Jag stod och tittade in i ett par ögon som påminde om havet och jag vek inte med blicken en millimeter. Jag visste att mina ögon blev svarta. De som älskar mig har alltid sagt att mina ögon talar väldigt tydligt och att de kan gå från att titta på någon med värme till att titta på någon med svart blick, som om det bara finns rent hat kvar. Jag antar att det är en lite skrämmande egenskap men det är nog så jag fungerar. Jag är svart eller vit. Jag är kärlek eller hat. Jag tittar på någon med så mycket kärlek i blicken men sedan när jag inser att någon kommer riva sönder mitt hjärta, då förvandlas blicken och kvar finns bara hatet. Det är faktiskt en mycket skrämmande egenskap om jag får säga det själv. Jag är inte så glad att jag har den men jag kommer alltid tycka att det är bra att man ser mina känslor så tydligt i mina ögon. Jag vet att jag inte kan ljuga med min blick.
Jag tittade in i dessa ögon och mina ögon blev svarta för att jag var tvungen att överleva. Hur ska jag kunna kolla på någon med värme när denna person har förstört mig totalt? Hur ska jag kunna orka gå upp en enda morgon till om jag fortfarande måste visa kärlek och respekt till den människan som har trasat sönder varenda millimeter av mitt inre?
Det gör så ont att vara så trasig. Det gör så fruktansvärt ont att stå där i en blodröd sidentopp på kärlekens dag när den man gett hela sig själv till försöker hålla ens hand en sista gång. Att inse att jag är trasig och nu står jag dessutom på egna ben. Paniken som bryter ut i kroppen när man tvingas inse att det är över. Paniken som bara bubblar när man inser att man ligger med öppna sår som bara blöder och blöder och blöder.
Jag känner så mycket. Det finns så mycket känslor i min kropp. Och jag tror att människor som känner mycket måste vara extra starka. Annars överlever vi inte genom livet. Om man känner så mycket och inte är starkare än sina känslor kommer man en dag hoppa från en bro av för mycket hjärtesorg. Man måste vara starkare än sina känslor.
Det var två månader sedan som jag tog ett djupt andetag och bestämde mig för att vara stark. Det betyder inte att det inte är synd om mig. Det betyder inte att jag inte har varit med om något jobbigt. Det betyder inte att jag har det lätt. Det betyder inte att jag inte har brytt mig. Att jag är stark betyder inte att jag inte har några känslor. Det betyder att jag har alla känslor i världen.
Folk tror nog alltid att man klarar sig så bra själv när man visar sig stark. Att man tar all skit. Att ryktena inte biter eller kommentarerna inte känns. Att det man får höra inte gör ont eller att hans namn inte fortfarnade är en kniv. Ingen som förstår att hela staden fortfarande är ett minfält.
Allt känns. Men jag måste vara stark för att överleva. Det är därför som blicken är svart och sen kan människor skvallra hur mycket de vill om hur dum eller hård eller elak man är, men det handlar bara om ren och skär överlevnad efter en sorg större än allt annat.
Och till alla er som tror att man inte klarar det. Man gör det. Man skrattar tillslut. Man älskar igen. Man börjar leva utan att man ens inser det själv. Glöm inte bort det. Jag klarade det. Du klarar det. Vi klarar det. Tillslut inser man att denna smärta man tagit sig igenom har gett något väldigt fint – en styrka man aldrig trodde att man hade. Känslan av att vara en stark människa.
Gud vad jag gråter nu.
Besök min blogg!
saknar du cimon?
hej fina!
har du en syster som heter alexandra?
såg nämligen någon vid det namn på kenzas blogg som var sjukt lik dig. kram
Härligt med sådana vänner! 🙂
Härligt!
Kan du nt ha en frågestund?:D snälla? Älskar din blogg!:)
vad underbart fin vänskap. man är för dålig på att berätta för sina vänner hur mycket dom betyder!
Härlig blazer!!
http://www.tradera.com/Tiger-of-Sweden-blazer-exclusive-provkollektion-stl-36-auktion_163301_131556714
Du är så söt o glad jämt. har du någonsin problem med finnar eller så?