Månad: november 2019

Jag jobbar alltid när Dante sover. Det blir ju så med mitt jobb och någonting jag har förlikat mig med. Jag skulle inte byta bort det mot något annat, men det är klart att det är lite tufft att aldrig kunna hämta hem vila. Tänk om jag hade kunnat kolla på en serie, vila en stund själv eller bara yoga lite de stunder Dante sov om dagarna – då hade jag säkert haft mer energi till de struliga nätterna… Så får jag lite dåligt samvete för att det delvis är mitt fel till att energin tar slut, inte bara hans eftersom jag har valt att jobba samtidigt. Och det är något jag också har förstått, det här med att det dåliga samvetet kommer följa med mig i min mammaroll oavsett vilka beslut jag gör eller vägar jag tar. Så verkar det vara för alla mammor i och för sig.

Men i alla fall, i morse bestämde jag mig för att inte jobba när han sover utan istället lägga mig med honom när jag såg att han började bli trött. Jag la mig bredvid honom i vår stora säng och så låg vi napp mot mun och somnade in medan vi höll armarna om varandra. Det var magiskt, i all sin enkelhet att ligga bredvid sin bebis och vila, bara alldeles magiskt. Jag andades in hans små suckar och kände ren och skär lycka.

Lycka är så intressant, för hela livet går på något sätt ut på att jaga den. Jag tror att man skaffar barn delvis för att göra sin största satsning på lycka. Man går all in för att försöka fånga den. Allt eller inget.

I morse när jag låg och andades in mitt barns varma andedräkt insåg jag att jag fångade lyckan i varje andetag. Det är så intressant att en vanlig vardagsmorgon kan innehålla 100% ren lycka. Den kommer ur något så enkelt men ändå megastort som en sovstund med min bebis.

Däremot så tror jag inte att barn är svaret på allas lycka eller i alla liv. Jag tycker det är fel att säga att barn är meningen med livet för meningen med livet kan vara mer eller innehålla något annat än det. Nu har jag bara varit mamma i några månader, men jag har känt ren lycka av andra saker i mitt liv än Dante. Olika typer av självförverkligande som jag har strävat efter och sedan uppnått eller små enkla stunder som att sova med min bebis fast på andra sätt. Jag kan blunda och se lycka framför mig: första gångerna jag och D låg hela nätter och tittade på varandra när vi var nykära. När jag satt i min singel-lägenhet på Kungsholmen och drack vin med mina bästa kompisar. När jag dansmediterade på Costa Rica och kände de varma träplankorna mot mina fotsulor medan jag släppte allt. När jag och D ätit frukost i varma länder på vackra platser och pratat om livet. När jag ätit något så gott att jag inte vetat vad jag ska ta mig till. Varje gång mina tårar sprutat av skratt. Alla de här stunderna är lycka för mig och de behöver man inte ha ett barn för att få uppleva. Vi lever ju i ett norm-samhälle där barn är normen och om man inte skaffar barn så blir man ifrågasatt och jag tycker det är fel – livet är mer än barn. Familj kan finnas på andra sätt och i andra konstellationer. Jag har själv känt lycka och familj i mina vänner under hela mitt liv.

Men nu valde jag att skaffa barn, för det var en av mina drömmar. Det var en av mina vägar till lycka, mitt stora försök till att känna något utomordentligt. Och under de här månaderna kan jag verkligen säga att jag har gjort det. Fan alltså, så starkt det är, att skratta ikapp med sin son en tisdagsmorgon medan jag borstar tänderna och fånar mig framför honom. När han skrattar så att han tappar andan, jesus kristus alltså, det är som att bli knytnävsslagen i ansiktet med lycka. Det är ett högt spel att skaffa barn, för det är så jäkla jobbigt. De här månaderna har varit jobbigare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Men jag lever plötsligt ett liv som varje dag innehåller explosioner av lycka och det är helt otroligt.

Hela mitt liv har jag funderat över lycka och nu har jag hittat min personliga peak av den:

Dantes
tandlösa
leende

Tack för det, livet.

P.s Idag var det exakt ett år sen jag fick reda på att jag var gravid ♥