Tack för all pepp kring boken både här och på Instagram! Jag är så glad och taggad på den.
Onsdag idag och livet hemma fortsätter i sin stilla takt. Det skulle ju vara fint väder hela veckan men både måndag och tisdag var molniga och blåsiga – idag däremot! Herregud så härligt väder. Jag ska vårstäda balkongen och ta ut massa leksaker så att vi kan sitta där i eftermiddag och leka och njuta av frisk luft. Vi har sol på balkongen fram till 14 ungefär så då kan inte Dante sitta där, men efter hans eftermiddagsnap blir det balkonghäng. Vi har flera barn som bor i vårt hus och så fort våren kommer hör man alla leka på sina balkonger och på innergården vilket är så mysigt. Man känner sig trygg när man hör barn leka tycker jag.
Anyway, jag har precis avslutat dagens video-möte. Dante sover ju typ 1-2 timmar varje förmiddag så då kör jag och D möten av olika slag på telefon eller video. Det är verkligen märkligt att jobba hemifrån med en bebis som kräver all uppmärksamhet, men jag uppskattade tipsen jag fick från er för någon vecka sen och har tagit dem med mig! Försöker lägga upp dagarna, sätta på mig bekväma men fina hemmakläder och liksom hitta en ny vardag som är anpassad till hur livet ser ut just nu.
Nu blir det svampomelett till lunch, vi hörs senare. Ha en fin dag och njut av solen! Puss!
Hej fina du. Jag har en fråga som jag gärna skulle vilja höra dina tankar och råd kring, som du gärna får ta upp i ”Frågor med Forni”.
Såhär. Jag har haft otroligt svårt att gå vidare efter att jag blev hjärtekrossad för flera år sedan. Dom första åren hade jag total avsmak att ens börja dejta igen då jag blev så krossad av mitt ex. Jag förstod inte hur jag skulle kunna få tillit till en kille igen efter det jag fick gå igenom MEN åren gick och jag kände mest (efter många diskussioner med nära vänner) att jag måste försöka, för att komma vidare, för att glömma, jag hade sörjt tillräckligt länge. Samtidigt är jag en person som vill vara i partnerskap, ser egentligen mig själv inte som singel och med åren som gått blir man ju inte yngre och jag är en så familjär person så jag har alltid sett mig själv bli mamma, få skapa min egna lilla familj mm. Jag började sakta men säkert dejta bara för att ”komma tillbaka” om du förstår mig rätt men hittade inte han med H. Tiden gick och samtidigt som jag försökt tänka att ”när det är rätt så händer det bara” skapades en inre stress. Jag ville inte längre vara ensam, jag ville hitta en trygg punkt, jag ville börja skapa något med någon för att få det där jag dröm om – familj, kärlek, tryggheten att komma hem till någon. Ja du förstår vad jag menar. Till slut accepterade jag bara situationen och bestämde mig att man ska inte stressa fram kärleken, det får ske när det sker. Samtidigt att jag mycket på jobbet så det tog upp mycket av min tid att jag hade annat att tänka på. Så kom förra våren. Jag blev sjukskriven för utmattning och utmattningssdepression (har ett otroligt påfrestande jobb som akut sjuksköterska och körde på under omänskliga förhållanden alldeles för länge och kraschade, när det kommer till mitt jobb vill jag ofta för mycket för mitt eget bästa och vår bransch är ju känd som väldigt tuff, hade under lång tid fått mycket extra pass och till slut orkade inte kroppen). Jag fick i och med min sjukskrivning och hela sommaren hemma tid för reflektion, tid för att tänka på detta igen. Mina vänner hade länge tjatat på mig att ge tinder en chans, något jag varit emot men jag tänkte att när jag hade tid så kunde jag väl göra det om inte annat för tidsfördriv när jag inte orkade annat om dagarna.
