Det är inte morgon längre, klockan har hunnit bli lunch och jag har precis druckit klart mitt iskalla morgonkaffe. Jag ligger några timmar efter idag, med andra ord. Vi hade en tuff natt med sömnen och det gjorde ont i hela kroppen när jag gick till kontoret imorse. Jag skickade en hälsning till universum och bad om lite medvind men förmiddagen blev tuff, sömnbristen påverkar mig och jag hade glömt några viktiga saker. Men nu har jag gjort mitt bästa för att hamna i fas och snart ska jag unna mig en god, näringsrik lunch för att orka eftermiddagen.
Jag kände sån bloggpepp när jag gick in och läste kommentarerna efter helgen. Så fina! Tack för det, kändes så kul att läsa massa varma ord. Ni är ju mina chefer och jag tackar för dagens morot som gjorde mig motiverad till att skriva av mig ännu mer här inne.
Den här veckan har jag flera möten, alla är digitala nu såklart. Jag har verkligen kommit in i vardagen med videomöten och börjar hitta mitt sätt att vara i dem! Egentligen föredrar jag fysiska möten då jag har lättare att prata när jag får använda min kropp, ögonkontakt, energier osv. som inte kommer fram på samma sätt över länk… men man måste anpassa sig och jag har gjort det så gott det går. Men gud vad jag längtar efter att träffa folk. Jag tycker det är så intressant hur folk anpassar sig till pandemin, vissa som verkar trivas med den sociala pressen som försvinner och så jag som verkligen måste kämpa med att inte gå ner mig då mitt sociala behov är så otroligt stort. Jag ska faktiskt prata med en psykolog i veckan om detta. Alla människor är olika och jag förstod inte tidigare hur mitt behov av mänskliga relationer faktiskt såg ut. Jag har ju min familj som jag bor med men eftersom vi befinner oss i en pågående sömntortyr behöver jag fly ifrån dem och just nu går det inte riktigt vilket sätter press på mitt mående. Alla kämpar på sina sätt i den här situationen. I natt låg jag vaken med Dante över mig och tänkte på att min mormor inte har fått en kram på snart ett år. Att inte få krama sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn… fy vad ledsen det gör mig. När allt det här är över ska jag åka hem till henne och krama henne i en dag för att ta igen alla förlorade kramar. Jag ska låta Dante klättra så mycket på henne att hon kommer sakna pandemin ♥ Tills vidare kör vi på med facetime och verbal kärlek.
Idag: tänker lite extra på alla mormor där ute.
I alla fall. Digitala möten, hänga med minimannen, posta massa roliga samarbeten under Black Week som jag har kämpat med att få så himla fina (är så glad över mina samarbeten i år, var rädd att jag skulle behöva permittera personal men vi har klarat oss med fina, genomtänkta samarbeten och väldigt hårt jobb och jag är så jävla glad över det!!!). Jag ska göra två intervjuer, jobba med Baby Journey, fota material och skriva av mig. Försöka sova lite och drömma stort. Dricka vin och bara vara.
Puss!
Mitt bästa tips för att undvika mascarakladd är att ta en tunn ögonskuggeprimer, både på ögonlocket och under ögat. Jag har en primer som är tunn och mer flytande än vad många primers är, och stryker den tunt längs nedre fransraden samt på ögonlocket och en bit ovanför globlinjen. Blir aldrig något kladd av mascara och primern syns inte. Den hjälper även för att hålla eyelinern på plats. Hade alltid pandaögon på eftermiddagen innan dess.