Sara pratade i Learn from the expert intervjun att man ska ha rätt underkläder på sig för att kläderna ska sitta bra. Minns att du gjort ett samarbete med Lace Laboratory, vad tycker du om deras underkläder? Är dom ”rätt”? Vill unna mig ett par trosor som sitter perfekt!
Jag ÄLSKAR deras trosor. De är ju i spets så om du t.ex. har en silkeskjol på dig skulle jag ta ett par andra trosor, men eftersom de är seamless i spets så sticker de inte ut. Vilket betyder att de inte syns under några kläder, förutom just silkesplagg. Dessutom är de sjukt sköna och tål mycket tvätt och slit. Mina ser fortfarande nya ut. Jag tycker absolut köp! Du hittar dom här (adlink!).
Till Frågor med forni: Hur vet man om någon är den rätte? Finns det något avgörande? Vad gör man om man inte vet? Tack för en mysig blogg <3
Jag vet inte om man måste veta det? Hur vet man att någon är personen man ska leva hela sitt liv med när man precis har träffat den? Det tog mig tid att se det med Damon. I början såg jag något annat som jag valde att följa efter: jag hade kul med honom. Det var det som drev relationen framåt. Jag ville vara med honom för vi hade så roligt tillsammans. Det utvecklades senare till en djup kärlek där jag kände att han var min person genom livet. Men i början kanske det räcker om man skrattar tillsammans, känner stark passion och tycker att den man är med är spännande. Då tror jag att man har rätt förutsättningar.
Puss <3!
Hej finaste du <3
Vill först & främst säga att din blogg är den mysigaste någonsin? Du är den enda bloggen jag läser för exakt allt du skriver faller mig i smaken. Får bara sådana bra känslor i kroppen när jag kommer in hit & blir glad över när du uppdaterat! Hihi.
Till veckans frågor med Forni. Behöver bara ett annat perspektiv på det jag tänker/genomgår just nu & du ger alltid sådana bra tips!!
Jag blev nyligen sambo med en fantastisk man som ger mig fjärilar i magen och som gör mig så glad. Trots detta så upplever jag ibland tvivel på vår relation enbart för att våra levnadsförhållanden inte är ett dugg lika. Innan vi flyttade ihop så var vår relation underbar, vi hittade på mycket och det kändes som att jag var centrum i hans allt. Numera känns det inte så. Det känns bokstavligt talat som att jag går hav & land för honom….
Han ger mig komplimanger som får det att bildas fjärilar i magen & han säger dagligen hur mycket han älskar mig. Men samtidigt sköter jag nästan all ansvar i vårt hushåll och har koll på det som skall göras. Matlagningen, tvätten och allt detta tråkiga vuxna som man gör i ett hushåll, samtidigt som jag försöker finna tid till att bli den kvinna jag vill bli med alla drömmar jag har. Nu handlar det inte enbart om tjafs kring att jag gör allt detta, för jag har nästan blivit bekväm med det? Att ta hand om allt? Fixa allt? Och helt uppriktigt tror jag detta har triggat igång min ångest för jag vill inte må eller bo såhär.
Tror även varje kvinna vill känna sig wanted genom att killen ibland styr upp planer, tar intiativ till saker och ting och får fina gåvor. För detta säger jag till mina vänner! Alla förtjänar gott! När jag påpekat att jag älskar romans & han tidigare sagt hur mycket han vill göra för mig när vi väl bor ihop (frukostar osv, inte mycket av det har skett heller nu när vi blev sambos ) blir jag bara fylld av sorg. Men innerst inne säger min magkänsla att jag förtjänar meeeeeer. Vi hittar inte på mycket alls & när vi väl gör det är det 90 % jag som ligger bakom det. I början av vår relation för ett par år sedan var det inte såhär.. Det känns nästan som att han blivit bekväm i vår relation? Och i mig? Och jag försöker dagligeeeen vara sexig, fråga honom om han vill umgås, erbjuder mig att kolla fotboll med honom (är verkligen inte intresserad) men jag får inte en matchande energi tillbaka. Och en del av mig säger att jag verkligen har sänkt kraven jag haft i en man för honom. För slutändan så älskar jag honom & vill verkligen spendera resten av mitt liv med honom?? Äeeee vet inte riktigt vad jag ska göra. Kan medge att jag har sagt allt detta till honom, på ett fint sätt men ändå ser jag ingen skillnad. Jag vet att alla par genomgår mycket forni men när jag tänker på allt detta och får mig en sådan ångestklump på jobbet att jag går hem för dagen…. nä, det känns inte rätt.