Jag fick många matchningar som jag direkt ”sållade” bort för att det var den typen av killar som skrev som jag kopplat till just tinder, där man märker att dom inte söker det jag sökte. MEN så fick jag en matchning med en kille som jag direkt märkte var annorlunda. Han kändes vettig. Och vi började skriva med varandra. Det gick långsamt framåt vilket jag uppskattade, för då kändes det genuint på något sätt. Det var inte det där kommentarerna om hur man såg ut direkt, frågan om att träffas innan man ens hunnit lagt på minnet vad personen hette mm utan han var genuint intresserad av att lära känna mig var min känsla. Allt eftersom tiden gick, kände jag verkligen att intresset för denna kille växte, jag började se potential och det kändes bara i magen som något riktigt bra, något som skulle kunna bli något framöver om det fortsatta kännas som det gjorde där och då. Det var så lätt och prata med han, allt kändes så naturligt och nästan ”för bra för att vara sant”. Vi pratade högt och lågt, pratade om att vi skulle börja ses när jag kom hem igen (var hos mina föräldrar på landet för att komma bort under början av sjukskrivningen). Sedan rasades dom planerna, han fick plötsliga besvär av vad som kom att diagnostisera cancer inom bara loppet av veckor. Han visste om att jag var sjukskriven och vi hade pratat om det under våren/sommaren när vi började prata. Han visste om att jag jobbade som sjuksköterska och med automatik berättade han om beskedet direkt han fick det till mig, som du hör så pratade vi inte bara ”ytligt” utan han valde att berätta något så stort och omvälvande för mig, jag var bland dom första personerna som fick reda på det och fick ta del av den krisen/chocken han fick, det kändes fint på något sätt. Att vi skulle börja ”dejta” blev åsidosatt men sedan dess (det var i juni/början av juli) har vi haft nästan daglig kontakt. Jag har följt hans behandlingar, han min väg tillbaka från sjukskrivningen, han har berättat om hur han mått och jag har försökt stötta han i allt. Det naturliga i att prata har bara känts mer självklart. Och detta har verkligen känts fint, som att det betytt något, känts som att vi fast vi aldrig hann börja dejtat fortsatt skapa någon form av ”relation” till varandra. Vi pratar som sagt nästan dagligen och jag har liksom inte kunnat släppa tankarna på honom helt. Försökt dejta andra men jag faller liksom tillbaka till att tänka på han. Blir glad varje gång han skriver något. Och vi kan prata om så mycket, lättsamma som djupa saker. Nu när hans behandling (för denna gång iallafall) är klar känns det som vi kunnat börja prata om annat mer också, inte bara varit hans mående och sjukdom vi annars lätt pratat om just för det varit det viktiga och stora som hänt. Och då kände jag att jag ville ta upp bara hur jag känt under alla dessa månader (inte känts aktuellt att prata om det under tiden han haft allt det andra att fokusera på) liksom att jag inte tappat hoppet om att få ta upp det som fick avbrytas när han fick diagnosen. För, för mig, betyder inte det att jag inte fick minskat intresse för han, dessa månader har snarare gjort tvärtom, jag vill bara komma närmare honom och få vara en del av allt av honom som det känns. För det känns liksom som vi skapat något under alla dessa månader. När jag nu tog upp det besvarade han mig med det jag förstod honom i att han inte kunde inleda något när han hade all sin fokus på det han skulle klara sig igenom, och jag har sagt hur väl jag respekterat och förstått honom. Men jag ville liksom få klarhet i om det kommer finnas en chans framöver eller om jag borde släppa allt med honom. Och han säger att han gärna nu när han mår bättre börjar ses och att man får se vad som händer. Och jag vet bara inte hur jag ska tolka det. Menar han att han är redo att släppa in mig, och eventuellt inleda något om allt fortsätter kännas som det gjort? Jag känner mig så förvirrad. Och jag känner att jag vill börja träffa han som han nu sagt att han är redo för, men bara om det finns möjlighet att inleda något om det skulle kännas rätt. Jag är rädd för att få starkare känslor och sen känner han att det inte går pga hans situation… Åh nu blev det så långt men det var det kortaste jag kunde formulera det på.. Svara gärna mig och ge mig råd <3
Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.
Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.
Jag har sedan 2004 drivit min blogg som varje vecka når ut till tusentals unga kvinnor, främst i åldrarna 20-35 år. Jag skriver om känslor, vardag, mode/skönhet, inredning, mat/dryck och yoga. Här hittar du djupa, transparenta texter blandat med inspirerande bilder och härliga tips.
När allt är oroligt är det viktigt att hålla hårt i det som känns ljust och hoppfullt. En sån sak kommer i kvällens blogginlägg.
Jag har nämligen precis signat ett nytt bokkontrakt!
Hurra vad roligt, stort, pirrigt, förväntansfullt och läskigt det känns. Jag började skriva för ganska länge sen men en bok måste få växa fram när tid finns och för några veckor sedan hade jag äntligen tillräckligt mycket material för att visa upp min idé för bokförlaget. De blev exalterade vilket gjorde mig SÅ glad och vips hade ytterligare några veckor gått och vi signerade avtalet.
Ett tag undrade jag om det verkligen var så smart av mig att börja skriva på en ny bok när jag också är ny mamma, men efter mycket reflektion kom jag fram till att jag verkligen ville göra det här. Jag älskar att dela med mig, skrivandet är liksom en del av mig och om jag inte får jobba med det dagligen mår jag inte bra. Det är en ren och skär lyx att få jobba med att skriva och jag älskar det sättet jag får jobba med skrivandet på – personligt, ärligt, bjussigt. Det är så jag har drivit den här bloggen i 15 år, det är så vi driver hela FORNI och det är så jag har och vill skapa mina böcker. Hoppas jag kan leva på skrivandet tills jag blir gammal, skruttig och bara vill läsa istället för att skriva.
I höst kommer boken och mer information får ni snart, ville bara dela med mig av nyheten först. Ha en underbar kväll! ♥
Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.
Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.
I fredags sov Dante hos mina föräldrar och jag gjorde i ordning mig för en middag hemma hos Daniel.
Han har precis flyttat till en ny lägenhet som var så fin och hade en så jäkla härlig utsikt över takåsarna. Stort plus för terrassen… här kommer vi hänga mycket i sommar.
Vi åt en chiligryta som han lagat i flera timmar, drack vin och pratade om livet.
Efter gino och espresso martinis blev det spontandans i köket, vi var fem nära vänner som var där under kvällen och hade hur trevligt som helst. Älskar att bli bjuden på middagar, det är så lyxigt.
Dagen efter åt jag chokladfingrar i soffan framför sista säsongen av Orange is the new black som jag inte har sett än.
Sen kom den här nissen hem och då gick vi ut på en lååång promenad i det härliga vädret.
Vi gick till Tessinparken och gungade. Dante hatar vantar på ett sätt som är extremt… vad ska man göra? Tejpa fast dem? Vant-problemet är tillräckligt för att jag ska vilja flytta till ett varmare land för all framtid.
På kvällen åt vi rester från take away-lunchen framför sista avsnittet av Love is Blind!!!
Sen blev det söndag och babyshower-dags ♥
Det har varit så mycket vändor om hur vi ska göra med Petras babyshower men till slut landade vi att ett gäng överraskade henne i trädgården på Hotel Skeppsholmen med bubbel, sen gick vi in några stycken och åt en superhärlig brunch i en separat del av restaurangen.
SURPRISE! Jag trodde verkligen att hon skulle förstå men hon verkade bli lite överraskad trots allt – yey! Världens finaste gravida kompis.
Överrasknings-gänget!
Det kom in mängder med brunchmat som var helt sjukt gott. Langos med lax och picklad rödlök, avokadotoasts med färskost och jalapeno, laxsandwish, getost med rödbetor valnötter och honung, pannkakor med lönnsirap… SÅ gott!
