Idag har jag skrivdag hemma. Det är skitsvårt. Jag vet inte vad det har varit med mig senaste tiden, det är som att orden bara fastnar. I. Mig.

Kanske är det stressen i att man vet att man måste skriva. Orden måste komma. Något måste skapas. När man har signat avtal och gått ut till hela världen med att en bok ska komma, måste även orden komma. Som på beställning även om det är omöjligt.

Det är roligt för de som inte jobbar med kreativa yrken som skapas hemifrån, tycker att en människa som jobbar hemma i stort sett är ledig. Jag har inte hunnit vara egen/frilansare/whatever i mer än ett par månader men får ändå regelbundet höra ”du gör ju ingenting!” ”du är ju bara hemma” ”åh så skönt det hade varit om man hade ditt jobb”.

Jag blundar och så tänker jag ”nej – åh så skönt det hade varit att ha DITT jobb.”. För ibland äter orden upp en även fast det ska vara tvärtom. Det är svårt att skriva en bok, det är även svårt att skriva kortare texter som krönikor eller ibland blogginlägg. Att skriva är en konstform som är svår att hantera. Jag fastnar på vartenda ord just nu. Dessutom – precis som för de flesta andra – så är jag min egen största kritiker. Och då är jag ändå omringad av kritiker runt omkring mig 😉

Det hade varit skönt att bara blunda och helt plötsligt vara tillbaka i min lilla skrivbubbla i Costa Rica. Där ramlade orden genom fingrarna.

Nåväl, nu checkar jag ut från internet några timmar, så hörs vi senare igen. <3

Vi avslutar med tre texter av geniala Bodil Malmsten, som tyvärr gick bort i cancer tidigare i veckan. Texterna är lånade av Sandra Beijer och tagna ur hennes bok ”Konsten att skriva”.

Medan de andra tjejerna hänger omkring tillsammans på dagarna håller jag mig lite för mig själv några timmar varje dygn. Jag är ju delvis här för att skriva. När jag kom hit först var jag orolig för att jag inte skulle hitta inspirationen – det är så härligt att bara hänga med ens vänner i solen hela dagarna. Men jag har verkligen hittat skrivandet här. Igår skrev jag två timmar på dagen och likaså idag. Jag sitter precis här ovan just nu när jag skriver det här. Jag varvar läsning med skrivning och efter tusentals tecken nöjer jag mig, stänger ihop datorn och möter upp tjejerna för en lunch innan nästa yogapass. Det är mysigt att vi är fem vänner här ihop, för det ger utrymme till egentid också. Jag älskar att försvinna ut ur gemenskapen för att sedan mötas upp igen och välkomnas med kramar och energi. Det passar mig väldigt bra.

Det är intressant att sitta vid poolen för jag träffar också massa nya människor. Idag hade jag till exempel ett långt samtal med Anita som sålt sitt hus på Österlen och numera reser jorden runt. En så fantastiskt inspirerande människa. Hon har kommit halvvägs och fått uppleva otroliga saker. Jag frågade henne vad det bästa med resan var och hon sa människorna runt om i världen. Hur öppna de är, hur de välkomnar främlingar in i sina hem, alla historier som varje person bär på.

Medmänniskor, vad glada vi ska vara att vi har varandra. Nåväl, nu ska jag stänga ner datorn efter dagens skrivpass och möta upp tjejerna för en smoothie. Puss!

Vet ni vad jag har kommit på den här resan? Eller det är i och för sig en massa saker men en sak som slog mig härom dagen.

Jag tänker i blogginlägg. 

Hur sjukt är inte det? Det slog mig när jag låg vid poolen och tänkte på allt och inget att jag ofta tänker på samma sätt som jag väljer att skriva eller bygga upp blogginlägg. Tänkte på ett samtal jag hade med en person som bor här i Dubai och då gick tankarna såhär:

”Jag pratade med en av männen som jobbar här vid frukosten i morse. Vi pratade om Sverige och jag förklarade för honom hur kallt det är där. Att vi bara har tre månader om året som det är såhär härligt ute. Han svarade då att det är exakt likadant för dem fast tvärtom. De har också bara tre bra månader om året – dessa tre som är nu. Sen är det för varmt för att vara ute. 

