I alla olika sammanhang jag hamnar i där det diskuteras självutveckling så pratar vi om affirmationer. Hos min senaste psykolog, med min karriärcoach, när vi var på yogaresan i Frankrike. Jag är otroligt fascinerad över ämnet och kommer att prata mer med er om det i andra forum, men det är så fantastiskt att det funkar. Tack vare affirmationer har jag fått väldigt mycket som jag velat ha av livet. För varje dag som går, blir mitt liv mer och mer fulländat. Kommer aldrig att kunna beskriva min lycka och glädje över att mitt liv har denna gång. Jag övervinner min rädsla och min ångest för varje dag som går. Men såklart finns det ändå en hel del grubbel i mitt huvud.
Anyway, igår hade jag jättesvårt att sova. Det är en person som håller mig vaken om nätterna. Hon har inte stått mig närmst, men jag tog henne under många år under mina vingar. Jag brydde mig väldigt mycket om henne. Jag försökte utveckla henne som person och jag försökte stärka hennes svaga sidor. Jag gjorde det med välvilja och på det bästa sätt jag kunde. Jag ville verkligen väl. Men sen hände något i vår relation och jag hamnade utanför, försökte vara schysst men kände att det bara blev fel. Kände att hon stötte ut mig. Vi gick åt olika håll men jag kunde inte då och inte heller nu släppa tankarna kring varför hon gjorde som hon gjorde. Jag gav henne tid, energi och kärlek och känner att hon utnyttjade den. Känner mig sviken.
La många terapi-timmar åt att diskutera situationen. Kanske kände hon avundsjuka, min sambo säger det. Kanske behövde hon mig inte längre och agerade på samma sätt som en trotsig tonåring mot en förälder, jag vet inte. Det är jobbigt att bli sviken. Jag funderar mycket på om jag ska säga någonting till henne om vi stöter in i varandra, men jag är inte säker på att hon förstår. Och vad är då poängen? Vi kommer ändå inte att leva livet med varandra i det. Vi har redan gått skilda vägar.
Jag brukar vara ganska rak och tydlig med hur jag känner i mina relationer i livet. Vänner, pojkvän, familj, kollegor, chefer. Jag tror att det är bra om man vill leva i hälsosamma relationer. Annars ruttnar dem och dör. Men det betyder inte att människor i min omgivning håller med mig. Så ibland mottas mina konfrontationer väl, men ibland får jag också en hel del skit för dem. Det är lite som att spela rysk roulette med sina relationer.
När blev ni svikna senast och hur hanterade ni den situationen?
Jag hade en vän som stöttade och verkligen fanns för mig under en tid i mitt liv då jag mådde skit och allt var väldigt jobbigt. Denna person kom att bli väldigt viktig för mig eftersom jag anförtrodde mig om högst personliga saker och det kändes som hen verkligen brydde sig. När jag började må bra och få rätsida på livet började denna vän försvinna från mig utan att jag förstod varför. För mig blev det en sorg då denna vän inte kunde glädjas med mig då jag äntligen började må bra igen och inte längre hade ett jobbigt liv att diskutera ut och in under långa promenader eller fikastunder. Jag har funderat mycket på det här och en tanke som kändes mest logisk var att relationen mellan oss för hen inte var bra när jag inte längre var den som mådde sämst och ”behövde” hens stöd. Varför skulle hen annars sluta höra av sig när jag inte längre mådde skit? Det låter hemskt men jag tror att det faktiskt var så att relationen för min vän blev dysfunktionell när vi blev jämna med varandra. hur som helst, jag har länge funderat på om jag ska konfrontera hen om detta då jag varit ledsen över att denna person inte längre finns för mig, jag menar jag vill ju gärna ha vänner som finns där under både sorg och glädje. Men det känns som hen inte bryr sig då vi träffats under fester och andra tillställningar. Då kännejag bara att nä jag orkar inte ta en sån konflikt..men det är tråkigt för jag kände att jag förlorade en viktigt vän som jag gärna hade haft kvar när även jag mådde bra men så som situationen är idag känns det knappt som vi varit så nära vänner, vilket skrämmer lite då jag verkligen trodde vi var närmre vänner än vi uppenbarligen var. Egentligen tror jag det är bäst att konfrontera en vän när det uppstår en sån här eller liknande situation men jag har inte förmått mig bara..