Sedan avslutade vi med glass, kanelbullar, kaffe och presentöppning. Allt var minilitet och galet gulligt. Av mig fick Petra en utekväll extra allt när hon är redo! Det var en av de sakerna jag längtade mest efter – att få känna mig som mig själv. Och jag vet att Petra längtar efter att gå ut och ha kul så jag ska styra upp en riktig pangkväll åt henne. Kanske till och med sova på hotell? Så får alla killar vara hemma!
Overaller/koftor som man kan vika över händerna när dom är små. Sen när dom blir större och vill ta i saker så får dom typ lära sig den hårda vägen, när dom blir tillräckligt kalla så är vantar helt ok. Men mellan typ 1-2 så kommer det bli protester. Sen kommer även mössan åka av…
Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.
Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.
Här kommer ett knippe mixade småföretag av olika slag. Förra tips-inlägget innehöll ju Stockholms-ställen ni inte får missa så den här gången blandar vi fantastiska småföretagare av olika slag.
Pure Act är ett företag som hjälper företag att bli mer hållbara på alla sätt. HUR BRA?! Snacka om ett företag som känns rätt i tiden. Det drivs av två tjejer som startade det direkt efter universiteten och de har preciiis kunnat börja ta ut en liten lön. Eftersom tjejerna själva beskriver sitt företag så bra och tydligt så klistrar jag in deras text här:
PURE ACT hjälper företag att komma igång med hållbarhetsarbete och hållbarhetsrapportering via en enkel 5-stegsprocess:
1. Under en workshop (digital i dagsläget) hjälper vi företaget att förstå vilka hållbarhetsområden de ska prioritera och varför. 2. Vi introducerar företaget i vårt digitala verktyg där de kan jobba självständigt med sin hållbarhetsstrategi och hållbarhetsrapport genom att bearbeta olika checklistor. 3. Vi erbjuder workshops och E-learnings för att inkludera medarbetarna i hållbarhetsarbetet. 4. Företaget kan lämna in hållbarhetsrapporten till sin revisor som gör en granskning att rapporten uppfyller kraven i Hållbarhetslagen. 5. Vi utfärdar ett certifikat som visar att företaget aktivt arbetar med hållbarhet och rapporterar enligt lagen.
Vi riktar oss till små och medelstora företag som har knappa resurser att avsätta för hållbarhetsarbetet men som har förstått de affärsmässiga fördelarna. I den situation som vi befinner oss i nu har vi förstått att många företag plötsligt har mer tid än vanligt men sämre betalningsförmåga. Vi erbjuder därför ett års kostnadsfri tillgång till vårt digitala verktyg för hållbarhetsrapportering (ord pris. från 7 960 kr) om man bokar in första uppstarts-workshopen för 4 860 kr.
Om någon är intresserad av att höra mer så kan de ringa mig på 076 250 26 84 eller maila till linnea.eriksson@pureact.se.
Om du har ett företag som fortfarande rullar och vill bli mer hållbara (vilket alla borde vilja!) – mejla Linnea direkt! Puss!
Ett smyckesmärke med 18k guld och fokus på diamanter – alla tjejers drömmärke 🙂 Så himla fint att gå in här och drömma sig bort. Om du vill skämma bort dig själv eller någon annan lite extra just nu är det hit du ska!
Jag driver startup smyckesmärket Biverståhl Jewelry med webbshop https://www.biverstahl.com/ som lanserades i slutet av förra året. Med en mission om mer briljans i vardagen erbjuder vi vardagssmycken i enbart 18k guld med fokus på ädelstenar och med en extra kärlek för diamanter. Smycken av hög kvalitet och tidlös design, som aldrig blir omoderna eller tappar färg/form/lyster. Lite som smyckenas motsvarighet till nyckelplaggen!
Jag bestämde mig för att följa min passion, sadlade om och utbildade mig till gemmolog (ädelstensexpert) och jobbar nu med min dröm, som jag hoppas kunna fortsätta med!
