Det är måndag i oktober. Jag sitter på kontoret i en mycket fin outfit (om jag får säga det själv) men alldeles för kall. Det känns som att kylan kom idag. Hädanefter blir det tjockare jackor och alltid mössa, vantar och halsduk. Det ska ändå bli lite mysigt att grotta ner sig i varma, gosiga kläder och släppa pressen på att vara fin. Nu gillar jag ju att vara fin när jag är på det humöret, men jag har ändå ganska olika stilar på vintern och sommaren. På sommaren gillar jag färg, klänningar och saker man blir glad av. På vintern vill jag bara vara bekväm! Jag vill bada i kashmir, stora halsdukar och allt i samma färgpalett så det inte blir för jobbigt att matcha.
Hur är ni på sommaren vs. vintern rent klädmässigt?
Jaja. I natt kunde jag inte sova för jag tänkte på min kärlek till Dante. Jag minns när jag och Damon träffades, då sov vi knappt om nätterna. Vi var för upptagna med att lära känna varandra och ville inte slösa tid på sömn. Konstigt nog så klarade vi av att leva så i ganska många månader. Vår energi fanns i nyförälskelsen och vi behövde inte speciellt många sovtimmar. Jag minns nätter då vi var helt slut, men ändå höll oss vakna bara lite till, eftersom vi inte skulle få vara med varandra dagen efter för då väntade jobbet.
Det är intressant vad kroppen orkar med när kärlek finns med i bilden. När jag ser tillbaka på våra snart 15 månader tillsammans, mina och Dantes alltså, så inser jag att det finns ingen annan människa som jag hade orkat dessa nätter för. Jag hade gett upp, min kropp hade kapitulerat, jag hade blivit utbränd och sjukskriven och deprimerad. Men min kärlek till honom är djupare än något annat jag någonsin har känt. Så jag orkar och inte bara det, för varje natt så växer kärleken lite till. En mamma kommenterade här i bloggen en gång och skrev att hon har vuxna barn och att hennes kärlek till dem fortfarande växer. När jag tänker på det får jag svindel – hur mycket kan man egentligen älska någon? Jag fick en bild från förskolan precis på Dante som satt ute och åt äpple och räknade löv i skogen. Ett kärleksrus sprang genom kroppen och jag blir så pirrig av den känslan, att en endaste liten person kan få en helt vanlig måndag att bli så pirrig.
Varje dag blir en bra dag tack vare honom. Inte helt dagen, men i alla fall stunder av den. Ingen dag är bara dålig, alla dagar har kärleksrus i sig tack vare honom.
Nog om kärlek. Nu ska vi titta på veckan!
Måndag: Fotografering på förmiddagen för några samarbeten. Nu på eftermiddagen har jag kontorsjobb och veckomöte.
Tisdag: Är en stor dag, kika in imorgon så berättar jag mer!
Onsdag: Petra har en pressfrukost som jag hoppas kunna hinna förbi. Sedan väntar kontoret och ett yogapass kanske!
Torsdag: Yoga med Grounded Factory. Sedan blir det vanligt jobb hela dagen förutom lunch med en kompis och så ska jag gästa en podcast på eftermiddagen. På kvällen ska vi äta middag med Amanda och Shoan, sååå mysigt!
Fredag: Inte en enda plan, så bara avsluta det jobb som behövs innan det blir helg!
Ha en fin måndag och sprid lite extra kärlek idag ♥
En bild som absolut inte har med inlägget att göra men det är sen gammalt i Weekly Plans! Däremot måste jag visa den för det är på Anine Bing som har min absoluta drömväska. Jag undrar hur mycket tid jag har lagt på att drömma om den här väskan? Mycket. Hur kan ens en väska vara så fin, jag förstår inte? Chanels tweed-väskor är ju det finaste jag vet, jag har en i blått som jag älskar men tänk att äga den här, my god…
Inspireras mycket utav din klädstil , men är såååå nyfiken på varför du sällan ( eller kanske aldrig ?) har jeans 
Kanske väldigt konstig fråga… haha.
Men så fint<3
Tack fina du <3
Hej Michaela! Först och främst, du är sån jävla inspiration för mig, så tack för allt du gör!