Och jag vet att ingen är perfekt och jag har detta i åtanke mina brister och hans! Men det känns bara alldeles för överväldigande. Som exempelvis nu under hjärtans dag att han inte ens kan skriva ett fint vykort/kärleksbrev till mig ”för att någon stor överraskning väntar” (jag älskaaaaaar vykort & har påpekat det oftaaaaa) så undrar jag om han ens är den rätta. Samtidigt som allt detta gör mig ledsen blir jag ändå less och arg på mig själv för det känns som att jag böjer på mig? Om ålder spelar roll är jag en 25-åring. Har stora ambitioner och planer och vill inte helt uppriktigt fortsätta må såhär :(. Helt looooost.
Vet att det är en riktig lång fråga men skulle verkligeeeeen uppskatta dina ord/tankar i allt detta. Har tidigare lyssnat på din podd och uppenbarligen älskar jag din blogg så dina ord är något som jag har i åtankeeee.
Puss puss <3
Hej gull
Du kanske ska visa honom den här kommentaren? Eller bara läsa upp den rakt upp och ner? Ofta säger man till vänner det man borde säga till sin partner! Jag tror att om du inte är allvarlig med att visa upp det här problemet kan det bli så att han inte inser förrän det är för sent. Det låter som att ni i grund och botten är rätt för varandra men att han har blivit bekväm i er situation, eller kanske kommer från en uppväxt som var väldigt ojämställt och omedvetet börjar leva i det när han själv flyttar ihop med en kvinna? Oavsett vad så är det läge att bryta mönster.
Sätt dig ner och förklara att ni ska göra lika mycket arbete i hemmet. Gör listor och skriv ner om det behövs för att det ska vara tydligt med vem som gör vad och hur mycket båda gör. Det är osexigt som fan att göra det, men ni kanske kan bestämma att efteråt lagar ni en schysst middag och delar på en flaska vin som belöning?
Försök bolla det här för honom för att förstå honom. Han kanske inte alls gillar att skriva vykort, då kanske ni kan komma fram till att de inte är så viktiga bara han visar uppskattning på något annat sätt? Försök mötas i förväntningar så att båda känner sig sedda och uppskattade men inte att man gör saker för den andra ”bara för att man måste”.
Och om han inte vill möta dig på något alls, så kanske den här relationen kommer rinna ut i sanden? Jag vet inte. Men försök få honom att förstå allvaret så att ni får en chans att lösa saker innan det är för sent.
Hej! Har en fråga till frågor med förbi..jag har precis fått reda på att jag kommit in på mitt utbyte nästa höst i Japan! Så kul! Min pojkvän har däremot kommit in i Kanada istället, alltså kommer vi vara väldigt långt bort från varandra. Är väldigt kär i honom men hade ni satsat på att fortsätta vara tillsammans och köra distans i mitt läge? Det kommer alltså vara en termin på typ 4-5 månader. Och isf har du några tips på hur man ska få det i funka? Kram
Ja GUD jag hade verkligen kört! Kärlek ska inte stå i vägen för drömmar, bara hjälpa dem på traven. Se er relation som en trygghet när ni sitter på olika platser och uppfyller drömmar. Känslan av att han sitter och uppfyller sina på andra sidan jorden, så fint att ge det till varandra? 5 månader är ingenting i en livstid. Ni klarar det. Flera av mina vänner har haft långdistans nu under pandemin och de har klarat det galant.
Massa kärlek!
Hej gulliga Michaela! Tack för att du år efter år orkar blogga så aktivt, jag uppskattar verkligen dina inlägg. Jag undrar om kunde berätta lite mer hur du tänker kring synoperationen? Jag har själv haft dålig syn sedan jag gick i trean på lågstadiet och alltid känt mig lite ledsen pga det… för det är ju SÅ jobbigt. Dyrt också med synundersökningar, nya glasögon eller linser. Använder mest linser, men även dessa skaver ju som fasiken ibland och då är man tvungen att använda glasögon och jag känner mig alltid gammal och ful då (trots dyra designerbågar haha), men det där sitter i från när man var barn och alla i skolan tyckte att glasögon var det töntigaste som fanns. Herregud. Jag känner mig rädd för att operera, det verkar läskigt. Hur går dina tankar? Stor kram!