Emelie har lämnat en trygg kontorsplats för att hoppa på ett äventyr som alla som älskar att skriva kan känna igen sig i – att bli frilansskribent. Åh, det pirret, att liksom våga lämna det trygga för att leva på sin dröm. Att skriva är det finaste man kan göra. Såhär skriver Emelie själv!
Jag sa hejdå till mitt kontorsjobb som ekonom förra året, för att kunna säga HEJ till mig själv som frilansade skribent. Jag har alltid älskat att skriva och länge känt att det är det jag ska hålla på med. Jag tar gärna redaktionella uppdrag, men skriver även mycket content för hemsidor, reklamtexter, noveller, nyhetsbrev, blogginlägg (spökskrivare), produkt- och varumärkesbeskrivningar samt en massa annat. Gärna inom olika områden! Frilanslivet är rätt tufft som det är, men med kunder som pausat sina ordrar för att vänta ut krisen har det utan tvekan blivit ännu tuffare. Mer om mig och mina tjänster finns att läsa på – http://www.emrubens.se
Tack för ditt fina initiativ, Michaela, och lycka till alla småföretagare som kämpar där ute ❤️
Winstyle levererar matlådor i världsklass hem till dörren för ett riktigt bra pris – se så fint:
Hej Michaela, Vilket fint initiativ att se i dessa svåra tider!
Jag vill lyfta min sambo Christopher och hans bror Michael som tillsammans driver Winestyle!
Winestyle säljer viner till restauranger runtom i Stockholm och som vi alla vet är det en av de många branscher som blivit svårt drabbade. Just nu kanske inte är det bästa tillfället att gå på restaurang men när allt detta blåst över så kan jag varmt rekommendera alla vin- (och mat!)älskare att testa några av deras viner på någon av följande restauranger; Mellqvist Matbar, PA & co, Brasserie Godot, Grodan, Xarcuteria m.fl.
Under denna period kan man vid 2 tillfällen i veckan beställa matlåda till dörren och då Michael är en Cordon-Bleu utbildad kock så kan jag garantera att det är en av de godaste och mest prisvärda matlådorna ni kan vänta er 🙂 100 kr/ portion och 25 kr i leveransavgift!
It’s Design är en liten webshop som har specialiserat sig på detaljer i hemmet – allt ifrån knoppar till servering. Här hittar du den där lilla detaljen du letat efter för att få till pricken över i:et hemma!
Emma fotar allt ifrån din familj till en speciell tillställning eller minnen du vill bevara i väldigt vackra bilder. Även om många bröllop och större tillställningar är inställda kanske du vill föreviga din gravidmage, din bebis första månader i livet eller bara ditt hus som du precis renoverat klart och älskar? In på sajten för att läsa mer om hur du hör av dig till Emma!
Jag hade velat tipsa mina äldre föräldrar om Winestyle för att få hem matlåda till dörren, men undrar om det inte finns nån hemsida eller app där man enkelt kan beställa? Jag har lagt ner Facebook sen länge och de har aldrig börjat och kommer inte göra 😉
Tack för jättebra tips.
Jag hade tänkt att köpa pushgift till mig själv från någon av de stora märkena men detta är ju så mkt bättre! Det får bli ett armband från Biverståhl.
Först och främst ett stort tack Michaela för att du valt att lyfta oss tillsammans med andra små företag i dessa tider!
Anna-va roligt! Om ni önskar lägga en beställning samt få mer information (t.ex. veckans meny), så så är det bästa sättet att maila oss på christopher@winestyle.se så löser vi matlådor åt er. Vi levererar matlådor tisdagar och torsdagar.
Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.
Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.
Har ni sovit gott? Jag hoppas att ni har det och inte vaknar med en klump i magen ♥
Den här veckan är ju påskvecka och jag förstår att många är ledsna över inställda planer och att inte få vara med sina familjer. Min mormor och mina föräldrar skulle varit hos vår släkt i Italien den här veckan men nu får vi fira påsken över FaceTime istället!
