Jag hade någon typ av spirituell upplevelse i morse. Det var ingenting speciell som hände, det var bara helt sjukt? Slutar aldrig att förvånas över hur man som människa fungerar.

Gick till jobbet i solen längst med Riddargatan och kände mig oövervinnerlig. Det var samma känsla som kom till mig när jag stod på min yogamatta i Costa Rica för 1 1/2 år sen och nu kom den till mig igen, lika stark och oväntad som sist.

Man skojar inte bort oövervinnerlighet.

Självklart kan jag som människa känna en massa starka saker varje dag. Lycka när jag vilar blicken på någon jag håller kär, irritation när någon inte förstår eller trötthet när kroppen har slut på bränsle. Jag kan för en sekund, en timme eller en hel dag känna lycka, rikedom, hat, frustration, besvikelse – you name it. Men det är något med att känna äkta oövervinnerlighet som är nästan omänskligt. Jag känner det och tänker att det måste vara kroppens naturliga heroin, den här känslan.

Sist jag kände den hade jag yogat timmar och åter timmar på en matta i en djungel på andra sidan jorden. Mediterat, dansat i soluppgången och låtit vågorna skölja över mig i solnedgången. Mitt inre befann sig på jordens renaste plats och jag åkte därifrån som pånyttfödd. Efter den resan har jag varit en bättre människa.

Men att samma känsla kom till mig idag, en helt vanlig tisdag på Riddargatan, det var fan en välsignelse. Jag har gått och grubblat på saker länge nu, en del av mig har liksom skavt. Det har känts som att något i mig har möglat och istället för att kasta det i papperskorgen så har jag inte kunnat rensa ut det. Och så i morse var det bara borta.

Det är skillnad på att försöka lura till sig bra känslor och att faktiskt vara i äkta sinnestillstånd. Jag skriver ju mycket om det här i min bok. Om hur jag har levt många år i mitt liv med att tro att jag har känt saker som kanske inte har varit äkta. Jag har stått på ett dansgolv med mina vänner och tänkt att ”Jag är lyckligast i världen”. Men egentligen är det bara min hjärna som lurar mig till att få känna så – för att palla med det där som annars skaver mer än vad en människa klarar av. Man lurar sig själv för att orka fortsätta framåt. Det är skillnad på det och på den känslan som kom till mig i morse. Jag tror att det var mitt undermedvetna som har jobbat stenhårt de senaste veckorna, utan att jag har förstått exakt hur hårt det har jobbat. Hela jag har varit på en mental yogamatta i Costa Rica utan att jag har förstått det själv.

Det känns som att jag har ordnat en överraskningsfest till mig själv? En extremt märklig känsla.

Men så sitter jag här i loungen på kontoret, lyssnar på Svart bil med Miriam Bryant och överhör Bianca och Carro som pratar om möbler.

Plötsligt oövervinnerlig.

Wow alltså, det ska bli så kul och häftigt att åka på yogaresa om två veckor. Jag undrar vad jag kommer att hitta i mig själv under den veckan. Spännande. Jag känner att jag är på rätt väg i alla fall. Mot en ny plats i livet.

Jag vet inte varför men jag har funderat mycket senaste tiden på varför jag känner som jag gör i vissa situationer. Det är ingenting nytt förresten, det där med funderandet, utan det är en del av min personlighet. Det analyserande som aldrig slutar. Jag har i alla fall funderat på varför jag har så lätt att förlåta i vissa lägen medan jag i andra lägen inte kan förlåta över huvud taget. Det har känts så märkligt att jag kan vara så kortsiktig i vissa argumentationer eller situationer och så långsiktig i andra. Det händer saker i mitt liv, eller runtom det, som jag kan se rationellt på och sedan lägga bakom mig. Men så finns det saker jag inte kan släppa och har svårt att se rationellt på.

