Frågor med Forni

Hej Michaela. Har läst din blogg för evigt och tycker du verkar vara så klok. Jag behöver verkligen hjälp. Jag och min kille har varit ett par i snart fem år och bor tillsammans. Vi är 22. Han har tagit upp med mig att hans känslor har svalnat lite de senaste månaderna, men att han fortfarande älskar mig och vill vara med mig. Hur FAN ska vi tackla det här? Vi vill komma ut starkare ur det här, men jag är så ledsen att jag bryter ihop. Jag hoppas verkligen att det ”bara” är en svacka. Vad skulle du göra om din partner kom till dig och sa såhär? Så tacksam för svar. <3

Hmm… det är såklart inte kul att öra och jag förstår att det är jobbigt. Jag hade nog frågat honom om han vet ungefär vad detta kan bero på. Och be honom vara 100% ärlig. Kanske är det så att det är saker som saknas i relationen eller har försvunnit med åren som han inte vågar ta upp. Om ni sätter er ner och pratar kanske ni kommer fram till vad som skulle kunna bli bättre i relationen och då kan ni fokusera på det. Så skulle jag gjort i alla fall. Försöka vara lyhörd, visa att jag vill kompromissa och är beredd på att göra vad som krävs för att få det att funka. Sedan får man försöka landa i tanken att om det inte funkar så funkar det inte, men då har man i alla fall gjort sitt bästa.

Någon som har varit i samma situation som kan komma med tips?

<3

jag måste fråga, var har du köpt ljusen i vänskapsknuten? Jag hittar aldrig ljus som passar till den förutom på svenskt tenn (såklart)..

Jag köper ljus lite varstans så “beskär” jag dem längst ner så att de passar till ljusstaken! Tar alltså en kniv och gör dem smalare. Just de här specifika ljusen hittade jag faktiskt en bunt av när vi skulle flytta från förra lägenheten så de är D’s, jag gissar på att han har fått dem av en släkting eller att något ex har köpt dem för jag tror inte att han har valt ut dem själv (han ägde inte ens en ljusstake när vi träffades haha!).

Hej Michaela. Hoppas du har (eller haft beroende på när du läser detta) en underbar vistelse i Marrakech. jag har en fråga som jag hoppas att du har möjlighet att besvara, den är lite känslig. Det handlar om rasism och hur man bemöter det på bästa sätt. Jag har utländskt påbrå och har haft turen (sjukt egentligen) att aldrig fått uppleva att någon typ av rasism pga detta. Tills idag. En bilist körde nästan över mig vid ett övergångsställe men som tur tog han sig tiden att stanna för att be om ursäkt. Nej det gjorde han inte. Han stannade för att ropa ”jävla svartskalle” efter mig. Yes, du läser rätt. Jag är alltså en jävla svartskalle för att han inte kan grundläggande trafikregler. Jag blev väääldigt paff, så pass att jag inte kunde klämma ut ett enda ord i försvar. Så nu sitter jag här, kl 03 på natten och kan inte sluta tänka på det. Känner mest irritation över att jag bara fortsatte gå, samtidigt som det förmodligen var det enda rätta i situationen. Eller? Hur hade du gjort i den här situationen?

Jag hade blivit rasande. En gång när jag och D skulle handla mat började en tant skrika “Jävla invandrare, åk hem!” efter D. Jag vart HELT chockad och ville slå kärringen på käften (ursäkta mig men det är ju sant). Så fruktansvärt hemskt, oförskämt och bara förjävligt att människor är så rasistiska som de är. Mår verkligen illa av det. Jag har noll tolerans för rasism och ryter alltid ifrån – MEN. Det finns undantag. T.ex. kl 03 på natten när en man skriker ett rasistiskt ord efter en. Uppenbarligen är han ju hotfull redan från början, vem vet vad som hade kunnat hända om du hade sagt ifrån? Han kanske hade gjort dig illa eller så. Jag hade troligtvis reagerat precis som du – bara gått vidare men sen inte kunnat släppa det av ilska och frustration. Men du gjorde helt rätt tycker jag. Stå alltid på dig och våga säg ifrån när människor hasplar ur sig rasistiska glåpord, men inte om du riskerar att bli skadad. Tyvärr. Det är så hemskt att rädslan segrar i vissa situationer… hela grejen gör mig bara så ledsen. Folk måste vara snälla mot varandra <3

Hej, vart kommer den fina mössan ifrån. Exakt vad jag letat efter i flera år, så bra stil på dig! Kram

Den är från FWSS (adlink), jag har fått så mycket komplimanger för den och den är supervarm, så tips tips!