Detta kanske är en väldigt konstig fråga men jag tänkte att en högkänslig till en annan så kanske it makes sense. Jag blev hjärtekrossad i början av det här året, sådär så jag inte kunde andas. Lyssnade dina podavsnitt på repeat, gjorde ditt sjuveckorsprogram, försökte överleva. Sen blev jag kär igen i somras och nu har jag fallit sådär pladask igen, sådär som jag alltid gör för att jag känner så mycket. Mitt problem är bara att det alltid känns som att jag älskar killarna jag blir tillsammans med mycket mer än vad de älskar mig? Både med mitt ex och med min nuvarande kille så är det här ett problem som äter upp mig inifrån. Det känns liksom som att jag har i en högre växel än vad mina pojkvänner har. Jag har tagit upp detta både med min nuvarande pojkvän och med mitt ex och båda har uttryckligen sagt att de älskar mig och att de vill göra allt för mig. Jag tror på dem och känner så men trots det känns det som att jag saknar mer, älskar mer, vill mer? Tror du att jag inte hittat helt rätt eller får jag acceptera att jag alltid kommer känna lite mer, högkänslig som jag är? Kan en högkänslig person vara med en kille som inte alls är lika känslostyrd? Har du någonsin upplevt det i dina relationer och hur har du isåfall hanterat det? Känns som jag framstår som galen i mina relationer vilket jag gör att jag inte alltid säger hur jag känner och det blir ju ohållbart i längden.
Stor kram
Hej Michaela! Först och främst, du är sån jävla inspiration för mig, så tack för allt du gör!
Detta kanske är en väldigt konstig fråga men jag tänkte att en högkänslig till en annan så kanske it makes sense. Jag blev hjärtekrossad i början av det här året, sådär så jag inte kunde andas. Lyssnade dina podavsnitt på repeat, gjorde ditt sjuveckorsprogram, försökte överleva. Sen blev jag kär igen i somras och nu har jag fallit sådär pladask igen, sådär som jag alltid gör för att jag känner så mycket. Mitt problem är bara att det alltid känns som att jag älskar killarna mycket mer än vad de älskar mig? Både med mitt ex och med min nuvarande kille så är det här ett problem som äter upp mig inifrån. Det känns liksom som att jag har i en högre växel än vad mina pojkvänner har. Jag har tagit upp detta både med min nuvarande pojkvän och med mitt ex och båda har uttryckligen sagt att de älskar mig och att de vill göra allt för mig. Jag tror de och känner så men trots det känns det som att jag saknar mer, älskar mer, vill mer? Tror du att jag inte hittat helt rätt eller får jag acceptera att jag alltid kommer känna lite mer, högkänslig som jag är? Kan en högkänslig person vara med en kille som inte alls är lika känslostyrd? Har du någonsin upplevt det i dina relationer och hur har du isåfall hanterat det? Känns som jag framstår som galen i mina relationer vilket jag gör att jag inte alltid säger hur jag känner och det blir ju ohållbart i längden.
Stor kram
Julia, Det är definitivt inte mig du fragar, men jag tänker att jag kanske kan ge ett annat perspektiv. Mina känslor sitter djupt djupt inne, får gräva fram dem. Känner väldig lite överlag. Träffar jag ngn jag tycker om så svämmar jag inte över av känslor, även om jag känner att de är perfekta på alla sätt o vis o att jag gillar dem tar det lång tid innan förälskad känslor kommer fram. Träffar jag dessutom ngn som öser känslor över mig tar det än längre tid att mina känslor blommar ut även om jag vill det. Precis som att de inte får syre för att den andra tar över med sina känslor. Vill bara säga att alla inte pyser över av olika typer av känslor även om de finns där o betyder lika mkt för en. På samma sätt som du antagligen inte mår bra av att hålla tillbaka alla dina känsloyttringar, passar det kanske inte din partner att leva ut dennes känslor som den faktiskt har för dig på ett sätt som du önskar. Man får kanske bara ha förståelse för varandra.
Och nu står håret rakt upp här på tbanan :’) du skriver så fint, ryser överallt. Kram o kärlek
Åh vad snällt skrivet, tack! <3
När du säger ”vanligt jobb”, vad innebär det som influencer? 🤓