Mormor kan få vara med på Dantes första äggjakt här i lägenheten och nonna & nonno kan få vara med när vi ska äta påsklunch – allt över video såklart. Man får vara kreativ och hålla humöret uppe.
En positiv sak, för nu har jag hittat positiviteten igen till skillnad från förra veckan, är att jag facetimear mer med folk än vad jag någonsin har gjort. Alla uppmaningar att ringa till de äldre har gjort mig påmind och jag som inte är en van facetimeare har haft flera videosamtal med mor och farföräldrar senaste veckorna. Det ska jag fortsätta med även när den här krisen är över.
I alla fall! Den här veckan innehåller mycket hemmamys och familjetid, som för många andra. Fram till påsk ska vi bara vara hemma och jobba, hänga, gå promenader och njuta av det fina vädret som äntligen har kommit. Sen blir det lite påskfirande med de närmsta. Vad ska ni göra i påsk?
Ha en fin måndag, ut och njut av vårt fantastiska väder!
Ska man försöka sig på att baka någon tjusig påsktårta i veckan kanske? Foto härifrån – mums!
Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.
Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.
Men så mysigt 😍😍😍
http://www.johannagrahn.se
Hej fina du. Jag har en fråga som jag gärna skulle vilja höra dina tankar och råd kring, som du gärna får ta upp i ”Frågor med Forni”.
Såhär. Jag har haft otroligt svårt att gå vidare efter att jag blev hjärtekrossad för flera år sedan. Dom första åren hade jag total avsmak att ens börja dejta igen då jag blev så krossad av mitt ex. Jag förstod inte hur jag skulle kunna få tillit till en kille igen efter det jag fick gå igenom MEN åren gick och jag kände mest (efter många diskussioner med nära vänner) att jag måste försöka, för att komma vidare, för att glömma, jag hade sörjt tillräckligt länge. Samtidigt är jag en person som vill vara i partnerskap, ser egentligen mig själv inte som singel och med åren som gått blir man ju inte yngre och jag är en så familjär person så jag har alltid sett mig själv bli mamma, få skapa min egna lilla familj mm. Jag började sakta men säkert dejta bara för att ”komma tillbaka” om du förstår mig rätt men hittade inte han med H. Tiden gick och samtidigt som jag försökt tänka att ”när det är rätt så händer det bara” skapades en inre stress. Jag ville inte längre vara ensam, jag ville hitta en trygg punkt, jag ville börja skapa något med någon för att få det där jag dröm om – familj, kärlek, tryggheten att komma hem till någon. Ja du förstår vad jag menar. Till slut accepterade jag bara situationen och bestämde mig att man ska inte stressa fram kärleken, det får ske när det sker. Samtidigt att jag mycket på jobbet så det tog upp mycket av min tid att jag hade annat att tänka på. Så kom förra våren. Jag blev sjukskriven för utmattning och utmattningssdepression (har ett otroligt påfrestande jobb som akut sjuksköterska och körde på under omänskliga förhållanden alldeles för länge och kraschade, när det kommer till mitt jobb vill jag ofta för mycket för mitt eget bästa och vår bransch är ju känd som väldigt tuff, hade under lång tid fått mycket extra pass och till slut orkade inte kroppen). Jag fick i och med min sjukskrivning och hela sommaren hemma tid för reflektion, tid för att tänka på detta igen. Mina vänner hade länge tjatat på mig att ge tinder en chans, något jag varit emot men jag tänkte att när jag hade tid så kunde jag väl göra det om inte annat för tidsfördriv när jag inte orkade annat om dagarna.
