Hittade det här utdraget hos fina Fashionable Fit. Blev först inspirerad, fick sedan panik. För vad fan är min ”reason”? Varför lever jag, vad ska jag göra av det här livet, hur maximerar jag det och känner att jag verkligen har levt på ålderns höst? Har jag gjort något gott för vår jord, hjälpt min mänsklighet, gjort någon nytta? Om jag skulle mista livet idag, skulle jag vara nöjd över min insats? Ni hör ju, kaos i hjärnan. Snälla säg att ni också får existentiell ångest ibland?
Ibland känner man sig så liten i livet.
Sen ibland så känner jag mig tillräckligt stor och det är stunder av totalt lugn. När jag kommer på att jag dagligen hjälper tjejer som mår dåligt. Att jag hjälper människor i allt från depression, krossade hjärtan, ätstörningar och tankar om självmord. Det är stunder då jag tänker att jag är så fruktansvärt stolt över allt jag har tagit mig an, att jag har stått på mig med bloggen och vågat prata högt, öppet och ärligt. För det har hjälpt människor och för det kan jag gå ur det här livet nöjd.
Dessutom har jag älskat och det måste i någon form vara livets stora pusselbit. Att man har älskat människor på jorden.
Annars tror jag att meningen med livet är familj. Jag tror att allt blir betydelsefullt den dagen jag får en familj.
Vad tror ni?
I know that feeling… Det gäller att kunna se sitt egna värde, att man är lika mycket värd som vem som helst, och utifrån det utgå för att hitta en balans i tillvaron och i sina egna värderingar.
Meningen med livet… Jag vet inte riktigt om jag tror stensäkert på det.
Det finns så många andra källor till lycka än den klassiska familjebilden. Antar att jag inte vill stressa mig själv att det är ”the only way”
Jag vill också tro att meningen med livet är att älska. tanken på en familj känns också lockande men just nu befinner jag mig i något slags känslomässigt limbo där jag inte har några ambitioner i livet alls. Jag känner mig inte värdig att älska och jag känner mig inte värd att älska.
Existentiell ångest var det ja.
Du kan vara riktigt nöjd, jättemånga ser upp till dig! 🙂
Kolla gärna in min skrift och min konst 🙂
https://m.facebook.com/pages/Rosanna-Larsson-Konst-och-Skrift/171762439686892?id=171762439686892&_rdr
Alla har inte möjlighet att få sin egen familj. Hoppas att man på något sätt ändå kan få en mening med allt.
Idag fick jag ångest av att se ”Allt för Sverige”. Tänk om jag inte får någon familj, och min gren i släktträdet slutar med mig? Är min bror den enda av oss som kommer få barn? Kommer jag dö som världens bästa faster men barnlös själv? Så ja, jag har också existentiell ångest ibland.
meningen med livet tror jag är kärlek. de finns inte, inte vad jag kan se, något annat som är så laddat med energi, så stark, som kärlek. många säger att kärlek gör ont, men det är fel. inget är i närheten av vad kärlek är, inget kan jämföras å ställas bredvid. kärlek är det bästa här på jorden, med livet. det är när kärlek tar slut, eller när något inte går ihop i ett förhållande, alltså när kärlek inte är hel, då gör det ont. det är inte kärleken, utan sprickan som uppstår som kan göra så fruktansvärt ont. den smärtan kan vara värre än någon annan smärte. för du kan se på din arm varför den gör ont, eller få en förklaring, men hjärtat, det är en känsla. den smärtan är beviset på hur betydelsefullt kärleken är, när den rubbas så är det klart å tydligt att kärleken hör livet till. åå, så länge jag kan tänka på de här med kärlek, jag kanske inte skriver så fint, inte i närheten av hur du Michaela skulle formulera dig, dina texter är så fina, men jag ville bara dela med mig om det absolut finaste, å viktigaste i livet. nyckeln till all framgång, tror jag är kärlek å ödmjukhet
Hej bästa Michaela!
Du är en person jag ser otroligt mycket upp till, du verkar så smart och snäll!
En sak jag skulle vilja fråga dig om är en situation jag är i. Jag är 16 år och har på två åt varken kysst eller varit på g med någon kille. Jag känner att jag saknar den biten i mitt liv, jag behöver någon. Någon som känner mig på ett annat sätt än mina kompisar, någon som ser som den vackraste på jorden och den fysiska kärleken. Men jag känner att jag inte vill ”leta” efter kärleken då den ska komma naturligt, men samtidigt känns det som i nuläget att den inte har en chans att komma… Jag tränar varje kväll och har matcher på helgerna, och jag går aldrig på fester och går inte heller på en jättestor skola. Det känns som att den inte kan komma? Borde jag leta kärleken eller bara vänta och hoppas att den kommer när den kommer? Samtidigt som jag vill ha den nu, jag saknar det så. Fler och fler av mina vänner hittar killar..
Hoppas det inte blev luddigt och att du förstår!
Kram Anonym
Ett ämne till podden kanske kan vara Hur hittar man kärleken?
