“Och jag kommer aldrig att tappa hoppet om kärlek.”

Den 28 februari 2011 skrev jag ett inlägg med rubriken “Jag har gjort mod av sorgen och börjat agera”. I det inlägget berättade jag om vårt avslut, min hjärtesorg, min ångest. Jag avslutade inlägget hoppfullt trots allt. En känsla av att jag klarar det här, jag kommer inte låta detta dra ner mig, jag klättrar upp om ni ger mig lite tid bara.

Och så gjorde jag det.

Så när jag idag, 15 månader senare, läser igenom det där inlägget står det så fullkomligt klart för mig att det här nu – det är belöningen. Det är presenten jag får för att ha klarat mig igenom denna prövning. Jag har gått från att ha daglig ångest till att känna det… någon gång i månaden. Varannan månad, en söndag när man varit lite för full eller bränt för mycket cash. Inte så mycket svårare än så och ganska milt i jämförelse med det ohållbara innan.

Jag träffade någon under sensommaren som sa till mig att jag skulle lägga ner min ångest. Den var inte vettig och skapad helt i onödan. Så gjorde jag det och idag skrattar jag mer än någonsin. Mitt hjärta är lätt. Jag märker att jag fortfarande är kantad av mitt fall men även om jag förlorade mycket av mig själv har jag fått helt nya sidor jag inte hade innan. Jag har fortfarande dagar då jag betvivlar mänskligheten och vill försvinna från jorden men mestadels lever jag lätt.

Jag vill liksom bara berätta för er… för er som mejlar och säger att man inte överlever och att hjärtat gör för ont för att någonsin läka… att man överlever faktiskt, hur lätt eller hårt man än faller. Man överlever. Bara en liten påminnelse.

  1. Jag är så himla rädd för kärlek. Är jättelycklig i ett förhållande just nu men vågar verkligen inte njuta av det, för jag är rädd att allt bara ska rasa samman snart. Hur gör man?

  2. Tack fina du för dina ord som ger en styrka när allt känns svart. Lovade mig själv att inte falla igen. Men så har jag gjort det. Fallit hårt för en man som är så fantastisk men som också har krossat mitt hjärta. Igen. Just nu är det svårt att ens ta sig igenom jobbdagen. Jag kan inte äta, inte sova, inte tänka. Känns som själen är rastlös. Men dina ord ger hopp…tack..längtar till dagen jag kan känna att hjärtat är lätt och jag skrattar igen…

  3. Jag önskar att den dagen når mig snart. Varje dag är kamp mot ens tankar och sorgen som finns inne i ens själ. Förhoppningsvis kommer tiden läka alla mina sår men det skulle vara skönt och vet när, så att man kan se ett mål genom detta marathonlopp av känslor…

  4. Tack..
    I söndags, som en blixt från klarblå himmel, så vårt förhållande slut. 4 år. Vi bodde tillsammans, hade byggt upp våran framtid i vår lägenhet, vi hade vår bebis (hund) och det skulle alltid vara vi. Dagen innan så sa han att han älskade mig över allt annat, att han inte klarar sig utan mig. Sen så pang. Lämnade han mig. Och jag vet att han inte kommer tillbaka. Jag känner det. Han har aldrig, under dessa 4 år, varit såhär kall mot mig. Jag har gått sönder, varenda liten del av mig är i kras. Men tack vare andras erfarenheter, som dina, så kan jag efter varje “jag kommer inte klara det här” som hela mitt hjärta skriker, svara att “jo det gör jag visst”. ♥

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

sub archi