Jag fick många matchningar som jag direkt ”sållade” bort för att det var den typen av killar som skrev som jag kopplat till just tinder, där man märker att dom inte söker det jag sökte. MEN så fick jag en matchning med en kille som jag direkt märkte var annorlunda. Han kändes vettig. Och vi började skriva med varandra. Det gick långsamt framåt vilket jag uppskattade, för då kändes det genuint på något sätt. Det var inte det där kommentarerna om hur man såg ut direkt, frågan om att träffas innan man ens hunnit lagt på minnet vad personen hette mm utan han var genuint intresserad av att lära känna mig var min känsla. Allt eftersom tiden gick, kände jag verkligen att intresset för denna kille växte, jag började se potential och det kändes bara i magen som något riktigt bra, något som skulle kunna bli något framöver om det fortsatta kännas som det gjorde där och då. Det var så lätt och prata med han, allt kändes så naturligt och nästan ”för bra för att vara sant”. Vi pratade högt och lågt, pratade om att vi skulle börja ses när jag kom hem igen (var hos mina föräldrar på landet för att komma bort under början av sjukskrivningen). Sedan rasades dom planerna, han fick plötsliga besvär av vad som kom att diagnostisera cancer inom bara loppet av veckor. Han visste om att jag var sjukskriven och vi hade pratat om det under våren/sommaren när vi började prata. Han visste om att jag jobbade som sjuksköterska och med automatik berättade han om beskedet direkt han fick det till mig, som du hör så pratade vi inte bara ”ytligt” utan han valde att berätta något så stort och omvälvande för mig, jag var bland dom första personerna som fick reda på det och fick ta del av den krisen/chocken han fick, det kändes fint på något sätt. Att vi skulle börja ”dejta” blev åsidosatt men sedan dess (det var i juni/början av juli) har vi haft nästan daglig kontakt. Jag har följt hans behandlingar, han min väg tillbaka från sjukskrivningen, han har berättat om hur han mått och jag har försökt stötta han i allt. Det naturliga i att prata har bara känts mer självklart. Och detta har verkligen känts fint, som att det betytt något, känts som att vi fast vi aldrig hann börja dejtat fortsatt skapa någon form av ”relation” till varandra. Vi pratar som sagt nästan dagligen och jag har liksom inte kunnat släppa tankarna på honom helt. Försökt dejta andra men jag faller liksom tillbaka till att tänka på han. Blir glad varje gång han skriver något. Och vi kan prata om så mycket, lättsamma som djupa saker. Nu när hans behandling (för denna gång iallafall) är klar känns det som vi kunnat börja prata om annat mer också, inte bara varit hans mående och sjukdom vi annars lätt pratat om just för det varit det viktiga och stora som hänt. Och då kände jag att jag ville ta upp bara hur jag känt under alla dessa månader (inte känts aktuellt att prata om det under tiden han haft allt det andra att fokusera på) liksom att jag inte tappat hoppet om att få ta upp det som fick avbrytas när han fick diagnosen. För, för mig, betyder inte det att jag inte fick minskat intresse för han, dessa månader har snarare gjort tvärtom, jag vill bara komma närmare honom och få vara en del av allt av honom som det känns. För det känns liksom som vi skapat något under alla dessa månader. När jag nu tog upp det besvarade han mig med det jag förstod honom i att han inte kunde inleda något när han hade all sin fokus på det han skulle klara sig igenom, och jag har sagt hur väl jag respekterat och förstått honom. Men jag ville liksom få klarhet i om det kommer finnas en chans framöver eller om jag borde släppa allt med honom. Och han säger att han gärna nu när han mår bättre börjar ses och att man får se vad som händer. Och jag vet bara inte hur jag ska tolka det. Menar han att han är redo att släppa in mig, och eventuellt inleda något om allt fortsätter kännas som det gjort? Jag känner mig så förvirrad. Och jag känner att jag vill börja träffa han som han nu sagt att han är redo för, men bara om det finns möjlighet att inleda något om det skulle kännas rätt. Jag är rädd för att få starkare känslor och sen känner han att det inte går pga hans situation… Åh nu blev det så långt men det var det kortaste jag kunde formulera det på.. Svara gärna mig och ge mig råd <3