Håller med dig i allt! Jag nämnde för en kompis som jobbar med Memira att jag funderat länge på att göra det men inte vågat, så då kontaktade dom mig och frågade om jag skulle vara intresserad av ett samarbete (jag betalar operationen själv men får betalt för marknadsföring då jag ska vara med i en video på deras hemsida). Så det fick mig att gå och kolla upp det ordentligt, gå på undersökning och verkligen ta tag i det. När jag gjort allt det kändes det bara rätt, även om det fortfarande känns sjukt nervöst! Jag är glad att jag fick en sista push för jag tror inte att jag kommer ångra mig. Har aldrig tyckt om dålig syn (vem har?) och nu när jag har haft stabil syn i flera år kände jag att det var dags. Drömmer om att kunna få en till bebis och inte behöva ha på mig glasögon på natten när man vaknar hela tiden! Bara kunna öppna ögonen och SE. Vilken jäkla DRÖM.
Lovar dock att göra ett inlägg här också när den är gjord som inte blir ett samarbete utan bara min egen upplevelse. Puss!
Hej! Tack för att du är så härlig och inspirerande! Vad hände egentligen med din svarta Chloe C väska? Jag är sugen på att köpa en liknande då jag tycker den är så fin och som du beskrev den tidigare en optimal “vardags-cross-body”. Har dock inte sett dig använda den – har du ändrat åsikt? Har förstått att den blir lätt repig men vet inte vilken annan modell som skulle passa en nybliven mamma. Tips/tankar från dig vore väldigt uppskattat. Kram!
Hej gull!
Har nog inte visat upp så många väskor alls under den här pandemin haha? Har mest min Stylein-väska till vardags eller grejerna i vagnen 🙂 Men sen kör jag min Chloe-väska när jag inte behöver ha så mycket grejer med mig typ på helgen och så! Bara det att jag inte fotar den.
Tycker inte alls den blir repig, den har hållit sjukt bra med tanke på hur mycket jag har använt den! Min bebis ♥
Åh du ger så fina svar på alla frågor! Blir så glad av din visdom du överför, du hade vart en väldigt bra coach!
Men guuuud hög igenkänning på inlägget med killen som blivit bekväm! Är vi fler här inne som har det så? Hur mycket ska man tolerera?
Har det tyvärr också så hemma. Blir också så sorgsen över det för så var det inte alls i början och det är typ det enda jag kan tänka på, särskilt nu i coronatider när man är hemma hela tiden. Känns som att jag för varje dag närmar mig slutet av relationen. Och jag tror inte jag hade känt så om vi var mer jämställda. Känns ju helt sjukt att det enda jag önskar mig är att min partner ska ta ansvar för mat och tvätt. Borde ju vara en självklarhet, suck blir trött på mig själv som har hamnat här. Är också konflikträdd så tar aldrig upp det utan lider i det tysta..
Till dig som skrev den långa kommentaren:
Gällande städningen tycker jag helt klart att ni borde dela upp så att ni tar olika uppgifter som ni är ansvariga för.
Gällande resten så kanske du ska fundera på varför det är så viktigt med vykort, fina frukostar och så vidare. Det kan ju vara så att han är dålig på sånt men om han ändå älskar dig och ni har kul ihop kanske det inte gör något? Låter jobbigt att du ska klä dig sexigt och kolla på hockey fast du inte vill. Gör det du vill istället så gör han sin grej och så möts ni i vardagen då och då. Man är ändå fortfarande två individer som lever sitt egna liv, jämte varandra. Om han tillför mer glädje än sorg tycker jag det är bra att du sänker förväntningarna lite <3
(Hoppas inte min kommentar landar fel, självklart ska man aldrig nöja sig om man mår dåligt i ett förhållande men jag har själv erfarenhet av att jag har lagt alldeles för mycket ansvar för min lycka på min partner istället för på mig själv)
Hej Michaela!
Skriver denna fråga med förhoppning om att du kanske kan besvara den i nästa Frågor med Forni-inlägg.
Jag fyller 30 i år och ska gifta mig med min sambo sedan fem år tillbaka i höst. Jag har examen och fast jobb sedan några år tillbaka, och både min sambo och jag är överens om att vi otroligt gärna vill ha barn, och planerar att försöka bli gravida i vinter.
