Ibland hittar man någon som man bara klickar med. Det behövs inga knep eller någon kamp. Det är enkelt och okomplicerat redan från början. Den rena och ovanliga känslan när det händer. När du vet från start att det här är något bra, det här är rent och som det ska vara. Det här kommer att bli roligt. Fritt från osäkerhet och rädsla. Ni vet, när man ser på någon och brister ut i ett skratt fyllt av värme och förhoppningar. Känslan av att det är nu det börjar. Om jag får välja mellan alla sinnestillstånd man kan känna, så är det här min favorit. Den leken som inte är något mer än en lek – inga spel, inget fusk. Att spela svår ett minne blott. När man vågar ringa när man känner för det och veta att han svarar. När man ses och med ens blir barnsligt glad över personens närvaro.

När man, utan att man förstår det själv, blir en gladare människa av den människan. När hjärtat känns lättare och det svåra inte alls speciellt svårt. Å den känslan, den som fyller upp hela magen med lättsamhet. Tänk hur speciellt det är att en person kan göra mig till en bättre person bara av närvaron i mitt liv. Det alldeles ljuvliga i när han retas med mig. När någon tar fram den barnsliga sidan, den som annars inte syns så ofta i ett liv där man ska vara vuxen.

Precis den känslan som får en att glömma vad kärlek har gjort med en tidigare. Så självklart att våga igen när man minns hur kärlek spelas ut i alla regnbågens färger. Det existerar så oändligt många former av kärlek. Övertygelsen som tillslut når en av att det är värt det, det är verkligen värt det, att få bubbla av skratt igen och känna den där fullkomligt ljuva känslan av nyförälskelse.

“Some people bring out the worst in you, others bring out the best, and then there are those remarkably rare, addictive ones who just bring out the most. Of everything. They make you feel so alive that you’d follow them straight into hell, just to keep getting your fix.” 

Fint citat saxat från Hibbs blogg 

Nu har jag precis avverkat en tvåtimmarslunch med Chrystelle och den här lilla ängeln. Det var faktiskt en dam som stannade oss när jag höll i honom och sa att han såg ut som en liten ängel. Och nu sitter jag här på kontoret, försöker fokusera på en kampanj men slås hela tiden tillbaka till mina känslor, den stundande värmen hos mig över att någon jag älskar har skapat det här lilla miraklet.

Jag har läst den här meningen om och om igen senaste dagarna och jag kan inte få den ur mitt huvud. Är det inte en extremt vacker och sann mening?

Ibland är det viktigare att sätta gränser än att få känna sig älskad. 

Det är väldigt jobbigt att komma till insikt. Även om man är så pass klok att man inser hur bra det är för framtiden, så är det också en tyngd i hjärtat. Att allt förändras. Jag vill att livet ska förändras, jag har kämpat hårt för att förändra och förbättra, men ibland känns det bara som att man tar ett steg bakåt hur hårt man än kämpar. Jag försöker verkligen att vara stark och jag lyckas för det mesta. Men anledningen till att jag stundtals hatar privatlivet är att man aldrig kan kontrollera det. Det skrämmer mig att inte ha kontroll och det enda du inte har kontroll över det är känslor. Jag hatar dem vid tillfällen. Och varje gång jag tar ett steg bakåt så blir jag besviken på mig själv på samma sätt som jag blev när jag fick dåliga betyg i skolan som jag skulle hem och visa upp för mina föräldrar. Jag ville alltid vara bäst inför dem, även om jag visste att de blev stolta så länge jag gjorde mitt bästa, det var egentligen alltid bara inför mig själv jag ville vara bäst.

För visst är det ändå så att den värsta besvikelsen man kan känna är den när man är besviken på sig själv. Och den senaste veckan är det precis vad jag har varit.

Jag fick ett mejl nu ikväll från en av er som undrar hur jag gör för att njuta av livet. Jag vet inte vad jag ska svara, för jag antar att det är samma känslor som även gör att det minsta lilla onda känns jättemycket. Något som inte gör så ont i vissa människor gör jätteont i mig. Precis som något som jag blir helt varm i hjärtat och lycklig av är något andra inte reflekterar över. Jag kan känna en fulländad lycka av en vacker morgon och nästan löjlig smärta över en statusuppdatering på Facebook. Allt känns helt enkelt, smått som stor, gott som ont. Jag bara är sån. Jag önskar att alla fick känna lycka i det lilla på samma sätt som mig, men ärligt talat önskar jag ingen den panikartade smärta jag ibland slås av. Det är tur att jag blir bättre på att hantera det med åren, så länge jag aldrig slutar njuta av det lilla.

Så få människor som vet vad som ligger bakom allt som syns offentligt. Bakom alla bloggar, inlägg, tidningar, tweets, statusuppdateringar. Så få som egentligen vet. Jag känner inget behov av att dela med mig av det privata, det vore ärligt talat galet i min värld och har aldrig funnits i mina tankar. Jag ser hur allt trasas sönder för de som lämnar ut allt sådär öppet. Alla krig. Jag håller det hellre för mig själv, jag vet vad som har hänt och det räcker, jag får ta att folk tror annat. Jag kommer alltid att vara personlig med er men aldrig att vara privat. Det förstör så mycket känslor, människor, band, relationer. Jag sitter hellre här hemma i min säng och skriver om hur saker känns jobbigt till er än förklarar varför det känns jobbigt.

Det finns något väldigt fint i att sitta en kväll som denna och gråta samtidigt som jag skriver av mig till er, för jag vet att ni finns här utan att ens behöva veta varför dessa tårar har kommit till. Och det är väl ungefär därför jag går in här och skriver av mig när jag är ledsen, för alltid när jag är klar slås jag av hur tacksam jag ska vara… så går jag och lägger mig med lite lättare hjärta.