Hej fina Michaela! För ungefär ett år sedan blev jag utbränd, och därför känner jag igen mig mycket i det du skriver här men även i din bok ”jag är inte perfekt tyvärr” (min favoritbok btw, älskar den!!) Nu är mitt liv i full gång igen men jag känner att jag inte klarar av lika mycket som innan. Så fort det blir lite för mycket lägger min kropp av och jag blir helt förtvivlad. Blir man helt återställd eller hur ska man lära sig att acceptera att man aldrig kommer fungera som förr? Kram

Jag känner inte att jag har blivit återställd utan snarare att jag har fått hitta nya sätt att jobba på. Jag ÄLSKAR mitt jobb och känner stor passion till det jag gör, men kan också lätt känna av utbrändhet så fort jag växlar upp. Det gör att jag måste göra vissa uppoffringar för att prioritera sådant som är viktigt för mig. Till exempel  så går jag på mindre event, så att jag får mer tid över för att jobba och samla inspiration och utveckla mitt företag. Sedan jobbar jag hemma en dag i veckan varje vecka – det ger mig massa lugn och kraft. Jag tror att nyckeln är att ha tålamod, inte pressa sig själv, inte hamna i gamla vanor och försöka hitta nya vägar för hur man ska gå igenom livet. Puss!

Vilken mysig helg du ser ut att ha haft och vilken kämpe hon är, lilla Corinne! Måste även fråga en fråga som dök upp när jag lyssnade på er senaste podd. Du pratade om din farmor och farfar som bott i Sverige, när gjorde de det? Är din pappa född här eller flyttade de hit senare i livet eftersom deras son med familj hamnade här? Blev lite nyfiken då jag själv är barnbarn till två italienare som bott här sedan 60-talet. Kram!

Visst är hon <3

Min pappa föddes i Sverige, min farmor och farfar flyttade hit innan de fick barn. Så de har bott i Sverige i nästan halva sitt liv innan de runt 55 bestämde sig för att flytta “hem” till Italien igen. Jag tror att de bodde i Sverige i cirka 40 år. Min faster flyttade dock till Italien redan när hon var typ 18 år, trots att hon är född och uppvuxen i Sverige. Jag antar att hennes italienska rötter var för starka 🙂

Puss!