Precis det du beskriver har jag själv gått igenom. Jag har mått jättedåligt över att ha förlorat den vänskapen och grubblat mycket kring varför min och min gamla väns relation blev så. Jag har i alla fall kommit fram till, och det kanske inte är samma i din situation, att denna person nästan gottade sig i att jag mådde dåligt och kände sig överlägsen. Sen när jag började må bättre och göra framsteg i mitt liv blev hen irriterad för jag inte behövde samma hjälp och blev avundsjuk för att det gick bra för mig i livet. Jag har försökt prata med hen om att jag vill att vi fortfarande ska ha en nära relation och hen håller med men jag märkte hur hen blev irriterad då vi pratade om positiva saker och försökte förminska mig, ta upp mitt trasiga gamla liv för att känna sig överlägsen igen. Men de är inte okej! Man ska ha vänner som ställer upp för varran och kunna glädjas åt framgångar! Och kan man inte göra det så ska den vänskapen avbrytas! Det är i alla fall min tanke kring det hela. Hoppas du känner att du inte är ensam i din situation och försök ha bra människor runt dig som tycker om dig för den du är och inte för den du varit!
det där gör så ont o att förlora en vän är enligt mig värre än att förlora alla män i världen. du kan gråta o gråta över en kille men sviker en vän dig vem gråter du hos då? jag är en person som ger otroligt mkt i mina relationer, känner ofta att jag ger mer än motparten, har på senare år lyckats skapa en balans då jag ger lite mindre för att slippa bli besviken när motparten inte uppskattar/ger tillbaks samma. det är jobbigt att inte kunna vara fullständig i en relation men ibland måste man ta till ofrivilliga medel för att skydda sig själv.
jag tror på riktigt att du är en fantastisk vän, michaela. den som inte glädjs för dig behöver du inte i ditt liv. KRAM!!
Jag blev senast sviken av min bästa vän sedan flera år tillbaka. Hon var inte direkt snäll på slutet när vi var bland andra. Hon fräste åt mig och försökte trycka ner mig för att verka bättre själv. Blev så trött på henne och hennes beteende, för när det bara var vi två hade vi lika roligt som vanligt, men det var alltid jag som behövde höra av mig eller bjuda in. Hon valde alltid andra människor före mig och antingen förväntade hon sig att jag alltid skulle finnas där, eller så hade hon tröttnat på mig. Jag vet inte, men det gjorde ont att alltid bli bortvald.
Till slut bestämde jag mig för att sluta försöka vara vän med henne för hon var så elak när vi var med andra kompisar och tog så mycket energi från mig. Jag mår bättre utan henne i mitt liv, det gör jag. Jag ångrar inte en dag att jag slutade försöka vara hennes vän. Men jag saknar henne ändå, det gör jätteont varje gång någonting i mitt liv händer och jag inte kan höra av mig till henne trots att det har gått två år nu. Det enda man kan göra är nog bara acceptera att det gör ont i hjärtat att sakna sin bästa vän, men samtidigt acceptera att ibland växer man ifrån människor. Hur ledsamt det än är att man inte längre har varandra.
Åh, vänskapsrelationer. De som förväntas (?) vara enkla men inte alltid är det. Men ibland när vi utvecklas som personer så påverkar det ju även våra relationer. Det som en gång varit är inte detsamma. Våra behov förändras, vad vi får ut av relationer och människor förändras. Och det är ju inte alltid så lätt att kommunicera. Det är heller inte alltid vi gör ”rätt” även om vi vill och försöker. Ofta är det väl bra om man kan prata om det, men svåra saker är ju… svåra att ta upp/prata om också. Därför blir det väl ofta så att vi undviker det och istället tolkar vi situationen och gör antaganden utifrån vår egna tolkning och våra egna idéer/känslor. Om du orkar och vågar tror jag det är bra om ni kan prata lite om er relation och vad som hände. Det behöver ju inte alls betyda att ni ska bli nära vänner igen men det kan ju vara skönt att ha ”pratat ut” och sen kanske ni båda kan gå vidare utan att er relation är något som skaver och ger sömnlösa nätter. Men det finns förstås ingen garanti att det blir ett bra samtal/en bra dialog. Det är lätt att känna sig anklagad och hamna i försvarsställning. Kanske har ni båda gjort saker som ledde fram till att det blev som det blev. Kanske känner hon sig också sårad eller sviken av dig? Fastän det aldrig var din mening. Kanske är detta inlägg ett bra sätt att lyfta saken med din vän. Kanske har hon redan läst det och anar att det handlar om henne? Annars kan du ju be henne läsa det, eller skriva något nytt, bara till henne. Berätta om att er relation är något som tynger dig ibland, att det ibland håller dig vaken och är något du grubblar mycket över och därför skulle vilja prata om. Att du undrar vad som hände och varför det blev som det blev? Berätta ”din version” och sedan be om hennes? Försök vara öppen för att hon kanske har en annan. Men med det inte sagt att du ska backa helt från din eller att hon inte har gjort misstag eller kanske till och med bettet sig riktigt jävla dåligt (det vet inte jag eftersom jag inte har någon aning om allt som hänt mellan er). Okej det var mina tankar. Hoppas det löser sig för dig/er. MVH Hobbypsykologen 😉
Ps. Här är en lite intressant serie som handlar om relationer. Inte vänskapsrelationer då utan kärleksrelationer. Par som träffar psykologer och diskuterar sin relation, orsaker till att de bråkar o.s.v. Kanske kan vara något för dig? http://www.svtplay.se/video/3002872/bor-de-gifta-sig/bor-de-gifta-sig-sasong-2-avsnitt-3 Ds.
