan honom ingenting. Han är kärnan till ljuset. Kärnan till olyckan och därför även nyckeln till lyckan. Jag står helt okontrollerbar framför honom, han har mig i sin makt och vad som helst kan hända. Jag kan dö imorgon om det får vara i hans famn hellre än att leva själv.

Är inte just den kärleken den jävligaste? När man bara ser ett spår, ett ljus, en kraft, totalt oförmögen att se det andra runt omkring.

Skrivet 2011-12-18

  1. den är hemsk, den är det enda jag har nu. jag vill slita mig ibland, men jag kan inte. jag kan bara inte. han är det enda som existerar för mig, vill inte något annat.

  2. Fint skrivet!

    Så känns det varje morgon, middag och kväll. Hjärnan är besatt, förhäxad..av mig själv. Mitt val och bara jag som kan bryta mönstret. Men hur gör man? Nu har det gått flera år och jag får inget, bara ger. Hur länge orkar man göra såhär mot sig själv..

  3. Själv tycker jag att i riktig kärlek befinner man sig inte i en beroendeställning, utan man är med personen för att man VILL – även om man vet att man skulle klara sig själv.

    Att veta att man klarar sig utan honom är ett övervinnande. Sedan att man VÄLJER att vara med honom för att man vill, det är kärlek.

    Det kan ta ett tag att komma dit, men när man väl är där är det en befriande känsla.

  4. Precis så är det. Blir sårad, sviken och frustrerad gång på gång. Ibland är jag så jävla förbannad och arg på honom att jag bara vill be honom fara åt helvete, men då kommer den där tanken: ”tänk om han försvinner ur mitt liv?”. Det är det jag räds mest av allt i hela världen. Därför nöjer jag mig, för det jag får är det enda jag vet. Det enda jag vill ha. Ingenting annat spelar ändå någon roll. Bara han inte försvinner.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi