Hej! Jag vet givetvis inte om ni har gjort det här så känns lite förmätet att komma med tips – men har ni tänkt på att ta in en nattnanny 1-2 + dagar i veckan? Det gör under när man själv har sömnbrist <3
Om jag ska vara ärlig så ångrar jag lite att vi inte gjorde det när Dante var spädbarn! Jag vet att det är tabubelagt i Sverige men jag vet också att det finns fantastiska nattnannys som har lång erfarenhet med barn och är ett fantastiskt stöd i den sköra bebistiden. Nu känns det inte som att det skulle vara användbart då Dante är så stor men att ha det stödet som nybliven förälder tror jag kan vara fantastiskt. Det tog emot för mig personligen att anlita någon när han var liten och jag lyssnade på min magkänsla (som sagt, ångrar mig ändå lite såhär i efterhand) men vi får se till kommande bebis!
Kan du inte berätta mer om vad du gjort så att du inte blivit utbränd efter att Dante kom? Ge några exempel, vi ska också bli föräldrar och skulle behöva veta hur man ska prioritera! Tänker att det är lätt att fortsätta som vanligt med jobb, socialt osv. Hur vet man vilka saker man ska dra ner på?
Tacka nej till allt sånt som inte är nödvändigt – både privat och professionellt! Jag har sållat på ett väldigt effektivt sätt för att orka med allt men samtidigt må bra och ha kul (så gott det har gått!). Inför varje vecka brukade jag se över vad som fanns inplanerat och om det kändes mycket så sållade jag bort det som inte var absolut nödvändigt för mitt jobb eller för min själ och mitt välmående (ett träningspass kan ju vara supernödvändigt eller träffa en kompis på ett glas vin så man inte blir tokig). Sedan bokade jag aldrig in mer än 2 saker per dag för det var det jag orkade med. Och! Jag vågade be folk om hjälp. Jag har aldrig haft så mycket prestige i just den delen. Jag har bett om avlastning när jag har behövt det eller i förebyggande syfte. Det har bara resulterat i att Dante har massa fler trygga vuxna i sin närhet!
Alla föräldrar och barn är olika, alla fungerar olika. Men för min del: tacka nej, sålla, effektivisera, våga be om hjälp, avlastning, värdera mitt själsliga välmående utifrån min egen måttstock och inte andras (som sagt, vin med kompis kan vara mer värdefullt än en timmes sömn ibland).
Hej,
Hur hjälper man en vän som är utmattad, kanske påväg till utbränd? Hon har blivit sjukskriven och börjat få hjälp i utmattningen. Jag som vän känner mig hjälplös då jag har 0% erfarenhet och är osäker över hur jag ska agera på bästa sätt för att finnas där!
Mvh
Anonym
Du behöver inte göra mer än att lyssna och säga att du finns där. Bara att du skriver till mig tycker jag gör dig till världens bästa vän :-). Det viktigaste är att inte bli dömd av de i ens närhet så sålänge du inte dömer utan stöttar så gör du alla rätt. Puss!
Har du Och din moderator någonsin varit oense om kommentarer som släppts igenom? 
Absolut! Men aldrig i något stort. Det kan handla om en kommentar som är en gränspuck på att godkännas eller inte så har vi tyckt olika. Min åsikt är att hellre radera än behålla om det är en gränspuck då jag inte har ett uns energi för negativ kritik och då väljer jag att dra linjen ganska tidigt. Puss!
Ett event jag höll i när Dante var 6 månader
Hej!
Jag ska verkligen anstränga mig nu för att formulera mig med noll procent mom-shaming. Detta är en genuin nyfikenhet jag har och hoppas du tar emot det så också. Varför har just du valt att jobba så mycket parallellt med din bebis första tid i livet (från födsel fram till nu)? Är det för att du tycker det är så roligt? Du inte kan pausa pga bli utdaterad i din branch? Ekonomiskt? Uttråkad med Dante (det är ok vi alla blir det hehe)? Jag tycker det är så fascinerande att läsa om alla mammor som väljer att jobba “mycket” med en bebis för alla skriver om hur trötta de är och utmattningssyndrom och då tänker jag att det är ju inte så konstigt? Jag är hemma heltid med min bebis just nu och det är verkligen ett heltidsjobb. Jag är absolut inte en hemma mamma som inte rör mig utan hittar på massor (tills corona kom) och älskar det. Så är verkligen bara genuint nyfiken. Alla gör det som är bäst för sig och sin bebis. Tack för en härlig plats på internet!
Du hade ju svaret på din egen fråga 🙂 Det är flera faktorer som spelar in för mig:
Ja, det är delvis för att jag tycker att det är så roligt.
Nej, jag har inget jobb att komma tillbaka till om jag går på 100% mammaledighet som influencer. Det är i stort sett helt omöjligt att försvinna från radarn och sen komma tillbaka – både i form av hur attraktiv man är för följare samt för samarbetspartners. Jag har svårt att se att en influencer skulle kunna komma tillbaka på samma storlek efter ett sånt stort avhopp, om ens komma tillbaka alls.
Så ja, det går ju hand i hand med det ekonomiska. 1 år mammaledig innebär nog flera år med sämre intäkter alternativt ta ett nytt typ av jobb/få in intäkter på andra sätt. Vilket för mig även innebär att göra mig av med personal om intäkterna dalar, så det blir ju en snöbollseffekt.
Ganska tråkigt att vara hemma heltid med en bebis i över ett år, jag erkänner, haha! Och jag vet att alla mina vänner känner likadant oavsett om dom varit 100% mammalediga eller jobbat. Så jobbet har varit en fristad för mig i viss mån.
Sist men inte minst: min assistent slutade samtidigt som Dante kom till världen vilket betyder att jag fick göra hennes jobb i flera månader och hon var ju anställd för att avlasta mig. Det var extremt tufft. När Dante var 5 månader kom Linda in som min högra hand och hjälpte mig men det tog ytterligare några månader för henne att komma helt in i rollen, idag projektleder hon allt på FORNI.
Självklart är det inte konstigt att man blir sjukt trött, för som du säger så är det ett heltidsjobb att vara hemma med bebis. Men jag har behövt, både rent praktiskt och emotionellt, mer än en mammaledighet under det första året. Jag har verkligen insett nu hur driv är en av mina främsta personlighetsdrag, jag KAN inte lägga det på paus. Jag älskar det jag gör, jag älskar kicken av att utvecklas och utveckla. Baksidan är att det har varit väldigt tungt att göra det samtidigt som jag haft en bebis och i en drömvärld hade jag bara gjort det roliga jobbet, inte det tråkiga, men att satsa på ett bolag (eller som i mitt fall, flera) innebär ju att man måste göra alla delarna. Till nästa barn kommer jag dock ha personal på plats som kan hjälpa till med rätt typ av avlastning så att jag kan bolla jobbet och mammaledigheten lättare 🙂
Sist men inte minst! Så har jag verkligen insett hur viktigt det är med jämställdhet för mig sen Dante kom till världen. Jag tänker inte halka efter i min karriär för att jag är kvinna och därmed ”bör” ta mer av föräldraledigheten än partnern (OBS säger inte att alla ser på det så men att normen ser ut så enligt min personliga uppfattning). Jag och Damon kommer dela upp föräldraledigheten på hälften var när framtida barn kommer till världen, när Dante kom var jag hemma 70-80% och Damon 20-30% och jag insåg att det blev så för att jag tog för givet att jag som kvinna skulle vara hemma mest (vi båda driver ju eget, tillsammans dessutom!). Nästa gång delar vi lika!
Tack tack tack för detta inlägget. Har också varit utbränd och får tillbaka symtom då och då och behöver pausa allt då. Har en sådan barnlängtan men min sambo och min mamma anser att jag måste får utmattningen under ”kontroll” först. Men jag tror som du att jag alltid kommer ha med mig en benägenhet. Som både är positiv och negativ som du säger, då jag lyssnar tydligare på min kropp och framför allt agerar efter hur jag mår psykiskt. Hur är dina tankar med att skaffa barn när man varit utbränd? Beundrar alla mammor och är rädd ibland att jag inte kommer orka.
Jag tror att du vet när du är redo. Jag var inte i närheten av en utbrändhet när jag blev gravid men jag känner igen symptomen som kommer då och då, de kommer jag nog ha med mig hela mitt liv. Så gå på din egen intuition <3
Hur gör ni era bananpannkakor? 
Tack för att du tog dig tid att svara på min fråga, uppskattas!
Kloka du, jag har en fråga som du kanske kan besvara i något inlägg.
Hur gör man för att oro inte ska påverka bebisen? Jag är gravid i vecka 24 och just nu känner jag mig lugn och trygg (när hon rör sig i magen och jag känner det? Nej men det är det mysigaste jag hade varit med om), men det har jag inte varit hela tiden och förstår att jag kommer bli orolig och rädd igen när hon väl är här. För att hon ska ha det bra, för hur hon mår, för att något ska hända henne, för att hon ska bli sjuk, för att vi ska göra något fel osv osv. Men jag förstår också att man inte ska visa för mycket oro för barnet, att de uppfattar så mycket och att det påverkar dem. Precis som du har pratat om gjorde jag ett tidigt ultraljud (det fick jag gratis eftersom det var lite osäker hur lång gången jag var pga oregelbunden mens, men jag hade definitivt betalat för det om det hade krävts) och NIPT trots att KUB-testet visade att risken var 1 på 20 000. Allt för att bli så lugn som möjligt.
Hur gör du för att inte visa din oro för Dante för mycket? Hur gör man för att inte påverka bebisen negativt? Känslor är naturligt och fint, såklart, men det känns som att man ibland är ohälsosamt orolig. Hur påverkas egentligen små barn av föräldrars känslor? Du är ju inte barnpsykolog eller barnläkare, hehe, men tänker på att ni ändå har haft det riktigt tufft med magen och öronen och sömnen, så du kanske har funderat på detta och frågat de som vet. Man hör ju ibland att lugna och trygga föräldrar som inte oroar sig får lugna barn som sover hela nätter osv osv, men alltså vad fan? Man blir ju inte mindre orolig av att höra sådant, direkt. :)))
Kram och tack för att du är en av mina favvopersoner på www! <3
Jag var helt själv med mitt barn som sov helvetes till och var ett kolik barn 24-7 365 dagar utan någon form för hjälp. De första 1,5 månad i hans liv skulle han ha mat varje 1,5 timme dygnet runt. Jag satte alarmet om natten och gjorde och gav honom flaska vilket tog ca 30 min så satte jag klockan igen på 1 timme och gjorde om samma sak igen hela natten varje dag.. Han startade så i institution när han var 10 månader. Jag kommer inte ihåg så mycket av hans eller mitt första 2 år pga sömnbrist och utbrändhet. Men jag startade så att arbeta fulltid när han var 10 månader och det blev min fristad. Men Jag var trött och helt färdig. Jag Stod upp kl 6 lämnade kl 7 gick till jobbet 7.30 var fri kl 16 hämtade mitt barn 16.30 och så rullade det på. Varje dag. Helt själv. Det jag vill säga med det här är inte att jag haft det hårdare än dig eller någon annan, men om jag någonsin (vilket jag inte tror) får ett barn mer. Vill jag aldrig sätta mig i en position att inte minnas mitt barns första år för jag är en ”stolt-mamma” man kan inte allt själv. Eller jo man kan men det är ett högt pris att betala. Så om möjlighet för hjälp och avlastning finns -grip den. Nu hade jag inte den möjlighet vilket gjorde att jag klarade mer än vad som är mänskligt. Jag vet inte än idag hur jag klarade det. Idag är min son 4,5 år och jag får äntligen sova om natten. Jag har dock gått ner i timmar för jag vill minnas och få minnen med mitt barn. Det är viktigare än något annat. Vi kan aldrig få baby tiden tillbaka men vi kan få nuet och framtiden.
Michaela,
Måste bara skriva och ge min eloge till ditt fina svar ovan angående varför du inte valt att vara mammaledig 100%. Så moget, välavvägt och sympatiskt svar.
Jag är antagligen lika gammal som dina mamma, (inte för att det spelar någon roll!), och har valt ett liv utan barn, just för att jag redan för trettio år sedan förstod att det skulle vara svårt att kombinera karriär, och också det liv jag vill leva, med småbarn. Jag ångrar absolut inte mitt val, men oj, vad stolt jag skulle ha varit om jag haft en dotter som resonerat som du gör. Önskar dig och din fina familj en underbar jul och en fin början på 2021!
Hej! Tack för ditt kloka svar angående 100% mammaledighet, det var jag som ställde frågan. Intressant att höra olika mammors resonemang kring det. Som du skriver så beror det självklart på många faktorer. Dock kan jag inte släppa tanken på att det även hör ihop med allas vårat duktig flicka komplex. Men TACK för svaret! Keep up the good work. Dante kommer vara stolt över sin mamma som jonglerar allt på en gång.
Hej,
Måste fråga.. du pratar mycket om ”nästa bebis” ”framtida barn”. Är du gravid? Lite svårt att tolka, annars låter det som du tar för givet om ”nästa bebis”, om du förstår hur jag menar?
Jag skriver ju hela tiden om att jag hoppas att jag kan få ett nästa barn och att det går, men känner inte att jag orkar lägga in det varje gång jag pratar om ett eventuellt framtida syskon. Om du följer mig så vet du ju om att Dante inte var någon självklarhet och att jag vore enormt tacksam över att få bli gravid igen. Och om inte det går så ser jag ändå mig själv skaffa ett till barn på något annat sätt än det traditionella. Och nej, jag är inte gravid. Men jag måste väl få drömma om syskon utan att hela tiden förklara mig? Kram