Om ni vill läsa något fint den här morgonen på kontoret, kanske är ni tillbaka från semestern men inte riktigt redo i huvudet att faktiskt vara tillbaka, så kan ni läsa den här lilla kärlekstexten. Jag tycker den var ärlig och det är första gången på ganska länge jag läser en text jag faktiskt känner igen mig lite i.

I don’t know whether it’s all females, or if I stand alone, but i feel the need to be a rescuer. I played the role of savior to my ex, or at least I tried.

Senaste tiden har ni kommenterat och skrivit att jag bara strålar och då vill jag skrika tillbaka JA MEN DET ÄR FÖR ATT JAG ÄR FUCKING FÖRÄLSKAD, men istället ler jag lite bakom skärmen och fortsätter med mitt. Inte redo att berätta samtidigt som jag inte har kunnat vänta med att berätta. Vara rädd för att jinxa sönder allt men å andra sidan tycka att det är tråkigt att inte få dela något så härligt som detta med er. Så efter mycket velande, här kommer det: Jag har träffat någon :)))

Och det är så jävla sjukt att ha två tandborstar i badrummet istället för en.

Jag tycker så himla mycket om honom. Ni skulle också göra det. Han är så väldigt snäll mot mig. Jag har inte vant mig än. Man vet aldrig vad som händer eller hur det går, men när jag är nära honom känner jag mig trygg. Jag ser bilder på oss två och jag ser så lugn och harmonisk ut att jag blir chockad själv. Allt är nytt, härligt, spännande och så jävla mysigt.

När jag började på Devote kom jag in första dagen i ett par kostymbyxor från Whyred som jag hade köpt speciellt för tillfället och en krispig skjorta. Jag var nervös och kom in först av alla. Jag satte mig på det som skulle vara min plats, snön hade precis smält utanför och när jag öppnade fönstret spred sig en behaglig kyla i rummet. De andra kom in och vi började jobba. Alla visste att jag hade gjort slut med min kille veckan innan (det här är trots allt en sajt som skriver om bloggar så det blev lite svårt för mina nyblivna kollegor att missa det) fast ingen sa något. Men jag antar att min sköra känsla syntes i ögonen för de frågade på en gång om jag ville ha musikansvaret på kontoret, jag blev glad för att de ville anförtro det till mig redan första dagen och tackade blygsamt ja. De visste ju inte ens vad jag hade för musiksmak men litade väl på en dj och ville vara snäll mot en hjärtekrossad tjej.

Sen spelade jag ”Strong Enough” med Cher på repeat i fyra veckors tid.

”I don’t need your sympathy
There’s nothing you can say or do for me
And I don’t want a miracle
You’ll never change for no-one”

De andra lät mig hållas, lyssnade med, klappade mig när jag bröt ihop på golvet mitt på kontoret redan tredje dagen och sa ingenting när jag tyst satt och sjöng med i texten dag efter dag, igen och igen. Högt ibland, alldeles för högt för vad som är okej på arbetstid och ibland sjöng jag med så att min röst skar sig genom rummet när den brast, vilket den gör var och varannan sekund.

”So you feel misunderstood
Baby have I got news for you
On being used, I could write a book”

Efter alla veckor av denna låt började jag spela annan musik. Från ingenstans kom en gammal Biggy-låt eller soundtracket till Lejonkungen. Veronica Maggio ur högtalarna och på fredagseftermiddagar Swedish House Mafias nya medan jag trummade med fingrarna och visslade med.

En eftermiddag tog Anna ett djupt andetag, andades ut och sa ”Fy fan vad skönt att du har slutat spela Cher på repeat!”. Så tittade vi på varandra och brast ut i ett hysteriskt skratt. Vi skrattade för att slutet på Cher betydde en massa saker och för att mina kollegor aldrig mer skulle behöva höra Cher femtioelva gånger om dagen mot deras vilja. Vi skrattade för att jag hade spelat den här låten så jävla många gånger utan att ens reflektera över att mina kollegor troligen ville kräkas över den, men den låten blev mitt mantra och jag vande mig vid att sjunga orden högt om dagarna för att förstå dem själv.

Nu för tiden brukar vi ha gamla klassiker på jobbet en eftermiddag i veckan eller så och då kommer alltid Cher. Så skrattar vi och skriksjunger det högsta vi kan

Cause I’m strong enough to live without you
Strong enough and I quit crying
Long enough, now I’m strong enough
To know you gotta go

Jag fick ett mejl igår som liknade några jag brukar få ibland. Jag tänkte att jag skulle svara på det nu. De handlar om att man är i en relation och vill ut i ett singelliv. Oftast är det inget fel på personen man är med i fråga, oftast är man kanske till och med väldigt kär i den här personen, men knuff från vänner och en längtan efter att kunna göra vad fan man vill lockar ut till något annat, något friare, något lite mer förbjudet. Man vill ha det man inte kan få helt enkelt.

Många brukar säga att anledningen till att singellivet lockar är för att man vill kunna göra vad man vill, inte kompromissa, ”ligga runt”, kyssa okända munnar och vara ute och stöka till vilket klockslag man vill.

Fantastiska saker givetvis. Men nu ska jag säga vad jag tycker om att lämna någon för att ligga runt.

Att göra slut med någon för att gräset är grönare på andra sidan, det är för mig ett stort misstag. Håll hårt i den du håller kär, tveka inte för att något annat verkar roligare. Det finns de singlar som går hem med olika människor varje helg, men att göra det går inte att jämföra med att få gå hem med den man är kär i varje kväll. Tro mig när jag säger att många gör det för att döva en ensamhet eller någon annan sorg. Många gör det för att de är berusade. Jag kan räkna upp otaliga historier om tjejer som gått hem med någon för att de var fulla, men aldrig skulle göra det annars. Det finns såklart en del ”Samanthas” och de gör det för att de inte kan tänka sig något härligare än att träffa nya, spännande människor varje natt i olika sängar. Det är coolt med de som verkligen är så, men det är långt ifrån alla.

Jag säger inte att man ska stanna kvar i en relation som man är missnöjd med. Och jag säger inte att alla One night stands är ångermoment i efterhand. Men jag tror inte på att lämna en relation för att man vill ligga runt. Det låter spännande i teorin, men i praktiken kan det ofta bli så fel. One night stands bidrar till oräkneliga roliga historier vid tjejmiddagarna, men de gör inte hjärtat varmt.

Man vet att man har gått vidare, vuxit ifrån, mognat och släppt taget när man får höra saker hela tiden och kommer på sig själv med att inte bry sig längre. Not even little. Not even at all.

Så till dig som sitter med ett krossat hjärta på grund av ”mannen i ditt liv”. Han är inte mannen i ditt liv för mannen i ditt liv gör inte så mot dig. Det kommer att komma till en punkt där du slutar bry dig. När du ser honom på stan, ger honom en kram och sedan jäktar vidare mot en vän som står och väntar. Då du till och med glömmer bort att berätta för din bästis att du sprang in i honom för det är inte en big deal längre. Det är en no deal.

Ibland önskar jag att jag kunde pränta in det här i varenda krossad människa. Mest eftersom jag själv är så jävla fascinerad över allt det här själv. Det går!!!