Problemet är att min bästa vän, som är 27 och aldrig varit i en relation, ofta pratar om hur jobbigt hon tycker det känns att jag vill bli gravid, och att jag inte kommer kunna dricka vin med henne under graviditeten. Hon har få vänner, varav inga har barn, vilket nog bidrar att hon har en rätt orimlig syn på hur man kan ”fortsätta sitt vanliga liv efter barn”. Jag är verkligen en person som tror på vikten av egentid, och på att vårda mina vänskapsrelationer, men jag förstår också att jag inte kommer orka dricka 4 glas vin en måndagskväll när jag har en bebis att ta hand om, eller jobbar heltid med en tvååring som vaknar 05.
Jag älskar min vän och vill vårda vår relation, men känner att det inte är ett bra tecken att jag redan nu känner oro för hur hon kommer reagera när jag (förhoppningsvis) blir gravid och får barn. Senast vi sågs började hon gråta när ämnet kom upp, och samtidigt som jag kan förstå hennes känslor vill jag kunna glädjas fullt ut åt min graviditet utan att behöva hantera hennes känslor alltför mycket.
Har du upplevt liknande med någon vän, och hur skulle du hantera situationen både nu och sen? Alla råd uppskattas!
Hej!
Jag ville bara skicka lite pepp till dig som funderar på om du och din pojkvän ska försöka med distans under några månader. När jag precis börjat plugga så träffade jag en kille som bodde i England och i 2,5 år hade vi ett långdistansförhållande, varav 5 månader var extra tuffa då jag åkte till USA för en termin. Att vara långt ifrån varandra är svårt, speciellt om den andra verkar ha kul och träffar nya vänner. MEN om båda är medvetna om att det krävs lite extra och har tålamod med varandra så kommer det gå jättebra! Tidsskillnaden kan vara krånglig, men det gäller bara att se till att ni kan höras av när det går. Jag ringde till exempel alltid min pojkvän innan min första lektion för då hade han precis kommit hem från jobbet och han satte klockan på 03 för att säga godnatt varje kväll (näst intill galenskap!). De månader ni är ifrån varandra kommer gå fort och när ni ses igen så kommer ni verkligen uppskatta tiden ni har tillsammans. Nu är det fem år sedan jag flyttade till honom i England och vi är gifta sedan ett par år tillbaka. Alla de där tuffa stunderna under distansen är som bortblåsta och jag är så tacksam över att vi båda var envisa med att få det att fungera.
Kärlek vinner! Heja er!
HJÄLP! Jag har googlat sönder mig precis och min kille är så less på att jag sitter med telefon så plz help a girl out! För lääääänge sedan gjorde du en egen typ av burgare på högrevsfärs, cheddarost och rostbröd? Men jag minns inte mer än så. Snälla snälla säg att du minns och vill dela! Mitt craving är enormt
Hej! Jag älskar att komma in på din blogg och har läst den sen jag var runt 15 år!
Jag brukar sällan kommentera men jag har ett dilemma och vet inte hur jag ska hantera detta och vill gärna ha din synpunkt då jag inte vill tala om detta med mina vänner!
Jag har varit tillsammans med min sambo i ca 5 år och jag har aldrig bott själv. Vi har haft det tufft under en period, jag har inte känt mig sedd eller hörd, vi har talat om detta flertalet gånger men det går upp och ned. För att komplicera saken ännu mer så har jag genom min praktik blivit bekant med en kille som fick mig att få fjärilar i magen och detta enbart genom blickar och korta konversationer. Mot slutet av min praktik undrar killen om vi inte ska gå ut någon gång och lära känna varandra bättre.
Jag ser såklart det tydliga, kanske är jag och min partner inte rätt för varandra, eller är det bara den tuffa perioden som gjort att jag känner såhär när jag är med någon annan?
Har försökt hitta tröst i dina gamla böcker och hittade texten ”Det som skulle kunna bli allt men aldrig blir något” och nu sitter jag med tårar i ögonen och vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag har bekänt för min partner som vill ge förhållandet en chans till, men ändå kan jag inte sluta undra om jag går miste om någonting i livet som att tex bo själv, dejta etc. Till historien hör att vi är unga båda två i 23-25 års åldern. Jag känner mig hemsk över situationen och kantas med skuldkänslor och ångest, vågar inte tala med det med mina vänner för jag skäms.
Kanske har du några goda råd? Ska man lämna sin enda säkerhet i världen för att man är nyfiken på hur livet kan se ut?