Skickat från min iPhone
Svar till Anonym:
Åh, det du skriver skulle kunnat vara jag, när jag var 16 år. Jag hade sån ångest över att inte ha en pojkvän. Jag grät mig till sömns och var allmänt despert. Men så en vacker dag då jag var 19 träffade jag min, numera, man. Idag sitter jag här, 27 år, i vår villa och väntar vårat tredje barn. Jag vet att det är svårt, men försök att inte stressa, ha ångest ochmå dåligt. En vacker dag kommer du träffa någon. Det är ingen brådska. Min man är också min första riktiga pojkvän, den enda jag varit med. Om jag alla de åren, mellan 13-19 år, vetat att jag skulle träffat nån hade jag sluppit må så dåligt. Det jag vill säga är väl, lev och njut. Du kommer att träffa någon, jag lovar!
Svar till Anonym:
Åh, det du skriver skulle kunnat vara jag, när jag var 16 år. Jag hade sån ångest över att inte ha en pojkvän. Jag grät mig till sömns och var allmänt despert. Men så en vacker dag då jag var 19 träffade jag min, numera, man. Idag sitter jag här, 27 år, i vår villa och väntar vårat tredje barn. Jag vet att det är svårt, men försök att inte stressa, ha ångest ochmå dåligt. En vacker dag kommer du träffa någon. Det är ingen brådska. Min man är också min första riktiga pojkvän, den enda jag varit med. Om jag alla de åren, mellan 13-19 år, vetat att jag skulle träffat nån hade jag sluppit må så dåligt. Det jag vill säga är väl, lev och njut. Du kommer att träffa någon, jag lovar!
Svar till Anonym:
Hej du! Blev så rörd av din kommentar, för kände precis likadant när jag var 16, om inte värre – jag trodde att jag aldrig i hela livet skulle träffa nån. Dessutom trodde jag att ALLA andra träffade killar hela tiden, och att alla andra verkligen ”hade gjort” allt. Nu i efterhand så var det såklart inte så.
Men hur som helst, det är verkligen sant som alla säger att helt plötsligt händer det. Precis var som helst. Din kompis kanske tar med sig sin assnygga barndomskompis till ert lördagshäng? Han kanske spelar i ett kill-lag på din fotbollscup? Han kanske låter dig gå före när du ska köpa delicatoboll i skolcafeterian (talar av egen erfarenhet här )? Ni kanske hamnar i samma klass i gymnasiet? Han kanske gör prao på samma ställe som du?
Jag tror att du hittar kärleken bäst genom att bara leva livet. Gör saker som du tycker är roliga, för då är chansen stor att du hittar en kille som gillar att göra samma saker som du. Och kanske behöver han inte komma från ett ”nytt” sammanhang – du KÄNNER bergis inte alla killar på din skola? Kanske uppmärksammar du plötsligt nån som har funnits där hela tiden, men som du inte sett på det sättet?
För mig, så var min första kille en som bodde granne med några släktingar. Alltså jag hade ALDRIG tänkt på att han ens existerade, fast egentligen hade jag ju vetat att det bodde en ungefär lika gammal kille där hela tiden. Så började vi bara prata en dag när jag satt och väntade på min farbror när grannkillen skulle hämta posten och vips! Min andra kille träffade jag genom att min kompis blev ihop med en kille och när han skulle hänga med oss tjejer, ville han ha lite ”moraliskt stöd” och tog därför med sig sin bästis – som var VÄRLDENS snyggaste. Det höll i 6,5 år! Såhär i efterhand var det där med att tänka ”nääär ska det händaaa??!!” helt onödig oro.
Ok, förlåt för romanen, kort sammanfattning: det fixar sig! 🙂
OM jag har haft existentiell ångest. Har tänkt så himla mycket och kommit fram till att jag tror att meningen med livet är att leva. Det är fan så simpelt. Lev ditt liv på det sätt som gör dig lycklig. Ta vara på varje dag. Gör det du mår bra av. Gör något för någon annan än dig själv. Gråt som fan när du är ledsen och skratta tills du kiknar när du är glad. Var närvarande i livet oavsett om du mår bra eller dåligt. För vem vill gå igenom livet som på autopilot? Det låter klyschigt men nuet är den enda stunden vi har. Det är summan av alla nu som skapar framtiden. Det är i nuet vi bestämmer hur vi vill leva vårt liv. Spendera inte ditt liv med att tänka på framtiden eller fastna i dåtiden, då går du miste om livet. Stanna upp och lyssna på dig själv, hur vill du leva ditt liv? Deep shit på måndag morgon.
Jag tror att meningen med livet är att fylla det med dagar man minns och människor man älskar. Jag har valt att plocka bort de personer i min omgivning som drog ner mig. Kvar har jag en liten skara fantastiska personer som får mig att känna mig älskad. Det är livet ♥
Michaela, dina texter om Kärlek hjälper tusentals människor, tjejer som killar, dels i stunder när livet känns svintungt och man bara vill lägga sig ned och dö, men också i stunder när hjärtat håller på att spricka och man knappt kan leva för att man är så lycklig. Tro mig, DU gör stor betydelse här på jorden. Var stolt och fortsätt aldrig skriva. ♥
Jag får panik ibland för att hemska saker händer i världen och att det är upp till mig att lösa dem. Men jag kan inte
Du är så fin Michaela. Jag blev också första inspirerad sen fick jag samma känsla. Så länge man han kärlek som det vintigaste måste man väl kunna vara spontan.
Vänta inte tills den dagen du har familj till att inse att allt är betydelsefullt. Du har redan en familj.