Vet precis vad du menar och tycker att jag varit med om detta flera gånger i mitt liv, mer eller mindre. Just nu befinner jag mig i en liknande situation och det skaver verkligen i mig. Jag vet inte om jag ibland grubblar för mycket över sådant här, för ibland känns det som att jag är den enda som tänker och känner av. Känns som att vännen i fråga har mycket lättare att gå vidare och ”borstar av” sig det lättare än jag. Jag vet inte vad man ska göra och hur man ska hantera dessa situationer av svek faktiskt. (Men om du kommer fram till något får du gärna berätta).
Detta kan låta negativt, det vet jag. Men jag har lärt mig och försöker hela tiden tänka att det finns VÄLDIGT få personer här i livet som man PÅ RIKTIGT kan lita på. Det är en ganska negativ syn, jag vet, men genom att tänka att de flesta faktiskt KAN svika en i slutänden blir det inte lika jobbigt när/om det händer. Därför är min tillit till människor nästan obefintlig. Jag litar på min familj, och har numera successivt börjat lita på min pojkvän också. Man får bygga upp sig själv och vara stark istället, tänker jag. Framför allt ska man varsamt och noggrant välja sina ”guldkorn” vad gäller relationer här i livet.
Ha det bäst, du verkar har ett hjärta av guld! <3
Jag tycker det är svårt när man börjar upptäcka att en vän man alltid haft tar snarare än ger energi. När allt man gör blir kritiseras och när allt hon gör är att predika hur allt ska vara eller borde vara eller borde förändras. Hur långt är man beredd att gå för att bevara gammal vänskap när den man var vän med inte längre är samma person? När det man vill bevara inte längre finns kvar?
Ja!! Precis så. Man vill bevara minnen och ha någon vid sin sida som varit med länge och vet mycket om en, men vad gör man när det inte är värt det längre?
Tyvärr är det nog som i en kärleksrelation; när man ger mycket mer än man får och det negativa är större än det positiva utan att det blir någon förbättring efter att man försökt prata ut får man nog ”göra slut”. Man måste kunna avsluta vänskapsrelationer också så som men pojk/flickvänner. För mig känns det mer smärtsamt att göra det med vänner, men någonstans måste man ändå tänka på sig själv och sitt välmående.
Jag tror på att man ska sluta ”cirklar”, att få ett avslut som man själv är ok med. Om du känner att du, för din egen skull, behöver säga, fråga den personen något, så gör det. Du kanske känner till Non violent Communication (Giraffspråket) som är ett utmärkt verktyg för olika sorts samtal.
Fundera över: vad är syftet med att jag ska säga/göra det jag känner för att göra. När kan jag går vidare, vad är mina behov i detta.
Det viktiga är att du kanske inte ska förvänta dig att få ett svar. Svaret kanske aldrig kommer. Det är ju så med relationer att våra behov inte alltid stämmer överens med den andres.
Med det sagd så kan jag berätta att jag gillar att göra dom där avsluten så har jag chans att säger det som jag vill ha sagd. Punkt. Detta innebär att jag inte bär med mig massvis med olika tankar som i en ryggsäck. Jag kan släppa det.
