Hej Michaela. Har läst din blogg för evigt och tycker du verkar vara så klok. Jag behöver verkligen hjälp. Jag och min kille har varit ett par i snart fem år och bor tillsammans. Vi är 22. Han har tagit upp med mig att hans känslor har svalnat lite de senaste månaderna, men att han fortfarande älskar mig och vill vara med mig. Hur FAN ska vi tackla det här? Vi vill komma ut starkare ur det här, men jag är så ledsen att jag bryter ihop. Jag hoppas verkligen att det ”bara” är en svacka. Vad skulle du göra om din partner kom till dig och sa såhär? Så tacksam för svar. <3
Hmm… det är såklart inte kul att öra och jag förstår att det är jobbigt. Jag hade nog frågat honom om han vet ungefär vad detta kan bero på. Och be honom vara 100% ärlig. Kanske är det så att det är saker som saknas i relationen eller har försvunnit med åren som han inte vågar ta upp. Om ni sätter er ner och pratar kanske ni kommer fram till vad som skulle kunna bli bättre i relationen och då kan ni fokusera på det. Så skulle jag gjort i alla fall. Försöka vara lyhörd, visa att jag vill kompromissa och är beredd på att göra vad som krävs för att få det att funka. Sedan får man försöka landa i tanken att om det inte funkar så funkar det inte, men då har man i alla fall gjort sitt bästa.
Någon som har varit i samma situation som kan komma med tips?
<3
jag måste fråga, var har du köpt ljusen i vänskapsknuten? Jag hittar aldrig ljus som passar till den förutom på svenskt tenn (såklart)..
Jag köper ljus lite varstans så ”beskär” jag dem längst ner så att de passar till ljusstaken! Tar alltså en kniv och gör dem smalare. Just de här specifika ljusen hittade jag faktiskt en bunt av när vi skulle flytta från förra lägenheten så de är D’s, jag gissar på att han har fått dem av en släkting eller att något ex har köpt dem för jag tror inte att han har valt ut dem själv (han ägde inte ens en ljusstake när vi träffades haha!).
Hej Michaela. Hoppas du har (eller haft beroende på när du läser detta) en underbar vistelse i Marrakech. jag har en fråga som jag hoppas att du har möjlighet att besvara, den är lite känslig. Det handlar om rasism och hur man bemöter det på bästa sätt. Jag har utländskt påbrå och har haft turen (sjukt egentligen) att aldrig fått uppleva att någon typ av rasism pga detta. Tills idag. En bilist körde nästan över mig vid ett övergångsställe men som tur tog han sig tiden att stanna för att be om ursäkt. Nej det gjorde han inte. Han stannade för att ropa ”jävla svartskalle” efter mig. Yes, du läser rätt. Jag är alltså en jävla svartskalle för att han inte kan grundläggande trafikregler. Jag blev väääldigt paff, så pass att jag inte kunde klämma ut ett enda ord i försvar. Så nu sitter jag här, kl 03 på natten och kan inte sluta tänka på det. Känner mest irritation över att jag bara fortsatte gå, samtidigt som det förmodligen var det enda rätta i situationen. Eller? Hur hade du gjort i den här situationen?
Jag hade blivit rasande. En gång när jag och D skulle handla mat började en tant skrika ”Jävla invandrare, åk hem!” efter D. Jag vart HELT chockad och ville slå kärringen på käften (ursäkta mig men det är ju sant). Så fruktansvärt hemskt, oförskämt och bara förjävligt att människor är så rasistiska som de är. Mår verkligen illa av det. Jag har noll tolerans för rasism och ryter alltid ifrån – MEN. Det finns undantag. T.ex. kl 03 på natten när en man skriker ett rasistiskt ord efter en. Uppenbarligen är han ju hotfull redan från början, vem vet vad som hade kunnat hända om du hade sagt ifrån? Han kanske hade gjort dig illa eller så. Jag hade troligtvis reagerat precis som du – bara gått vidare men sen inte kunnat släppa det av ilska och frustration. Men du gjorde helt rätt tycker jag. Stå alltid på dig och våga säg ifrån när människor hasplar ur sig rasistiska glåpord, men inte om du riskerar att bli skadad. Tyvärr. Det är så hemskt att rädslan segrar i vissa situationer… hela grejen gör mig bara så ledsen. Folk måste vara snälla mot varandra <3
Hej, vart kommer den fina mössan ifrån. Exakt vad jag letat efter i flera år, så bra stil på dig! Kram
Den är från FWSS (adlink), jag har fått så mycket komplimanger för den och den är supervarm, så tips tips!
Hej fina Michaela! För ungefär ett år sedan blev jag utbränd, och därför känner jag igen mig mycket i det du skriver här men även i din bok ”jag är inte perfekt tyvärr” (min favoritbok btw, älskar den!!) Nu är mitt liv i full gång igen men jag känner att jag inte klarar av lika mycket som innan. Så fort det blir lite för mycket lägger min kropp av och jag blir helt förtvivlad. Blir man helt återställd eller hur ska man lära sig att acceptera att man aldrig kommer fungera som förr? Kram
Jag känner inte att jag har blivit återställd utan snarare att jag har fått hitta nya sätt att jobba på. Jag ÄLSKAR mitt jobb och känner stor passion till det jag gör, men kan också lätt känna av utbrändhet så fort jag växlar upp. Det gör att jag måste göra vissa uppoffringar för att prioritera sådant som är viktigt för mig. Till exempel så går jag på mindre event, så att jag får mer tid över för att jobba och samla inspiration och utveckla mitt företag. Sedan jobbar jag hemma en dag i veckan varje vecka – det ger mig massa lugn och kraft. Jag tror att nyckeln är att ha tålamod, inte pressa sig själv, inte hamna i gamla vanor och försöka hitta nya vägar för hur man ska gå igenom livet. Puss!
Vilken mysig helg du ser ut att ha haft och vilken kämpe hon är, lilla Corinne! Måste även fråga en fråga som dök upp när jag lyssnade på er senaste podd. Du pratade om din farmor och farfar som bott i Sverige, när gjorde de det? Är din pappa född här eller flyttade de hit senare i livet eftersom deras son med familj hamnade här? Blev lite nyfiken då jag själv är barnbarn till två italienare som bott här sedan 60-talet. Kram!
Visst är hon <3
Min pappa föddes i Sverige, min farmor och farfar flyttade hit innan de fick barn. Så de har bott i Sverige i nästan halva sitt liv innan de runt 55 bestämde sig för att flytta ”hem” till Italien igen. Jag tror att de bodde i Sverige i cirka 40 år. Min faster flyttade dock till Italien redan när hon var typ 18 år, trots att hon är född och uppvuxen i Sverige. Jag antar att hennes italienska rötter var för starka 🙂
Puss!
Härligt ljus outfit! 😀
Gillar verkligen din kortare och lite mörkare frilla! Klär dig väldigt bra.