Jag kom hem från ett möte som inte var det minsta intressant när han satt där i fåtöljen. Ingenting är intressant när hjärtat kanske kommer sprängas i tusen bitar vilken sekund som helst. Ingenting någonsin spelar någon roll när kärlek hänger på en liten spindeltråd. Jag var trött, det syntes så tydligt i hela mitt ansikte. I hans också för den delen. Jag stod kvar där i dörröppningen, tittade på honom, han tittade tillbaka. Inte en min från någon men ansikten som ändå sa allt det rörelser och ord inte kan. Som om någon just där och då kom för att blåsa ut den sista lilla glöden hopp som låg och brann svagt emellan oss. Det här är slutet.
Han somnade ganska snabbt i lakan av urblekt kärlek. De såg ljusgula ut. Jag låg och tittade på honom med ett hjärta som var så fyllt av så mycket kärlek och så mycket tomhet. Det går inte att sluta titta på någon när man undrar om den personen är hela ens verklighet eller om han bara var hela ens verklighet. Kanske var allt bara ett luftslott som nu har rasat. Det går inte att sluta titta på någon när man är alldeles förskräckt vid tanken av att det här kanske bara har varit på låtsas? Men hur kan det vara på låtsas om han går att ta på. Jag är övertygad om att han låg och tittade på mig och tänkte samma sak när jag somnade före honom.
Då var hela livet fyllt av ovisshet.
Det sorgsna när man nästan panikartat tänker att det var inte såhär vi skulle vara, vi skulle aldrig bli såhär. Så små men med blickar trötta som om vi precis genomgått ett långt äktenskap med flera barn och en kärlek som dog för länge, länge sen. Som om vi hållt ihop för någon annan. Sanningen var något annat, men det kommer vi aldrig få reda på.
Att titta på någon och inse att det här är slutet.
Tack vackra du för att du än en gång sätter ord på ens känslor. Det du precis beskriver är en likartad situatuion som jag själv är i nu. Att det kan göra så fruktansvärt ont i hjärtat, samtidigt som man vet att det inte finns någon annan utväg. Att man måste vara stark för sin egen del, för det här har ”bara” varit ett luftslott. Att släppa taget är det svåraste ibland. ♥
finns inte ord för hur bra du skriver! var med om exakt det här i höstas, så ont men ändå så rätt. kärlek är smärtsamt!
Tack för att du delar med dig av dina texter. Love to you.
Sluta, snälla sluta. Det är som att du skriver rakt ur mitt huvud och hjärta. Detta var så svårt att läsa, fokuserar på 1000 andra saker medan jag skriver detta för att inte.. fatta nåt utav det.
Det är väl inte slut? Man hittar väl tillbaka till varandra när det kändes -sådär-.? Snälla Michaela jag dör annars.
Svar till Bea N:
Fina Bea, dö inte. Men inse att det inte kommer bli som du vill ha det. Ingen vill vara i ett förhållande där det inte sprakar och älskas? Att titta på någon och inse att det här är slutet- då kommer det aldrig bli som det var. Det tog mig fyra år att inse det med mitt ex, fyra år. Snälla söta du, inse de tidigare än vad jag gjorde. Nu kollar jag tillbaka och tänker Hur kunde jag nöja mig med det? Han var mitt liv, min verklighet, allting jag levde för. Nu kollar jag tillbaka och tänker Hur kunde jag låta han bli viktigare än mitt eget liv? Dö inte. Utan inse att du kommer hitta en fantastiskt underbar kille, där du aldrig någonsin kommer behöva känna att det här är slutet. Tusen kramar
Förstår precis vad du menar och kände.
Tack för bra blogg, kram
Känner igen mig så väl, tomma känslan och att veta att det kommer ta slut när som helst. Tystnaden. Tankar som att det kanske inte går att laga, vi kanske ska sluta försöka även om man inte vill något annat. Men på något sett gick det någon vecka och känslan kom tillbaka, jag vågade tro på att det skulle vara vi i alla fall ett tag till. Och nu är det riktigt bra, men ändå ligger tanken i bakhuvudet att det lika väl kan ta slut sådär hastigt igen. Jobbigt smärtsamt.
Jag släppte taget för över ett halvår sen. Jag försöker känna att jag kommit över men det hat jag inte. Jag gråter när jag läser din text, för precis sådär låg jag och tänkte. Tänker fortfarande. Och känner. Känner så jävla mycket. För den människan. Den killen, den enda som fått mitt hjärta och den enda vars hjärta jag tagit och haft som det finaste i världen. Det enda hjärta jag tagit och släppt för jag var tvungen att vara snäll mot mitt framtida jag, mitt nuvarande jag som älskar honom mer än livet självt men samtidigt vet att det aldrig hade funkat att vara Vi längre. Sorgen och lättnaden som finns nu, försvinner den? Jag vill inte känna. Jag vill bara vara. Här och nu.
Precis såhär kände jag på valborgsmässoafton i år när det tog slut i mitt förhållande efter 2,5 år med min pojkvän. Du satte verkligen ord på allting här.
fruktansvärd känsla.
Jättefin och berörande text. Jag vet känslan men hade aldrig kunnat beskriva den i ord som du! ♥
Tack för dina texter. De betyder så oerhört mycket för mig.
Kom tillbaka.
Precis så är det. Man vill stanna men ändå inte! Du träffar så rätt med den här texten som är så otroligt välskriven!
Jag har saknat dina fina kärlekstexter, hur du sätter ord på känslor, hur du formulerar tankarna man själv känner igen sig i. DU är helt otrolig! Du inspirerar!
Har du funderat på att skriva en roman? Snälla gör det. För jag vill ha hundratals sidor av dina ord.
åh! vad jag känner igen mig. tårar
mycket fint skrivet
åh! vad jag känner igen mig. tårar
mycket fint skrivet
Fantastiskt skrivet. Dessa texter är vad gör din blogg så mycket mer än alla andras. What keeps me coming back!