Våga fråga, så slipper du grubbla. Om ens för att du ska kunna växa som person så kan man ju ringa upp/skriva ett mejl och bara säga att du jag känner som att det var något som gick fel i våran relation och det gnager i mig. Vad hände egentligen? That’s it.
Om något gnager i mig i en relation så försöker jag ta tag i det på samma sätt som jag skulle lösa ett annat problem. Ibland vet man ju inte hur man uppfattas och oftast så är det bara en massa hjärnspöken men att konfrontera dem löser dem oftast snabbt så slipper man funderar mer på det.
That’s my two cents! 🙂 Kram!
Jag har lärt mig tidigt att människor är själviska, tänker på sina behov i första hand, inser inte riktigt när personen har gjort fel, sårat en. Och i slutändan spelar det ingen roll vad du gör i relation om det inte värdesätts av den andra personen, oavsett om det är en vän, familjemedlem, pojkvän. Jag tror att man ska akta sig för att gräva ner sig i en person för den viktigast personen i ditt liv är du själv, att vara beroende av någon annan för sällan något gott med sig(Jag har lärt mig att göra mig av med människor som inte är villiga att investera lika mycket i en relation som jag). När en relation tar mer energi än vad det ger, då är det bättre att gå vidare. Det var några år sedan jag blev sårad, sviken av någon(mitt ex) på grund av dålig kommunikation, otrohet(?).Eller när man inser att det är bättre att umgås med människor som uppfyller ens behov. Jag må vara en svikare i detta fall, jag försökte förklara detta för den enda jag har kvar efter” rensningen bland vänner” men personen i fråga förstår inte detta. Jag är hellre själv än i ett dåligt sällskap där jag känner mig dum på varje möte med denna person. Än att bara göra saker på den andra personens villkor.
Sedan tror jag på att människor gör sitt bästa med den kunskapen dem har fått/samlat på sig under livet. Alla har sin kunskapsbank, så man får utgå man från det och får man berätta vart skon klämmer för personen kanske inte har någon som helst aning/har egna referensramar(tror att allt är frid och fröjd).
det är fint att du delar med dig och lyfter detta ämne lite mer.. själv kan jag känna viss skam kring att bli sviken!? är inte det rätt stört? jag tar liksom på mig allt och ser det alltid som att JAG gjort något fel/knäppt/dumt.
Åh vad spännande med affirmationer! Vill gärna höra mer om din syn på det, för den forskning jag har läst tyder på att det ibland kan ha motsatt effekt att intala sig själv att man är värdefull etc. när man inte tycker det egentligen. Men det är mycket möjligt att du använder det på ett annat sätt och forskning gäller ju inte individer utan tendenser i grupper. Men I know the feeling av att grubbla. Har du läst ut lyckofällan än förresten? Vad tyckte du om den? Den har hjälpt mig mycket i att hantera grubblandet, har också väldigt lätt för att fastna i det.
Hoppas du har en fin semester och njuter så mycket det bara går:)
Ja brukar va precis så, ja brukar övertänka och över analysera om saker och ting. Tänk OM är en välbekant tanke, men ser brukar jag försöka vifta bort de negativ och destruktiva tankarna genom att tänka de är i det förflutna och mitt tänkande kommer inte ändra hur det blev, det kommer bara ”äta” upp mig själv, på så sätt hjälper jag mig själv att inte fasta i ett eko hjul. Vissa saker är helt enkelt utom ens förståelse och ibland måste man bara lämna det till de.
Tack för att du ständigt delar med dig av ditt privatliv, både positiva och negativa ämnen. Du är en oerhört stor inspirationskälla för mig! Du ger mig självförtroende och energi! Jag känner mig mindre ensam när jag inser att det är fler så går igenom det man själv går igenom. Fortsätt skriv så fint och öppet som du alltid gör! Du är så jävla bra!
en stor del av affirmationer, mindfulness och så vidare är att kunna släppa taget. vara som en gås, häller man vatten på den så rinner det bara av. acceptera det man inte kan förändra och istället gå vidare. oavsett anledningen till varför den här personen lämnade dig så gjorde hon det. varför fokusera på det när du kan lägga all den tiden på att bara njuta av det underbara liv du har nu! <3
Jag har blivit sviken så många gånger att jag börjat se mig som en person som inte kan ha s många vänner… vet inte vad jag gjort för fel, antar att personerna bara inte tyckt om mig och det måste jag ju acceptera. Jag är lite osäker som person, men det har bara blivit värre ju fler relationer som förstörts.Vissa relationer är ju viktigare än andra, men jag försöker att inte älta utan jag fokuserar på det jag är bra på i livet samt min pojkvän för han är bäst.
