Jag älskar ju att läsa andra bloggar som ni vet och är extra förtjust i kommentarsfälten. Jag tycker att de är en intressant inblick i andra kvinnors tankegångar. Imorse läste jag hos Sandra om hennes egna tankar kring att hon snart ska bli mamma och sedan en drös kvinnors kommentarer om hur det var att bli mamma för dem.
Det fick mig att tänka på något som jag har tänkt på många gånger sen jag själv blev förälder. Nämligen att allt påstås komma så naturligt när en blir mamma. Jag fick höra sååå många gånger under min graviditet att ”du kommer veta vad du ska göra, det kommer komma naturligt, sånt sitter i instinkten som förälder”. Så under min graviditet fokuserade jag helt på själva förlossningen för den hade man ju hört mixade recensioner om…
Sen kom Dante och ingenting kom naturligt, inte ens kärleken. Jag hade panik när Dante var bebis och kunde inte förstå varför jag inte hade läst på mer? Varför hade jag läst böcker om graviditet och förlossning men ingenting om första tiden med barn? Fy fan, jag hade panik och slukade allt jag kom över kring bebistiden när han väl var här.
Den känslan som jag hade då, den har fastnat i ryggmärgen på mig. Den panikartade känslan av att varför klarar alla andra av att ta hand om ett barn men inte jag? Hur kan 16-åringar få barn och veta vad dom ska göra (tänkte överlag mycket på MTV-programmet 16 & pregnant när Dante kom haha) men jag har inte en blekaste aning?
Det kändes som att allt jag gjorde var fel eftersom Dante var ledsen större tiden av dygnet. Jag kunde inte mata honom, inte rapa honom, inte få hans mage att kännas bättre, inte få honom att sova skönt. Han var en orolig bebis och jag var en orolig mamma. Det var slutligen den känslan som fick mig att vilja bygga Baby Journey. En app som både följer graviditeten men även plockar upp dig under småbarnstiden. Där det finns information, historier från andra föräldrar och vårdpersonal som barnmorskor och barnsjuksköterskor som förklarar sånt man inte förstår och som inte alls kommer naturligt.
Med det sagt: om du precis fått barn och undrar hur FAN alla andra lyckas lösa föräldraskapet så är du långt ifrån ensam.
♥
Veckans schema: Ungefär trehundra möten och workshops! Den här veckan är rakt av kaos men ett roligt kaos. Jag ska hålla i en föreläsning för SWEA International på onsdag, ha en inspelningsdag på torsdag och skriva på min karriärkurs på fredag. Plus allt annat då.
Veckans ångestpuck: Jag har ju scenskräck så är alltid nervös inför föreläsningar – men det är bra och viktigt att utmana sig själv så jag kör på.
Det här ser jag fram emot i veckan: Alltså jag har massa roligt jobb så det ser jag fram emot men mest att det inte är massa sociala grejer den här veckan utan jobb och hemmamys. Efter några festliga helger är det skönt med lite lugn och ro!
Veckans blogginlägg: Helgen i bilder, träning, frågor med forni, hösttankar.
Måndagens tacksamhetstanke: Rensade garderoben och blev sjukt nog tacksam över att ha så mycket fina kläder. Jag har investerat i en rad olika plagg genom åren och det ger resultat för idag har jag en sååå fin basgarderob som jag älskar! Haha härligt ändå att man känner tacksamhet över garderoben.
Dröm-arbetsplats, foto härifrån. I vårt semesterboende ska jag bara ha grönt typ eftersom det är min favoritfärg. Måste bara få hjälp med att styla det rätt, så svårt att inreda med färg tycker jag!
Så bra och tänkvärt skrivet om föräldraskap! Sen jag nyligen blev mamma till tvillingar känner jag mig verkligen ödmjuk inför att bebisar kan vara så olika och vad som är ”rätt” för en absolut inte behöver vara det för en annan.
Hade jag ”bara” haft min ena tvilling som för det mesta är glad och nöjd och inte gör mycket väsen av sig så hade det nog varit lätt för mig att prata om ”naturligt” föräldraskap och att det är sååå enkelt. Men så har jag min andra tvilling som är mer som du beskriver din son, och kan stundvis verkligen känna mig maktlös.
Kan bara instämma! Alla sa att bebisar sov dygnet runt i början men min son sov nästan aldrig som nyfödd… kärlen kom inte heller direkt, för mig blev det mer ett trauma på nåt sätt. Idag är han tio år och jag har två flickor också på 4 mån resp 5 år och jag kände mig mycket tryggare när de föddes men kan fortfarande vara ledsen över att jag ”gick miste” om första tiden med min son.
Håller med till 100% om bebistiden! Jag hade SÅ ont efter förlossningen och vid amning. Vår son sov bara korta stunder, och aldrig själv i vagn eller säng. Ärligt talat var jag i chock. Att det är så himla självklart att ta hand om ett spädbarn och ”bara löser sig” är ju verkligen ingen sanning för vissa av oss. Kärleken växte förstås fram (och nu är han det bästa jag vet) men jag kände mig liksom så lurad på den där mysiga bebisbubblan som alla pratade om…och med det kom skuldkänslor över att jag inte var lyckligast i världen. Så ja…en nyanserad bild är nog att rekommendera 🙂
<3