Idag är en sån dag där jag har helt slut på bränsle. Jag visste att det skulle ta slut redan i fredags men tänkte bara att då får det göra det då. Men sen i lördags låg jag hela dagen och stirrade upp i taket, orkade inte röra mig från soffan. Trodde att det skulle vara påfyllning, men jag kände mig som en urtvättad disktrasa. När söndag kom var jag vaken från mitt i natten och när jag kom hem efter tv, kalas och shopping ställde jag mig i duschen för ett litet, oskyldigt break down. Bara ett litet ett. Satt ner och kände hur vattnet istället för att ge energi torkade ut de sista få dropparna jag hade kvar. När jag till sist placerade mig i soffan igår kväll hade jag svårt att hålla i mobilen på grund av skakiga händer. Ibland känns det lite som att fast jag gör så mycket hela tiden, har jag ständigt dåligt samvete över att inte göra nog.
När Sarah sminkade mig nere i Loge 1 i Tv4-huset pratade jag med henne om att vara en högkänslig person. Hon är också det, så vi pratar ofta om det. Så sa hon att det är därför jag är så trött – för att jag tar in alla intryck, energier och händelser i så hög grad att när jag till slut lägger mig i sängen om kvällen fallerar min kropp och mitt sinne. Då har jag kört slut på allt jag har och behöver ladda om.
Efter att vi pratat om det så tänkte jag att jag skulle blogga om det här, men sen ångrade jag mig. Det kändes lite… mesigt? Att fortsätta tjata över hur trött jag blir av att leva som den person just jag är (och säkert flera av er). Men så slog det mig att de som har ADHD eller människor som generellt har väldigt mycket överskottsenergi, de får ofta utrymme (upplever i alla fall jag) att prata om det högt. Där får man utrymme för att beklaga sig kring hur jobbigt det är att inte kunna ”stänga av”, men om man är en person som är tvärtom finns inte så mycket utrymme, tycker jag att det känns som, till att prata lika högt. När jag säger att jag är trött känns det som att människor bara tycker att jag är svagare än dem, men så vill jag säga att det är för att jag också är väldigt mycket känsligare. Jag tar in saker i mitt hjärta och i min hjärna maximalt hela dagarna, så när jag väl kommer hem om kvällarna… då orkar jag inte något mer. Jag tror att det kanske är därför som jag inte orkar umgås så mycket med människor om kvällarna längre. Jag behöver kvällarna till att fylla på med bränsle så att jag kan gå hela nästa dag och göra av med den.
Sarah tipsade om en bok som handlar om HSP som verkade intressant, ska posta den här också så fort hon ger mig namnet på den, minns inte vad den hette.
Men nu… Nu ska jag gå på möte och när jag kommer hem från jobbet ska jag stänga av allt, bara hänga med mig själv och min kanelbulle som väntar där hemma.
Angående ångest etc som du ibland skriver om.
Dina symptom påminner om mina. Helt plötsligt släcker någon lampan och ångest och tuffa tankar kommer över en. Jag har haft så i flera år och för några år sen så började jag skriva in detta i min kalender. Varje sådan period kom veckan innan mens, dvs pms. Nu finns det något värre som heter pmds och som jag har. Det verkar påminna mkt om det du beskriver när du är nere. Kan va värt att kolla upp?
Svar till A: ändå roligt att du tar upp och uppmärksammad pmds. Jag har också det! Jag tar antidepp veckan innan mens och veckan under mensen då det är som värst. Skönt att höra att det finns fler. Kram!
Kram! Var kommer din persikoorangea tröja ifrån som du har på din bild där uppe till höger? 🙂
Den är från Armani Exchange! Puss!
Jeg vil legge til en fråga: Solglasögonen på samma bild? 🙂 Ha en fin dag!
men fy va tråkigt michaela! Hoppas verkligen du känner dig bättre snart.
åh krya krya och stressa inte att du MÅSTE bli frisk <3
Åh krya på dig fina Michaela!
Vill också bara säga också att jag älskar din blogg, har följt den länge nu. Kram på dig!
Hej! Skriver detta i helt fel inlägg men jag visste inte var jag annars skulle skriva, så jag skriver det här.
Jag är en osäker, (numera, vet ej varför) tystlåten, snart 27-årig tjej som inte riktigt hittat min plats här i världen. Jag vågar inte träffa eller känna något för någon, och så har det varit sen september 2007 då min största kärlek dog. Jag försvann då jag med, iallafall en stor bit av mig. Jag tar inte längre för mig, jag visar ingen entusiasm i mitt arbete, fast jag ÄLSKAR det. Så går jag in här, på din blogg, till någon som jag tror att jag känner och får mig att känna mig trygg. Din blogg gör mig trygg. Sluta aldrig skriva, sluta aldrig att vara du, du är FANTASTISK, och dina ord når närmre in i hjärtat än du tror. Fina Michaela, tack.