Nä Ellie, du är bäst!
Hej fina Michaela!
Antar att det är Dasha du pratar om. Lyssnade på ett gammalt podavsnitt idag då Dasha säger att hon skulle gå sönder och typ vilja dö om ni slutade umgås. Tycker det är så tråkigt att ni inte umgås längre med tanke på att ni var så bra vänner och kompletterade varandra på så många sätt…
Hej! Oj, det är absolut inte Dasha! Finns flera människor i mitt liv. Dessutom skriver jag ju att det är en person som inte stått mig närmst, och jag och Dasha var ju bästa vänner i många år 🙂 puss!
Jag är lite nyfiken på eftersom du diskuterat situationen med din psykolog, fick du inga tips på hur man ska hantera det? Som du skriver, vad är poängen om man redan gått skilda vägar? Måste man ta upp det med personen för att kunna släppa det helt och gå vidare?
Uppskattar din blogg och dig väldigt mycket. Och alla andra kloka som kommenterar. Vi verkar vara en del som är eller har varit i samma situation och det hjälper ju också, att läsa andra tankar och på så sätt få lite stöd i det. Det gör så ont att bli sviken och inte förstå varför
Hej Forni!
Jag har alltid på något sätt känt mig utanför, oavsett vän relation. Det finns två stycken tjejer jag ville vara och umgås med när min allra bästa vän flyttade ner till Göteborg – hjärtesorg. Då tänkte jag att jag kan försöka höra av mig till dessa två, för det är dom som jag kan tänkas umgås med och ha som nära vänner. Hör av mig, de ser meddelandena, svarar ibland inte, svarar ibland att de har massor med planer osv.
En kväll smsar jag ena tjejen och frågar om hon och den andra vill ses på middag nu i sommar. Får till svar att vi har glidit ifrån varann och att vi har typ en average att ses 1-2 ggr per år och hon vill avvakta tills vi ska ses. Hon känner sig falsk mot mig när jag frågar ifall vi ska ses liksom. Blir bara så ledsen för jag känner mig så otroligt ensam, och det som också känns jävligt (förlåt för språket) men det är att dom två var osams, jag var väldigt mycket med ena tjejen men sen hittade dom två varann igen och det var lite typ tack och bock för mig.
Känns som om jag kämpar och kämpar med vänner men lyckas aldrig…
Tack för en fin blogg! Kram
Liknande hände mig för ett år sedan. Min närmsta vän, som jag jämt har funnit där för, fanns inte där för mig när min mamma gick bort. Jag var ofta den i vår relation som stöttade, lyssnade, hjälpte till. När pojkvänner betedde sig illa mot henne var jag jämt den som tröstade henne, kom med tips och kramade. Det var ingen uppoffring för mig, det var en ren självklarhet. Man gör så i en vänskapsrelation. När min mamma plötsligt gick bort fanns hon inte där, hon bara försvann ur bilden. Jag kände mig så extremt sårad och sviken och ledsen att jag inte orkade ta tag i det där och då. Men nu i efterhand har jag försökt närma mig henne och fråga hur hon kunde göra så. Jag har försökt och försökt och försökt, men hon förstår inte. Hon förstår inte hur hon betett sig och ursäktar det med att hon ”hade det jobbigt hemma”. Vissa människor är det inte värt att lägga energi på. Om den här tjejen inte finns i ditt liv längre kanske det inte är värt det. Tror du måste tänka på vilken lösningen som är minst energikrävande – för hon verkar ju ta energi nu också när du inte ”sagt till” henne. Kanske känns det bättre om du bara skriver en rad eller två till henne? För att få det ut ur ditt system? Eller så kanske det bara känns bättre att bestämma sig för att helt strunta i henne. Det som gör att hon tar minst energi från dig är det bästa. Kram och hoppas att allt löser sig till något bra.
[…] även kommentera det inlägget jag skrev om att bli sviken härom veckan (läs det här). Ni är inte vidare bra spioner om ni tror att det handlade om Dasha hehe. Jag skrev i inlägget […]