Det trillar tårar ner för min kind, lugna tårar som lämnar spår av salt på nyckelbenen när de ramlar från hakan. Det kan vara en helt vanlig tisdag i maj för mig men en av de värsta dagarna i livet för någon annan. Så många man aldrig mött och någon man håller så nära hjärtat. Som idag har en tisdag som är allt annat än vanlig, en tisdag som de kommer att minnas för resten av deras liv. Den 24 maj 2011.

Jag tänker på allt ont i hjärtat jag gett mina nära när min egen hjärtesorg varit ohållbar. Alla gånger jag skrikigt och gråtit och sagt att nu orkar jag inte mer, nu vill jag inte leva längre. Nu gör hjärtat så ont att jag hellre dör. Tänker på hur de har suttit där och försökt göra alla rätt. Min familj och mina närmsta vänner. Hållit min hand, tänt min cigarett, fyllt på mitt glas, bränt av ett skämt och lagat min favoritmat. Sagt alla de snälla och rätta sakerna man kan säga. Kommer ihåg känslan av att de inte vet hur det känns.

Så slår det mig nu att jag aldrig vetat hur det känts för dem heller.

Men sen sitter man här med någon som står en så nära, så obeskrivligt nära och plötsligt är det ombytta roller. Och jag skulle ge allt i världen för att vara den med krossat hjärta än den som försöker säga rätt saker. Jag vet hur ont det gör. Men mest av allt – den plötsliga känslan av att förstå hur det har känts i dem. Smärtan i att försöka säga de rätta sakerna men innerst inne veta att vad jag än säger kommer ingenting hjälpa. Inga ord kan bota hjärtesorg om de inte kommer från personen som orsakat den. Den otroliga svagheten i att bara den som orsakat smärtan kan göra det bra igen. Jag vet exakt hur det är och därför gör det så ont när någon man känner som är så stark plötsligt är så svag.

En helt vanlig tisdag i mitt liv. En dov smärta i hjärtat man efter mycket träning lärt sig leva med. Men för någon annan allt annat än en vanlig tisdag.

Jag dör för den här videon. Ryser i hela kroppen när jag tittar på den utan att riktigt kunna definiera känslan. Väldigt stark bild och vackraste musikvideon sen Runaway.

Det har varit ett långt år. Fem månader har gått och när jag tänker tillbaka känns det som fem år. Så mycket som har hänt. Så mycket som har förändrats. Ni vet när man träffar på en bekant som man inte sett på ett halvår eller så? Har några sådana jag stöter på med jämna mellanrum. ”Vad är nytt i ditt liv” frågar jag och de flesta svarar väl allt som mest ”Nej allt rullar på som vanligt.”. Så frågar de vad som har hänt sen sist och jag skrattar. ”Nej inte mycket” svarar jag och vissa ser igenom mig, men vad ska jag göra då, berätta om allt? Nej jag tog hela mitt gamla liv och kastade det åt helvete och började om på nytt. Lite så känns det ibland som att jag har gjort. Herregud.

Jag fick fyra kärleksförklaringar från fyra olika vänner igår. Jag kan inte släppa det. Jag har tänkt på det hela dagen. Inte på det sättet att det värmer i kroppen, jag tänker på det och är helt förundrad. Tanken på att det finns människor som tycker om mig så mycket, är det ens möjligt? Varför mig? Varför inte någon annan av alla fantastiska människor som finns på denna jord? Hur kommer det sig att jag har människor i mitt liv som kommer fram till mig och berättar helt öppet och ärligt från hjärtat hur mycket de tycker om mig? Som gör en sån fin sak för mig? Som känner så fina saker för mig? Jag kan inte förstå det. Jag tycker inte ens om mig själv ibland.

Jag säger som jag har sagt förut. Jag är så tacksam. Igår satt vi på Ute och drack vin, först var vi bara ett par stycken och inom en timme stannade jag upp och såg mig omkring. Där satt jag i ett hav av gamla och nya vänner. Som alla kom så bra överrens, som skrattade och skålade, lärde känna och öppnade upp sig. Det var en så obeskrivligt vacker stund och jag kunde omöjligt förstå att alla dessa människor var mina vänner.

Så otroligt tacksam.

Till er, mina älskade och fantastiska vänner: Tack. Utan er är jag ingenting. Om ni bara visste hur fina, godhjärtade och varma personer ni är. Ni är allt.

Det här är en jobbig dag.

Är inte den här låten den vackraste låten någonsin?

Steget – Jag Skulle Dö För Dig