Jag har känt mig ensam den här våren. Jag vet att jag inte är ensam men den känslan handlar ju inte om hur många man är omringad av utan om hur man känner sig. Jag har gått igenom en del saker senaste halvåret som verkligen har varit jobbiga för mig. Ibland känns det som att jag befinner mig i en boxningsring som någon har placerat mig i utan att jag själv ens vet hur jag hamnade där. Och så fort jag duckar ett slag kommer ett nytt från ett oväntat håll.
Jag går i min terapi och ber henne hitta felet hos mig men det enda jag får tillbaka är ömhet och förståelse. Det är frustrerande för jag skulle vilja att hon sa ”X är ett dåligt drag hos dig, arbeta bort det så slutar någon slå”.
Man ser en perfekt helg på Instagram och det var den förvisso. Men i fredags satt jag på golvet i mitt stekheta vardagsrum och grät.
Jag har insett att barn är det mest egocentriska en person kan skaffa sig. För de läkar sånt som känns trasigt på insidan. Att hämta Dante tidigt från förskolan och åka båt, kolla på fotboll, äta jordgubbar och skrika Heja Sverige – i det är jag inte ensam. Doften av mitt barns mjuka lockar i nacken är som att ta en fuktig trasa över den smutsiga ensamheten och torka bort den, andetag för andetag.
*
Veckans utmaning: Att känna mig mindre ensam
Veckans förväntning: Midsommar hos Petra och Markus ser jag fram emot, med barn och bondgård och silltallrik
Veckans ångestpuck: Jag arbetar bort dem en efter en
Det här ser jag fram emot i veckan: Födelsedagslunch för Linda som fyller 25 år! Midsommarafton, massa roligt jobb och så ska vi försöka få in ett härligt besök hos Jossan och Josef. Jag behöver en ny kristall!
Veckans blogginlägg: Dantes 23-månaders uppdatering är på gång!
Måndagens tacksamhetstanke: Tack universum för Dante ♥
Så skönt o läsa om det här med att känna sig ensam fast man inte är det. När man bara vill ha ett svar på vad är det för fel på mig och hur kan jag jobba bort det för o slippa det här ”slaget på käften” som kommer utan att man hinner ducka. Att dt är okej att sitta på golvet stortjuta för det blir för mycket. För att sen torka tårarna o ställa sig upp o kriga för sig själv. Ibland blir inte livet som man tränktr men det hjälper att man inte är ensam i sin känsla o man får lov o tycka allt är piss o tråk 😄.
Du har fått så många av oss att inte känna oss ensamma i allt du delar med dig om i graviditet, mödraskapet och relationer och hälsa. Att de är okej att inte allt är på topp hela tiden och du visar sånt man själv ser. Vi sitter här vid skärmarna och längtar ibland att få höra från dig (genom inlägg, uppdateringar på Instagram och så vidare)
Jag vet inte specifikt vilka situationer du känner dig ensam, det kan komma i så många. I fika rummet när man inte hinner säga vad man gjorde i helgen innan alla skall tillbaka till skrivbordet, på mötet när de blir helt tyst efter man kommit med ett förslag. När man gråter för att man är utmattad eller sitter och tänker på att ingen tycker som en själv eller förstår.
Jag hoppas vi bloggläsare (snarare fan, men det känns lite pinsamt att erkänna, men det är man ju hehe kan bidra till att minska din ensamhet känsla något.) Som du skrivit någon gång och jag tagit med mig. – Imorgon är en ny dag med nya förutsättningar :).
Kram på dig! <3
Exakt så ❤️