Jag har kommit på vad det är som jag har svårt att förlåta. Otacksamhet. Jag har otroligt svårt för otacksamma människor. Som bara går genom livet, tar vad de vill ha och sedan struntar i att ge. Som bara tackar sig själva i livets stora tacktal och glömmer att tacka de som så självklart står där bakom. Människor som inte ens ser det som andra gör för dem, eller som bara struntar i att vara tacksamma. Som säger tack i stunden och sedan kastar handlingen till det förflutna. Som glömmer bort vad andra människor har gjort för dem.

Jag inser också att människor som i filmer, böcker och tv-serier inte uppskattar saker andra gör för dem, tar andra karaktärer för givet eller bara är jävligt otacksamma – avskyr dem. De blir alltid mina minst omtyckta karaktärer.

Vilket personlighetsdrag har ni svårt för?

Det här var egentligen inte alls det jag skulle blogga om, för på kvällens blogglista stod nämligen något annat. Dagens fem bra saker-listan! Jag tänkte att jag skulle försöka få upp en sådan lista ungefär en gång i veckan för att påminna mig själv och er om att skriva ner eller tänka på fem bra saker med varje dag. Nu blev det förvissa en negativ start i detta inlägg, men vi avslutar med positivitet trots allt. I vissa inlägg kan man väl få plats med båda 🙂

Fem bra saker med idag:

1. Jag har träffat Cilla, som beräknas föda sin son om prick en vecka! Vi åt avokadomackor på Pom & Flora och så fick jag prata av mig om en grej som tyngt mig. Fina vän.
2. När vi skulle gå från Pom & Flora så gick vi in i Annika Leone som är en bekant till mig. Hon hade överhört vårt samtal om att föda barn och erbjöd Cilla råd om hon behövde. Hon sa ”Om du vill så kan Michaela koppla ihop oss, så kan du höra av dig till mig om du behöver tips och råd eller så? Jag skriver mycket om graviditet, förlossning och föräldraliv så jag hjälper gärna till!”. Det var så en otroligt fin och osjälvisk gest gentemot mig och Cilla, att Annika ville hjälpa Cilla med eventuella oroligheter inför hennes första barn. Så jävla snällt.
3. Jag har jobbat hemifrån och unnade mig själv två avsnitt av Mad Men på eftermiddagen, med en stor kaffe och ett paket Ballerina-kakor. Lyx!
4. Det här är egentligen en punkt från igår, men känslan sitter i även idag så den får följa med på dagens lista. Jag har börjat jobba med en skrivmentor och fick mina första texter rättade denna vecka. Det gav mig nytändning på skrivandet, något som jag har saknat, men också självförtroende. Jag vet vad jag håller på med, jag älskar det jag gör, nu ska jag bara finslipa mina kunskaper inom det. Tack Laura för dessa känslor!
5. Klockan är 18.11 när jag skriver det här. Jag är nyduschad, hemmet är nystädat och inkorgen står på 4 (istället för 54). Det betyder att jag kan vara ledig ikväll, äta middag med D och titta på en film tillsammans. MYSIGT!!!

En bild från förra veckans Maria Nila-fest!

God morgon älsklingar!

Solen skiner, jag sitter på kontoret och ska strax sticka iväg för ett möte. Ville bara kika in och säga hej först. Plus att jag har en fråga!

Får ju en del kritik i lille bloggen om att mitt skrivande inte håller och jag skulle ljuga om jag sa att det inte börjar ge en törn på självförtroendet. Jag har alltid varit så trygg och framför allt glad i mitt skrivande men jag märker att jag inte tycker att det är lika roligt längre eftersom jag tvivlar på mig själv. Kanske är det en åldersfråga, när jag var yngre kom jag väl undan med bristande språk medan det håller inte längre när jag är 28 år och släppt tre böcker som sålt i tiotusentals exemplar. Eller något, jag vet inte? Känner bara att jag skulle behöva lära mig mer och utvecklas. Mest för att känna på vad jag klarar av och inte samt hitta tillbaka till självförtroendet och lusten. Annars kommer det aldrig bli en fjärde bok som det känns nu.

