Var har orden om kärlek som kom så ofta förut egentligen tagit vägen? Varför kantas bloggen nuförtiden mer av texter om vad jag har för mig, bilder på vackra sommardagar och skrattande vänner?

Jo för jag mår bra såklart.

Lycka är nog en besvärande grej för denna blogg, det är liksom omöjligt för mig att skriva om smärta när jag inte känner sorg. Det faller sig inte lika naturligt att skriva om hur ont det gör i hjärtat när det inte alls gör ont, inte alls. Det är ironiskt hur man kan ligga där med ett blödande hjärta, sen när det väl har läkt (nåja) så saknar man smärtan, för bloggen var ju så mycket bättre då.

Så förlåt för att texter om kärlek till viss del uteblir. Jag lovar att inte sluta skriva om detta underbara ämne. Men mellan texterna, försök istället hitta styrka i det faktum att jag för några månader sedan ville dö och idag älskar att leva. Denna blogg är ett skrifligt bevis på att tiden läker alla sår.

När kommer den tid och den person som får en att känna sig helt trygg? Relationer är det osäkraste jag vet. Man kan vara så säker på så mycket annat, på hur mycket ens familj verkligen älskar en eller hur ens vänner faktiskt bryr sig om en… hur störd man än är. Hur trasig man i vissa perioder än må vara eller trots det faktum att man ibland visar fler dåliga sidor än bra. Men kärlek, detta livslånga ämne… så osäker i om någon kan vara fullständigt galet kanintelevautandig-kär i mig? Känns så långt bort. Att man kan vara säker på så mycket, men så osäker på annat. Jag undrar när eller kanske om jag någonsin kommer lita på att någon är helt och håller kär i mig. Som tycker att jag är rolig eller smart eller härlig (eller förhoppningsvis alla tre) men också den sexigaste tjejen han vet. Det är så svårt att lita på kärlek, man kan vara så hundraprocentigt säker på sina egna känslor men totalt osäker på någon annans. Inte konstigt, de går varken att ta på eller se eller bevisa. Det går bara att försöka lita på. Jag antar att man måste satsa för att vinna. Jag spelar aldrig högt i livet, tycker inte om casino eller tävla om pengar, är feg när det kommer till aktier och har bundit räntan på mina lån. Föredrar lön framför egenföretagande och vill ha stenkoll på min ekonomi. Riskerar aldrig i materiella ting men riskerar allt i kärlek, att man kan fungera så…

Såg New York, I love you i måndags. Filmen är uppdelad i drygt tio olika berättelser. Grät två gånger under filmen, en gång av sorg och en av att det var fint. Paret ovan var så fruktansvärt fina att tårarna trillade länge länge. Ni vet ju hur gamla människor kan beröra mig. Jag såg den här scenen och tänkte bara att herregud, jag gör vad som helst för att få ha det där när jag blir gammal. Jag gör vad som helst för att få ha min livskamrat, älskade och själsfrände vid min sida, att retas med på söndagspromenaden och som småtjaffsar fast med kärlek för att jag bär små klackskor trots ryggproblem. När två blir en efter en livstid ihop. Jag vet inte hur många som får det så idag, men jag önskar att jag får vara med om det.

Vissa dagar går så snabbt, som en vindpust som blåser förbi, de är alltid borta innan de kom och när de väl är över förstår man ingenting. Jag behöver vardag för att inte bli koko. De senaste dagarna har jag alltför ofta krypit in i min drömvärld. Den är så lätt att besöka, ingen märker att man försvinner, ingen alls. Du kan sitta på en middag med dina bästa vänner och mitt i ett samtal om klänningar så öppnar du dörren till din drömvärld och hamnar någon annanstans där du vill vara. På en gata på Kungsholmen en tidig lördagsmorgon hand i hand med den du är kär i. Mitt i en god morgon-puss. Läser kulturdelen i DN Söndag på ett fik, stryker dina fingrar längst ovansidan på hans hand, han som sitter bredvid och läser DN Bostad. I min drömvärld är allt just så som jag vill att det ska vara. Till och med saker som har hänt som jag önskar aldrig hade hänt existerar inte där. Inga tårar har spillts i onödan. Bara de fina stunderna eller stunder man önskar ska komma. Imorgon är det vardag och som jag längtar, äntligen kan jag återgå till min verklighet. Förutom om nätterna innan jag ska sova, då besöker jag min drömvärld ett litet tag och somnar med mobilen i handen och ett sms som gjort mig glad.

Jag tänker på den senaste veckan och jag fylls av en blandning av sorg, glädje, värme, skratt, kärlek. För var dag som går, desto stabilare blir jag i mig själv. Jag börjar se ett lugn jag länge saknat. Jag vet inte om det har med mognad eller sinnestillstånd att göra. Mina senaste dagar i Italien gav mig så mycket på alla sätt. Jag satt i ett hav av kärlek och inuti min kropp kändes det som en uppvärmd sommaräng en junieftermiddag. Tänk att allt det här är mitt viskade jag till mig själv mellan två klunkar av nonnis hemmagjorda likör. Vår balkong i Italien är trygghet för mig. Där finns bara kärlek och dit tar man bara de man älskar allra mest. Jag lät min hand vila på min gammelfarmors underarm och lyssnade stillsamt på när min nonno berättade om olika viner för Dasha. Så mycket kärlek på sån liten yta. På natten talade vi om livet och jag blundade och andades in, mindes förra gången jag låg i den dubbelsängen en varm majhelg i fjol, ja jag blundade och mindes och för några sekunder var jag tillbaka där och då. Jag har haft de lyckligaste stunderna i mitt liv i den dubbelsängen.

Nu ligger jag i min dubbelsäng i min lägenhet och de naturfärgade lakanen är krispiga och luktar hemma. Imorgon är det måndag och det innebär struktur och organisation, men även en ny vecka där allt kan hända. Man hoppas och önskar sen väntar man och ser. Sov gott mina älskade.