Jag undrar vad man väljer – att leva i ett land som är för varmt eller för kallt?”

Ganska mycket blogginlägg över den där tanken känner jag. Tror överlag att jag tänker som jag skriver mer än som jag pratar. Hur tänker ni? Vilket språk tänker ni på? Jag minns när min farmor flyttade tillbaka till Italien efter många år i Sverige och när jag hälsade på dem sa hon ”Jag har börjat drömma på italienska.”. Jag tyckte det var så fascinerande att hon kunde drömma på två olika språk. 

I övermorgon åker vi hem. Gud vad vi behövde den här resan båda två. Det känns som att livets tyngd har släppt från mina axlar. Jag är lite mindre arg och jag hoppas att det följer med mig hem. Det ska bli så otroligt härligt att påbörja mitt nya kapitel i livet, dessutom i samband med ett nytt år. En ny start. 

Hur mår ni?

Ett av de bästa besluten jag har tagit under 2015 var att börja gå till Susann som är min coach i personligt ledarskap. Hon har hjälpt mig att räta ut linjer i mitt liv på samma sätt som i KBT-terapi skulle jag gissa. Vi har jobbat i symbios mellan jobb och privat under nästan ett års tid där vi har försökt bygga upp den Michaela som jag vill vara.

Jag ska berätta för er om alla otroliga styrkor och vilken hjälp jag har fått under dessa månader med Susann, men även om en jobbig insikt jag har tvingats göra under den här perioden. Utveckling är sällan en lättsam puck.

I början på året gjorde jag ett omfattande EQ-test där man går igenom ens person och vilka svagheter respektive styrkor man har. Därefter använder man svaren i undersökningen som riktlinjer till vad man ska jobba med hos sig själv under tiden man jobbar med sin coach.

I förra veckan gjorde jag om mitt EQ-test vilket alla som gör samma resa får chansen att göra (man brukar göra om det efter sex månader), och då går man igenom de förbättringar man har gjort hos sig själv. Problemet med mig var bara att jag hade backat och blivit en sämre version av mig själv.

Jag satt med en klump i halsen när jag gick igenom det här med Susann. Flera av de sidor som har varit mina starkaste hade blivit svagare. Min självkänsla, min sociala förmåga, mitt självförtroende. Dessutom visade testet att jag undervärderat mig själv i det vilket bara bekräftar… att jag har tappat tron på mig själv. Det var otroligt ledsamt. Jag har blivit en lite sämre människa.

Jag har alltid sett mig själv som en stark person, men jag inser att jag under den senaste tiden blivit dränerad på mina styrkor. Jag vet inte om det är i symbios mellan det kritiska jag har fått hantera här inne tillsammans med saker jag har varit tvungen att hantera utanför, men jag blev verkligen ledsen av mina resultat.

Susann sa i alla fall till mig, som det fantastiska stöd hon är, att det här resultatet är fullt naturligt när jag har gjort en sån resa som jag faktiskt har gjort under de senaste månaderna. Jag har tagit stora beslut och varit modig. Det kortvariga resultatet kanske därför blir att jag har tappats på styrka. Det långvariga resultatet kanske först visar sig när jag har fått tid att verkligen fylla på min tomma bränsletank. Vi får se, för jag kommer att fortsätta jobba med Susann även under nästa år.

Jag vet att man aldrig kan bli helt sig själv igen. Jag vet att människan utvecklas i nya färger genom livets gång. Jag accepterar det. Att jag förändras. Men jag vägrar förändras till det sämre. Jag vägrar vara en person som jag inte tycker om. Det ska därför bli ett nöje att fortsätta jobba med mig själv under 2016. Jag ser fram emot att låta de stora besluten sjunka in och låta den negativa energin blåsa bort.

Hur mår ni?

Och juste, om ni vill träffa Susann för olika typer av coaching kan ni mejla henne på susann@esse.nu!