  1. Hej fina Michaela! Jag har ett svar till relationskommentaren.

    Jag och min sambo är 21 år och har varit tillsammans i 3,5 år och bott ihop 1,5 år. Vi har haft det jättebra hela tiden med lite bråk och tjafs men givetvis kom det in en del störomoment och vardagsgnabb i och med att vi flyttade ihop och det är en del saker i vår vardag som vi stör oss på varandra (Sedan är ju konsten att lära sig välja vad som är viktigt att lägga energi på och inte) Jag försöker bygga upp en karriär och jobbar därför nästan alltid fredag- och lördagkvällar vilket har känts fine eftersom jag har världens snällaste pojkvän som inte klagar på det och jag har känt att “det är en period nu, det blir bättre sedan” Men detta och att man blir så bekväm med varandra och att allt blir slentriant ledde till att jag började tappa känslorna och kände så till och från i flera månader, innan jag tog upp det på riktigt med honom. Jag hade nämnt det några gånger för att jag vill vara ärlig mot honom men det var en vän till mig som fick mig att slå slag i saken. Då visade det sig att han också började tveka på om vi bara var vänner. Detta kom som en chock för mig men vi bestämde oss för att vara ifrån varandra. Han var kvar i lägenheten och jag åkte hem till mina föräldrar. Detta var en av de absolut värsta kvällarna i mitt liv, för det känns så mycket värre när du inte kan vara med någon pga att ni tappat känslorna fast det är en människa du älskar och den finaste på jorden, än om du är arg och förbannad på personen. Nu blev vi mer ledsna för att kärlekskänslorna saknades. Tack och lov, för oss, krävdes det bara ett dygn ifrån varandra innan vi insåg att vi ville vara tillsammans. Givetvis kan ju detta visa på motsatsen också och då är det ju ett tufft beslut man måste ta, men vi lever bara en gång och man måste vara sann mot sina känslor. Mitt villkor för att vi skulle fortsätta tillsammans var att ändra några saker i vårt förhållande, och den största grejen var att hitta på mer saker tillsammans. Vi har inte jättemycket intressen ihop men då gäller det att hitta sådant båda gillar och fokusera på dem. Dessutom måste jag säga att sex är a och o. Vi hade haft problem med det i nästan ett år av olika anledningar och sex håller relationen vid liv.

    Lycka till med din relation och i slutändan blir det alltid det bästa för dig ändå <3

  2. Hej,

    Svar på första frågan från läsare.

    Jag tror (bara genom att utgå från mig själv och hur jag hade tänkt om jag var kille) att pojkvännen berättar detta för sin tjej för att han vill få henne att anstränga sig, säkert att hon varit något av följande :Obrydd om honom, otrevlig, berör honom inte, stressad och upptagen, lyssnar inte på honom, slutat bry sig om att visa sig fin för honom ibland, eller kanske något likanden… de kanske tappat gnistan lite så han kanske vill att hon ska ”anstränga” sig lite? Menar inte att hon INTE gör det men ibland kan man bli lite blind i sin relation och bli lite för bekväm…

  3. Ehhhh vem vill vara med någon som inte har känslor för en till Max och funkar det är världens bästa grej att vara tillsammans? Jag tror han kommer göra slut och sagt detta för att soften the blow innan han väl tar sig modet. Typ som att nu har jag förvarnat dig så försök inte bli besviken. Kanske tom orden “du vet de där jag sa för 6 månader sen nu känner jag verkligen att det stämmer men jag gav det tid”…

    Inte alls en kul situation men du är ung så försök flytta ut och satsa på DITT liv till Max nu, kanske han kommer börja jaga dig igen om du gör det och de kan han väl få göra men stanna inte med någon för det är en vanesak.

  4. Hej Michaela! Skulle du kunna rekommendera någon/några bra psykologer med både PDT och KBT som inriktning? I Stockholm ska jag tillägga också. Behöver verkligen tips i den stora djungeln.

    Kram, S

  5. Hej, ville svara på den första frågan du tog upp. För dig som skrev frågan, jag var i samma situation förr. Min kille sade att han tappat lite känslorna för mig och tvekade på vårt förhållande. Sedan blev det bättre, men till slut lämnade han mig. Tiden från att han först berättade om sina känslor som svalnat till dagen då han lämnade mig var en av de mest stressiga och osäkra tiderna i mitt liv. Det var otroligt jobbigt att leva med tanken om att han snart kanske lämnar mig igen (detta var innan vi gjorde slut alltså). Det var nästan enda tanken i mitt huvud då, att han inte känner för mig som förr och att vårt slut börjat. Det behöver ju absolut inte vara såhär för dig, men fastän han då övertygat mig om att allt var precis som det skulle efter första gången han berättade om sina känslor som inte var som förr, kom hans vilja att göra slut senare out of nowhere för mig. Det gjorde så himla ont. Hoppas allt blir bra med dig, man ska inte behöva leva i ett osäkert förhållande<3

  6. Tack för svaret på min fråga! Dessa inlägg är veckans höjdpunkt i din blogg enligt mig, älskar att lära känna dig bättre – stort som smått. Hoppas du får en härlig jul med dina nära!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

sub archi