Jag är inte lika djup längre. Jag vet inte exakt vad som menas med det, men det känns i alla fall så. Det djupa, det mörka, den gropen – jag har liksom kravlat mig upp. Det har nog alltid funnits något vackert, dekadent och förtjusande i mörkret men när man har varit där, även om jag bara har snuddat vid det, så vill man liksom inte tillbaka. Jag ser ingenting vackert i rödvinsfyllor, självdestruktivitet och kedjerökande med de sorgligaste låtar någonsin skrivna i bakgrunden. Det ser så vackert ut när det är en illusion i huvudet, tanken om att vara en djup, poetisk människa som skriver förtrollande ord och dövar smärtan med vin, men när man har varit där står det alldeles tydligt för en att så är det inte. Det sorgliga är just bara sorgligt. Jag tror att människor som befinner sig där romantiserar den närvaron för att själva orka leva i den. Men ingen som varit där vill dit igen. Alla som är där vet att det är just romantisering, inte en verklighet eller en lycka. Oh, så långt ifrån lycka.
Ibland kan jag beklaga mig för att den delen till viss del försvunnit från mig. Det djupa och mörka. För när allt kommer omrking var det just det som gav den här bloggen och kanske även mig själv som person sitt romantiska skimmer. Det mörka fick mig och er att känna en stor tillgivenhet, kännedom, stark känsla av att inte vara ensam.
Och nu behöver jag inte längre romantisera min närvaro. Jag behöver inte förtrolla ord för att mitt liv ska låta vackrare än vad det är. Jag behöver inte förklä någon sorg för att det ska låta fint istället för just fult.
Jag är fortfarande jag, men så mycket av det mörker jag har haft är borta… i alla fall nu. Även om det var ett mycket mindre mörker än många andras så var det fortfarande mitt mörker och min grop jag grävde och nu är jag inte i den något mer. Jag har klättrat upp, borstat av knäna och gått vidare. Jag skrattar mer idag – så enkelt är det. Jag kanske inte kan ge lika hjärtskärande historier om brustna hjärtan just nu men jag skrattar mer idag och jag hoppas att jag kan få er att skratta med mig istället för att gråta med mig, för omväxlings skull.
Nu ska jag i alla fall försöka sova… älskar er.
Du är så fin och stark, stark i hjärtat. Du är en person som skulle klara allt, även om det kändes långt upp. För du är så stark.
Jag avundas din starkhet, önskar att jag hade den. För i stunder som dessa, då jag behöver vara stark men mina förmågor sviker mig, är det inte alltid så lätt.
Är mörker och djup nåt som måste hänga ihop?! Att man kan vara djup tycker jag bara vittnar om att man kan se saker ytterligare en dimension. Och det tror jag egentligen man lättare kan göra, alltså analysera, vrida och vända osv, när man mår bra. För då har man ju möjlighet att se saker man kanske inte annars ser eller uppfattar. Mår man dåligt får man ju istället lite tunnelseende. Eller vad tror du?! 🙂
Kärlek. Bara en jävla massa kärlek till dig Michaela!
Det är en fin text. Jag tror att det kan ha att göra med att du mognar. Det där djupet/mörkret hör ihop med tonåren när man tror att man vet allt och kan allt. När man är så ung att man inte förstår konsekvenserna av sitt och andras handlande. Nu är du äldre, och har lärt dig förstå att bara för att du gråter idag så betyder inte det att du kommer vara olycklig resten av livet. Med åldern lär man sig hantera problem och svårigheter på ett bättre sätt. Det betyder inte att du är mindre djup bara för att du väljer att inte gräva ner dig i din egen olycka utan det är ett tecken på att du har mognat.
det här är bland det bästa du någonsin har skrivit Michaela. och jag kan skriva under på vartenda ord, då jag känner precis samma sak.
jag gillar vad du skrev. men försäkringen om att mörkret är borta (iallafall nu) var skönast, för där är jag att man inte riktigt vågar lita på att man tagit sig ur det värsta utan att man har en del kvar som är osäker :)) om du förstår vad jag försöker säga. kram
Michaela. Jag älskar allt det du har skrivit om kärlek och livet – och hur ont det kan göra. Älskar att gå tillbaka för att läsa om hur svårt det kan vara, när jag som du idag, skrattar mer istället för att gråta. Jag är också påväg upp från en flera års lång, djup, mörk tunnelresa. Det har varit skönt att växa upp med dig på något sätt. Men jag känner lite som du – Att lägga allt det hjärtskärande bakom oss nu när vi vet och har känt. För om man saknar kan man alltid bläddra tillbaka i arkivet men i det verkliga livet måste vi dra oss framåt för annars ramlar vi. Igen. Så mer skratt, mer glada toner, mer ljusa kläder. För visst känns det så jävla bra att ha på sig en sjukt färgglad tröja? Det klär varje leende människa i.
Shit vad bra du är kvinna. 🙂 Du tar andan ur mej med dina texter.
Jag är så glad att du har kravlat dig upp. Kan du så kan jag! Njut av livet kära Michaela! ♥
Vill bara säga tack Michaela för alla fina texter du skriver. Särskilt denna som tårarna rullade när jag läste, känner igen mig i det där så otroligt mycket.
Underbart att läsa!
Kan du snälla berätta hur? Hur kravlade du upp? Jag är där och har varit där länge. Det har nått fysisk självdestruktivitet. Fan vad sjukt att jag skriver det här här. Men jag vill verkligen inte gå till en psykolog. Och jag vill bara ha hjälp från någon som vet vad jag menar. Låter patetisk. Men behöver verkligen vägledning. Kan någon berätta hur man kravlar sig upp?
Kan du snälla berätta hur? Hur kravlade du upp? Jag är där och har varit där länge. Det har nått fysisk självdestruktivitet. Fan vad sjukt att jag skriver det här här. Men jag vill verkligen inte gå till en psykolog. Och jag vill bara ha hjälp från någon som vet vad jag menar. Låter patetisk. Men behöver verkligen vägledning. Kan någon berätta hur man kravlar sig upp?