Min fråga är om ni har någon kurs att rekommendera? Kriterierna är:
att den ska vara på distans pga har inte tid att ta mig någonstans + lite jobbigt med klassrum när man är lite offentlig
att den ska vara kort och effektiv pga jobbar ju ganska mycket så har inte jättemycket tid över
att den ska fokusera på att utveckla skrivkunskaper – grammatik, innehåll, språkuppbyggnad? När jag googlar hittar jag massa kurser om att komma igång/den kreativa processen osv. men jag tror (?) att jag behöver mer stöd i själva grammatiken eftersom jag är begränsad i den.

Alternativt om det finns någon härlig person där ute som kan tänka sig att vara mentor? För ersättning såklart!

Jahopp det var det – man är aldrig för gammal för att utvecklas och det vore skönt att få lite stöd, både för utvecklingens skull men också för att hitta tillbaka till just tryggheten i att jag faktiskt skriver bra – men kan bli bättre. Har grottat ner mig alldeles för mycket i att jag knappt kan skriva alls senaste tiden, usch vilken obehaglig känsla det är. Upp ska självförtroendet!

Ok nu måste jag springa till mitt möte, puss!

Söndagsmorgon hemma i Stockholm och jag har precis vaknat efter 13 timmars sömn… eller om det var 14? Somnade vid 19-tiden igår och vaknade vid 09 idag. Behövde nog ta ikapp lite sömn även om jag måste erkänna att jag slogs av stresspåslag när jag kom hem till Stockholm igen. Det är inte ofta som jag åker på semester och sedan känner att jag inte har fått nog när det är dags att åka hem men den här gången var det precis så. Det kändes inte ens mysigt att kliva innanför dörren igår? Jag vill inte att sommaren ska ta slut och framför allt inte vår vecka på Mykonos. Hade lätt kunnat stanna i några dagar till, trots ett späckat schema och mycket fest, som annars brukar göra mig ordentligt skör. Som högkänslig har jag generellt svårt för stora sociala sammanhang + mycket alkohol, vilket var exakt det som den här veckan bestod av, men jag kände inte av det alls. Den där stressen som annars brukar smyga sig på. Ångesten efter för mycket festande, för intima samtal, för mycket människor på en och samma gång. Den fanns inte och jag är så jävla glad över det. Min kropp var fylld av kärlek till mig själv och mina medmänniskor och det enda som fick cirkulera i den var god energi. Till och med efter en situation under veckan där jag kände mig obekväm och intvingad i en orättvis position kunde jag blicka inåt, känna efter vad jag står för och vad som är jag, och sedan släppa det (så gott som en högkänslig person kan släppa :).

Jag är väldigt tacksam över en så friktionsfri semester, vilken kan vara svårt när det är tio personer som ska semestra en vecka ihop för första gången (!) och hälften aldrig har träffats förut (!) men herregud så roligt vi har haft. Kärlek, vänskap, gemenskap och en rejäl dos humor får beskriva den här resan. När livets känns tungt ska jag ta fram minnena från Mykonos och låta dem värma mig. Världens finaste resa. Tack gänget, älskar er!

Nu ska jag bara hitta lugnet i Stockholm, som jag hoppas att jag kommer in i snart. Vardag, rutiner och det vanliga livet. Jag känner mig inte alls redo så jag är glad att jag har 50% semester en vecka till (eller två, beroende på lite olika grejer). Så att jag får smygstarta hemmalivet.

Först ut står i alla fall frukost på schemat. D ligger och sover här bredvid mig i sängen, det är två slagna hjältar här i lägenheten idag 🙂 Puss mina hjärtan, vi hörs lite senare. Jag har en rejäl bildbomd från sista dagarna som ni ska få ta del av!

Från vänster: Marcus, Kajsa, Sam, Malin, Tneo, jag och D. Linn och Mattias saknas på bilden <3